Femte Föreläsningen. 25/2 63

|28||358|

Femte Föreläsningen. 25/2 63.

1 Rudolf – Folqvinus – Påfvebrefvet af 1170.

2 1164 m.mot Ladoga. 1178 Rudolf. 1186 mot Tavast. 1187 mot Sigtuna. 1191 m.mot Tavasterne. 1196 m.mot Liffla Estland 1198svårtytt m.mot Åbo – 1170 påfvebref –

3 RepetitionRepetit. Juusten. Rudolf. Vexande faror. Folkförbund, 1187. R. † Folqvinus. Åbo biskopsstift. Två namn. 1198. – Ledigt. Thomas 1209. Dominikaner. Påfvebref 1170. Krigståg 1164–1198.

4 Efter Folqvinus förblef den unga finska kyrkan en lång tid utan styresman, emedan – såsom det heter i påfven Innocentius III:s bref om Fld – »Fialandakonsekvensändrat/normaliserat» – till biskop Andreas i Lund af d. 30 Okt. 1209. – »såväl för planteringens nyhet, som inbyggarnes halsstarrighet och landets oblida klimat, den till denna befattning utvalde anses mindre befordrad med till något äreställe, än hotad med martyrkronan». Slutligen fanns en man, som vågade åtaga sig detta mödosama och lifsfarliga värf, och det var en f. d. domherre i Upsala vid namn Thomas, af engelsk börd, hkenhvilken detta år 1209 öfvertog utnämnades af erkebiskopen i Lund, sv.svenska kyrkans primas, till biskop i Fld. Anledningen till det nämnda brefvet af Innocentius III var att erkebiskopen i Lund icke velat utan påfvens dispens stadfästa biskop Thomas val, emedan Thomas var född af olagligt äktenskap och således icke, enligt kanoniska lagen, kunde befordras till en högre andelig värdighet. Denna dispens beviljade påfven.

5 Härvid bör märkas, att katholska kyrkan just vid denna tid ansträngde sig att förklara presternes giftermål olagliga, hvarf ehuru hvarföre det är mycket möjligt att Thomas varit en prestson, hkenhvilken med så många andra missionärer öfverkommit från Egd. I öfrigt vet man, att kath.katholska kyrkan utsträckte giftermål i förbjudna leder så långt, att personer, som voro beslägtade i sjunde leden tillbaka vägrades ingå giftermål, ja att t. o. m. s. k. dopsyskon icke kunde lagligen förenas. (Jmfr »Axel och Walborg»).

6 Thomas säges vid den tid han blef biskop i Fd redan ha varit »en till seder och år stadgad,|29||359| genom kunskaper och dygder förtjent man, hkenhvilken för Guds ord, som han redan en tid bortåt predikat för detta folk, utstått många lidanden». – Krönikan säger, att han tillhört Dominikanerorden, hkenhvilken visserligen stadfästades af påfven först 1215, men redan åren förut med otrolig hastighet utbredt sig öfver nästan hela det katholska Europa. Man vet att denna orden, stiftad af spanske munken Dominicus f. 1170, ursprungligen var bestämd att omvända Albigenserne i Frankrike, hvarföre den sedan gjorde till sitt hufvudändamål att i allmhtallmänhet omvända kättare och hedningar. och samt kallades predikaremunkar, predikarebröder. Påfvarnes skötebarn. Företräden – Flyttbara altaren – bannlysta länder Korståg mot Albig.Albigenserne 1205 – 7000 mskormennsikor innebr.innebrända i kyrkan i Beziers – »Slå blott ihjäl, Herren känner de sina.» Dominikanern Johannes lät 1233 i Verona offra 60 män och qv.qvinnor åt lågorna. Dominikanerne stodo – ishti synnerhet i deras början, liksom fransiskanerne, under ytterst stränga ordensreglor. De skulle lefva i strängaste fattigdom och endast af allmosor; de fingo aldrig emottaga penningar, aldrig äga personlig egendom, underkasta sig svåra och ständiga botöfningar, städse gå till fots och med nakna fötter, sjelfva lappa sina kläder med säckväf eller annat groft tyg, aflägga all egen vilja, all stolthet, all ärelystnad, förbinda sig till den yttersta ödmjukhet och en ovilkorlig lydnad förmot deras förmän samt öfverallt tiggande, öfverallt predikande utbreda den rättrogna läran. Medan andra lefde för egen fullkomning – Under så stränga försakelser vunno dessa ordensbröder, dessa tiggarmunkar, som de äfven kallades, ett ofanteligt inflytande på massan af folket, och sjelfve eldades de – medan orden ännu var i stånd att hålla dessa löften – till ett trosnit, som kom dem att förakta alla faror, alla försakelser och stegrade deras nit hänförelse ända till fanatism. Allt utvisar, att biskop Thomas varit just en sådan okuflig, oböjlig och svärmande fanatiker, lika skoningslös mot andra som mot sig sjelf, och derföre för Ff.Finnarne lika mycket vida mer en himmelens gissel, än uppträdde han bland de affallne Fff.Finnarne icke som en försoningens fridspredikant, utan som en himmelens gissel för den synd som ej kunde förlåtas, synd mot den h.heliga anden.svårläst p.g.a. radslut

|30||360|

7 Det var under biskop Thomas xdomenkristendomen undergickoläsligt p.g.a. skada sitt egentliga blodsdop i Finland. Man känner ganska litet direkt om hans verksamhet; han upptager blott fyra rader i Juustens biskopskrönika, hvartill senare förff.författare fogat föga pålitliga tillsatser. Ur ryska och sv.svenska krönikornas korta uppgifter, men hufvudsakl. af ur de samtidiga påfvebullorna har emellertid Rein, i sin år 1839 utgifna historiska afh.afhandling »Biskop Thomas och Fd i hans tid», lyckats med kritisk hand sammanföra alla hithörande fakta och bringa dem till ett helt, som någorlunda klart belyser detta mörka tidehvarf.

8 Fd var vid denna tid, år 1209, således 50 år efter St Henrik, ännu blott i sitt sydvestra hörn och på en del af sin södra kust underlagdt kristendomen. Biskoparne residerade i Nousis, der St H. låg begrafven, och hade troligen der ett fäste till skydd för plötsliga anfall. Det är troligt, att redan Folqvinus bar titel af biskop, men f.finska kyrkan lydde dels under Upsala erkebisk. säte, dels under erkebiskopen i Lund, som var sv.svenska kyrkans primas. Detta beroende exsisterade mera till namnet, och bestod egentl. blott deri, att Fds biskop utnämndes i Sv. och bekraf stadfästades i Rom, medan han i öfrigt styrde sin aflägsna kyrka efter godtfinnande. Hvad sålunda emellertid fattades uti andlig sjelfständighet – och det vanns uti politiskt oberoende. Fejden mellan Sverkerska och Erikska ätterna fortfor i Sv; konungarnes främsta omsorg gick ut på att bibehålla sig sjelfva på deras vacklande thron, intilldess att de omvexlande slogos och störtades, den ena ätten turvis efter den andra. St Eriks eröfring lemnades åt sitt öde och finska kyrkan stod efter Folqvinus »en lång tid» utan styresman. Utan stöd af den sv.svenska kolonisationen i Nyland och på Åland samt en del af Åbo skärgård, hade landet troligen åter gått förloradt, men nu bibehöll sig en ringa qvarlefva af XdomKristendom och svenskt|31||361| välde, i det att de kristne, vid hedningarnes och ryssarnes anfall 1198, sannolikt flydde till skärgården och återvände, när faran var öfverstånden. Äfven då hade det varit svårt för sv.svenskarne att bibehålla sig, derest icke f. landet landets folket varit klufvet i tvenne stammar, som inbördes hatade och bekrigade hvarandra. Sv:s Kyrkans politik, som nu tillika var xdomenskristendomens, i Fd gick ut på att hålla Tavasterne i tygeln genom deras fruktan och afund emot Karelarne. Af påfvebrefvet 1170 finna vi, att hvargång de båda stammarna råkade i fejd, sökte Tavasterne sv.svenskarnes hjelp, men så snart och antogo ett sken af XdomKristendom – troligen i den vidskepliga tron att de XnesKristnes gud skulle förhjelpa dem till seger – men såsnart de åter ansågo sig trygga, afföllo de från denna främmande gud, som så föga förliktes med deras egna. xdomenkristendomen i Fd var denna tid, under hela sednare delen af 12:te seklet och de första åren af det 13:de tvungen anvisad att hålla sig på defensiven, att temporisera, draga sig undan för ett annalkande oväder och återvända, när luften klarnat, kort sagdt, så mycket som möjligt skona folkets fördomar och begagna dess till sin fördel dess inbördes rivalitet. Denna kloka politik följde Novgorod med sina grannar och bundsförvandter Karelarne. Ehuru Novg. längesedan var kristet och den grekiska kyrkan, liksom den katholska, brann af ifver att göra proselyter, aktade sig de kloke republikanerne länge att stöta de mäktige Karelarne för hufvudet med omvändelseförsök. De läto dem bibehålla deras hedn tro på Wäinämöinen sin Ukko o. s. v., och det var först år 1227, när hela Rd darrade i sina grundvalar för Mongolernes infall, som furst Jaroslav i Novgorod utsände prester att döpa Karelarne,|32||362| för att binda dem närmare vid det ryska intresset. Men att denna s. k. omvändelse tyckes ha bestått deri, att Karelarne upptogo den XneKristne guden bland sina andra gudar och för resten fortfor att lefva efter sin gamla tro, det hkethvilket kman mkan med säkerhet slutas deraf, att man icke finner något motstånd omtaladt från deras sida, och när Torkel Knutson 64 år sednare underkufvade Karelarne, fann han dem försjunkne i fullkomlig hedendom med knappt ett dunkelt minne qvar af deras omvändelse till den grekiska kyrkan.s omvand

9 Hade nu den katholska missionen i Fd, understödd af en tillräcklig makt, såsom fallet var med den ryska, följt samma toleranta system, så hade den kunnat småningom stadga sitt välde och låta kristendomen efterhand rotfästa sig genom sin egen makt lifskraft, genom lära och öfvertygelse, hkethvilket varit ett långsamt, men vida säkrare sätt att inverka på ett så halstarrigt lynne, som det finska. Men detta låg icke i den katholska hierarkins tendenser, hkenhvilken var vida starkare centraliserad än i sin påfvemakt, än grek. kyrkan var det i sin patriark. Kath.Katholska kyrkan hade just vid samma tid fört det mest blodiga utrotningskrig mot Albigenserne i Frankrike, der pinbänken, bålet och svärdet voro de medel, som användes att öfvertyga de olycklige kättarne. Det var klart, att samma åsigt skulle göra sig gällande för Fd: Ff.Finnarne hade blifvit omvände af St Henrik, de hade affallit från tron, de voro alltså kättare, – de skulle återföras till den sanna läran med samma medel som öfrige kättare, och derföre sände man dem en fanatisk dominikanermunk, som svurit påfven den mest oinskränkta lydnad, och följaktligen var beredd att med alla medel, som stodo i hans makt, skoningslöst återföra det förvillade folket uti den rättrogna kyrkans sköte.

10 Med denna föresats uppträdde biskop Thomas|33||363| i Fd. Emigrerad engelsman, och dertill medlem af en orden som icke erkände något annat öfverhufvud, än påfven, något annat band än kyrkans, – var han en man utan fädernesland – kyrkan var hans fädernesland – och en sådan man känner ingen tolerans, ingen skonsamhet. Dessutom våldsam till lynnet, var det naturligt att han skulle tillgripa våldsama medel. Hade han ägt makten, såsom han ägde viljan, skulle Albigensernes bål utan tvifvel ha brunnit öfverallt uti Fd. Han ägde blott ringa makt, ty svenska väldet var brutet, sedan ryska infallet 1198 uppnått och förstört sjelfva dess fotfäste Åbo i Södra Fd. I stället ägde Thomas ett herrskaresnille,, af första ordningen – ur hans tids synpunkt. Han var förste upphovsman till Honom tillskrifves den djerfva plan, som hans störste efterträdare bland hierarkerne i Åbo, sedan upptogo och vidhöllo, nemligen att lösrycka Fd från svenska väldet och här grunda en oberoende stat, en theokrati, en republik med biskopen såsom dess högsta både andliga och verldsliga öfverhufvud. Hadrian IV = Hierarkin. Kon. vasaller. – Direkta anspråk: Albert af Bremen, anl.anlade Riga 1200 Svärdsriddarne: fingo ⅓ af landet; erkände biskopen. Denna plan var i visst afseende nu dikterad af en politisk nödvändighet, ty Sveriges konungar hade ej tid med Fd, – det måste hjelpa sig sjelf och söka sitt enda stöd hos påfven i Rom.

11 Med denna djerfva plan i sigte, beslöt Thomas att underkufva Fd och såg sig om efter makt att utföra sitt verk, som säkert i hans ögon var en kamp för Guds rike på jorden. Vi föreställa oss, hanoriginal: Han drog omkring i landet med sitt beväpnade följe, glödande af nit, med dominikanernes gördel af rep kring sin svarta kåpa, fastande, botgörande, sträng och obeveklig, och predikande xdomenkristendomen med svar korset i ena, svärdet i andra handen. Öfverallt der denne våldsame och fanatiske munk framträngde, nedhöggos gudalunderne, förstördes offerplatserna och det affallna folket tvangs, trugades, öfvertalades att ånyo bekänna den Xnakristna läran. Ingenting tycktes kunna emotstå den nya predikantens|34||364| outtröttliga, brinnande nitälskan. Han hade mottagit ett i hedendom återfallet, utblottadt, sönderslitet, fienteligt land, utan något kändt bistånd af sv.svenska regeringen, och likväl kunde påfven 11 år derefter erkebiskopen i Upsala år 122svårtytt0 inberätta till påfven Honorius III, att »den biskopen i Fd anförtrodda kyrkan ånyo kommit till sanningens kunskap».

12 D. v. s. Finland = Vestra Egentl. Fd.

13 Men vid samma tid bar omvändelsen med eld och svärd äfven dess naturliga bittraste frukter. Ff:sFinnarnes – d. v. s. Tavasternes – hat mot den nya läran vexte till en höjd, som öfverträffade allt hvad man förut känner om deras hårdnackade motstånd mot xdomenkristendomen. »De kringboende barbariska nationerna, skrifver påfven erkebiskopen, beväpna sig och sträfva att utrota den nya planteringen, som måste uthärda svårt kors och stor bedröfvelse.» – »Herrans vingård, – skrifver några år senare påfven Gregorius IX – förstörs nu beklagligen i grund af ett folk vid namn Tavaster, som fordom med stor möda och mycket arbete blifvit till katholska läran omvändt, men nu återvändt till ga den gamla villfarelsens trolöshet och i samråd med några barbariska folkslag samt med djefvulens tillhjelp i grund förstör Guds kyrkas nya plantering i Tavastland.» – Påfven berättar vidare, att Tavasterne röfvat och dödat barn, för hkahvilka XtiKristi ljus lyst i döpelsen, att de sönderslitit och åt deras afgudar offrat fullvuxne kristne, sedan de först utryckt deras inelfvor. Andra kristne hade de tvungit att springa omkring ett träd, tilldess att de fallit liflösa till marken. På de kristne prester, som fallit i deras våld, hade de än utstungit ögonen, än på det grymmaste stympat dem till händer och andra lemmar, än låtit dem, invecklade i halm, förtäras af eld.

14 Bisk. Thom. 77 ff.

|35||365|

15 Med sådana fasor, vida öfverträffande St Henriks första blodsdop, kämpade xdomenkristendomen i Fd under biskop Thomas tid, när den obeveklige dominikanermunkens fanatism dref motståndet ända till raseri. Det är den kath.katholska kyrkans öfverhufvud, som sjelf berättar oss detta från Rom, och genom hans berättelse skönja vi bilden af ett folk, som, angripet i dess heligaste känslor, kämpar med förtviflans mod för sin frihet och sina gamla gudar. Märkvärdigt nog finner man intet annat spår, än detta enda, att Ff.Finnarne brukat offra mskormenniskor, såsom länge var brukligt i den skandinav. hedendomen. De läto, säges det, de kristne presterne »springa omkring ett träd, tilldess att de nedföllo liflösa». Detta innebar af otvifvelaktigt ett slags försonings offer åt trädet eller dess haltiaspråk: finska, derföre att de kristne nedhuggit så många sådana heliga träd. – Attoriginal: att utstinga ögonen på fiender var en sed, som ryssarne lärt af grekerne i C:pel och Ff.Finnarne troligen af Ryssarne. Att uppbränna sina offer invecklade i halm, påminner om det sätt på hkethvilket Nero lät bränna de första kristne, – men denna grymhet behöfde icke läras af andra – Elden ansågs i allmhtallmänhet för ett renande element – och möjligen se vi i denna grymhet en repressalie till vedergällning för de kättarebål, dem på hkahvilka biskop Th. låtit bränna döpte Ff.Finnar, som ateraffallit från Xnakristna läran.

16 Märkvärdigt är också påfvens yttrande att »Herrens vingård förstöres af ett vildsvin». – Tacitus: »formas aprorum præ se gestantspråk: latin».

17 För att besvärja dessa hotande stormar, uppbjöd Thomas hela sitt snille, hela sin ihärdighet. Han vände sig icke till Sv:s konung, utan till påfven. På St Petri stol sutto vid denna tid jemte Honorius III tvennere de mäktigaste och herrsklystnaste påfvar, som någonsin|36||366| funnits: Innocentius III, Gregorius IX och Innocent. IV. När man känner de långa och invecklade fejder, i hkahvilka dessa påfvar voro inblandade med den verdsliga makten, representerad af de Hohenstauffiske kejsarne, är det förvånande att se med hkethvilket nit de dock hade tid att sörja äfven för den aflägsna finska kyrkan. Biskop Thomas fann hos dem ett mäktigt stöd.

18 Inqvisition – Decretaler

19 År 1221 förbjuder Honorius III vid hotelse af kyrkans bann de kringboende kristne, särdeles Gottlänningarne i Wisby och de tyska hansestäderna, att segla till hedningarne och tillföra dem lifsmedel, hästar och andra förnödenheter – ett förbud, som likväl sa tyckes ha förblifvit utan verkan, emedan handeln på de f.finska kusterna original: farit, öfver Neva och Ladoga på Novgorod var ytterst indrägtig – i ans.anseende till de dyrbara nordiska pelsverken. – År 1229 d. 23 Jan. förklarar utfärdade Gregorius IX i två särskilda bref om Fd. I det ena, till biskopen i Linkpg och prelaterne på Gottland säges, Der säges, att han påfven tagit Fds presterskap och folk under den apostoliska stolens beskydd – der förbjudes eho det vara må att på något sätt oroa och besvära dem – och hotars med kyrkans bann alla, som tilläfventyrs våga bryta mot detta skyddsbref. – ishti synnerhet tillsägas Gottländska kyrkans förmän (Linkpg) att vaka öfver efterlefnaden af denna föreskrift. – Via Emedan den f.finska domkyrkan var uppförd på ett mindre lämpligt ställe, men sedermera genom Guds nåd, den kath.katholska läran alltmera tillvext, anbefalles biskopen i Linkpg och de Gottländske prelaterne att inhämta närmare kunskap om de af den f.finska biskopen uppgifna ställen och foga anstalt om domkyrkans ditflyttning. (fr.från Nousis till St Mariæ (Räntämäki). – I en tredje skrifvelse lemnar påfven sitt bifall till förökande af den f.finska kyrkans jordagods, i det han – »bevekt genom sin vördade broder i XstoKristo, den f.finska biskopens rättvisa böner, stadfäster honom i besittningen|37||367| af de lundar (delubraspråk: latin) och heliga ställen, hkahvilka fordom begagnats till hedningarnes gudstjenst, men af några genom biskop Thomas omvände XneKristne frivilligt blifvit förärade till kyrkan och biskopen.»

20 (Det är betecknande, att b. Th. vände sig med sin begäran om jordagods till påfven och icke till sv.svenska regeringen Påfven bekräftar pastor i Nousis i besittningen af de jordagods, hkahvilka biskop Th. förärat pastor och kyrkan derstädes.). – Uti ett annat bref af samma datum till biskopen och domprosten i Riga samt abboten för Cistercienserorden i Dünamünde berättar påfven, huru den evangeliske husfadren förmärkt att ett stort skördearbete återstod, men arbetarne voro få och derföre på i elfte timman utsändt nya arbetare till vingården, bland hkahvilka den finska biskopen uti Fd och närgränsande länder genom evangelii förkunnande om Jesu Christi namn åt honom återvunnit ett stort, beläten tjenande folk; men att de närboende rRyssarne, som afskydde Ff.Finnarne för det att dessa antagit katholska läran, på mångfaldigt sätt rasat mot dem, sträfvande att på allt upptänkeligt vis bereda deras undergång. Men då alla rättrogne böra betänka, att det, som af dessa Guds och den katholska kyrkans fiender föröfvas mot det nyvunna folket, rör dem sjelfva, vill påfven ytterligare vid straff af bannlysning förbjuda all handel med ryssarne.» – Samma förbud upprepas i ett nytt påfvebref några få veckor derefter d. 16 Febr. 1229. – Ett fjerde påfvebref af d. 9 Jan. 1230 uppräknar såsom den f.finska kyrkans fiender »invånarne i Karelen, Ingrien, Lappien och Watland» – och slutligen anbefalles – med anl. af konungens i Sverige framställning – erkebiskopen i Upsala och hans prelater, att – »i likhet med hvad förut skett – förmana Sveriges inbyggare att mota dessa grymma hedningars anfall».

21 Ingrarne = Ingrikotspråk: finska; – Woter – Lappar = Lapplakotspråk: finska (Sjögrens)original: Sjögrens

22 När denna uppmaning visade sig otillräcklig, förmanade påfven senare korsriddarne i Liffland att, mot syndernas förlåtelse, begifva sig öfver till Fd och försvara landet mot Ryssarne.