Tjugusjunde Föreläsningen, 9 Nov. 1871

|180||198|

Tjugusjunde Föreläsningen, 9 Nov. 1871.

1 Med Kemidalen upphhör den egentliga arktiska floran, och den allmänt finska vidtager. När man öfverstigit Kainunselkä och Suomenselkä på väg söderut, ser man de högre vextriketordningarne betydligt tilltaga i mångfald., medan de lägre förminskas. Blomsterverlden blir talrikare; det blir nu möjligt att odla äfven sydländska vexter i trädgårdarna. Nypon- och vinbärsbuskaen träffas på solsidan af kullarna. Bland sydligare trädslag går pilen högst emot norden, men förfryser ofta i kalla vårar. Lind vexer någongång vild i sydligaste Österbotten. Hasseln går temligen bra i södra Tavastland. Lönnen träffas sällsynt i Tavastland och ännu sällsyntare almen. Eken, asken och hagtornet vexa vilda endast vid sydkusten och på Åland. Alla dessa träd, och äfven det utifrån hämtade lärkträdet, kunna planteras ända tillnu i medlersta Österbotten, men det måste ske med varsamhet, ty de förfrysa lätt. Jag har sett lönnar, lindar, lärkträd, t. o. m. almar, när de med omsorg vårdas, blifva fullt utbildade gamla träd i nejden af Nykarleby, men på eken är all omsorg förspilld: han uppnår ett par alnars höjd, och går sedan ut.

2 Fruktträden trifvas endast i de södra kustdalarna och löna der ofta på ett glädjande sätt odlarens omsorg. I Auradalen kunna får man ädla sorter af äpplen, päron och körsbär, plommon och krikon: Yläne.; vid Nylands södra kust blifva de ännu ganska goda, men längre österut försämras frukterna. Detta är äfven fallet längre i norr. I Tavastland får man under varma somrar ätliga äpplen; i Nykarleby bär äppelträdet frukt ungefär hvart 6:te, 7:de år, när sommarn är varm.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning|181||199| I Uleåborg bär äppleträdet ännu blommor, men icke frukt; krusbären vilja icke rätt mogna, vinbären bättre. Matnyttiga vexter och kryddvexter odlas öfverallt, men de ömtåligare trifvas icke rätt uti norra Fd. Blomkålen vill icke knyta sig, gurkorna misslyckas ofta, moroten blir mindre och saftlösare, humlan går med svårighet. – Jag skall sedan tala om åkerbruket.

3 Skogarna Finlands Skogar bestå för det mesta af tall, gran och björk, hkahvilka stundom äro blandade om hvarandra, stundom vexa skilda, efter markens beskaffenhet. Barrskogen älskar torr sandjord och skyr f en lös, fuktig mark, som åter bj löfskogen föredrager. Björken vexer än i skogar, än enstaka; enstaka vexa också de flesta öfriga löfträd, utom aspen, som af alla finska trädslag utbreder sig snabbast. Hvarje trädslag har för öfrigt sin egendomlighet. Det, som kan antaga de mest olika former efter mark jordmån och läge, är tallen. Står han gles på hård sandmo, blir han den stolta furan, som igenkännes på sin gula yttre bark, sin högresta krona och sin breda, gulbruna kärna. Furans värde är kändt: hon öfverträffas i hårdhet af eken, enen, björken, t. o. m. alen: men hennes dimensioner göra henne öfverallt eftersökt. Hon Skyddadt för luftens inverkan, har furuvirket den egenskapen att hårdna med tiden, så att i gamla, väl konserverade kyrkor och boningshus yxan med största svårighet biter på det nästan stenhårda timret. Äfven fartyg af furu ha i mer än 60 år kunnat hålla sjön – af saltlast.|182||200| Skogarna. Tallen. Vextensvårläst p.g.a. överskrivninger tallen åter tätt på mindre hård mark, blir han sonesvårläst p.g.a. strykning högstammig, men smal som en flaggstång, och sådan är den s. k. tjärskogen, som ej kan begagnas till virke, utan med större fördel brännes till tjära. Det är derföre orätt att fördöma tjärbränning som skogsödande; den bör endast drifvas med urskiljning. Står tallen åter enstaka på stenbunden mark, blir han ofta kortvext och knubbig, i det hans tjocka grenar slingra sig i de mångfaldigaste bugter. Med all denna variation i formen, är tallen dock en äkta finne i envishet och oböjlighet: han låter icke lätt plantera sig, allraminst tål han annan jord eller annat läge mot sol och vind: han är den bästa kompassen i våra skogar, ty hans solsida är lätt igenkänd på dess täta grenar, medan hans nordsida är nästan kal, Att försöka klippa, eller annars tukta tallen, är en förspilld möda; han tål icke ens att man sopar marken omkring hans rötter, emedan han behöfver näring af multnande barr och löf, och detta är orsaken hvarföre han alltid vantrifves i ansade parker eller i närheten af boningshus. Ty hans rätta hem är ödemarken: endast der kan han följa sitt styfva lynne och utveckla sig i sin fulla kraft. Ingen förmår, som han, intränga sina rötter i den minsta springa af bergen; man tycker honom ofta uppvexa ur hårda klippan, och derföre är det närmast han, som med sin dunkla grönska förskönar de finska bergen, sandåsarna och skärgårdarnas skrofliga klippor.

4 Närmast tallen är enen vildmarkens äkta son; man kan säga, att han följer tallen såsom shakalen följer lejonet. Enen träffas ofta nära bostäderna, men alltid på sådan torr, mager, stenbunden och oländig mark, som är oåtkomlig för all odling. I detta afseende är enen|183||201| den mest förnöjsama bland skogens invånare och bekläder mången annars ödslig klipphäll. Skogarna. Enen. Granen. Vårt klimat har degraderat honom till en buske, men han kan utan svårighet uppfostras till ett träd och kan då få en kort, knubbig stam af ända till 2 fots diameter. Han är det segaste af alla våra trädslag, på engång hård och böjlig; han vore af oskattbart värde, om han ägde dimensionerna af en fura. Han skulle då endast hafva sin like uti sin nära anförvandt cedern, om hvars aromatiska doft äfven enen påminner.

5 Granen skiljer sig betydligt i hela sitt lynne från sina två öfriga medbröder i barrskogen. Hansoriginal: Han höjd närmar sig furans, men hans stam är smalare, hans virke lösare. Med Hans sina ända till roten nedgående, vida, lummiga, hängande grenar gifva honom en mjukhet och ett behag, som hans medbröder sakna. Man kunde jemföra tall och gran med man och qvinna, under det att enen är ett slags neutrum mellan dem båda. Detta mjuka behag har gjort granen till folkdiktens älskling: det var på från hans grenar, som Wnmn sände Ilmarn att nedtaga sol och måne; det är på hans susning vi manas att lyssna ifrån vårt bo vid hans rot. Praktiskt är han af mindre värde, utom der man behöfver ett lättare trädslag. Han är i alla afseenden medgörligare, än sina grannar: han kan planteras, äfven som äldre; han kan klippas och låter t. o. m. aga sig till häckar för trädgårdarna. Det finns en tendens till civilisation hos honom:|184||202| han är icke så nogräknad med jord och läge och trifves äfven vid sidan af utländska träd.

6 Skogarna. Jag har nämnt barrskogens stora betydelse som moder för sveden: vi skola också finna, att de svedjebrukande fFinnarne följt barrskogens region under sina vandringar mot norden, medan både Germaner och Slaver, såsom idkande boskapsskötsel, hafva förnämligast följt löfskogarnas område. Ty ehuru barrskog och löfskog ofta finnas blandade, hafva de sina skilda områden, i det att barrskogarna följa högre belägna och torrare sluttningar, medan löfskogarna uppsöka lågländer och fuktiga dalar. Detta faktum är af vigt, ty det innebär en hufvudnyckel till folkvandringarnas historia.

7 Björken. Af den finska löfskogens träd är björken i alla afseenden det främsta. Han är entt sälls nordiskt träd, har också hela den nordiska naturens fasthet och hårdhet, men förenar dessa egenskaper med en sällsynt smidighet och seghet. Hans praktiska användbarhet är derföre också stor och välbekant. Hans smärta, gratiösa former, den högvuxna stammen, den behagfulla löfkronan, måste vi obetingadt tillerkänna skönhetens pris. bland Jemte granen är hans också den finska sångens älsklingsbarn: det var en björk, som Wn qvarlemnade till fäste för himlens fåglar, det var i hans grenar Wn hörde vårens gyllene gök, och af hans stam bygdes den första kantele, enligt en af de älskligaste myther, som Kvala bevarat åt oss. Finnen, som annars så illa behandlar skogen, gör är dock benägen att göra ett undantag|185||203| till förmån för björken. Ofta är han det enda träd, som lemnats att qvarstå i närheten af bondens stuga. Han är icke nogräknad och icke lätt planterad, men med någon varsamhet kan han flyttas äfven som fullvuxen och trifvas gerna i närheten af mskoboningarmenniskoboningar. Som sådan är han också en af de naturföreteelser, med hkahvilka vi blifva förtrognast ända från barndomen och representerar för oss på visst sätt hela den nordiska naturen i dess skönaste, för oss käraste form.

8 Skogarna. Näst björken är viden och den allmännaste bland löfträden. Han vexer likväl icke i skogmossor, men tränger sig fram öfverallt på lös och våt jord, särdeles vid flodstränder, bäckar, diken och träsk. Så högnordisk videnoriginal: Viden är, dock så litet har han antagit nordisk karakter: han är på engång böjlig och skör; uppträder mest som buske, men kan lätt fås till träd, utan att han derpå vinner i skönhet. Han föraktas dock mer än han förtjenar; ty våra grannar Esterne ha lärt oss att äfven af viden erhålla ett godt material för många arbeten.

9 Aspen är ett bland våra lättaste och sköraste träd samt det som senast löfvas om våren och tidigast fäller löfven om hösten. I massor bildar han en angenäm skogsdunge; för trädgårdar är han deremot högst besvärlig genom sina rotskott och fröfjun. Hans användbarhet har betydligt vuxit efter införandet af tändstickor och trädpapper. För öfrigt är han ett föga nogräknadt träd, som hvars ick hansvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande låter behandla sig efter godfinnande.|187||204| Skogarna. Rönnen och hägg har föga praktisk användbarhet för andranat än sina bär, men det rika sockerämnet i dessa har man ännu icke lyckats tillgodogöra. dDesto större är hans betydelse, som prydnad i våra skogar. Bladens form, blomman och den långt inpå vintern qvarsittande fruktklasarne äro ett skönhetselement, som icke får underskattas, när vi se hkenhvilken vigt naturen sjelf fäster dervid. Rönnen är af alla våra träd det medgörligaste och lämpar sig, med den böjlighet, som är honom egen, efter nästan hvilken form som helst man vill gifva honom. – Något liknande betydelse har häggen, men han är mindre talrik och vanligen enstöring. Rönn och hägg äro de enda verkligt inhemska fruktträden i norden.

10 Alen. Lönn, lind, alm och ask äro, likasom eken, gäster i Finland, ärade och värderade gäster, men hkahvilka endast som sådana hafva någon betydelse. på den smala kuststräcka, der de gå vilda. Det är anmärkningsvärdt, att eken, som i mångetn sydligare land del af medelEuropa, och äfven i södra Sverige, anses för vextrikets konung, icke spelar någon anmärkningsvärd rol i den finska folkdikten. Han uppträder blott en enda gång mera framstående, neml. i början af Kvala, när Wn icke förmådde kullhugga den stora eken, utan nödgades anlita derom en dverg, som sedan vexte till jätte.

11 Bland våra öfriga löfträd vill jag återstår endast att nämna pilen och sälgen, den förra importerad, den sednare vild, men båda ingendera af någon märkbar betydelse.

12 Skogen i Finland har, liksom kronans egendom i vissa länder, af ålder varit ansedd såsom ett gemensamt byte,|188||205| hvaraf som enhvar ka ansett sig ha rättighet att plundra efter bästa förmåga. Skogarna. Odlingen har öfverallt gått fram öfver förstörda skogar: deras undanrödjande var fordom ett vilkor för landets kultur, alltså en välgerning, någonting nyttigt. Sveden särskildt var systematisk skogsförödelse. Deraf har hela finska folket insupit denna ringaktning för vexande träd, som ännu utmärker det och från hkenhvilken det ej kunnat afvänjas genom några föreställningar eller ens genom den ögonskenligaste ekonomiska fördel. Än i dag plundras skogen på det oförståndigaste, man vore frestad att säga det samvetslösaste sätt, såsom t. ex. vid löfskörden, när träden nedhuggas eller hjälplöst stympas, för att beqvämare åtkomma löfven, – eller när, såsom ännu sker i aflägsnare delar af Karelen, hela timmerskogar nedhuggas, för att få en sved, som efter två eller tre skördar är utsugad och lemnas öde. – (Sibbo). – Det är ett vanligt, nöje i några trakter, att utan minsta ändamål lemlästa skogen. När Een pojke råkar gå med yxe förbi ett träd, känner han vanligen en frestelse att pröfva sin yxe på trädet, åtminstone med ett hugg. – Och på detta sätt ha vi ändtligen kommit så långt, att verkliga skogar äro en sällsynthet i kustdalarna och flera trakter af det inre landet. Hvad man der kallar skog, är ofta endast en gles samling af halfvuxna träd, der man förgäfves söker dugligt virke ens till den vanligaste byggnad.