Tredje Föreläsningen. 22/2 62

Tredje Föreläsningen. 22/2 62.

1 Wi skola framdeles undersöka den af Castrén anmärkta påfallande analogin mellan vissa delar af den finska och skandinaviska mythen. Det är mer än sannolikt, att tvenne slags slägtskap förekomma mellan dem båda: en som går tillbaka till asiatiska urtraditioner och återfinnes egentligen i analogin mellan Wn och Odin – vishets- och skaparekraften, magin, hos hvardera af dem – en annan slägtskap åter, som är af ett sentida ursprung och förklaras genom tas finnarnes – egentl. tavasternes – nära och sekellånga beröring med Skandinaverne, dels på svensk och norsk, dels på finsk botten.|17||71| Som prof på den sednare kan det vara tillräckligt att anföra inflyttningen af skandin. gudar i tavasternes myth.mythologi, t. ex. Rauni af skandin:sskandinavernes Ran, isl.isländarnes Raun, och Turso, Tursas, möjligen äfven Turja, af Skandin:sSkandinavernes Thor. En naturlig följd af fiendskapen mellan de skandin. och finska folkstammarna var att dessa skandin. gudar för finnarne antogo gestalten af onda och förskräckliga väsenden, såsom hafsvidundret Tursas, hvilket af Louhi utsändes att dränka Wn och Inlm. när de återeröfrat Sampo.

2 Det återstår nu att söka göra oss klart hkahvilka verkligen historiska elementer man återfinner i Kalevala.

3 Det väsentligaste häraf söker C. i tillvaron af en urgammal slägttradition. Hos våra stamförvandter i Asien är ännu i dag den sed hållen i helgd, att man icke bör gifta sig inom slägten, utan söka sin brud ur en främmande slägt. Men tillika emedan ofta ett fientligt förhållande rådde emellan de olika slägterna, uppstod seden att lösa eller köpa sig hustru, för att dymedelst blidka slägthatet. Och emedan denna lösepenning ofta var dyr och ungdomligt hjeltemod frestade till andra medel, föredrog mången att röfva sin maka. Dennssa traditionela familjeförhållanden afspegla sig i alla de asiatiska finnarnes sägner och dikter,. i det att dDe bilda äfven större delen af Kvas episka uppränning,. Wns, Ilmarinensn, Lkn draga ut för att söka sig en maka, än med godo, än med ondo. På grund af dessa frierifärders påfallande analogi med dylika hos våra asiatiska stamförvandter, C anser nu C. att dessa sägner i Kva härröra från en så grå forntid, att man måste tänka sig deras ursprung gemensamt och före den finska stammens söndring, ja långt före finnarnes invandring i Fd. Alltså anser C., att dessa äfventyr äro i deras grunddrag historiska och varit ursprungliga hlofqväden öfver verklige hjeltar, verkliga slägtförbindelser och slägtkrig. Hvarföre, säger han, hvända sig Kvas hjeltar aldrig med sina anbud till tärnor af deras egen slägt? Kva omtalar ju en syster till Ilm:n, en syster till Lkn: hvarföre gå hjeltarne, det oaktadt, utom slägten till främlingar för att söka sig en maka? Och derpå svarar han: emedan sådan slägtförbindelser ej voro tillåtna.

|18||72|

4 Jmfr t. ex. Lkns eller Wns ankomst till Pohjola.

5 Men antager man denna grund, så följer också deraf, att Kalevalas och Pohjolas folk endast voro tvenne obefryndade slägter af samma stam. Detta antagande vinner styrka, när man erinrar sig att Kalevala som ortsnamn egentl. betecknar en gård och Pohjola likaså föreställes än som en by, än som en gård, mera sällan som ett vidsträcktare område. I dessa tvenne slägter, Pohjola och KvalaKalevala, ha då funnits utmärkte män, hvilkas bragder sången förherrligat och som gifvit de nuvar. runorna deras innehåll. Det är icke derföre sagdt, att desse hjeltar hetat Wn, Ilmarinen, Lkn o. s. v. Det är snarare mer än sannolikt, att ännu äldre mythiska namn, mythiska föreställningar blifvit på dem öfverflyttade, såsom jag förut anmärkt, och först derigenom ha dessa ursprungliga familjetraditioner erhållit deras nuvarande gestalt.

6 Af väsentlig vigt är den klara insigt man af Kva erhåller om finnarnes ståndpunkt i afseende å samhälle och rättsformer. Det framgår neml.nemligen klart, att vid den tid då runorna uppkommo, var familjen dent högsta och föreningsbandet, den enda lagen och rättsform, som band individen. Kva har känner intet folk, endast slägter, intet samhälle, endast familjer, än mindre någon statsform; följaktligen icke heller något statsöfverhufvud, icke ens med det konunganamn, som den germaniska stammen så frikostigt tilldelade de större slägternas öfverhufvuden. Likaså litet äger Kva någon religiös kult eller prestaembete, endast den magiska kulten, som naturligtvis framträdde hos hjeltarne med en viss öfvermakt, men lika ofta befinnes tilldelad äfven åt de ringaste medlemar i stället, så att sjelfva Wn måste anlita en usel gubbe för att stilla hans blodflöde. Slägten och familjen – till högre samhälliga begrepp kunna icke de äldsta runorna höja sig. Men denna slägt- och familjeförbindelse framställes med en pietet, en vördnad, som visserligen är gemensam för månget folk i naturtillståndet,|19||73| men likväl hos finnarne får en egen skärhet genom den allt genomgående, allt försonande makten af moders- och husmodersväldet. Äfven hos Skandinaverne finner man tydliga spår af en sådan pietet, men den står dock der vida underordnad fadersväldet, den manliga styrkan. I Kva deremot är det nästan sällan eller aldrig fadren, alltid modren, som bestämmer om sina barns öden, vägrar eller bortskänker deras hand, gifver dem, äfven som fullvuxne, råd och förmaningar, tröstar dem i olyckan, försvarar dem och räddar dem ifrån sjelfva Manalas boningar. Och detta märkvärdiga försonande qvinliga välde, som renast återspeglas i Lkns moder, men men kan äfven stundom, såsom i Louhi, kan antaga gestalten af hat, hämd, list och våld, återspeglar sig t. o. m. i runornas systrar och svägerskor, hkahvilka tillskrifves ett stort inflytande, ehuru ivanligen af mindre fördelaktig natur. Mo Både flickan och makan i Kva äro underordnade personligheter, utan frihet att sjelfva bestämma deras handlingar, och när de försöka det, såsom Joukah:s syster och Kyllikki, bringa de ofärd åstad. Först som moder uppstiger Kvas qvinna till sitt fulla värde och sin fulla makt. Husfadren intager här en vida mera obemärkt ställning, än i den Skandin. traditionen; Wn lefver och dör som ungkarl; om Ilm:s husliga lif tiga runorna fullkomligt, sedan han vunnit sin efterlängtade maka, och Lkn skildras såsom motsatsen till en stadgad äkta man. Högst betecknande för familjebandens helgd är den sedliga konflikten i Kullervocykeln, hvilken är intet annat än den mest storartade familjedram, som måhända någonsin blifvit skrifven. Sofokles i sin Οιδίπους ϑύϱαννος har icke mäktigare tecknat den nemesis, som drabbar en af gudomlig och mensklig lag förbjuden kärlek, än Kvas runor taneckna den ofärd, som uppstår af Kullervos möte med kärlek till sin okända syster. – I öfrigt hänvisar Kullervocykeln skarpare än sjelfva fejderna mellan Kalevala och Pohjola på de fordna slägtfekrigen; ty här ingår ett element, som saknas i de förra, neml. blodshämden, och fejden antager häraf egenskaperna af ett fullkomligt utrotningskrig. Denna cykel är också den, hvari den historiska grunden klarast framlyser. Man känner att den poetiska fiktionen|20||74| här står på den jernhårda bottnen af en full verklighet.

7 Vidare låter skänker oss Kullervocykeln nyckeln till en af de största gåtorna i vårt folks framfarna öden, genom att visa oss hvad det var, som höll finnarne upprätt, medan så många af deras stamförvandter dukade under i träldom. Kullervo är en af de djerfvaste protester, mot träldomens nesa, hvilka någonsin framträngt ur hjertat af ett frihetsälskande folk. Ulsvårläst p.g.a. strykning Hela hans lif är en blodig kamp för friheten, och blott emedan man vill kufva denna hans gudar borna hjeltekraft, uppträder han förstörande emot allt, som ställer sig i hans väg. Det folk, som frambragt en Kullervo, kan gå under och stupa, men det kan aldrig förnedras.

8 Kva visar oss äfven trälen hörande till familjen, såsom hos de skandinav. folken; men runorna vittna om att träldomen här varit mildare än hos skandinav., ehuru trälarne äfven här icke tyckas ha bildat en egen kast, utan bestått af krigsfångar.

9 Cholmogor = Sang

10 Går man ut från den åsigt, hkenhvilken betraktar Kv. som en ursprunglig slägtsaga, så måste äfven ortsnamnen, såsom redan antyddes, lämpas derefter. Lönnrot Många hafva ansett Pohjola beteckna antingen Lappland i allmänhet, eller dock en Lappsk by. Med och motoriginal: Mot detta antagande strider tala flera skäl, och Kv. sjelf är i sitt sätt att betrakta Pohjola likasom tveklufvet, (Jmfr antithesen) Än framstår Pohjafolket som ett med Kvafolket nära befrynd vänskapligt, än som ett fientligt slägte, än som ett rikt och hjeltemodigt, än som ett uselt och på alla onda konster begifvet slägte af trollkarlar, än synes Kvalaspråket der varit herrskande, än åter nämnes uttryckligen lappar och lappska som rådande der. Lönnrot har uttalat den mening att Bjarmernas ryktbara Cholmogor eller Holmgård vore det ursprungliga Pohjola. Castrén anför häremot, att Bjarmerne, åtminstone i närheten af Cholmogor, voro ingenting annat än Karelare,|21||75| således ej gerna stadde i ett sådant fientligt förhållande, till andra karelsare, som man häraf borde antaga, hvarföre han anser Pohjola i allmänhet beteckna ett norrut liggande område, der fantasin förlade alla mot karelarne fientliga makter o. s. v.