Sjunde Föreläsningen. 12/2 67
Kommentar
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
1 åskvigg blixt.
1 Sampoi finsk mytologi ett slags magisk artefakt som spelar en viktig roll i Kalevala, där den framställs som en mystisk, rikedomar producerande kvarn.
4 frönota mindre frökatalog.
9 puukkon (fi.) den traditionella finska kniven.
9 »Musta kun Jättiläinen» (fi.) Svart som en jätte.
9 »Se on niin kiukusa kun mäestä otettu»
10 generad störd.
10 vigda de åt Gud helgade.
Sjunde Föreläsningen. 12/2 67.
1 Antager man att Kvalasa hvilar på den historiska grunden af en gammal slägttradition, så så måste man äfven lämpa ortsnamnen derefter.Sedan mer än 30 år har man ödt mycken lärdom och mycket bläck, för att utgrunda betydelsen af de två gmotsatserna Kalevala Wäinölä och Pohjola. – Kvala sjelf ärröjer härom mycken obestämdhet. Än är Pohjola en gård, än en by, än ett stort område; än talas Lappld. derÄn talas der samma språk som i Wäinölä, än yttras föraktligt huru man i Pohjola gnäller på lappska runor. En bjert motsägesle finnes i beskrifningen af detta Pohjola. I början af Kvala är qvarstår af P. ett ljust intryck. Landet är rikt – mäktigt – välbefolkadt – bebodt af hjeltar, och ryktbart för sköna tärnor och stående i ett vänskapligt förh. till Wäinölä. – I midten af diktcykeln skiftar denna skildring af Pohjola om till sin motsats, och der Kullervos blodiga jätteskugga likasom klyfver dik en åskvigg klyfver dikten i tvenne halfvor, der skiftar också Pohjola plötsligt färg. Vänskap förvandlas till hat och fiendskap, Sampo bortröfvas, Pohjola utarmas och blir från denna tid alltmer ett fasornas hemvist, ochett fruktadt tillhåll för alla onda, mot mskanmenniskan fientliga makter.
2 Och på grund af alla dessa motsägande skildringar har man sökt Pohjola med ljus och lykta kring hela norden. (Kraft och Materia.) Lt Cholmogor andra Ladoga. De fleste ha stadnat dervid att Pohjola otvifvelaktigt betecknar Lappland. En af de nyaste hypotheserna söker göra det troligt, att Kvalas strider utkämpades vid Ladogas kuster och att således P. betecknar landet norrom, W. eller Kv. landet söderom Ladoga.|35| Castrén tror att Pohjola i allmht betecknar ett norrut liggande område – och en sådan mening är väl den enklaste och naturligaste. = Norden – Södern = ljusets, mörkrets land. Men härmed ha vi också lyckligen blifvit af med Pohjola och Wäinölä från den f.finska geografin, der de ej gjort annat än ofog.
3 Nu är der en egenhet hos Kvlas diktcykel, att der alldeles fal som i sin mån bevisar dess höga ålder, och det är den totala frånvaron af ett politiskt element. Men Hhade Kvla cykeln uppstått på Fds nuvar. område, så skulle der otvifvelaktigt ha qvarstadnat något spår, något intryck af fejderna med grannfolken – novgoroder, svenskar. Intet sådant spår kan upptäckas. Ryssar, Svv.Svenskar, Tyskar nämnas vid namn, men under så likgiltiga förhållanden, att dessa namn tydligen äro senare tillsatser. Häraf dra vi den slutsats, att när Lappar, Ester o. s. v. omnämnas i Kvala, så äro deras namn och allt hvad som i Kv. berättas om Lappld, på samma sätt senare tillkomna utvexter l.eller broderier på den ursprungliga, långt aflägsna slägtsagan, som för årtusen tillbaka uppstått i helt andra trakter af verlden. Hela orienten genomgås Från orienten medförde Ff.Finnarne den urgamla föreställningen om ett ljusets land och ett mörkrets land, Iran och Turan, Ormushd, Ahriman, – det är ett naturintryck hos nästan alla folk, att tänka sig hvarje område i norr om dem såsom nattligt, fientligt och fasansfullt. Så måste vi antaga, att Pohjola och Wäinölä, hvad namn de än må ha haft, voro just sådana ärfda naturföreställningar, dem Ff.Finnarne förde med sig hit, och så gjorde en senare tid sina tillägg och tillämpade på Lappld och Lapparne en föreställning, som betydde i allmh.allmänhet syd och nord. Ordet Lapp betyder, enl. C., det yttersta, d. v. s. gränsfolket. – Men härmed ha vi också lyckligen blifvit af med Pohjola och Wäinölä från den f.finska geografin, der de ej gjort annat än ofog.
|36|4 Lika omtvistad, men vida svårare att utreda, är den historiska grund, som möjligen kan gömma sig under den ryktbara mythen om Sampo. Den ena gissningen slåss med den andra. Lt sjelf har anfört ej mindre än 7 eller 8 hypotheser om Sampos betydelse, Castrén nästan lika många. Den vanligaste är att S.Sampo skulle beteckna en qvarn (Stamp) = Grotteqvarnen. – I en senare afhandl. har Lt slösat mycket snille och skarpsinnighet på den gissningen, att Sampo vore en symbol af landets kultur – kornfrö = åkerbruk; ullstrå = ladugård fårafvel, industri – svanfjäder jagt, kanhända skrifkonst och literatur. (pohjaspråk: finska – kaluspråk: finska, materie, kraft) jag betviflar mycket att ett visserligen djupsinnigt, men ingalunda filosofiskt bildadt folk, som Kvalas Karelare, förmått icke blott framställa en så kulturen under en bild symbol, utan ock utstyra den med så en form formelig frönota. – Enklare är då en mening, som C. i förbigående framkastar, utan att likväl fullfölja den till slut. omoläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarande Sampo. Han härleder S.Sampo från det tibetanska ordet Sangfuspråk: tibetanska, som betyder det godas källa och tillika var namnet på ett gammalt Buddhatempel. En Nu är en af Lts gissningar är den aftesvårläst p.g.a. strykning att S.Sampo skulle beteckna Bjarmernes ryktbara gudabild Jumalatempel. Förenar man båda gissningarna, så klarnar hela den dunkla frågan. Sampo blir då urspr.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning ett Buddhatempel, sedan ett Jumalatempel, som icke blott ansågs bringa rikedom och välsignelse öfver hela norden, utan äfven verkligen innehöll sagolika skatter. Men var det så, då var norra|37| kom Pohjola mythen hufvudsak slutligen att stadna på norra delen af Bjarmernes område vid Dvina. Emedan de voro Karelernes nära stamförvandter och sannolikt vid templets uppförande begagnat karelska smeder, tillskrefs stamhjelten Ilmarinen Sampos förfärdigande, mellan nord Bjarmerne och Sydkarelarne kan man då antaga att en lång tid var fred, vänskap och giftermålsförbindelser; men sedan Sydkarelarne ingått förbund med Novgorod, uppstodo långa fejder och bittert hat, som slutades med Jumalatemplets förstöring och Bjarmernas undergång. – Bitarne af Sampo, d. ä.det är Jumalatemplets rikedomar, spriddes vida omkring, och äfven på Karelarnes lott föll en andel af bytet.
5 Enligt denna hypothes finnes i Sampomythen både en urgammal österländsk kärna, neml. Buddhatemplet, och en nyare Skandin. tillsats, neml. qvarnen, men det öfriga och mesta i denna myth hänför sig till Bjarmernas Jumalatempel, Bj:sBjarmernes rikedom, Bj:sBjarmernes undergång,oläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarande således till ett af de vigtigaste skiften i den f.finska nordens historia och i sådant om så är, då utgör Sampomythen Kvalas märkvärdigaste historiska reminescens hist. kärna och kastar ett nytt ljus öfver smotsatserna mellan Kvala och Wäinölä.
Den bundna traditionen.
6 Den b. tr.bundna traditionen kallar jag de folksägner, som vidhänga vissa föremål, såsom berg, sjöar, källor, träd o. s. v., men som vanligen kunna sammanföras under vissa allm. drag. anledn. att träda fram. – såsom t. ex. den f.finska jättesagoran, trollsagor o. s. v. Vårt land är utomordentligt rikt på sådana folksägner, ja så rikt, att väl knappt någon märkeligare sjö eller klippa finns i vårt land, som ej skulle ha sin skilda legend. – Ej samlade. –
|38|7 Hvarje ödsligt, ensligt, aflägset ställe i Fd, särdeles sådana af något ovanligare utseende, såsom klippor, klyftor, grottor, skogar, är af befolkas af traditionen med mythiska väsenden, som utgöra ett slags mellanting mellan mskormenniskor och gudaväsenden, men som ej må förblandas med mythens haltior. Folkets inbillning afmålar dem ganska olika: än som jättar, än som dvergar, än tjusande vackra, än afskyvärdt fula, än vänliga mot mskan och hjelpsama, ännu oftare fientliga, afundsama, ondskefulla mot mskanmenniskan. Jatten Vi kunna här lemna hela den öfriga skaran å sido, för att endast fästa uppmärksamhet vid den del af traditionen, der man kan ana ett historiskt underlag. Dit hör i främsta rummet den f.finska jättesagan.
8 Jätten uppträder i Fd under minst 40 olika namn: Hiisi, Hittolainen, Jättiläinen, Mäkihinen, Mäkimies, Wuorenhinni, Wuorenväki, Mustarinta, Peto, Peijakas, Lempo, Juutas, Helsinki, Lappi, Kehno, Paha, Pahakurki, Pahapolwi, Pannahinen, Perkele, Piruspråk: finska m. fl. namn, som alla ha i bakhåll något misstänkligt, för hkethvilket man bör taga sig till vara. – En särskild uppmärksamhet förtjenar Hiisispråk: finska namnet, som i flera variationer vidlåder otaliga öde l.eller mindre väl beryktade bergstrakter i Fd. –
9 Vanligen uppträder jätten i en storlek och med en styrka, som motsvarar hans värdighet af ett slags urformation i skapelsen, men som ingalunda prydes af ett motsvarande förstånd. Med sitt förstulna satiriska smålöje berättar oss sagan, huru Wiborgs jätte satt med benen i ring kring st berget; huru Räisälä jätten tände sin brasa i skogstopparna och för hvar gång förstörde en hel skogstrakt; huru Sääksmäki jätten vadade öfver Mallasvesi till Pelkäne och märkte vid midten af sjön att vattnet begynte gå öfver stöfvel|39|skaften – huru Hiisispråk: finska vid Hfors utdrack en tunna tjäru i samma andedrag och fann att det f.finska brännvinet ännu hade sin goda smak – Huru jätten vid Åbo satt grensle öfver Marie kyrkotak och lappade sina skor. Stora gropar och klyftor i bergen utvisa jättarnas fjät; stenåsar i sjöarna ha de byggt stenbroar, i kärren stockbroar, otaliga jättekast, l.eller klippblock, slungade mot mskormenniskor l.eller mot kyrkor, vittnade om deras ofantliga styrka. Men vid allt detta skildras jättarne som så dumma, att de ej förstodo bära puukkonspråk: finska i bältet, ej heller konsten att flinta eld. – Man märker att det är rätt af hjertans lust, som F.Finnen begabbar den råa styrkan och låter henne beständigt öfverlistas, slutligen fullkomligt tillintetgöras af mskansmenniskans klokhet. Dene bekanta Mattisagorna höra till de populäraste i Fd. Matti = mskan den gäckar den dumme och obäklige jätten, undgår alla hans försåt och ger honom slutligen hans bane för att blifva hans arftagare. – Hos Lapparne behandlas samma ämne med förkärlek – MskanMenniskan heter der Askovis, jätten Stallo. Hos Skandinaverne anträffas ungefär samma sägner. – Jätten uppträder ofta som röfvare och mandråpare – den f.finska jätten synes afmålas vanskapligare och vildsintare, än den skandinaviska »Musta kun Jättiläinenspråk: finska» – »Se on niin kiukusa kun mäestä otettuspråk: finska» – ondsint.
10 Stundom har likväl jätten trädt i fredligare beröring med mskornamenniskorna. Nästan alla gamla stenkyrkor i Fd anses vara byggda af jättar – dock förmäles vanligen att jätten, illa generad af de vigda klockornas klang gjort sitt bästa för att åter nedkasta kyrkan med stora klippstycken. – I Räisälä, der jättarne kallas Munkkilaisetspråk: finska, voro de ofta med på mskornasmenniskornas bröllopp, dock mest i afsigt att narra brudtärnorna bort till bergen. – I Artsjö låna husgeråd,|40| – Främmande ord och talesätt – sällsynta uttryck: huohmoaspråk: finska; jättesteg. – Denna omständighet är af vigt; utvisar språk – att jättarne verkligen betecknat ett främmande folk, synes ej blott deraf, att de säges ha haft hustrur och barn, boskap och husgeråd, – att de talat ett eget språk, utan äfven af berättelsen om deras undergång eller flykt. – Kyrkklockor – besvärjelser – mskornasmenniskornas granskap – landets odling – I Savitaipale jätteflickan – men hkethvilket detta folk har varit, dit hör till de många omtvistade ännu icke fullt lösta gåtorna i dunklet af Fds forntid.
11 Undersöka vi dessa jättesagor, så finna vi dem utgöra en blandning af 3 ursprungligen olika beståndsdelar: 1) en forntida hednisk myth (Hiisispråk: finska, Kaleva
12 RepetitionRepetition. Pohjola. Ärfd föreställning Sampo. – Lts och C:ns meningar. Bunden tradition. – Natur förenar Ättehögar. Genomgräfda. Vid sidan af väldiga slagsvärd, vanl. sammanböjda och med ett kort fäste, anträffas stridsyxor, knifvar, saxar, kedjor, smycken och husgeråd samt skäran. – Sv. befolkning vikingar. Äfven vid fornlemningar: Lapinrauniotspråk: finska, ej grafvar, utan bostäder – offerställen: Munkilaisten muuritspråk: finska (i Jämsä) – Stora stenrös: Hiidenkiukaatspråk: finska l.eller Jätinrouhkiotspråk: finska – Kullar Hiittolaisten haudatspråk: finska (Bborg) – I Hollola: Jäppiläisten supaatspråk: finska – Nära Sordavala: Metelin hauatspråk: finska. Jättesagan. Bjarmer. Styrka – Dumhet. Mattisagorna – Främmande folk. Hvilket?