Sextonde Föreläsningen 20 Okt. 1871

|104||122|

Sextonde Föreläsningen 20 Okt. 1871.

1 Landets allmänna inverkan. Gången af all kulturhistoria är sådan, att landet har gifvit folket grunddragen af dess lynne och karakter: den historiska traditionen och vexlande öden ha sedermera, på den lagda grunden, afslutat folkets uppfostran, sådan den nu är. Graniten, på hkenhvilken vårt land hvilar, har gifvit folket en del af sin hårdhet; den ofruktbara mon har gifvit det en del af sin oböjlighet; ödemarken en del af sin tystnad och enslighet; insjöarna sitt speglande lugn; – floder och haf ha infört ett rörligt element i det annars styfva, oåtkomliga folkets lynne. Barrskogen har födt svedjebruket; svedjebruket har födt åkerbruket, och åkerbruket har medfört de öfriga näringarna. En hård natur, som öfverallt lagt hinder för odlingen, har uppfostrat ett ihärdigt folk. Under kampen för lifvet tillvaron ha lifvets högre och gladare sidor trädt tillbaka, utan att alldeles utplånas. Furornas sus och insjöns vågor ha lärt Finnen sjunga; enslighetens begrundning har lärt honom inlägga djupa tankar i sången; vinternatten har lärt honom älska ljuset. Slutligen är det hans lands läge i verlden, som lärt honom strida, icke af medfödd stridslust, utan af nödvändighet, – sökande lugnet och ändock tvungen att slåss sålänge, tilldess att fienden trampat på trösken af hans fredliga bo.

|105||123|

2 Landets försvarsposition. Vårt land är af naturen anvisadt på defensiven. Afstängdt från den öfriga verlden, måste det alltid vara svagt i anfall, men starkt i försvar. En fiende, som kommer från hafvet, finner farliga, stormiga kuster, kransade med klippor och halfva året stängda med af ismurar af is. Kommer Lyckas han landstiga, kan han dock icke länge dröja, emedan han alltid måste frukta att se sitt återtåg afskuret. En fiendene, som kommer från landsidan, möter ödemarker och kärr, strida floder och trånga, lätt försvarade, svårt angripliga pass. Lyckas han intränga, finner han stora distanser, ett glest bebodt, fattigt land, der han ej länge kan uppehålla sig, och en lång återtågslinie, som antingen kan afskäras, eller oroas af krigiske partigångare.

3 Man skulle under sådana förhållanden anse Finland tryggadt för fientliga infall. Men erfarenheten visar, att så icke skett: tvärtom finna vi i hela vår historia få perioder af femtio års fred, men många tidehvarf dränkta i blod. Orsaken är, att Finland under hela sin historiska tillvaro icke tillhört sig sjelf. Det har mot sin vilja blifvit inveckladt i grannstaternas krig och nödgats öppna sina portar för den ena grannstaten, i hvars intresse det legat, att på Finlands jord bekämpa den andra. Och intränger kriget bakom porten, huru vill man då skydda portens framsida? Finlands enda rätta politiska ställning, sådan natur, folklynne och tillgångar anvisat den, är att vara neutralt,|106||124| att tillhöra sig sjelf, att i frihet bevaka freden egna intressen, som alla bero af freden. Men här finnes en motsägelse i dess geografiska läge. Jag har sagt, att detta är väsentligen defensivt: en försvarsposition. Men å andra sidan är det geografiska läget mellan två sådana geografiska, ethnografiska, politiska och kulturhistoriska motsatser, som Sverige och Ryssland, ingenting mindre än tryggt, och dertill kommer ännu Finlands herrskande position vid den punkt, der Östersjöns alla tre hafsgrupper sammanflyta. Så länge derföre Finland tillhör någon af de makter, som täfla om herraväldet i Östersjön, kan dess naturliga defensiva ställning icke beskydda det. Annat vore förhållandet, om t. ex. Östersjön förklarades för ett neutralt haf, ty deraf vore Finlands neutralitet en sjelffallen följd. Först då skulle de politiska fördelarne af vårt lands geografiske läge träda klara i dagen. Finland blefve då en barrière mellan de nordiska makterna, och Östersjöns neutralitet skulle garanteras af två europeiska förbundsfästningar: en vid Öresund, den andra på Åland.

4 motsägelser i geografin. Historien visar oss flera sådana motsägelser i geografin. Södra Finland är af naturen starkare försvaradt genom svårtillgängliga pass, än det norra, men deremot genom sitt geografiska läge åtkomligare för en fiende. Det norra Finland är svagare befästadt af naturen, men åter mera skyddadt genom sin aflägsenhet. Af alla våra landskap är Karelen det, som lidit|107||125| mest af krigen; SV. eller Egentl. Finland åter det, som jmfv.jemförelsevis lidit minst. Oaktadt striderna krigen alltid, med ett unda högst få undantag, börjat i södra och östra Finland, ha hufvuddrabbningarne, som afgjort landets öde, oftast blifvit utkämpade på den österbottniska slätten. Orsaken är till en del enkelt geografisk-topografisk: stora drabbningar kunna endast utkämpas på slätten; illa anförda arméer ha retirerat till landets aflägsnaste delar och der ömsom segrat, ömsom besegrats. Men orsaken är också ethnografisk: striden har slutats först bland det folk, som gjort längsta motståndet. En Tre eller fyra gånger har ett anfall brutits mot Wiborgs murar: detta var en geografisk position. En enda gång afgjordes kriget i Helsingfors: detta var åter ett groft strategiskt missgrepp, i förening med politiska orsaker.

5 Geografiska läget. Att medelpunkten för landets styrelse och förvaltning alltid varit förlagd i södra Finland härrör mest af geografiska orsaker: Åbo låg närmast Stockholm; Helsingfors ligger närmare Petersburg. Men detta har ock sitt berättigande deri, att befolkningen, likasom sluttningen och som vattensystemerna, graviterar åt söder och sydvest. I allmh. har Finlands historia lefvat och rört sig i kustdalarna. Den geografiska positionen vid Finska viken och Ålands haf har varit för vårt land af större historisk betydelse, än den aflägsna kusten af Bottniska viken, eller ödemarkerna i ost det inre af landet. Den kuperade, bördiga|108||126| sydkusten med sin täta befolkning, och sitt hafsläge och sintt jmfv.jemförelsevis milda klimat har alltid haft största talan i landets angelägenheter. Kulturcentra. Det var också här, som den finska aristokratin vid den inskurna kusten och de trängre begränsade dalarna, haft sina hufvudsäten, medan den finska demokratin har nedslagit sina bopålar vid på det stora nordvestra slättlandet, der massorna haft lättare att samla sig, der ingen kulle funnits för adelsmannens borge och ingen afstängd jagtmark för hans nöje. Katholicismen och reformationen inkommo båda från SV. Bildningens centra, först i klostren, och Åbo domk. sedan i universitetet, ha likaså af ålder varit bofasta i södra Finland. Detta är först s också geografiskt sjelffallet. Det behöfdes historiens inverkan, d. v. s. demokratins uppstigande till bildning genom följderna af Carl XI:s reduktion, för atttillagt av utgivaren närmare indraga äfven de norra och aflägsnare delarne af vårt land i det stora kulturarbetet. – I allmh. har kulturen i Finland gått uppför landsluttningen. Men under det att den materiela odlingen, jemte befolkningen, gått från SO. åt NV., har den andliga kulturen gått från SV. åt NO. Det är denna sednare, som gått uppåt hufvudsluttningen. Den förra har mera följt höjdkedjorna.

6 Jag kommer nu till de särskilda dalsystemerna, i hkahvilka vårt land sönderfaller och hkahvilka dock alla bilda ett helt, i det att de alla äro delar af samma sidosluttning mot Östersjödalen.

|109||127|

7. Dalsystemerna.

7 Kartan är uppgjord efter höjdsträckningar, icke efter dalsystemer. Men emedan vi på kartan finna både höjdlinier och insjöar, = dalgränser och dalbottnar, kunna vi likväl, när vi känna dalarnes gräns och botten, göra oss en föreställning om den mellanliggande sluttningen, som kartan underlåter att angifva.

8 Längst Kartan säger oss således, att vårt lands dalar dela sig i två hufvudgrupper: 1) höglandsdalar, hkahvilka, under det att de hafva sin kärndal eller djupaste botten i Östersjön med dess hafsvikar, tillika hafva sina egna bottnar inom sig sjelfva, – och 2) kustdalar, hkashvilkas enda botten är hafvet och hkahvilka således, relativt och absolut, äro endast sidosluttningar.

9 Det är nödigt, att först göra oss reda för dalarnas gränser = höjdkedjorna.

10 Sedan Nordens ryggrad, den Skandinaviska fjällryggen, kröker sig, sedan hasvårläst p.g.a. strykningn gifvit Skandin. halfön dess långsträckta, något åt NO. böjda form, kröker han sig nära 70:de breddgraden rakt först åt SO. och Ö., samt k sedan åt S. – omarmar på detta sätt den finska halfön, bildar dess naturliga gräns och gifver denna halfö genom en mängd sidoarmar dess nuvarande form. Denna stora, bugtande, högnordiska kärnrygg kalla vi med ett gemensamt namn Maanselkä, landtryggen. Men dDetta namn är, som vi lätt inse, ett appellativumspråk: latin, icke ett nomen propriumspråk: latin (egen-namn) och gifvas|110||128| äfven åt alla sådana höjdkedjor, för hkahvilka man ej kännt något särskildt namn. Då nu Finland genomkorsas af en stor mängd olika höjdkedjor, är dettillagt av utgivaren lätt att finna hkenhvilken konfusion måste uppstå för geografin af denna gemensama benämning. Också se vi på tyska kartor »Manselka Gebirge» ganska godtyckligt beteckna den ena eller andra höjdkedjan. Det är statsrådet Gyldén vi främst ha att tacka, icke blott för den första verkliga höjdkarta öfver Finland, utan äfven för den första rediga öfversigten af Finlands höjdkedjor. Han har gifvit alla Maanselkäs hufvudarmar deras särskilda namn, dervid begagnande dels sådana benämningar, som redan funnits i folkets mun, dels också – der sådana ej varit att tillgå – nya namn, som varit af en eller annan orsak geografiskt berättigade. Det är Gyldéns benämningar hafva visat sig praktiska och fått insteg i vår geografi; det är också dem jag begagnar uti det följande.

11 Maanselkä. Den nordligaste kärnryggen, som bildar stammen och utgångspunkten för de öfriga, har fått behålla det allmänna namnet: haon hom kalla vi företrädesvis Maanselkä. Han utgår från den Skandin. fjällryggen något norrom 69:de breddgraden vid Halde Kasavaara fjäll på norska gränsen och kröker sig först i flera bugter mot SO. kring Enontekis Lappmark. Vid Peldovaddo och Peldovuomatunturi ingår fjällryggen på finska området.|111||129| Derefter går han, under 15 mils sträcka, nästan rakt åt öster och får derunder namn af Suolaselkä, intilldess han uppnått Talkunaoivi fjälltopp. Denna höjdsträcka är omfattar vårt lands egentliga och högsta fjälltrakter 1000 à 1200 f.fot Suolaselkä är vattendelaren för alla våra nordliga elfvar och den rålinie, som här åtskiljer Ishafsdalen från Östersjödalen. Allt vatten norrom Suolaselkä rinner till Ishafvet, alltoriginal: alt vatten söderom Suolaskä rinner till Östersjön.