Nittonde Föreläsningen. 5/11 63
Kommentar
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
1 förstaden den del av staden som befann sig utanför fästningsmurarna.
3 »Hvem kan emotstå» Det är oklart vad Topelius syftar på med detta citat.
3 konungen i Polen Kasimir II Vid denna tid var Kasimir IV kung av Polen.
3 bojarer adel.
3 diversion manöver för att sysselsätta fienden på flera håll samtidigt.
4 smälek vanära.
4 Knutstraffet bestraffning med piska.
4 förställning hyckleri.
7 Hpp 114 A. J. Hipping, Neva och Nyenskans intill S:t Petersburgs anläggning (1836).
8 härmästaren af Liffl. tyska ordens högste styresman i Livland.
8 rote underavdelning till truppförband.
8 prisgifven utlämnad.
Nittonde Föreläsningen. 5/11 63.
1 Under mlånga tider hade nu Fd fått andrum att tillvexa i folkmängd, odling och välstånd, utan att deri hindras af de förhärjande krig, som under 12:te, 13:de och förra hälften af 14:de seklet hade blifvit förda med våra grannar i öster under Novgorods banér. Mellan Ryssar och Svenskar hade ställningen å ömse sidor blifvit defensiv, i det att hvardera endast sökte försvara de gränser, som freden i Nöteborg hade uppdragit emellan de båda folken, – och denna vapenhvila stördes blott tidtals af mindre betydande fejder. Så hade Svv.Svenskarne åren 1392, och 1395 och 1411 gjort infall i Ingermanland.; Vid denna tid hade Lithauen vuxit till ett mäktigt Rike, tillegnat sig Rds S.V. provinser, och förenat sig med Polen. sistn. år intogo de stad.staden Tiversk som tillh. Novg. Den Lithau. fursten Simeon, som vid denna tid då residerade i staden Ladoga och beherrskade Nevaområdet samt ryska Karelen, hämnades dessa infall år 1411 med ett härjningståg emot Sv.Svenska Karelen – framträngde dervid ända till Wiborg och brände förstaden d. 26 Mars, men lyckades icke att intaga det starka fästet. Från denna tid hvilade vapnen för det mesta i 51 års tid, under hkahvilka man på f.finska sidan icke hör omtalas de fordna gränsfejderna,. och dDet var under denna tid äfven Östra Fd hämtade krafter och såg Karl Kn., omgifven af ett krigiskt hof, residera i Wiborg.
2 RepetitionRepetition 2/5 67. K. Bitzes slut. Domkyrkan. Missale. Stadgar. Skolor. Rom. – Fds polit. vigt. Odlingen. Nådendal 1441. Raumo 1462. Savolaks – Tav.land. Fds tillstånd.
3 Denna långa vapenhvila hade sin naturl. orsaker. Rivaliteten mellan de båda folken hade icke svalnat, men bådas uppmärksamhet var dragen åt andra håll. Sveriges rike kämpade med Unionens vedermödor och höll sina misstänksama blickar ständigt riktade emot Dmk. Ryssland åter, och särskildt Fds farligaste granne granne Novgor., genomgick stora hvälfningar. Lithauen hade vid dess sida vuxit till en farlig eröfringslysten granne,original: granne tillegnat sig Rds S.V. provinser och, genom föreningen med Polen under Jagello år 1382,|173||653| blifvit i dubbelt afseende farligt för Rd: först genom tillvexten i makt, dernäst äfven genom att antaga katholska läran, hvarigenom religionshatet kom att öka den ömsesidiga rivaliteten. Novgorod hade original: hade nödgats dagtinga med denna nya makt, men undertiden, hade det, för att skaffa sig ersättning, riktat sina blickar mot norr och lyckats underkufva det gamla Bjarmiska riket vid Dvina. I Kasan hade bildat sig ett mongoliskt furstedöme, som blef en vådlig granne i öster; vidare hade det aftynande mongoliska väldet under Dschingis khans afkomlingar blifvit kullkastadt af Tamerlans segrande vapen, och Rd darrade för denne folkens väldige gissel, som framryckte emot Moskva, men oförmodadt vände om med sin här, för att kasta sig öfver sydligare länder, der han väntade ett rikare byte. Slutligen hade storfurstarne i Moskva kring denna stad begynt att återsamla kärnan till ett nytt Ryssland. Ända till Johan Ivan Kalitá, som 1328 blef storfurste i Moskva och gjorde denna ort til rikets hufvudstad, hade Novg. regerats af sjelfvalde furstar med en af folket mycket inskränkt makt; derefter erkände de storfursten af M. som sin öfverherre och betalade på samma tid tribut åt Mongolerne. Men meUnder hela 1300 talet fortfor likväl N:gorods blomstringstid, hvarunder det utbredde sin hamndel öfver Ösjön och sitt välde undöfver den Sden dåvar. högsta norden: Savolotschie l.eller Bjarmaland, Lappmarken, Dvinas, Perms, Petschoras och Jugras områden. »Hvem kan emotstå» etc. Men stor rikedom och makt gjordeöra Novg. äfven folken öfvermodige, och inom republiken uppstodo partier, som kifvade om makten och förrådde stadens friheter. – Lithauen. – Pskov gjorde sig oberoende af Novg. 1348 – Tyskarne – 1386 26 landsk.landskap mot Novg. – erlägga tribut – slutligen föll den mäktiga fristaten ett offer för sina inre söndringar och Ivan III Wasiljevitsch baksluga politik. Detta inträffade år 1472. Fasansfulla järtecken förkunnade, enligt tidens tro, den berömda fristadens fall. Eldpelare på himmelen, snön färgad af blod, enoriginal: En häftig storm söndersplittrade korset på Sofia kyrkan, klockorna i det gamla klostret ringde af sig sjelfva, och på grafvarna såg man droppar af blod. Blinda för dessa himmelens varningar, hade|174||654| Novg. upprest sig emot Moskva och slutit förbund med konungen i Polen Kasimir II. Men storf. Ivan ryckte mot dem med en väldig här och besegrade dem vid floden Schelon. Staden måste gifva sig och erkänna storfursten, men behöll ännu en skugga utaf sin gamla frihet. Äfven denna var dock storf. en nagel i ögat, och han förstod att under locka folkpartiet på sin sida samt upphetsa det emot Novg:s gamla patricier, dess varäg.varägiska adel, dess bojarer, som hkahvilka tillförene varit de rådande oligarker i republiken. År 1477 kommo till kon. Ivan sändebud från Novg. och kallade honom icke som förr herre (gospodinspråk: ryska), utan beherrskare, (gosudarspråk: ryska). Då lät Ivan fråga Novg. hvad de menade med denna benämning, om de ville svära honom trohetsed som verkl. undersåter och inrymma åt honom Jaroslavska palatset, der folket församlade sig till sina allm. öfverläggningar. Allt Novg:s folk svarade härtill: »aldrig!» – ett uppror brast ut, och storfurstens anhängare blefvo slitne i stycken. Derpå hade Ivan väntat. Nu inneslöt han staden för andra gången med en mäktig här, tvang den genom hunger att gifva sig på nåd och onåd den 15 Jan. 1478, upphäfde stadens gamla privilegier och införlifvade Novgorod jemte alla dess besittningar med storfurstendömet Moskva. Så föll det mäktiga Novgorod, som i 600 år försvarat sin frihet mot så många täflande motståndare och utbredt sitt välde öfver hela den då kända r.ryska och f.finska norden. De lysande fester, hvarmed forfo storfursten sedan lät fira denna tilldragelse, kunde dock icke trösta Novgor.Novgoroderne öfver deras förlorade frihet, och de gjorde sedan gång efter annan uppror mot storfursten, men vunno dermed intet annat, än att nya inskränkningar, som hkahvilka allt hårdare och oupplösligare sammanknöto dem med original: med det Moskovitiska väldet. För Fd blef denna tilldragelse af stor vigt, emedan Ivan III och hans efterträdare derigenom blefvo omedelbare herrar öfver Ladoga, Neva och allt land i öster om Fds gränser. När derefter krig uppstodo mellan den sv.svenska och den|175||655| ryska makten i Fd, var det icke mera samma härjande, men föga talrika friskaror, som hkahvilka förut hade infallit från Novg. kastat sig öfver det f.finska området, utan det var numera det vexande Rds hela kolossala makt, som under de följande krigen kastade tallösa vilda horder öfver vårt det olyckliga landet. Det var Krig och fred dikterades icke heller mera af staden Novgorods handelspolitik, som hvars handelsintressen fordrade fred och som derföre alltid voro benägne till snar försoning; – det var icke heller f.finska gränsen i sig sjelf, som var för RneRyssarne lockande; det var det börjande ryska poli rikets eröfringspolitik, som denna tid var riktad mot det förenade Lithauen och Polen och fruktade denna makts förbund med Sv. – hvarföre det nu blef de ryske storfurstarnes politik att, om icke antingen underlägga sig länderne kring F. Viken, eller åtm. göra dem oskadliga genom att totalt ödelägga dem och hindra den sv.svenska makten sina fiender att derifrån göra en diversion i Rds flank.
4 Skickelsen fogadeSamme man, som underlade Novgorod Moskvas välde, var äfven af skickelsen utkorad att genomföra det stora befrielseverk, som för hkethvilket så många bland Rds furstar före honom förgäfves offrat kronor och lif. I 250 haår hade Rd s med olidelig smälek och tunga offer suckat under Mongolernes öfvervälde. hkahvilka Riket Kaptschak. Khanerne af till- och afsatte Rds furstar efter behag – dessa skulle på hans första vink personligen infinna sig hos den s. k. gyllene horden vid Azoffska sjön – der de underkastades all tänkbar skymf, höllos fångne, aflifvades eller återsändes alltefter despotens nycker, – för att nästa år ditkallas ånyo och söka med nya skänker tillvinna sig den barariske herrskarens ynnest. Vid minsta tecken till uppstudsighet, inföllo barbariska härar, som på det grufligaste sätt ödelade städer och landskap – tillfångatogo f.folk – bortförde folket i träldom – eEn förrädares angifvelse – en ärelysten furstes lismande anbud voro tillräcklige att utsätta landet för nya horders förhärjningar. – fFolket suckade under en dubblael beskattning – förpaktare storfurstens skatt och khanens tribut – lagarna hade förlorat sin kraft – ingenstädes fanns rättvisa – man köpte och sålde frihet och fosterland – Knutstraffet|176||656| – trolöshet – lögn – förställning – roflystnad – kryperi mot de höga maktägande, och despotism mot underlydande – inrotade sig under dessa våldets och förtryckets tider hos detta olyckliga folk, och blefvo sedan vidlådande fläckar i nationalkarakteren, dem sednare århundraden sedan icke förmått att utplåna. Till tidernas arf hör äfven detta och groftva bigotteri, mot dessa helgonbilderna, till hkahvilka man tog sin tillflykt i nödens stund, och detta presterskapets allmäktiga inflytande på folket, som ännu qvarstår i Rd, äfvensom klosterväsendets utbredande. Mellan åren 1240 och 1480 uppstodo 150 nya kloster i Rd – deribland Solovetzka klostret, som år 1429 anlades på en ö i Hvita hafvet och i följande sekler låg med sitt område flera gånger i fejd med invånarne uti den f.finska norden. – Walamo uti Ladoga är – om man får tro klosterkrönikans uppgift – anlagdt redan år 992 af tvenne munkar Sergej och German.
5 Hundrade år före Ivan III hade redan Dmitri IV Ivanovitsch med tillnamnet Donski genom en stor seger öfver Mong.Mongolerna vid Don år 1380 varit det stora målet nära – men två år derefter var Moskva en askhög, fuktad af tusendes blod, och Rds befrielse syntes mörkare än någonsin. Ivan III upptog Dmitri Donskis politik och samlade småningom med list och våld rikets söndrade delar under sitt välde. Inre fejder mellan Mongolerne sjelfve gynnade hans planer. Länge bedrog Ivan sina förtryckare med en låtsad undergifvenhet. Deras sändebud bodde uti hans eget palats Kreml och bevakade alla hans steg. När dessa sändebud anlände till Moskva, förde de med sig khanens bild. Storfursten skulle då gå dem till möte och framräcka åt bilden en bägare stomjölk. Derpå breddes ett mårdskinn på marken, och knäböjd på detsamma, måste storfursten afhöra khanens skrifvelse. – Nu var Ivan III i andra giftet förmäld med prinsessan Sofia, brordotter till den siste kejsaren i K:pel Konstantin Palæologos. Ofta hade hans gemål frågat honom: »huru länge skall jag vara Tatarernes slafvinna?» – Under förev.förevändningen att inreda sändebudens rum till en kyrka, förstod hon|177||657| att aflägsna dem från Kreml, och nästa gång Khanen Achmets sändebud visade sig med hans bild, kastade Ivan bilden till marken, trampade den med fötterna, och lät döda de utskickade, utom en enda, som återsändes med tillsägelse att berätta sin herre hvad han sett. – Achm Skummande af vrede vid detta budskap, utropade Achmet: »Är det så vår slaf, storfursten af Moskva, vågat handla mot oss!» – hvarpå han slöt förbund med Kasimir af Polen och ryckte med en väldig här mot Moskva. Vid floden Oka mötte honom Ivan med sin här, och i 2 veckor stodo båda härarna overksama emot hvarandra på båda sidor om den lilla bifloden Ugra. Då erfor Achmet, som förgäfves väntat polackernes anryckande, att Ivan skickat en trupp för att intaga det läger han lemnat efter sig utan försvar, – och tågade utan strid tillbaka. På samma gång drogo sig RneRyssarne tillbaka i oordning tillbaka för att söka entt tjenligare slagfält, – och så såg man två stora härar på samma gång fly från hvarandra utan att strida. Men från denna dag, den 7 Nov. 1480, räknas Rds befrielse från Mongolernes ok,. och dDessa söndersleto hvarandra i inbördes fejd, – khanen Achmet föll för en roflysten partigängares hand, och riket Kaptschak föll sönder, intilldess att emblott en ringa qvarlefva af det mongol. väldet ännu bibehöll sig på Krim och vid Azovska sjön.
6 (sedan 1201 Tyska orden i Preuss. 1237)
7 Neva, Hpp 114.
8 Nu fullföljde Ivan sina planer med jernhand stor klokhet och energi – slöt förbund med furstarne i Ungern och Moldau – införlifvade med sitt rike det ännu oberoende furstendömet Tver och riktade derpå sina blickar mot norden., som nu till sin häpnad fick erfara hkenhvilken de första krossande slagen af den ryska kolossen. Orsaken härtill voro de tyske riddarne, som innehade Estland, Liffland och Kurland, med biskopen i Riga som andlig styresman och härmästaren af Liffl. tillsom verldslig styresman. Desse riddare hade neml. år 1447 i Walk afslutat ett försvars- och anfallsförbund, med kon. Kristofer, hvari bestämdes, att de skandin. riken skulle bemäktiga sig Nöteborg och Volchov – Ladoga, Neva.|178||658| Om något anfall skett från denna sidan, är icke kändt: aAf R. krön.Ryska krönikan vill synas, som skulle Karl Knuts. från Wiborg (1448) ha tågat härmäst.härmästaren till hjelp – De tyska krigstågen fortforo hvarje år. Dvina 1445. men troligen stod gaf denna allians anledn. till ett stort infall som RneRyssarne år 1462 gjorde i Jäskis och andra orter, som härjades i Karelen,. Året derpå synas vidare härjningar ha blifvit förekomna genom kon. Christians tåg till Fd, – men de följande åren synas fientligheterna blifvit fortsatta, intilldess att år 1468 ingicks ett stillestånd på 5 år. Dessa krig fördes med Novgorod, och när stilleståndet utgick år 1473, skulle den ryska republiken, som då hade händerna fulla med sina egna angelägenheter, sannolikt t. v.tills vidare lemnat Fd i ro, derest icke den tappre och orolige Erik Karlson Wase, hkenhvilken vid denna tid sändes som krigshöfding till Fd, företagit sig att på egen hand fortsätta kriget. Huru detta till en början aflopp, är icke bekant, men när Erik Wase år 1475 afträdde befälet åt Fds förre mäktige höfding Erik Axelson Tott, som i förläning erhöll Wiborgs slott och län, jemte Thus och Raseborg, insåg denne genast nödvändigheten att med ett fäste försvara Savolaks mot fiendens infall. Vid Kyrönsalmi sund, mellan Haukivesi i norr och Pihlajavesi i söder, begynte då Erik Ax:son år 1475 att anlägga en borg, som skulle beherrska farlede Saimas farleder och af honom först kallades Olofsborg (efter St Olof), men sedermera erhöll af Sv.Svenskarne namnet Nyslott, till skilnad från Wiborgs slott som var äldre, – men af Ff.Finnarne kallades Savonlinna l.eller Savolaks borg. Detta fäste var i början af träd och dess uppförande så mödosamt under fiendens ständiga ströftåg, att när arbetarne skickades efter sand, sten och kalk, måste de hvarje pråm eskorteras af en rote fullt beväpnade soldater om 12 à 14 man. Sedan trädmurarne skaffat de förste arbetarne skydd, uppfördes slottet strax derpå af sten med sådan drift, att det synes ha varit fulländadt redan år 1477, – och likväl är det så fast byggdt, att det ännu i dag qvarstår som Fds vackraste, bäst bibehållna fäste från medeltiden.|179||659| Nyslott har gjort denna del af landet stora tjenster, och mer än engång har de fientl. infallens störtvåg brutits emot dess murar. Erik Ax:son ansåg likväl icke detta nog för östra Fds försvar,. Wiborgs stad, ligger, som bekant, skild från slottet genom ett sund; var derföre i början utan skydd prisgifven åt en öfvermäktig fiende och tvenne gånger utan E. A. lät original: lät vid samma tid 1477 kringgärda Wiborgs stad med en så fast mur af sten, att äfven denna har bestått nästan i sitt ursprungliga skick – endast senare tillbyggd med torn – intill våra sednaste dagar, då man begynt nedrifva dessa fasta murar, för att skaffa den inklämda staden ett större utrymme. Gustaf I, Peter I och kejsarinnan Anna hade, hvar på sin tid, låtit utvidga Wiborgs murar.
9 När nu Erik Ax:n Tott i dessa tvenne fästen hade ett säkert ryggstöd mot fienden, berättas han först hafva rest till Sv. jemte domprosten i Åbo Magnus Särkilaks för att begära hjelp emot Rd; men då han ej deraf erhöll ganska litet och mest krigsförnödenheter, berättas han hafva på egen hand skickat ett fejdebref till storfursten af Rd, förklarande honom krig; och han lät det icke heller stadna vid toma hotelser. År 1479 i början på sommaren, och sedan han fått af Sten Sture fått förstärkning i manskap, gjorde han ett infall i Rd med en styrka, som af några – törhända öfverdrifvet – uppgifves till 20 à 24,000 man. 20 till 30 mil drog han inåt landet, farande fram efter den tidens barbariska sed och vedergällande lika med lika, så att allt hvad han kunde öfverkomma, män och qvinnor, unga och gamla, folk och kreatur, slog han ihjäl intill många tusende, ödelade landet vidtomkring och drog så, belastad med byte, lyckligen till sitt land igen. – Novg., som just då låg blifvit första gången slaget och förödmjukadt af storfursten Ivan, synes icke haft makt att hindra dessa härjningar, hkahvilka väl till största delen drabbade finska stamförvandter, Karelare uti Ladoga trakten. Det omtalas endast, att samma år ett mindre ryskt ströfparti infallit i Tav:land och eröfrat Jämsä. – Erik Ax:s stora härjningståg medförde likväl ingen välsignelse, hvarken för honom sjelf eller för Fd. Ty strax efter hemkomsten sjuknade han och dog i Wiborg, hvarefter hans tjenare förde hans stoft till Sverige och begrofvooriginal: begro honom i Aspö kyrka i Södermanland. – Samma år som 1480 då denne väldige kämpe tillslöt sina ögon, inträffade Rds befrielse från khanen Achmet och Mongolerne, och storfursten Ivan fick rådrum beslöt att tyukta sina nordiska fiender. Det dröjde ännu några år, innan han blef fann rådrum|180||660| dertill, och emellertid fortsattes kriget med skiftande framgång emot denoriginal: det tyske härmästaren, intilldess att ett stillestånd på 10 år ingicks år 1482. – Emellertid haöfvergingo Erik Ax:s förläningar i Fd: – Wiborg, Nyslott, Thus och Raseborg – till hans bröder Ivar och Lars Ax:son Tott, af hkahvilka Lars innan kort dog, – hvarefter Ivar Ax:son nödgades återlemna sina f.finska förlän.förläningar, Raseborg undantaget, åt Sten Sture, som år 1483 utnämnde Knut Posse till höfvidsman på Wiborgs slott obs. Novg:s handel 1495.
10 RepetitionRepetition. 3/5 67. Rd. – 1411 Lith. Wibg. Fred. Kasan. Tamerlan. Ivan Kalita 1328. Novgorod 15 Jan. 1478. Följder. Mot Achmet 7 Nov. 1480
Härmästaren 1447 i Walk. Erik. Kson Wase I. E. Ax. Tott. Nyslott. Wibgs stad 1477. Mot Rd 1479.