Femtonde Föreläsningen. 22/4 57

Femtonde Föreläsningen. 22/4 57.

1 Forts. om Torneå dalen. (Agardh s. 35)
Nu är öfre delen af Maanselkä, som åtskiljer Torneådalen i norr från Noriges Finmark, lägre än den till Kölen hörande fjällrygg, som skiljer T:dalen i vester från norrska Nordlanden. Derföre komma T:dalens flodkällor|13||361| från vestra fjällryggen och ej från den norra, och får deraf i sin öfra sträckning en sydvestlig riktning. Till denna hufvuddal räknar Akrell på svenska sidan icke blott Torneå, utan äfven Kalix och Råneå elfvar. Orsaken uppgifves vara den att T. och K. elfvar icke blott gå hvarandra mycket nära, utan också sammanflyta genom en tvärflod, som kallas Tärende elf; ett förhållande som hör till sällsyntheterna i geografin. Det är i allmänhet en lag, att tvenne floder, huru nära de än slikomma hvarandra och huru inveckladt de än slingra sig,na grenar, likväl aldrig låta dessa grenar förena sig – ett motsatt förh.förhållande mot sjöarna, som ha en naturlig benägenhet att s.flytasammanflyta genom sund. Ex. Saimasystemet. Finland har i allmänh.allmänhet få floder och många sjöar i förh.förhållande till sin vidd – vi finna också der inga mycket sammantrasslade floder, – emellertid se vi också här, att t. ex. Österbottens elfvar och åar ofta gå nära hvarandra, och likväl parallelt, utan att råkas. Tärende = med Cassaquiare, en gren af Rio Negro,. C. s:bindersammanbinder Orinoko och Amazonfloden. – Man måste således, också der marken ej visar för ögat någon synnerlig ojemnhet, antaga att en under osynlig bergås, en omärktelig, och likväl bestämd kullrighet i marken tilldelar hvardera floden dess gräns inom ett område, som den icke får öfverstiga. »Dessa gränser, säger Agardh, äro eviga och oföränderliga, huru än styrelserna fördela länder och provinser» – d. v. s. vida oföränderligare än sjöarnas – ehuru sjön kan kallas slutresultatet af en flod – bottnen af den sluttning, som betecknas af floden.

2 Torneådalen Mbl. 1833:97.

3 För att återkomma till Torneådalen, så räkna vi der på svenska sidan öfra loppet af T. elf, som upprinner ur tvenne fjällsjöar, Rostojaur, Reponwaara och Torneå sjö. Från dessa källor|14||362| strömmar den fram till Kengis i 38 forsar; från Kengis sedan 17 mil som gränsflod till hafvet i 24 forsar. Under sin öfra färd bildar floden Jukkasjärvi sjö och upptagaer Lainio, ett stycke norromdvestom Torniokoski eller Torneå fors den andra källfloden Lainio, som är vattenrikare än hufvudfloden och upprinner något nordligare. Widare finna vi här gränsfloden Muonio, som ej bildar sjöar, men har otaliga forsar och stridvatten. Zetterstedt räknar mellan Karesuando och Kengis på 25 mils sträcka 87 forsar och strömdrag. Torneå elf på 44 mil 154 forsar. Muonio bildas af tvenne vid Enontekis s:flytandesammanflytande källfloder, Köngömä och Letas eno, upptager Tarvartojoki, Palojoki och en mängd små åar från Ounasselkä i öster, merändels som alla fjällbäckar, strida om höst och vår, halftorra sommartid. Under sitt nedra lopp upptager Torneå Namijoki och Tengeliö. Efter inflödet af Tengeliö blir Torneå ovanligt bred, näst vVuoksen och öfverträffas deri blott af Vuoksen; deremot är den föga djup och mycket besvärad af grund, och holmar och stenar. För den lösa jordmån, genom hkenhvilken den flyter, för den med sig en otrolig myckenhet slam, som, jemte landhöjningen, hastigt uppgrundar kusten vid mynningen och gör inloppet till Torneå till ett af de besvärligaste. Detta leder sannolikt till Torneå stads förfall, likasom samma uppgrundning redan ruinerat laxfisket – och kommer en dag den nya staden på Savusaari i ordning, så är det förbi med Torneås redan ringa handel – (Haaparanda, politiska syften). obs. Torneå fordom på en ö.

4 Hela Torneådalen är starkt vattendränkt, men likväl icke så lös i marken, som Kemidalen, emedan sandjorden mångenstädes helt tunn betäcker ett underliggande granitlager. Deraf förklaras också hvarföre de otaliga åarna och träsken icke utbreda sig öfver större sträckor, utan stängas i trånga ramar af den underliggande bergskedjan. Också derföre att den starka sluttningen lockar hvarje liten putt att utgjuta sitt vatten i en bäck eller å. Fjällen eller tunturitspråk: finska i norra|15||363| delen bestå mest af nakna granitmassor, sparsamt bevuxna i klyftorna med dvergbjörkar och nödvuxna tallar – De enstaka bergen, waara’tspråk: finska, bestå mest likaså till sin hufvudmassa af granit, men på ytan är den ofta betäckt med fin sandsten, lerskiffer och stundom kalk.

5 Torneådalen sönderfaller på finska området i tvenne ganska bestämdt skilda delar: den nordliga, eller den s. k. Torneå Lappmark och igenkännes på Eklunds karta af dess underligt krökta, skarpt markerade gräns, som i sydvest bildas af Muonio, i norr och nordost af Maanselkä med den första utskjutande delen af OunasSuolaselkä – i söder åter af en godtycklig linie, dragen från Peldovuomatunturi till Ounasselkä och derifrån vidare i en ny krökning till Muonio. Hela delenen delen upptages af Enontekis kapell af Muonioniskaoriginal: Muonioniska. och är endast vid elfven något befolkad. Södra delen åter, eller hela den långsträckta dalen mellan Ounasselkä och Torneå elf, består af Muonioniska, Öfver- och Nedertorneå socknar med Turtola, och Alkula och Karunki kapeller och blir allt tätare befolkad vid flodstranden, ju längre man kommer söderut.

6 Innan vi lemna Torneådalen, böra vi egna några ord åt enskilda punkter af större märkvärdighet. Wi ha redan nämnt Luppio eller Luoppiovaara. Nästan midtemot Alkula kyrka resera sig mot horizonten dess djerfva konturer, som vexla i skiftande dagrar alltefter solens och skyarnas gång, eller årets och dygnets tid. Klättrar man till bergets topp, så finner man der en mängd reguliera klippblock af kolossala dimensioner uppstaplade. En grotta finnes också till hvila för vandraren.

7 Under svenska tiden räknades Torneå (Törnö) stad och elfvens båda stränder till Westerbotten. Elfmynningen och närmaste sjökust är rik på skärgård. Elfven utflyter i flera armar. Vid sidan af hufvudarmen, som kringflyter Björkön|16||364| utströmma i slingrande grenar Liakka och Liakkala åar och bilda, jemte flodarmen, ett alltmera uppgrundadt delta, hvars sandiga jord endast långsamt blir fruktbar. Här anlades Torneå år 1621 på en då af elfven kringfluten holme, Svensar (Svensksaari?), äfven Satama kallad. Staden har 6 gånger nästan totalt nedbrunnit. Efter branden 1762 beslöt man flytta den till Björkö, hvilket beslut dock återkallades 1767. Staden hör nu till Nedertorneå pastorat och fick stapelfrihet först 1823. Dess uppkomst är att tillskrifva laxfisket som tillhör kronan och 1791 uppläts på 100 års arrende åt allmogen. Högsta årliga fångsten 2000 tunnor. – nu är den en fåfängt bevakad smugglingsort – och bevisar med sitt läge till Haaparanda, att flo endast mycket stora floder bilda naturliga gränser – små floder deremot utgöra snarare en lättad kommunikationsväg.

8 Bland Torneå elfs många forsar förtjenar Matkakoski att ses, ehuru den sällan observeras från landsvägen. Högre uppåt M:niska brusar den strida och farliga Kattilankoski, hvars väldiga skum stänker upp mot polarcirkeln, som skär den tvärsöfver. K:koski är flera gånger aftecknad, bl. a. i Sköldebrands Voyage pittoresque au Cap Nord.

9 Nästan midtemot Alkula kyrka resera sig mot horizonten dess djerfva konturer, som vexla i skiftande dagrar alltefter solens och skyarnas gång, eller årets och dygnets tid. Klättrar man till bergets topp, så finner man der en mängd reguliera klippblock af kolossala dimensioner uppstaplade. En grotta finnes också till hvila för vandraren. – Rykbarast af alla utsigter är likväl Aavsaksa, beläget på den udde, som bildas söderom Tengeliö elfs inlopp i Torneå elf. Tengeliö löper i båge kring Aavasaksas fot, och sedd ifrån bergets topp, liknar strömmen ett silfverbälte, kastadt öfver en grönskande vall. Berget sjelf är föga imponerande: det är, som redan nämndes, blott 742 fot högt och dess former kunna ej i gigantisk storhet mäta sig med jättarne bland nordfjällen. Det är den vidsträckta utsigten, som tjusar ögat, åt norr och öster, öfver den slingrande elfven med Öfvertorneå kyrka och kyrkobyn på dess strand, och ett högland af kullar, somliga kala, somliga gröna och skogbevuxna. Det är hit som främlingar från alla nejder af Europa valfärdas för att se midnattssolen. Här, på i en koja|17||365| öfverst på bergets topporiginal: toppe, bodde redan om sommaren 1736, franske astronomer, sysselsatta med gradmätningar, och efter dem ha ett stort antal lärde besökt nejden för vskapligavetenskapliga ändamål. Här blef, enligt en sägen, Carl XII, dåförtiden nordens mäktigaste furste, gäckad af midnattssolen. Otaliga resande ha alla år hitströmmat och inhuggit sina namn i Aavasaksas klippvägg. En intagande skildring af midsommarnatten på berget laemnar oss, bland andra, Fredrika Bremer i sina reseskildringar från 1846. »Blodrödt som en verld i brand sänker sig solens majestätiska klot rakt i norr mot horizontens rand – naturen är stum af andakt – ett rosenskimmer spelar öfver berg och dalar, öfver elfvens spegel och skogarnas mörka toppar – natten är besegrad, den yttersta solranden tyckes ett ögonblick rulla åt öster på horizontens skifva – derpå lyfter hon sig åter långsamt, högtidligt, och med jubel och fågelsång helsar nejden ett nytt skifte af sin ljus på ljus, af klarhet på klarhet öfver dessa den yttersta nordens aflägsna stränder .....»

10 Kemidalen liknar till formen en klubba med kort skaft eller hellre ett fruntimmershufvud, med uppsatt hårbuckla i nacken och Enaredalens söndriga nattmössa på hufvudet hjessan. Ögat är Sattuvaara, näsan är Kuolajärvi, örat är Korvatunturi, den smala halsen är Kemidalens nedersta lopp. Wilmavaara är munnen och Kivalonselkäs knut vid utgreningen från Mselkä är hakan. Ounasselkä är nacken och Pyörisjärvi är diamantsmycket öfverst i hårbucklan, som bildas af Ounasselkäs utgrening från Mselkäoriginal: Mselkä. och består af en ofantelig kärrmark med inströdda bergkullar, begränsad på alla sidor, utom den smalnande floddalen närmast hafvet, af bergsryggaroriginal: bergsrygar: i vester Ounasselkä, i norr Suolaselkä, i öster den nedåtgående krökningen af Maanselkä och i söder Kivaloselkä. Den är således en af de skarpast begränsade dalar i Finland, likasom äfven Kemis flodsystem är de i vårt land det sjelfständigaste och mest afslutade; allt vatten i denna vidsträckta dal löper utan undantag in i den stora i ådern af Kemi elf och med den till Bottn. viken.|18||366| Här är en större sjö, Kemijärvi, och 89 mindre: Pyörisjärvi, Unari, Kellontekemä, Jesiöjärvi, Sompbio, Luiro, Kiurujärvi, Kellojärvi, Kuolajärvi och Suolijärvi – allesamman flod-dammar, bildade, såsom vi förut beskrifvit, derigenom att floden fyllt en mindre däld och sedan öfverstigit dess bräddar. Den största ibland dem, Kemijärvi, som gifvit sitt namn åt en egen socken, är likasom de öfriga blott en paus uti flodens lopp, en reservoir, som samlar en del af dess vattenmassa. Som man lätt ser, af kartan, upprinner Kemi på södra sluttningen af Suolaselkä i tre stora källfloder. Den ostligaste är 1) Kemi, som upprinner på Talkunaoivi, just vid den bergknut, der M:selkä gör en tvär vinkel mot söder samt upptager från östra M:selkä Teniöjoki och Kuolajoki; 2) Luirojoki, som kommer från Sompio fjälltrakt och suger sitt vatten från Luirojärvi och genom Hsvårtyttiestojoki från Sompiojärvi – hvarefter den sflytersammanflyter med Kemi vid Luiro by –