Elfte Föreläsningen. 14/3 72

|71|

Elfte Föreläsningen. 14/3 72.

1 Grekerne. De nya Grekerne.

2 Den grekiska folkanden i sina mskligamenskliga skönhet har ingått i hela det bildade Europas medvetande – och nästan alla Europas folkstammar ha ingått i det nuvar. grekiska folket. Ingen nation i vår verldsdel är sammansatt af så många och så olika folkelementer. Enligt den naturlag vi åberopat, är dock blandningen af olika folk i sig sjelf ingen förstörings-, utan snarare en föryngringsprocess, allenast derur framgår ett nytt lifskraftigt helt. Är den nuvar. Grekiska nationen ett sådant? På denna fråga får man höra de mest olika svar.

3 Karl Mendelsohn Bartholdy: – Enligt hans åsigt, har Hellenismen i våra dagar med samma underbara lifskraft, som fordom, assimilerat, helleniserat barbariet, och denna assimileringsförmåga anser han vara det bästa bevis för Grekernes legitima härkomst såsom nation från de gamle Hellenerne. Folket skildras på följande sätt:

4 Nygrekerne äro, som deras förfäder, ett demokratiskt folk. Allt hvilar på folkets breda skuldra, och detta folk, i de lägre samhällsklasserna, är emottagligt för bildningen, ett andeligt rörligt, men tillika nyktert resonnerande folk. Der finnes mera förstånd och beräkning, än värme, mera liflighet och snabb fattningsförmåga, än grundlighet. Utan vördnad för det traditionela och utan förkärlek för det förgångna, tyckas Nygrekerne endast vara betänkte på ögonblickets fördelar.

|72|

5 Nygrekerne

6 Deras elastiska temperament, deras rörliga inbillningskraft och deras okufliga sjelfförtroende slå öfver till personlig fåfänga och sjelfvisk ärelystnad. Deras vettgirighet är förvånande och lofvar en framtid. I de minsta och aflägsnaste byar ser man barnen sitta så fördjupade i läsning utanför skolmästarens hus, att de hvarken tyckas märka det klara solskenet eller den förbivandrandes steg. I hela orienten spara de vida kringspridda Grekerne hvarje pjaster, för att kunna sända sin son till univers:t i Athen. De tyckas medvetna om att vara Orientens intelligens och den andliga kraft, som sammanbinder det oöfverskådliga hvimlet af mot hvarandra fientliga folk.

7 Det demokratiska lynnet visar sig deri, att nygrekerne äga ingen adel med stora jordegendomar och privilegier. Klefter, palikarer. De hafva berömda slägter med ett visst anseende, särdeles de som utmärkt sig under frihetskriget. De ha också andlige hierarker. Men äfven mot dessa elementer till aristokrati, ja äfven mot snillets och förtjenstens adel, uppreser sig nygrekens jemnlikhetskänsla alldeles som i fordna dagar. Han har icke ägt någon medeltid, som det öfriga Europa; allt hvad han minnes från förgångna sekler är turkarnes bastonader. Nygreken älskar sitt fädernesland, men ännu mera sin hembygd. Han är partikularist och uppfylld af lokala fördomar, alldeles som hans förfäder. Hans land är ock så ytterst olika: medan Myrthen och Oleander blomma vid den Korinthiska hafsviken, ligger några få mil derifrån, ännu snö på Arcadiens bergstoppar.

|73|

8 Nygrekerne.

9 Denna Grekelands egenhet att vara ett land, sammansatt af olika länder, har å ena sidan mäktigt bidragit till den rikaste kulturutvecklingoriginal: kulturutveckligen, men bidrager å den andra till inbördes oenighet, ständiga småkrig och detta röfvareväsen, för hkethvilket Grekeland vunnit en så föga afundsvärd ryktbarhet. Partifejd och röfveri anses snarare för en ära, än ett brott. Det är ett arf från Turkarnes välde, när frihetskärleken endast kunde uppträda i dessa former. Kleften bland sina klippor säger ännu i dag: »min stad är berget, min pascha är sabeln, min vizir är geväret.» Krig, och vapenkonst var allt och gamla ballader var allt hvad nygreken lärt intill våra dagar, och krigslekar äro ännu ungdomens käraste nöjen. De äro oöfverträfflige skyttar och härdige nästan som Finnar. Tre dagar och tre nätter försvarade Nikostaras med några få vapenbröder bryggan vid Pravi och hade derunder ingen annan föda, än då och då en hand full snö. Ett ordspråk säger, att der en åsna svälter ihjäl, blir Greken fet. – På sjön är Greken som hemma; det finns andra lika goda och mera pålitliga matroser, men djerfvare och vigare sjömän finnes icke: också går de fladdrar den blåhvita grekiska flaggan der ingen annan flagga vågar sig f ut.

10 Men med allt detta är Nygreken upprorisk mot alla ordningens band och derföre i hög grad opålitlig, ja ofta trolös. Kolokathroni brukade säga: gif mig 4000 af Wellingtons soldater, och jag skall eröfra Turkiet,|74| men gif honom 500 af mina, och han skall icke kunna hålla dem en timma tillsamman. – Detta drag har orätt blifvit ansedt som feghet. Greken flyr disciplinen, men icke fienden. Manioterne buro under frihetskriget på sina fanor den gamla Spartanska devisen: »antingen med skölden eller på skölden». Och frihetskärleken visar sig i sjelfva kärleken till den fria naturen: »till bergens rena luft tränger ingen graflukt», säger en grekisk ballad.

11 Nygrekerne.

12 Denna motvilja mot alla band gör emellertid hvarje styrelse i Grekeland svår, stundom omöjlig. Deras representantförsamlingar utmärka sig genom en våldsamhet och en oenighet, som ej har sin like ens uti Spanien. Hvarje minister störtas af sina motståndare utan annan grund, än begär att träda i hans ställe och störtas som han. Hat till hvarje sksvårläst p.g.a. strykning främlingar kommer dertill. Kon. Otto förjagades för sina tyska kammartjenares skull, konung Georg sitter qvar, emedan Grekerne hoppas att med Rds bistånd kunna eröfra Turkiet. Att få en konung, var icke lätt, när kung Otto störtades, och ännu i dag har vet den unge kung Georg hvad kronan tynger.

13 Nygrekernes afundsama partikularism nedgör bland dem hvarje storhet. Hvarje sådan skildras som röfvare eller vilddjur. Detta folk är likaså afundsamt, grällystet, oförnöjdt, oroligt, sjelfviskt och vinningslystet, som de gamle Grekerne, sådane Polybius skildrar dem. – Process. Näktergalen. Slughet fattas dem icke. Odysseus – ej Achilles.

|75|

14 »Det egendomliga behaget af det nya Grekeland består deri, att man der ser forntiden hvar dag blomma upp med röda, friska läppar.» Det är ett herrligt land med en sydländsk sol, en klar, genomskinlig luft, vexlande mellan svalka och värme, berg och olivelunder, – ännu i dag detsamma, som fordom var gudarnes älsklingsland. Det är, som fordom, ett lifligt, rikt begåfvadt, lättsinnigt folk, fullt af passioner och vankelmod, storhet och dårskap, dagrar och skuggor. Ett folk, som dansar och strider.

15 Hvilken framtid förestår detta folk? Det finns knappt en tio års pilt, som icke tänker sig den dag, när Greken än engång skall beherrska Europas hela Österland, sedan han jagat sin arffiende tillbaka till Asien, och glömmer för detta glänsande perspektiv sin nuvar. politiska obetydlighet. Men Greken var aldrig född till politiskt herravälde, han kunde aldrig bära makten med måtta, han kunde aldrig beherrska styra andra, emedan han aldrig kunde beherrska styra sig sjelf. Alexander kunde eröfra, men icke beherrska, – och Nygreken är stor, kraftig, hjeltemodig endast i försvaret af det bergspass, som sett honom födas.

16 Hans mission, om han får någon, blir derför utan tvifvel af kulturhistorisk natur, icke med de nya elementer, som hvarmed kristendomen och den nya historien befruktat hans egendomlighet. – Deremot ligger hans redan uppfyllda mission klartsvårtytt i det förgångna. Han har varit vesterlandets fria, soliga vårmorgon gentemot Österns skuggor – i honom har mskoandenmenniskoanden upprest sig i sin höghet, sin skönhet och sin frihet gentemot massan och despotismen, – han kan falla, besegras, förtrampas, men aldrig dödas. –

|76|

17 Nygrekerne.

18 Furstar pläga belöna utmärkta förtjenster med adelig värdighet »för barn och efterkommande». Historien, eller hellre den eviga makt, som der verkar inom, genom och öfver det ändliga belönar eller straffar på samma sätt stora förtjenster och stora brott. I Europa finnas tre sådana folk af gammal adel: judarne, grekerne och romarne. Dessa folk tyckas, efter den kraftiga lifsimpuls de gifvit åt msklighetenmenskligheten, ej mer kunna dö. Förgäfves tyckas alla historiens makter arbeta på deras förstöring. Dessa folk dödas, härjas, skingras åt alla håll, och de flyta dock åter tillsamman. De öfverväldigas af barbarer, de trampas till jorden, de lida träldom, fattigdom, förtryck och förnedring af alla slag, och likväl lefva de. Främlingar i vår tid, tyckas de tillhöra förflutna årtusenden, men den engång tända lifsgnistan slocknar hos dem icke mer. De djerfvas t. o. m. ännu förvänta en framtid. – Se der den historiska traditionens makt – och det finns likväl de, som tro sig kunna umbära denna makt, – tro sig kunna konstruera nationaliteter utan tradition, på grund af härkomst och språk!

19 Undersöker man orsakerna till det gamla Grekelands blomstring och fall, så möter man främst det religiösa medvetandet. Deras religion var en natursymbolik, som sönderföll i elementarkrafter, en naturesthetik, – alldeles sådan den gudomen måste uppfattas i detta land och af detta folk, – en pantheism, men inom och bakom naturen dolde sig en aning om den evige anden – denne okände gud, som Atheniensarne uppställt vid Pauli tid – denne Pan, som ursprungl. betydde verldsalltet.

|77|

20 Grekernes blomstring och fall.

21 Gudarne stodo i omedelbar beröring med mskanmenniskan – väl i mskligmensklig gestalt, men dock fulltsvårläst p.g.a. strykning upphöjda som ett samband med odödliga makter, af hkahvilka mskanmenniskan hämtade kraft och förtröstan. Det var en barnreligion, men uppfylld af aningar. Grekernes hjelteålder är likasom genomträngd af denna gudarnes närhet – de talade ännu i Perserkrigen ur Delphis kryp grotta – men med Sokrates och Sofisterne kom reflexionen och högg in på den gamla tron med sitt barthuggande svärd. Småningom förvandlades gudarne till poetiska dikter, – religionen blef estethik och försvann ur folktron – detn poetiska filosofiska spekulationen intog dess plats. Från denna tid begynte nationen falla, och dock steg fortfor ännu vskapenvetenskapen att stiga, tilldess att den kulminerade i Plato och Aristoteles – filosofin och naturvskapernanaturvetenskaperna, – alldeles som i vår tid.

22 Till blomstringen och till fallet bidrogo andra orsaker af politisk och sedlig natur. Frihet och fosterland kulminerade båda i och strax efter Perserkrigen, medan gudarne ännu lefde 5:te seklet f. Chr. – frihet och fosterland dogo med gudarne, – Filip och Alexander gåfvo i st.stället för gudar, frihet och fosterland den krigiska äran och verldsherraväldet. Men ära och välde äro ändliga mål, som hvar icke bära odödlighet på sin fana, som förgås i tiden och derföre aldrig kunna ersätta ens de högsta jordiska sedliga målen, långt mindre evighetstörsten i mskansmenniskans bröst. Den som griper till svärd, skall med svärd förgås, och Romarne kommo med den praktiska tillämpningen. Det hus, som var uppfördt på sanden, ramlade kull, – nationen föll från makt till olycka, från olycka till förnedring – men idéerna, som icke dö, öfverlefde qvar nationen och gingo i sin ordning ut att eröfra verlden.

|78|

23 Grekerne.

24 Det byzantiska kejsaredömet var en ytterligare förslafvad afföda af det vestromer sjunkna Roms despotism. Der fanns icke friheten, der fanns icke fosterlandet annorlunda än som en negation af barbariske och fientlige grannar. Det byz. kejsaredömets långa och bedröfliga tillvaro, – en tusenårig förruttnelse, – skulle vara en olöslig gåta, derest det icke lefvat af en idé och en lifsmakt, neml. kristendomen. Befästandet och utbredandet af kristendomen var detta fallande rikes historiska mission –, som höll det vid lif. De tider, när det byz. kejsaredömet uppträdde med någon lifskraft, såsom under Justianius och Leo Isauriern, voro äfven tider af religiös hänförelse. Men de gingo förbi, och emedan kristendomen för öfrigt ant. uppträdde som en blott negation af fientliga läror, eller ock domnade bort i sofismer och döda dogmer, förtorkades allt mera rikets lifssafter, och tilldess att det ändtligen föll med mera ära, än det lefvat, i striden mot Islam.

25 Nygrekernes uppståndelse visar samma historiska makters inverkan. De hade fallit med tro, frihet och fosterland; – med tro, frihet och fosterland uppstodo de åter ur grafven. Utan dessa andliga och sedliga lifsmakter hade all deras stora historiska tradition icke förmått att väcka dem åter till lifvet. Men med dessa makters bistånd – om de fortfara att verka – öppnas ånyo framtidens portar för detta tre gånger tillintetgjorda, tre gånger åter uppståndna folk – Europas gamla adel – ånyo.