Trettioåttonde Föreläsningen 1 Dec. 1871

Trettioåttonde Föreläsningen 1 Dec. 1871.

1 Ett återstår ännu att beröra i detta försök att sammanfatta vår historiska tradition och dess slutresultat, som har varit det enda och odelbara finska folket, det enda och odelbara finska fäderneslandet. Jag har ännu icke nämnt något om farorna för Finland af det svenska väldets, den svenska kulturens öfvermakt, eller om svenska regeringens försök att försvenska Finland till språk, seder, intressen och tänkesätt.

|256||274|

2 Försvenskningen. Oftvifvelaktigt har den finska nationaliteten och folkets sjelfbestånd från detta håll lupit en icke ringa fara. Det får icke heller förbises, att ju tid efter annan en tendens att försvenska Finland låtit förnimma sig hos de maktegande i Sverige, äfvensom hos de svenska riksdagarna och hos svenskhetsifrare inom Finland. Man har stundom hört röster af den svenska nationen, stolte öfver sin urgamla ära och sin äldre civilisation, uttala sig med en viss öfverlägsenhet, en viss ringaktning om Finland och Finnarne, – man har sett svenske styresmän, svenske lagstiftare och domare, om icke rent af förbjuda, dock inskränka det finska språkets begagnande vid de högre styrelseverken och domstolarna; man har hört den åsigt offentligen uttalas, att det vore önskeligt att genom enhet i språk, likasom genom enhet i styrelse, förvaltning och allmänna intressen, närmare sammanknyta Finland med Sverige. Detta kan knappt förundra oss: det finnes ingen enda nation, som icke, i samma ställning till ett eröfradt lydland och ett svagare folk, kunnat fullkomligt frigöra sig från dylika yttringar af manationel sjelfviskhet eller misslyckade, missförstådda enhetssträfvanden. Finlands afskilda läge och den ständigt hotande invasionen från öster hafva gifvit entt skenbart berättigande åt dessa tendenser.

3 Men betraktar man dem ur historiens oväldiga synpunkt, måste man, tillägga under det att man konstaterar en viss|257||275| den märkbara öfverlägsenheten i Svenskarnes sätt att betrakta Finland, tillika erkänna, att något engentligt system, någon konseqvent följd af åtgärder för Finlands försvenskande stå icke att upptäcka. Försvenskningen. Det har varit sporadiska uttryck af enskilda åsigter, eller, af politiska fördomar eller af den nationela sjelfviskheten, – åtgärder utan konseqvens och utan varaktiga praktiska följder. I svenska regeringens sätt att behandla Finland röjer man tvärtom den alldeles motsatta grundsatsen af en bland segrande folk högst sällsynt humanitet mot den besegrade. Icke mer än 70 år efter Finlands fullständiga eröfring erhöll detta land samma politiska rättigheter, som moderlandets provinser. De svenska lagarnes, det sv.svenska samhällets införande skedde med en skonsamhet, en aktning för landets inhemska traditioner, som förtjena ett aktningsfullt erkännande. Gång efter gång uttalades, oaktadt flera inkonseqvenser, den grundsats, att Fd borde förvaltas af infödingar, som förstodo landets språk. Språket var långtifrån föremål för det afsigtliga förtryck, som man trott sig upptäcka. Johan III talade finska, skref finska och anställde vid sitt hof en finsk translator. C. IX och G. II A., hkahvilka så länge vistades i Finland, förstodo åtminstone nödtorftigt det finska språket. Desse konungar uttryckte vid många tillfällen sin aktning och sitt förtroende för Finnarne. C. IX gjorde början med till en finsk öfvs.öfversättning af Sveriges lag, som först under frihetstiden fullständigt framträdde i finsk drägt. Den finska soldaten prisades som den ypperste krigare. Pehr Brahe m. fl. uppskattade Finland lika i värde med hälften af Sveriges rike. Och om Fds embetsmän till en del utsågos bland infödde Svenskar, såg man i utbyte mången finsk man uppstiga till rikets högsta värdigheter i Sverige. – Man måste vara läsa historien med förutfattade meningar, för att i allt detta läsa skåda ett system, som gick ut på att försvenska Finland.

|258||276|

4 Finska språket. Emellertid är det faktiskt, att finska språket, som ännu i senare hälften af 16500 talet och förra hälften af 1600 talet var samtalsspråk äfven hos den högsta adeln i Finland, sedan dess gått blifvit bortträngdt af svenskan och trängdes under 1700 talet alltmera tillbaka. Men detta får icke tillskrifvas afsigtliga tendenser. Det var en följd af den sv.svenska kulturens utbredning, af den uppblomstrande sv.svenska literaturen och till någon del äfven af universitetets instiftande. Det fanns neml. ingen enda skola för högre bildning med finskt undervisn.språk; – hvarifrån skulle då universitetet rekrytera sina leder, om ej från de skolor, som funnos, och der undervisades, som en sjelffallen sak, dels på latin, dels på finska svenska? Man fick först i medlet af 1600 talet en finsk grammatik och först i medlet af 1700 talet ett finskt lexikon. Härigenom blef univ. hälften till ¾ latinskt, till ¼ svenskt, och utspridde sv.svenska språket till alla bildningselementer i landet. Onekligen låg häri i allt detta en fara; men den hade sin motvigt. De sv.svenska kulturelementerna, det sv.svenska mottogos, utifrån icke påtrugades; men de assimilerades tillika med detsamma de mottogos, af folkanden; de blefvo så att säga förfinskade i Finland. Kemisten säger oss, att jag vi kaunna mätta en vätska med ett främmande ämne, och lösningen blir hvarken det första, eller det andra, utan ett tredje ämne, som är sammansatt af de två första. På detta sätt assimileras all främmande kultur af folkanden.|259||277| Assimilation. Men kemistensvårtytt säger oss också, att det första ämnet endast till en viss qvantitet kan upptaga det andra: d. v. s. mättas deraf, och tillkommer der en större qvantitet af det främmande ämnet, så upphör mottagligheten, och der blir icke mera en lösning, utan ett öfvermått, der det främmande blir det förherrskande. På samma sätt är det ock med inträngandet af en utländsk kultur. Af åtskilliga tecken Vi kunna original: vi, utan fara för större misstag, antaga, att Finland och f.finska folket vid tiden för landets skilsmessana från Sverige i sig upptagit ungefär så mycken svensk kultur, som det kunde upptaga, utan att öfverväldigas och förlora sig sjelf, d. ä.det är sin nationalitet. Hade det öfvermäktiga sv.svenska kulturelementet ännu någont tid fått utbreda sig i landet, så hade ven verklig försvenskning deraf blifvit en sannolik följd. Nu åter fanns ännu – tack vare det finska folkets envisa fasthängande vid fädernes åskådningssätt – ännu tillräcklig motståndskraft, för att under mottagandet af det främmande, vidhålla det egna och stå qvar vid sin rot, som intet folk ostraffadt kan öfvergifva. Försvenskningen har, så att säga, endast här och der inverkat på dess landets periferi, – massan har förblifvit sig sjelf, och med i massan menar inbegriper jag icke här äfven flertalet af de bildade samhällsklasserna.

|260||278|

5 Nationalitetsarbetet. Fennomani. Kastadt tillbaka på sig sjelf, begynte finska folket efter 1809 att efterfinna vilkoren för sin tillvaro och sin framtid. Det förstod då, att det hvarken kunde exsistera som svenskt eller ryskt, utan endast som finskt, och redan i andra decenniet efter skilsmessan begynte detta positiva arbete för befordrandet af en egendomlig nationalitet, som har utmärkt den nyaste tiden. Dess mening var icke fo att förneka, utan fullkomna och klarare uppfatta förgångna tiders kulturarbete. Och der funnos många luckor att fylla, särdeles i utbredandet af kulturens skatter till de talrika folkklasser, som ännu stodo föga berörda af den högre bildningen. Då begynte äfven det positiva arbetet för finskt språk, och finsk literatur och finsk skola, som, fullt berättigadt i sig sjelf, blef ännu mera berättigadt såsom ett praktiskt behof för folket. Det vi nu kalla fennomani, är en senare utvext på nationalitets idén. Detnna idé uppträdde länge så positiv, att den icke den ö målet, icke språket icke tänkte på något förnekande af förra kulturformer, hvaribland sv.svenska språket, – Arvidsson, och Lönnrot och Castrén de skrefvo för det mesta på svenska – men målet var finskt, och det omfattades med en varm, fruktbärande kärlek. Negationen kom senare, och med den en splittring, som förr icke fanns och som icke ligga i sakens egen natur.

6 262.Under det att vi egna det finska språket våra kärleksfulla sympathier och våra bästa välönskningar, – under det att vi ej kunna annat än önska att det måtte|261||279| intaga sin berättigade plats i literaturen, i förvaltningen, i undervisningen och derigenom göra det stora flertalet af vårt folk delaktigt i en högre bildnings välgerningar, måste vi på det bestämdaste protestera mot den grundfalska åsigt, som man ofta alltför ofta hör uttalas, att det är språket, som gör nationaliteten. Är det språket, som gör nationaliteten, då vore hvarken måste vi från finske landsmäns antal utstryka mer än hälften af hvad vårt land ägt ypperst i vetenskap, i konst, i statsmannaförmåga, i alla grenar af kultur och praktiska värf – ty dessa män hafva talat och skrifvit hufvudsakligen på svenska språket. Inför ettn sådant afguderi af språket fennomani gå Porthan och Calonius näppeligen fria, ty det Scarin, Bilmark, Mennander, Gadd, Kalm, Gadolin, Tengström, Hällström, Nervander, Arfvid Franzén, Runeberg, Stenbäck tillhöra oss icke mer, – Arvidson, Castrén, Akiander, Rein och så många andra bland dem som mäktigast arbetat för den finska nationalitetens höjande, skulle utstrykas från Finnars antal, ja, Elias Lönnrot sjelf skulle alltför ofta hafva begått den dödssynden att skrifva och tala det svenska språket. – Lyckligtvis behöfva vi icke på detta sätt plundra vårt lands ära eller bortslita så många ädla söner ur Finlands moderliga famn. Det ofvanförda borde tillräckligt hafva ådagalagt att det icke är språket, som gör nationaliteten, hvarken språk eller härkomst, ty dessa former för tillvaron ha visat sig fullkomligt vanmäktige att skapa det finska folket:|262||280| aldrig var Finland så söndradt, som när det endast hade ett språk, – aldrig förr har det visat sig så helt och så stort, som när det talat på engång Kalevalas och Fänrik Ståls tungomål. Hvad som gjort folket. Det är den historiska traditionen, som gjort det finska folket – det är icke endast brytningen mot främmande folk- och kulturelementer, utan fastmer assimileringen, införlifvandet af ett ursprungligt främmande till ett sjelfständigt eget, som under seklers förlopp småningom förenat och danat finska folkets totalitet. Den, som säger oss, att vi hafva två språk, han uttalar ett faktum, som har sina olägenheter, men som vi måste respektera och söka att i endrägt tillgodogöra. Den deremot, som säger oss, att vi hafva två folk i Finland, han förnekar vår historia all dess betydelse, han återgår med ett språng 5½ sekler tillbaka till eröfringsperioden och betraktar dessa sekler af gemensama öden, gemensam utveckling, såsom om de ej funnits till. Det enda och odelbara finska folket, det enda och odelbara finska fäderneslandet skall med alla sina minnen, alla sina förhoppningar svara honom, att så icke vårt folk är ett och skall så förblifva, sålänge det ännu har en plats bland nationernas antal.