Nionde Föreläsningen. 13/2 73

Lästext

|51|

Nionde Föreläsningen. 13/2 73.

1 nyckelordSvenskar och Finnar.

2 DeSvenskarnes och de genuina Finnarnes hela skaplynnen äro, likasom deras språk, så vidtsvårläst p.g.a. radslut skilda ifrån hvarandra, att det icke finns i Europa två folk, som skulle vara hvarandra i grunden mera olika. Denna olikhet röjer sig också i deras historia – den ena djerf, bragdlysten, eröfringslysten och utåtstormande – den andra sluten inom sig sjelf och icke sökande andra eröfringar, än kulturens. Men detta oaktadt, finnas hos båda folken vissa gemensama, hvad man kunde kalla nordiska drag, uppkomna genom inverkan af beslägtade naturförhållanden, och andra drag, som kunna tillskrifvas de båda folkens nära tvåtusenåriga, ömsesidiga vexelverkan på hvarandra. Jag blir e. a. g.en annan gång i tillfälle att söka framvisa denna vexelverkan och vill nu endast erinra, att motsatserna hos folken, likasom hos individerna, ständigt utöfva på hvarandra en viss dragningskraft. Mensklighetens utveckling är i sj. v.sjelfva verket byggd på en brytning emellan motsatser, och de afgjordaste framsteg visa sig alltid der, hvarest denna brytning är starkast. Hvad än andra förhållanden må ha inverkat, är det likväl anmärkningsvärdt, att de många folken af finsk härkomst icke lyckats genom beröringen med hvarandra utveckla en högre kultur, och de två folk, som gått längst, neml. lemma startMagyarernekommentar och Finnarne, äro också de, hkahvilka på sin bana i verlden mött de skarpaste motsatser hos andra nationaliteter.

|52|

3 nyckelordKultur.

4 lemma startMå vi redan ur denna synpunkt upphöra att betrakta den långa förbindelsen med Sverige såsom förderflig för oss:kommentar – det finns andra skäl, som röja i denna förbindelse en lemma startunderbarkommentar högre ledning af folkens uppfostran.

5 Det är nu för oss af vigt att känna den ståndpunkt af kultur, från hkenhvilken vår historia utvecklatgått, från hkenhvilken vår utveckling börjat, och jag bör dervid närmast hafva i sigte först Tavasternes och Karelarnes, dernäst äfven Sv:sSvenskarnes ståndpunkt vid tiden för vårt lands första eröfring. af Svv. Ty om Qvenerne känna vi så litet, att vi knappt hafva mer än gissningar om deras kultur; Lapparne åter qvarstodo ända till 16:de och 17:de seklerna ungefär på samma ståndpunkt, som vid eröfringens tid, och deras utveckling tillhör således en nyare period.

6 De två finska stamfolkens gemensama grunddrag vid början af vår historia voro i korthet följande.

7 De voro af naturen hänvisade till två hufvudsakliga vilkor för deras exsistenz: jagten och fisket. Deraf hämtades förnämsta födan, den vanligaste beklädnaden, det mest brukliga lefnadssättet och en stark inverkan på sederna. Boskapsskötsel var icke obekant, men kunde först i tredje eller fjerde rummet betraktas som näringsfång. Äfven åkerbruket var, i dess första primitiva form, som svedjebruk, kändt af dessa folk. Men alla dess fyra näringar i ett af skogar och sjöar uppfylldt land voro till hälften fordrade stort utrymme och voro derföre till hälften|53| nomadiska, hvarför också Tavaster och Karelare vid tidpunkten för vår historias början stodo i öfvergångsskiftet mellan nomadlifvet och fasta boningsplatser.

8 nyckelordJagten. Fisket.

9 Jagten gynnades af rikeligt villebråd, hvaribland det förnämsta var björnen, elgen, renen, bäfvern, sobeln och ekorren. Skinnvaror voro den förnämsta rikedomen, den enda exportartikeln, och den främsta skattepersedeln, det vanligaste bytesmedlet. Deraf rahaspråk: finska, som ursprungl. betydde skinn, men sedan fick betydelsen af penningar, emedan mård- och ekorrskinn brukade stämplas i Novgorod och sedan gällde som gångbart mynt. Jagtredskap voro förnämligast bågene och pilar, spjutet och snaran. Jagten bedrefs hela året igenom, dock mest under Augusti och September, när årets yngel blifvit matnyttigt, och i Mars, när lemma startskarankommentar bäst bar skidlöparen. Skinnen förvarades och såldes oberedda, köttet torkades eller saltades, när det skulle förvaras för längre tid den mörkaste årstiden, ty deremellan hade man nog för dagen.

10 Fisket var likaså ymnigt i alla vattendrag. Laxarter och andra ädlare fiskslag voro talrika öfverallt i sjöar och strömdrag. Fiskredskapen voro laxpatan, katschan, mjärdan, ryssjan, kassen, öfverhufvud sådana som kunde förfärdigas af rötter och vidjor, men not, nät och skötor tillkommo först sednare, när man lärde känna hampan. Krokfiske och ljustring torde äfven ha varit kända. Den fisk, som icke genast begagnades, hängdes vanligen att torka och begagnades sannolikt ofta som brödsurrogat. Saltad fisk kände man endast vid kusterna, der salt kunde tillbytas.

|54|

11 nyckelordBoskap. Husdjur.

12 Boskapsskötseln var i sin början. Det äldsta och vanligaste husdjuret var hunden, jägarens trogne bundsförvandt och och den husliga härdens väktare. Hornboskap var hölls icke af det egentl. jägarefolket i de högländare skogstrakter, men väl i de löf- och gräsrikare lågländerna. Mjölk begagnades, men icke smör l.eller ost, om man får tro lemma startAhlqvist, som säger oss, att det genuina ordet voispråk: finska, smör, ursprungl. betydde fettkommentar. obs. Fåret, geten och svinet hade Ff.Finnarne lärt känna vid Östersjöns kuster, men dessa höllos icke heller i skogstrakterna, endast i lågländerna. Ull och ylletyg voro kända, men ännu icke allmännare begagnade. Renen var deremot ömsom jagtbyte och ömsom husdjuroriginal: hudjur i högländerna. Hästen var var välbekant och älskad både som dragare, ridhäst och stridshäst, men då han begagn ägdes blott af förmögnare och kunde föga begagnas i de oländiga skogsbygderna. – Tuppen och hans familj voro välbekanta, men katten synes ha varit för de genuine Ff.Finnarne okänd. Biet.

13 Hästen och all boskap betade ute, under tillsyn af herdar och vallhundar, ända tilldess att snön blef för djup, och blott för den strängaste vintern synes man för deras räkning ha insamlat löf och gräs. Men ängsskötsel och egentl. höbergning tyckas ha varit okända, hvarför också alla benämningar för hö, lia, lada o. s. v. äro i sednare tider lånade af andra folk.

|55|

14 nyckelordÅkerbruk.

15 F.Finska ordet peltospråk: finska, åker, härledes vanligen från det german. Feldspråk: tyska och bevisar, att det regelbundna, fasta åkerbruket icke var kändt. Äfven sontaspråk: finska, gödsel, hade ursprungl. en annan betydelse. lemma startA. anser äfven gräftan (kuokkaspråk: finska) och plogen (auraspråk: finska, ostf.ostfinska atraspråk: finska) lånade ifrån svenskankommentar, en åsigt, som icke af alla delas. skäran, rian m. fl. Harfven (äjesspråk: finska) har flera namn, och bland dem några inhemska. – Sveden har åtminstone 10 olika benämningar, kaskispråk: finska, huhtaspråk: finska, karsispråk: finska, ahospråk: finska, kytöspråk: finska o. s. v. de flesta inhemska, och bevisar derigenom tydligt sitt genuina ursprung. Barrskogen med dess hårda jordmån, som plogen endast med svårighet uppristar, är ock svedens naturliga moder. Sannolikt begagnades för jordens svedens nödtorftiga uppkrattande endast de mest primitiva redskap af gaffelformiga träd l.eller trädrötter. Dikning var okänd, och denna första regel för åkerbrubruket har Finnen ännu i våra dagar endast motvilligt och vårdslöst underkastat sig.

16 Det enda fordom kända sädesslaget var ohraspråk: finska, kornet. Råg, hafre, hvete och bohvete äro först i sednare tider tillkomna. Kornet sönderkrossades mellan stenar, stampades i mortel eller malades i handqvarn, hkethvilket tunga arbete utfördes af qvinnor eller trälar, och för att derunder lifva modet, uppkommo de gamla qvarnsångerna, hkahvilka tillhöra vår äldsta genuina lyrik. – Brödet gräddades i ugnar af granit, gryn voro okända, men ölet allmänt bekant och omtyckt, hkethvilket förutsätter kännedomen af malt och humle lemma startKv. Ölets ursprung.kommentarÄrter och bönor voro okända; af rotfrukterna kände man endast rofvan.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    2 Magyarerne ungrarna.

    4 Må vi redan ur denna synpunkt [...] förderflig för oss: Topelius positionerar sig här i den samtida diskussionen om huruvida den svenska tiden var fördelaktig eller negativ sedd ur en finsk synvinkel. Mot varandra i den här diskussionen stod fennomaner, svekomaner och i viss utsträckning liberaler. De finsksinnade, med Snellman och Yrjö Koskinen i spetsen, ville skapa en rak linje från den dunklaste forntiden till samtiden för att visa på ett Finland och ett finskt folk vid tiden för Kalevala och myterna. Målsättningen var att skapa en finsk identitet på finska. På den svenska sidan talade man hellre om en finsk provinshistoria med avkall på alla former av finsk separatism i det förflutna. För mera se Nils Erik Forsgård, »En nationell strategi?», Historisk Tidskrift 122, 2002:12, s. 208–219.

    4 underbar märkvärdig.

    9 skaran parallellform till skaren.

    12 Ahlqvist, som säger oss, [...] fett se De vestfinska språkens kulturord (1871), s. 5.

    15 A. anser äfven gräftan (kuokka) och plogen (aura, ostf. atra) lånade ifrån svenskan se De vestfinska språkens kulturord (1871), s. 27.

    16 Kv. Ölets ursprung. se 20:e runan i »nya» Kalevala.

    Faksimil