Tjugonde Föreläsningen. 20/3 66

Tjugonde Föreläsningen. 20/3 66.

1 Trogne den gamla regeln att man bör bygga en gyllene brygga åt en flyende fiende, uppfyllde RneRyssarne punktligt kapitul. vilkoren. Redan d. 24 Aug. såg man RneRyssarne besätta höjderna kring Hfors, och 300 af deras grenadierer uppställde sig på Hfors torg och skickade poster att besätta magasinerna. Besök i lägren. RneRyssarne väl försedde. T. o. m. handelsbodar. dDe sv.svenska trupperna gingo ombord. När de f.finska trupperna, 3000 m.man infanteri och 628 m.man kavalleri, tillfrågades om de ville öfverföras till Sv. eller stadna i Fd, svarade alla med en mun att de ville stadna – endast några officerare af sv.svensk börd, säger Tengberg, »föredrogo att lemna landet framför att stadna under r.ryska soldaters välde.» Detta var ganska naturligt; men lika naturligt var att Ff.Finnarne icke öfvergåfvo sitt fädernesland i dess dåvar. nöd. Den svenske förf.författaren synes ej hafva uppfattat denna skilnad – likasom i allmht sv.svenska häfdatecknare haft svårt att fatta, huru Ff.Finnarne kunnat göra någon skilnad mellan Sv. och Fd och tänka sig ett fädernesland af trängre omfång, än sv.svenska monarkin.

|138|

2 D. 26 Aug. marscherade Ff.Finnarne öfver till r.ryska lägret och nedlade der sina vapen och fanor,. I följande ordning:

3 1) Lifreg:s dragoner;

2) Karelska dragonerne
3) Nylands dragoner.
4) Åboläns reg:te,
5) BborgsBjörneborgs reg.
6) Kymmenegårds reg.
7) Nylands reg.
8) Östb.Österbottens reg.
9) Savolaks reg.

4 hvarDerefter de vapenlösa trupperna skingrades och gingo rotevis tillbaka till deras hemorter. Det var en sorglig syn, som framkallade tårar i mången ärlig krigares ögon. »Aldrig – säger härom ett ögonvittne – har jag sett ett så bedröfligt uppträde. Också begriper jag ej, hvarför ej män af heder hellre rådfråga blott sin förtviflan, än underkasta sig en så förnedrande kapitulation.»svårläst p.g.a. inbindning/konservering

5 De sv.svenska trupperna inskeppade sig på fartygen. Emedan både gstora flottan och galerflottan redan voro borta, funnos här för öfverfarten endast små fartyg, mest kofferdimän, och trängseln ökades af stadsbor, som på samma gång ville fly undan fienden. Här uppstod derföre gräl och villervalla utan all måtta. Flera hundrade tunnor kommissbröd och hafra vrokos i sjön, för att fartygen skulle inrymma mera folk. Resan fortfor ock lika ömkeligt, som den begynt. En ihållande vestlig vind gjorde att man behöfde 4 veckor för öfverresan från Hfors till Sthm. Hoppackade i de trånga fartygen under regn och blåst, ledo de 4000 m.man starka qvarlefvorna af sv.svenska infanteriet, och med dem flyktingarna, en obeskriflig nöd i de qvafva skeppsrummen. Rödsoten brast ut och bortryckte så många offer, att vid hvarje hamn och hvarje holme, der fartygen ankrade för motvind, fördes hopar af döde och halfdöde i land, och många döde qvarlemnades obegrafna på stranden. Resten kom till Stockholm i den ömkligaste belägenhet, kringvankande som skuggor, tiggande sitt bröd på Sthms gator och ropande hämd öfver Levenhaupt.|139| Föga lyckligare var det öfverblifna sv.svenska kavalleriet, som hemtågade norra vägen öfver Torneå. Med 1,200 hästar gick det under öfv. Freudenfelts befäl genom Tavastland norrut, men led sådan nöd af foderbrist, strapatser och dåligt väglag, att när truppen framkom till Wasa, hade ⅔ af hästarna störtat under vägen. De öfriga hästarne lemnades öfver wintern på utfodring i Wasa, men knappt 40 af dem kommo sedan till rätta. Manskapet gick öfver Qvarken till Umeå. En annan kavallerifördelning gick strandvägen öfver Åbo norrut och lyckades föra till Torneå 150 hästar, med hkahvilka Freudenfelt sedan motade fiendens framsteg i Östbotten., tilldess att denne tappre officere under ett ströfparti om våren 1743 drunknade med allt sitt manskap i drifisen utanför mynningen af Kemi elf. – Af 18,000 man, som under ett år öfverskeppats från Sv. till Fd, återkommo ej flera än 6, högst 7,000 – de öfriga hade offrat sitt lif i ett ärelöst krig – och af dessa 11 l.eller 12,000 döde hade knappt 100 stupat för fiendens kulor. På flottan, som under två kampanjer knappt hade vexlat ett skott med fienden och som nu skyndade att segla hem ifrån Hangö, hade mellan 5 och 6000 sjömän aflidit. – »V. H. neutral.»

6 Ingen förvånades mer än RneRyssarne sjelfva öfver kapitulationen vid Hfors. Några r.ryska officerare betraktade sv.svenska gardets manövrer. Då, säger Tib., vred den förnämste officern på sina mustascher och sade: »Mein Gott, mit solchen Leute retiriren sie sich!språk: tyska» – »Man hade kunnat hålla två mot ett, säger Mannstein, att om Sv.Svenskarne ej kapitulerat och RneRyssarne vågat anfalla dem i deras starka position, hade RneRyssarne blifvit slagne. Hela Sv:sSvenskarnes beteende under detta krig, tillägger han, var så besynnerligt, att efterverlden skall hafva svårt att sätta tro dertill.» – Lascy. Ett så stort furstendöme gyllene brygga. »De svenskas mot den nationens vana alldeles orimliga retirad har betagit mig tillfälle att der inlägga någon heder. Skadan är deras, men skammen hafva vi begge del i, dock med någon distinktion.» Också firade RneRyssarne sin blodlösa seger i Hfors med en kanonsalut, som kom bergen att darra. 90 kanoner, 50 standarter och fanor, förråder af alla slag, stora arsenaler fulla med vapen och slutl. hela Fds eröfring voro frukterna af denna oväntade händelse.

|140|

7 Thus d. 26 Aug. 1742. RneRyssarne utbredde sig nu på hösten 1742 nästan utan motstånd öfver hela Fd. och tvungo öÖfverallt, der de tågade fram, tvungos invånarne att svära kejsarinnan Elisabeth trohetsed. Men i öfrigt behandlades folket vida menskligare, än under stora ofreden, och landets lidanden bestod egentl. i kontributioner och transporter för r.ryska armén. Till Åbo skickades landshöfd. Balthasar v. Campenhausen, hkenhvilken reglerade uppbörden efter jordaböckerna och pålade allmogen gärder. Denne Camph. var på engång landshöfd., president, akademiekansler, biskop och öfverborgmästare. Man såg att RneRyssarne redan ansågo sig hemma i Fd och betraktade landet som sitt. Förvaltningen ordnades, Åbo hofrätt kompletterades med häradshöfdingar från landsorten och anbefalldes att for skipa lag som i djupaste fred. Äfven uniÅbo akademi begynte åter föreläsningar och examina, ehuru de fleste professorer och studenter voro på flykten. – Några nya professorer. – Äfven konsistorium och magistraten i Åbo trädde i verksamhet. När den r.ryska styrelsen på detta sätt utnämnde en mängd nya tjenstemän i de bortflyddas ställe och dessa sedan kommo tillbaka, blef der mycken villervalla emellan och träta om hvem som vore tjensternas rätta innehafvare. – Undertiden fortgick kriget följande vår Den man, som under denna oroliga tid förde högsta befälet i Fd, var den förut nämnde tappre Skotten Jacob Keith. Född 1696 af en gammal ansedd skottsk ätt, hade han 1715 deltagit i det misslyckade försöket att återuppsätta pretendenten Jakob Stuart på Skottlands thron, och detta försök kostade Keith hans fädernesland. Han tjensade sedan först ett år i svensk och sedermera i spansk krigstjenst, tilldess han slutligen 1728 ingick i rysk tjenst, stridde mot Persien, Polen och Turkiet och var den som med stormande hand intog fästningen Otschakov.|141| Han var ståthållare i Ukrän, när han 1741 kallades att använda sin tapperhet och sin krigserfarenhet emot Sverige, och i detta krig var han den ledande själen i r.ryska arméns företag. På hösten 1742 återkallades fältmarsk. Lascy och Keith fick högsta befälet som generalguvernör öfver det eröfrade Fd. Detta var för Fd en stor lycka i olyckan. Ty Keith var lika mensklig och mild, som tapper och ridderlig. De för krigets nöd darrande invånarne betraktade honom såsom sin skyddsengel, och honom i främsta rummet hade man att tacka för den ovanliga krigstukt, som nu hölls af r.ryska armén och som i så hög grad minskade krigets olyckor. Keith är för öfrigt bekant genom sin förbindelse med den sköna och ryktbara Eva Merthen, dotter till en borgmästare af samma namn i Åbo och med hvilken han sedan forenadesvårläst p.g.a. strykning lät viga sig. Deras efterkommande utgöra numera rika högadliga ätter i Preussen och Österrike med namnet Mertens. Keith sjelf fortsatte sedan sin krigarebana under Preussens Fredrik II och stupade den 14 Okt. 1758 i den nattliga öfverraskningen vid Hochkirchen. Hans maka dog i hög ålder 1811.

8 Emellertid hade märkeliga händelser timat i Sverige. Bestörtningen i Sthm och hela riket öfver krigets olyckliga utgång, var så desto större, ju mera man ända ädittills hade invaggat sig i de mest lysande förhoppningar. Hela riket var uppfylldt af oro och tvedrägt: i Dalarna liknade det sig till öppet uppror, och danska stämplingar underblåste missnöjet. Försök gjordes att börja fredsunderhandlingar, icke mera på grund af de tre ryktbara konvoluterna, utan – Redan på sommaren ha1742 hade de styrande Hattarne i sin nöd låtit s:kallasammankalla en riksdag, för att hvälfva ansvaret från sig sjelfva på ständerna. Hattarne satte alla möjliga sina gamla ränker i gång, för att hålla sig uppe, men denna gång blåste opinionens vindar emot dem med häftigheten af en storm – en mössa, Ungern Sternberg, blef vald till landtmarskalk framför den sluge Tessin – och nu fanns intet annat medel för Hattarne, än att afleda stormen från sig sjelfva på deras fordne bundsförvandter.

|142|

9 Bönderne ishtisynnerhet ropade högt på ransakning och dom öfver krigets upphofsmän. Redan före ankomsten till Sthm blefvo generalerne Lvhpt och Bbrock anhållne vid Stocksunds färja och tagne i fängsligt förvar, hvarefter riksens ständer nedsatte en kommission för att pröfva deras handlingssätt och undersöka i hvad mån de kunde anses vara skyldige till krigets olyckliga utgång. Och nu börjades en rättegången, som i många afs.afseenden var ett sidostycke till rättegången emot Görtz. Ledamöterne Mössor: bland dem biskop Juslenius i Borgå. Protokollerna upptaga tvenne digra qvartband. Man har svårt att i dessa vidlyftiga ransakningar finna ens entt sken af bevis på förräderi, men deremot öfverflödar hvar sida af bevis på den tanklöshet och det lättsinne, hvarmed Lvhpt först börjat kriget och den modlöshet, hvarmed han sedan fortsatte det, alltjemt hafvande nederlaget, men aldrig segern i hågen. Inför opartiske domare måste han alltid framstå som en dålig fältherre, hvarken mer l.eller mindre, och skulden för kriget delade han med mången annan af de styrande, hkenhvilken nu höll sig undan och tvådde sina händer. Mot Bbrock fann man ännu mindre skäl. Det värsta som lades honom till last, var att han icke i tid uppbrutit från Qvarnby, för att undsätta Wrangel vid Wstrand, och likväl är det numera klart utredt, att detta varit omöjligt, sedan Wr. sjelf så brådstörtadt tågat faran till mötes. Till Bbrocks fördel talade ock att han vid flera tillfällen röstat i krigsrådet mot den olyckliga reträtten. – Juslenius (Lagus sid. 40) – När rättegången drog ut på tiden, skickade bönderne en deputation – Domen var på förhand gifven och lydde på döden – påskyndades af dalkarlarnes uppror – Bbrock på Sandbacken vid Norrtull d. 16 Juli – Lvhpt praktiserade sig natten förut original: – ut genom fängelsegolfvet – bsvårläst p.g.a. strykningb belöning af 20000 daler Silfvermynt – Skepparen på hans egen jakt –|143| Lvhpt fanns under bogsprötet i båtsmanskläder. – Halshöggs på Sandbacken d. 4 Aug. 1743. Ett sådant slut hade denne lysande ädling – hkenhvilken för mindre än två år förut hade, berusad af sina smickrare och omgifven af sitt partis jubelrop, tågat ut för att omgöra Nystadska freden och återeröfra åt riket flera provinser än tillförene en sv.svensk konung någonsin mäktat eröfra. Hans öde står qvar i historien såsom en skarp varning för dem, hkahvilka förlita sig på politiska partier. Partierna känna ingen tacksamhet och intet förbarmande, de bortkasta sina utslitna verktyg, sedan de icke mera kunna begagna dem och uppoffra sina trognaste anhängare, för att rädda åt sig sjelfva en trasa af den makt, för hkenhvilken de icke ens skytt att uppoffra fäderneslandet.

10 RepetitionRepetition 21/10 70. Hemfärden – Kapital. Fds hyllning. – Keith. – Lvhpt. Partierna.

11 sid. 151. // sid. 145.

12 Sedan sv. reg.svenska regeringen på hösten 1742 förgäfvesSMedan denna episod i sorgespelet ännu fortgick, hade Rriksdagen till föremål för sina öfverläggningar en fråga, som stod i närmaste samband med freden, neml. frågan om thronföljden. Den som närmaste kunde Kon. Fredrik var gammal och bräcklig, drottn. U. E. hade aflidit i Nov. 1741 – sedan hon, förolämpad i sina heligaste rättigheter, i den aldrig slocknade kärleken till hennes ovärdige gemål, hade tyst, sluten och enslig framlefvat sina de sista åren af ett glädjelöst lif. Den närmaste, som nu kunde komma i fråga, var hert.hertigen af Holstein C. P. U. – och hans val blef genast föremål för ständernas öfverläggningar. – Vald i Okt. 1742 – Sändebuden höllos fängslige i Moskva – grekiska läran – återvände: hert.hertigen afslog anbudet, emedan han blifvit utkorad till storfurste och thronföljare i Rd – Kandidater: prinsen af Hessen – brorson till k. Fredrik – prins af Birkenfeld – kronprinsen af Dm och hertig Ad. Fr. af Holstein, – Mellan de två sistnämnde –

|144|

13 Den häftigaste partistrid upplågade – Kon. af Damk erbjöd sig att bistå Sv. med 12000 man emot Rd–, om Den gamla unionstanken. – och hade stort medhåll bland bönderna – Dalarna – redan i Maj 42 hade Dalarnas rekryter vägrat afgå till Fd och fordrat att kon.konungen skulle gå med i fält – straffades – harmen glödde – När då på våren 1743 befallning kom att Dalregem. skulle afgå till Westerbotten mot RneRyssarne, brast upproret löst – Dalallmogen samlade sig i Leksand och förklarade att icke en man skulle gå ut, innan krigets upphofsmän blifvit straffade och kronprinsen af Dmk blifvit vald till thronföljare – Alla medel förgäfves – De 6000 man tågade beväpnade mot Sthm under anförande af en inspektör Schedin – Konungen trängde sig genom trupperna – lägrade sig på Norrmalm – underhandlingar – skjuta – Riksråd. Adlerbeth – gafs eld på Malmtorget – 50 stupade – 80 sårades – hufvudmännen afrättades – Dagen derefter d. 4 Juli 1743 valdes hert. af Holstein till thronföljare – Det var Kejs. Elisabeth, som dikterat detta val – – Hennes armé under Keith stod då 20,000 m.man stark färdig att infalla i Sv. – Återköptes Fd –

14 sid. 145

15 RepetitionRepetition. Ff:sFinnarnes upplösning. Sv:sSvenskarnes öfverresa. Fd eröfradt. Freudenfelt. Krig Husaråren. Kriget. R. flottan öfvervintrade med 21 galerer i Hfors och Fhamn. Gick till Åland – angreps af Falckengren d. 20 Maj på Korpo ström – Sv.Svenskarne ledo af ett strandbatteri och nödgades draga sig tillbaka till Degerby. – Stora sv.svenska flottan låg vid Hangö under am. Utfall – R. flottan under Lascy och Mischukoff låtsade erbjuda d. sv. slagtning, men föll undan och lockade Sv.v.Svenskarne från Hangö. – Då lyckades r.ryska flottan, gynnad af en stark dimma, att d. 7 Juni segla förbi Hangö och förena sig med sina galerer vid Sottunga, hvarifrån Sv:s kuster hotades. Keith. Händelserna i Sv. Riksdag – Hattarne. Lvhpt, Bbrock 16 Juli, 4 Aug. Thronföljden – hert. af Holsteins afsägelse och öfverg. till grek. läran. Föreslog hert. A. Fr. af Holstein Kusinsvårtytt – De andra kandidaterne – Dmks Mutor i stort – fr. och danska partierna – 29 Jan. förslaget om Dmks kronprins – Ff.Finnarne emot. – Uppskof – fredsunderhandl. och valfrågor.