Sjette Föreläsningen 6/2 73

Lästext

|34|

Sjette Föreläsningen 6/2 73.

1 nyckelordDe två urfolken.

2 Efter kristendomens införande förblandades småningom i folktraditionen Jättiläisetspråk: finska med Hiittolaisetspråk: finska och båda antogo karakteren af hedniska trollmakter, d. v. s. onda andar. Huru märkvärdigt de religiösa föreställningarna inverka, finna vi deraf, att äfven Munkitspråk: finska och Nunnatspråk: finska efter reformationen antogo i folktron en dylik skepnad af onda andeväsen. Men alltför många skäl tala för den åsigt, att Jättiläisetspråk: finska och Hiittolaisetspråk: finska verkligen varit två numera försvunna urfolk i Fd, ehuru deras verkli deras verkliga namn kan torde vara tvifvelakti förgätna och de nämnda benämningarna endast på dem öfverflyttade. Hvilka voro då dessa folk?

3 Här återstår endast hypothesens vidsträckta fält. Jag tänker mig denna hypothes i korthet som följer, och mina skäl stöda sig hufvudsakligen på jemförelsen mellan finska och svenska folktraditioner,svårtytt jemte lemma startresultaterna af den nyare forskningenkommentar.

4 Två skilda urfolk af finsk stam, det ena storvext och krigiskt, det andra småvext och svagt, men båda stående på en lägre kulturgrad än de sednare invandrarne, hafva i en aflägsen forntid bebott norra och medlersta Skandinavien samt hela Finland. Att Mellan dem och de sednare invandrade folken har varit den strid på lif och död, som i sådana fall är oundviklig och som hkenhvilken slutsats såsom sådana strider alltid sluta, med de barbariska urfolkens besegrande och undergång i kampen mot en högre begåfvade och på högre kulturgrad stående stamfolk.|35| Men urfolkens undergång har icke hvarken varit så normaliseringoriginal: så plötslig, att de skulle ha försvunnit utan spår, eller så fullständig, att ju icke deras afkomlingar qvarstadnat i mera otillgängliga trakter och dels befryndat sig med segrarne, dels antagit deras seder och språk. I både Sveriges och Noriges fjälltrakter återfinner man qvarlefvorna af urfolket i dessa länders finska inbyggare, af hkahvilka blott en ringa del i sednare tider inflyttat. I Fd qvarstå de icke mera som skilda folktyper men deras blod och lynne afkomlingar återfinnas ännu i vissa trakter af vårt land, der befolkningen både i lynne och yttre gestalt visar så framstående lemma startegendomligheterkommentar, att dessa svårligen kunna förklaras annorlunda, än genom en inblandning af främmande blod.

5 nyckelordUrfolken = Qvæner, Lappar.

6 I den skandin. sagan (Fundin Noregur) finna vi, att Jotarne ansågos vara samma folk, som Finnarne. Norrmannen kallar de norske Finnarne Lapparne Qvæner, de finske norske Finnarne åter Lapper l.eller Finnelapper. Den förmodan ligger nära, att det storvexta urfolket varit de krigiske Qvænerne (Kainulaisetspråk: finska)konsekvensändrat/normaliserat, det småvexta urfolket åter de svagare Lapparne. Men vi få icke draga för hastiga slutsatser. Det är mycket möjligt, att ännu ett tred eller flera andra folk af finsk stam i forntiden kringströfvat denna del af norden, såsom de nu kringströfva den stora nordryska slätten Ishafsslätten. lemma startEuropæus tror sig hafva upptäckt spår af Syrjänernes vistelse i de norra delarna af vårt land.kommentar

7 Jättiläisetspråk: finska och Hiittolaisetspråk: finska voro otvifvelaktigt folk från den s. k. stenåldern. Men när man talar om stenålderns folk, bör man icke föreställa sig, att stenredskapen skulle vara något utmärkande kännetecken för ett visst folk. Dessa redskap, som|36| man finner så talrika i nästan alla delar af vårt land och hvaraf vårt lemma startEthnogr. museumkommentar redan kan framvisa omkr. 800, beteckna endast en låg kulturgrad, när metallernas bruk var okändt. Icke blott finska, utan äfven Celtiska och andra folk öfver nästan hela vestra Europa hafva begagnat dylika redskap. lemma startMan har numera äfven frångått den förra theorin om en bestämd stenålder, en bestämd bronzålder och en bestämd jernålder.kommentar Stenredskapens begagnande sträcker sig genom alla dessa tre antagna perioder, ja de begagnas ännu i dag i några trakter af norra Fd vid garfning af hudar., och mångenstädes till notsänken. Men de äro likväl af ett stort antiqvariskt intresse, emedan vissa stenredskap, såsom yxan, knifven och spjut- eller pilspetsen, sjelffallet måste vara äldre, än jernets bruk, alltså gående i Fd åtminstone 1000 år tillbaka.

8 nyckelordStenredskap.

9 De äldsta kända folken i Fd, näst de mythiska urfolken, äro Qvænerne och Lapparne. För den åsigten, att Qvænerne (Kainulaisetspråk: finska) varit ett af de nämnda urfolken, neml. Skandinav:s Jotar och Fds Jättilaisetspråk: finska, talar den redan af Tacitus kända sagan, som sedan genomgick hela medeltiden, om amazoner i högsta norden, qvinnofolk, qvinnoland, af namnljudförvexling med det german. ordet qvæn, qvinna. Då det icke finnes något rimligt skäl, att folket fått namn af sina qvinnor – ifall man icke dermed vill sammanställa Kalevalamythen om Louhi = Loke, – så måste man antaga det finska namnet Kainuspråk: finska vara det ursprungliga och ordet Qvæn blott dess uttal på svenska tungan.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning|37| Man har utan tillräckliga skäl antagit Kainulaisetspråk: finska vara en nordvestlig kolonisation af Karelarne. K.Kainunlaiset böra hellre anses för att vara ett särskildt finskt stamfolk, som ännu i 9:de seklet fanns vidt utbredt öfver norra Skandinavien och norra Fd;. De ha varit krigiska och kännt sjöfart; men det ringa vi föröfrigt känna om detta folk inskränker sig till sagornas berättelser om Qvænernes ströftåg in på Norrmännens område och ett af dem, i förbund med Norrm. företaget krigståg emot Karelarne. Från kusttrakterna af norra Sverige fördrefvos de i 10:de och 11:te seklerna af dessa uppflyttande Svear, som sedan kallades Helsingar, hvarför dsvårläst p.g.a. överskrivningock Qvænersjön l.eller Bottn. viken norrom Qvarken, då förbytte sitt namn till Helsingiabottn. Att Qvænerne efter denna tid ännu qvarbott i nuvar. Uleåborgs län, der de qvarlemnat sitt namn i Kajana (Kainu, Kainumaa), är säkert, och på grund deraf kallade sig Carl IX »de Kajaners konung». Men sedan hafva de spårlöst försvunnit som särskildt folk, hkethvilket bevisar att deras afkomlingar förblandats med de sednare till dessa trakter inflyttade Karelarne.

10 nyckelordKainulaisetspråk: finska.

11 Lapparne ha från äldsta tider ströfvat kring hela Fd alltintill sydkusten, alltså sydligare än Kainulaisetspråk: finska; men svårt är att förklara, huru de samtidigt kunna ströfva kring Noriges kuster, alltså långt i NV. om Kainulaisetspråk: finska, som då skulle ha vida åtskilt deras sydliga horder ifrån de norra. Sannolikast är, att de norske Lapparne, hufvudsakl. Finnmarkens invånare, som funnos der åtm. i 5:te seklet, varit ett annat|38| stamfolk (?), än de sydliga Lapparne, men som sedan antog genom sednare beröring antagit deras språk. Lappens stalokspråk: samiska l.eller jättar äro sannolikt desamma som Ff:sFinnarnes, neml. Kainulaisetspråk: finska. Till följd af sin fysiska svaghet blefvo Lapparne undanträngde af alla närboende folk, såväl finska, som skandinaviska. Ännu i 15:de seklet kringströfvade de med sina renhjordar norra Satakunda alltintill Birkkala, norra Tavastland, norra Karelen och södra Österbotten, men trängdes småningom alltmera åt norr, tilldess att Ishafvet och de ogästvänliga högnordiska fjälltrakterna slutligen satte en gräns för deras tusenåriga flygt. Sina spår ha de qvarlemnat öfverallt i Fd. Talrika ortsnamn och dessa lemma startLapinrauniotspråk: finskakommentar, som äro qvarlefvor af deras bostäder, någongång af deras grafvar eller deras offerställen.

12 nyckelordLapparne. Tavasterne.

13 Vidare fuannos år 1157 det mäktiga stamfolkent Tavasterne (Hämäläisetspråk: finska) med derasss vestliga kolonier, de s. k. Suomalaisetspråk: finska, Sumerne, Finnarne, i detta ords äldre omfattning. Jag förbigår här deras, liksom de öfriga finska folkens, utgrening ur folkstammen och dennas ethnografiska betydelse. Namnetn Suomispråk: finska, Suomalaisetspråk: finska, Finland och Finnar brukadese länge, både i i vårt land och af SvvSvenskarne, tilläggas endast det sydvestra hörn af landet, som vi nu kalla Egentliga Fd, Åbo län, och dess inbyggare.
Suomispråk: finska = Suospråk: finska.
Finne = fennen.
Tavast = thauEsvårtyttst
Hämespråk: finska = häm.
Tacitus. Folket ger namn åt landet. Suomispråk: finska kommer hvarken af Suospråk: finska, kärr, eller suomusspråk: finska, fiskfjäll, eller af andra mer eller mindre sökta härledningar, utan af roten Samspråk: finska, som ännu återfinns i namnen Samojed, Samelads (Lappar), Samland, Samo|39|gitien m. fl. vidt spridda både ethnografiska och geografiska namn, hvaraf kan slutas, att detta namn tillhört folkstammen och varit dess ursprungliga egennamn. När detta Sam af uttalas af karelska tungan med dess böjelse för diftongljud, blir det Suamspråk: finska, alldeles som samoonspråk: finska, samottaspråk: finska, skynda, blir suamonspråk: finska, suamottaspråk: finska, maaspråk: finska, jord, blir muaspråk: finska o. s. v. Af Suamspråk: finska har sedan blifvit Suomispråk: finska, Suomalaisetspråk: finska, hvarför det vill synas, som skulle Suominamnet först ha brukats af Karelarne om Tavasterne, och Suomispråk: finska, Suomensaarispråk: finska, Suomensaariniemispråk: finska, återfinnes verkligen genuint i Kalevala, brukadt om hela Fd som är karelsk, och brukas der ofta i betydelsen Suomensaari, Suomenniemi, Fds ö eller halfö, hkethvilket förutsätter en kännedom om Fds kringflutna läge, således bekantskap med Sydvestudden af halfön. Men på den hårdare tavastländska tungan har Samspråk: finska blifvit Hamspråk: finska, såsom man ofta finner att i olika munarter af finska språkstammen S öfvergår till H. Af Ham har blifvit Hämspråk: finska och vidare Hämäläinenspråk: finska, Hämeespråk: finska, Hämeenmaaspråk: finska, hvaraf vi finna, att Suomalainenspråk: finska och Hämäläinenspråk: finska äro ursprungliga samma namn, härledt af roten Samspråk: finska. Ryska = Jamspråk: ryska. Namnet förekommer först på 1200 talet. Thau-Est.

14 nyckelordSuomispråk: finska, Finland

15 Namnet Finne, Finland, som äro okända för de genuine Finnarne sjelfve, men brukas om dem af de germaniska folken, kommer likalitet af Fennenspråk: tyska, kärr, som Suomispråk: finska kommer af Suospråk: finska (manin). Det kommer af Celtiska ordet Fenspråk: keltiska, som betyder krigare eller lemma startsoldnärkommentar, och har således ursprungl. tillagts Finnarne af Celterne, antingen för att desse begagnade finske krigare (= lemma startVäringarkommentar) eller för att de stodo i fientligt förh. till Finnarne.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    3 resultaterna af den nyare forskningen se framför allt Sven Nilsson, Skandinaviska nordens ur-invånare, ett försök i komparativa ethnografien och ett bidrag till menniskoslägtets utvecklings-historia (1838–1843). Det här verket var betydelsefullt för Topelius utredningar om Finlands bosättningshistoria, vilket flera hänvisningar i föreläsningarna talar om.

    4 egendomligheter särdrag.

    6 Europæus tror sig hafva upptäckt [...] land. se D. E. D. Europæus, Tietoja suomalais-ungarilaisten kansain muinaisista olo-paikoista, Suomi II (1868–1870).

    7 Ethnogr. museum Ett etnografiskt musem inrättades 1849 vid universitetet i Helsingfors. Enligt 1852 års universitetsstatuter var professorn i historia museets förman.

    7 Man har numera äfven frångått [...] jernålder. John Lubbock (1834–1913) nyanserade bilden av bestämda gränser mellan dessa tre tidsperioder och delade in stenåldern i en äldre och en yngre del. Hans mest kända verk Pre-historic Times (1865) och The Origins of Civilisation and the Primitive Condition of Man (1870) var också bekanta i Finland.

    11 Lapinrauniot(fi.) lapprösena.

    15 soldnär legosoldat.

    15 Väringar benämning på framför allt nordbor som tog lejd i den bysantiske kejsarens livgarde, väringagardet, under vikingatid och tidig medeltid.

    Faksimil