Tionde Föreläsningen. 12/11 62

|92||238|

Tionde Föreläsningen. 12/11 62.

1 Vi äga få eller inga direkta källor att rådfråga om finska folkets tillstånd och bildningsgrad under oberoendets tid. Vi måste bilda oss en föreställning derom dels af den äldsta finska folkdikten, dels af språket, dels af de sparsama qvarlefvorna af äldre seder och föreställningar, dels slutligen af jemförelser med andra beslägtade folk under samma tid eller under antagligen samma bildningsgrad. Med tillhjelp Rådfråga vi Med begagnande af dessa hjelpkällor, så ha vi att besvara följande frågaor:

2 1) Hurudan var våra förfäders gudsdyrkan, deras folktro och den dermed så nära beslägtade magiska visdomen?

2) Huru utvecklade vaoro deras samhällsordning, deras styrelse, deras lagar, och deras seder ?och deras krigskonst?

3) Till hkenhvilken ståndpunkt hade de kommit i materiel kultur, i deras hufvudnäringar: jagt, fiske, boskapsskötsel, åkerbruk, sjöfart, handel och industri?

4) Stodo de följdaktligen qvar i den råhet och det elände, som möta oss i Taciti skildring af hans tids Fenni, eller hade de under nästföljande årtusende gått framåt uti kultur. (Finska folken i Rd)

3 Vi skola upptaga dessa frågor en i sender

1. Religion.

4 Enligt Castrén, hade ordet Jumalaspråk: finska, Gud, hos våra fäder en trefaldig betydelse: himmel – himmelens gud – och en gud i allmänhet. Det uttrycker klart den naturåskådning, hvaraf alla hedniska religioner uppstått: först anblicken af det oändliga, som stämmer sinnet till vördnad och ingifver den första aningen om ett högre väsende; – dernäst föreställningen att detta öfver mskanmenniskan upphöjda väsende måste bo i höjden, ofvan molnen, i det ändlösa blå eller i stjerhimmelens glans –|93||239| slutligen föreställningen att alla naturkrafter måste hafva ett himmelskt, ett gudomligt ursprung, hvarföre man på alla sådana öfverförde benämningen Jumalaspråk: finska, gud. Betydelsen af en enda, allestädes närv.närvarande personlig gud fick ordet Jumalaspråk: finska först genom kristendomen, och i denna betydelse af den kristne Guden förekommer det ofta inblandadt i väfnaden af Kvas hedniska myther. – Den naturföreteelse, som mäktigast anslår alla obildade folk, är åskan, och derföre synes himmelens gud redan tidigt hos finnarne fått en betydelse af åskans gud, hkenhvilken förekommer i runorna under namnet Ukko, den gamle. Ukko är ursprungl. ett epithet, som tilla af vördnad tillades hvarje gudamakt – emedan man tänkte sig hvarje gud ungefär som en husfader med egen gård, hustru, och barn, boskap o. s. v., och derföre kallades många gudar Ukko. Men emedan himlens, åskans gud, var likasom den äldste och öfver alla mest upphöjde, fick han framför andra detta namn och dyrkades hufvudsakl. som dundergud, i hkenhvilken egenskap han troddes, dels genom blixten, dels genom snö och regn, dels såsom hämnare och gifvare af helsa l.eller sjukdom mäktigt ingripa i mskornasmenniskornas öden. – I alla skiften af lifvet anropades anting.antingen Ukkos beskydd l.eller Ukkos hämnande kopparpilar; hans makt sträckte sig öfver alla elementerna, och derföre var Ukko, i egenskap af himmelens gud, den egentlige öfverguden – i hkethvilket afseende det innebär en finkänslig vördnad, att han icke kallades med ett jordiskt namn, utan endast Den Gamle – samma Urväsen, som framskymtar dunkelt äfven i den skandinav.skandinaviska mythen bakom Odin och Thor, ja bakom sjelfva nornorna. – Hos Lappar och Ester hade dunderguden, utom namnet Jubmel, Jummal, ett personligt namn: Tiermessvårtytt hos L.Lapparne – Taru hos E.Esterne – Om Tiermes är samma namn som grekernes Hermes må lemnas derhän, men Taru är påtagligen ingen annan än den sedermera skandinaviske Thor.

|94||240|

5 Kring Ukko och nedanom honom gruppera sig alla Finnarnas många nal gudaväsenden, hkahvilka allesamman utan undantag äro naturmakter – ett säkert bevis, att finnarnes religiösa föreställningar ännu voro barnsliga och outvecklade. Icke blott hvarje naturmakt, utan äfven hvarje naturföremål, hade sitt särskilda, fristående och sjelfständiga guda l.eller rättare halfgudaväsen, det ena merändels oberoende af det andra. Det allmänna uttrycket för dessa personifikationer af naturföremålen är Haltiaspråk: finska, motsvarande ungefär svenskarnes rå: bergsrå, skogsrå, sjörå o. s. v. – Ordet haltiaspråk: finska brukades egentl. om de lägre naturandarna, men också de högre hade föga mera makt än goda, än onda. – Luonnotaretspråk: finska, naturens döttrar – i luften och i skogen – voro en mera sväfvande, mindre bunden föreställning. Lapp.Lapparnes Saivon, Samoj.Samojedernes Siirtje.original: Siirtje Tatarernes Aina. Koi trefaldig: björn, qvesasvårtytt.original: qvesasvårtytt och sSådana hHaltiorspråk: finska funnos i hvarje träd, hvarje blomma, hvarje källa, hvarje sten, men vanligen bundna vid föremålet, på engång ofri sjelfständiga och ofria, så att t. ex. rönnens haltiaspråk: finska l.eller bergets haltiaspråk: finska väl icke stodo under andra gudars lydnad, men icke heller kunde stiga ut ur sitt föremål: rönnens haltiaspråk: finska var bunden vid rönnen o. s. v. Så hade tänkte man sig himlakropparna sina som personliga väsenden: Päiväspråk: finska, Kuuspråk: finska, Otavaspråk: finska, Tähtispråk: finska o. s. v. med deras familjer: Päivän tytärspråk: finska, P. pojkaspråk: finska, Otavatarspråk: finska, Tähetärspråk: finska – men alla dessa stodo ej i något direkt beroende af Ukko, likaså litet som luftens andra gudomligheter: Koispråk: finska, Ilmatar, Ilman luonnotaretspråk: finska, tuulen tytärspråk: finska, Etelätärspråk: finska, Suvetarspråk: finska o. s. v – Vattnet hade sin öfvergud Ahti l.eller Ahto med hans gemål Wellamo, äfven kallad Veden emäntäspråk: finska och under dem en hel skara mindre gudaväsenden Aallotarspråk: finska, Kosken neityspråk: finska, Wesi-Hiisispråk: finska m. f.med flera hans folk fiskarne. Skogen hade sin Tapio med hela hans talrika familj, hans gemål som förekommer under många namn: Mimerkki, Mielikki, Miiritär o. s. v, hans gård Tapiola l.eller Metsälä – hans folk de vilda djuren – Vidare Tapios dotter Tuulikki – Tellervo – Metsän piikaspråk: finska.original: Metsän piikaspråk: finska|95||241| Vidare hade F.Finnarne ett dunkelt begrepp om ett lif efter detta – Underjordens beherrskare hette Tuoni,original: Tuoni Kalma, Manaspråk: finska, med sitt folk af Manalaisetspråk: finska, Männingäisetspråk: finska, Keijuisetspråk: finska etc. – sin familj: Tuonetar, Loviatar, Manan neietspråk: finska, Manan väkispråk: finska. Till Tuonis familj räknades äfven Sjukdomarna koihammasmatospråk: finska Kivutar,original: Kivutar Wammatar – Till mera fristående andeväsenden hörde främst Hiisi, hkenhvilken vanligen troddes bo uti skog och berg, men äfven i allmänhet betecknar ett ondt, mot mskanmenniskan fientligt väsende Lempo, och hade sitt folk, Hiien väkispråk: finska, sina gastar och plågoandar af många namn. Paraspråk: finska = Bjäran, kapeetspråk: finska, maahisetspråk: finska – Sedan om Louhi. Uppräknandet af alla dessa gudaväsenden med deras ol dyrk olika dyrkan tillhör mythologin. Här För vårt ändamål är det tillräckligt att söka uppfatta den väsendet och den allmänna formen af våra förfäders religiösa tro. – Vi finna således, att vid den tid den finska hedniska folktron var, liksom alla naturreligioner, till sitt väsende pantheism, d. v. s. Gud bodde uti verlden, men icke utom verlden – Gud var detsamma som verlden och bunden vid den, – men icke hans väsende var splittradt i otaliga spillror, och i samma mån begränsadt, förändligadt, hvarje spillra af gudomen representerande sitt naturföremål och herrskande inom sitt gifna område, men osjelfständig, på engång mot öfriga gudar, som stodo lika isolerade, och mot mskanmenniskan, som stod under gudarnas inflytande, men tillika beherrskade dem genom det magiska Ordet. Denna ordets dyrkan, den magiska visdomen Huru outvecklad den finska gudaläran ännu var, när hon öfverrraskades och afklipptes af xdomenkristendomenKristendomen, finna vi bäst der deraf den ringa att dess gudar ännu voro sväfvande, ofria och bundna ofria, ofta formlösa gestalter. I den grekisk-romerska mythen t. ex. finna vi en bestämd rangordning mellan gudaväsendena: öfvergudar, undergudar, heroer.

6 Zeus och hans olympiska hof voro der så fullständigt och i detalj utprickade, som något signalement i ett pass, och folktron hade sin|96||242| katekes med bestämda dogmer. Icke fullt så tydligt hade Skandinaviens gudar utpreglat sig i bestämda gestalter. Odin var icke fullt Zeus, Freja icke fullt Afrodite. Men ställda bredvid de finska gudarna, äro de skandinaviska likväl ojemförligt mera utpreglade, och liksom föråldrade, och hade utbildats till dogmer under inflytandet af en presterlig kult. – Hos finnarne funnos inga prester i den egentlig mening. som Sångaren var hos dem ännu, såsom han af ålder varit hos alla folk, deras trospredikant och bäraren af deras gudar; stam slägtchefen l.eller familjefadren sörjde för att man visade gudarne tillbörlig ära, och för öfrigt anropades de vid vissa tillfällen och behof af hvarochen som behöfde dem. – Att Finnarne ägt gudabilder, derpå kan man ej tvifla. Nnär man läser de talrika berättelserna om Bjarmernas ryktbara Jumalabild och Jumalatempel; men huru dessa varit beskaffade, kan man endast gissningsvis sluta af jemförelserna med andra folk. Lapparnas Sejder, som funnits ännu i våra dagar, bestå för det mesta i stenar af någon ovanlig skepnad, och sådana har Castrén funnit äfven hos andra beslägtade folk. Någongång har man äfven funnit plumpa bilder af träd. När man derföre läser om Bjarmernes Jumalabild, jmf. Karmamsin I. s. 1svårtytt64. som af några skandin.skandinaviska sagor förblandas med Thors, bör man ej tänka sig något jemförligt med grekernes konstnärligt sköna Zeusstatyer, utan snarare entt kolossalt, men plumpt hugget beläte af sten, ungefär som de assyriska gudabilderna, af hkahvilka Bjarmerne sannolikt medfört urgamla minnen, likasom de äfven genom deras vidsträckta handelsförbindelser sannolikt icke saknat österländske skulptörer|97||243| som kommit dem till hjelp vid bildens förfärdigande. Denna grofva och kolossala bild och det likaså plumpa templet ha de då troligen utsmyckat med det prål af guld, silfver och andra dyrbarheter, som öfverensstämde med smaken hos ett naturfolk och hvartill deras rikedomar gåfvo dem medel. Troligt är också att denna bild haft särskilda tjenare l.eller prestinnor (Kolfrosta); lika men utom templet funnos inga andra prester, än trollkarlarne.

7 För öfrigt funnos troligen inga tempel i hela den finska norden, ej heller kan man antaga att original: att finnarne fört sina gudars bilder med sig på vandringarne, utan de togo dem, så att säga, hvar de funno dem. Så har man ännu i dag spår af heliga stenar och berg, heliga sjöar heliga bäckar, (såsom Wöhanda i Liffl.) heliga djur: björnen, örnen, lommen, biet, ormen – och ishti synnerhet heliga träd – hvaribland särskildt eken och rönnen. Kring dessa träd anställdes religiösa dansar – vid dem och vid de heliga stenarna anställdes offer; gåfvor af matvaror, pelsverk, guld och silfver – Jmfr. andra finska folk och Bjarmernes nedgräfda skatter,original: skatter. likväl synas dessa offer icke, såsom hos Skandinaverne och många andra hedniska folk, ha varit fläckade utaf mskoblodmenniskoblod. Det omtalas visst uti påfvebullorna, att de första kristne blifvit offrade åt afgudarne, fastbundna vid de heliga träden och der ställda till mål för hedningarnes pilar, l.eller också tvungne att springa sig till döds kring dessa träd. Dessa gru Man får likväl härvid icke förgäta, att dessa grymheter föröfvats mot krigsfångar och under inflytandet af raseri och hämdbegär, sedan främlingarne, för att kullstörta hednatron, hade begynt nedhugga de heliga träden och sårat folkets ömtåligaste tro. – Att Finnarne ägt hedniska högtidsdagar, finner man ännu af åtskilliga hedniska bruk – En sådan fest var Kekri, Allhelgona, då säden blifvit tröskad – äfven Helka festen, som i en sednare tid blifvit börjad på Kr. himmelsfärdsdag.original: himmelsfärdsdag

|98||244|

8 Det mest utmärkande och säkerligen äfven det äldsta drag i hela finska mythen är Ordets underbara makt. Denna urgamla, från de äldsta österländska minnen härstammande tro är skenbart så så lik en kristlig idé, at man ovillkorligen tänker på forsta begyn den märkliga mystiska början af Joh. evangelium: »I begynnelsen var Ordet»konsekvensändrat/normaliserat etc. På samma sätt är äfven den hedniska finska mythens grundtanke den, att Ordet är allt i alla. Men mellan denna lära och den kristna är samma väsentliga skillnad, som mellan den kristna och den hedniska guden Jumalaspråk: finska – mellan en sjelfständig, personlig, öfver verlden upphöjd gud ande och en gud, som blott har sin tillvaro, sin betydelse uti och igenom verlden. Den finska mythen är en barndomstro, der reflexionen ännu icke har söndrat ifrån hvarandra natur och ande, således ej heller ställt anden öfver naturen. Utan natur och ande äro uti den f.finska mythen ett och kunna ömsesidigt gifva hvarandra en yttre tillvaro. I denna barnatro kunna å ena sidan alla naturföremål tala – å andra sidan kan det menskliga ordet skapa – Wn skapar holmar, uddar, träd – alldeles som det mosaiska uttrycket: Gud sade. – Men härifrånigenom blir mskanmenniskan uti den f.finska mythen i sjelfva verket en gud, l.eller gudars jemnlike, Gud det gudomliga och mskligamenskliga förnuftet äro ett – således raka motsatsen till det syndfulla väsende, hkethvilket i den mosaiska och kristna läran föll från sin herrlighet just derigenom att hon sökte denna jemnlikhet med Gud. – Den f.finska folktron och kristendomen voro derföre just i detta deras innersta väsende fientliga mot hvarandra som eld och vatten och kunde aldrig förlikas med mindre än att endera gick under. Derföre dömer också Wn i Kalevala det nyfödda Jesusbarnet att föras ut till kärret, der barnets hufvud borde med en klubba sönder|99||245|bråkas; men barnet angriper sin fiendes enda sårbara punkt, just hans förmenta vishet, i det runan låter barnet säga:

»Du en trollkarl (d. ä.det är en vis) från Karelen,

Nu du fällt ett dårligt domslut»;

10 Oho, sinua ukko utra,
Ukko utra unteloinen,
Kun olet tuhmin tuominunna,
Väärän laskennu lakia.språk: finska

11 hvarpå Wn, full af blygsel, viker undan och flyr för kristendomen. Han dör icke, han viker endast undan för öfvermakten, och detta uttryck är i dubbel mening storartadt profetiskt – både derföre att nationen gick icke under med den främmande tron och det främmande öfverväldet, och derföre att ty den hedniska folktron är icke ens ännu i dag, efter 7½ sekels ihärdigt motstånd fullt besegrad, utan lefver ännu qvar mångenstädes qvar uti folktron, vanligen under formen af samma gamla trolldomsmakt, samma gamla magiska vishet, som genom Ordet ställer mskanmenniskan lika med Gud.

12 Ordets makt har var i den finska folktron obegränsad under tvenne förbehåll: först att man kände och utsade tingets ursprung, syntyspråk: finska, hvarigenom man mskanmenniskan likasom grep dess rot och blef dess herre – dernäst genom att utsäga dess form och likasom utstaka gränserna för dess verksamhet. Derföre delas alla äkta trollrunor i de tvenne afdelningarna Syntyspråk: finska och Sanatspråk: finska. Hade man dessa ord så kunde man läka sjukdomar, dämma blodflöde, skydda sig mot onda makters angrepp, förgöra och döda sina fiender, förvandla lefvande och liflösa ting, ja framtrolla sådana ur intet eller ur det möjligaste minsta ting, likasom mythen lät hela verlden skapas utur ett ägg. – Den förnämsta representanten af denna finnarnes magiska visdom var Wäinämöinen, orätt ansedd för finnarnes Gud l.eller t. o. m. öfvergud. Bland de många hypotheserna om denna och öfriga den f.finska mythens mest framstående personligheter vill jag endast nämna tverenne de förnämsta, neml.nemligen de äldre mythologernes, att Wn, Ilm. och Lk. vore personifierade naturkrafter – 2) Lönnrots, som anser Wn ursprungl.ursprungligen ha varit en historisk personlighet, sedan utsmyckad af sagan|100||246| med gudomliga egenskaper – slutligen 3) Castréns, som anser Wn, Ilmn och Lkn vara ursprungligena, men sedermera i folktron förmenskligade gudar. Jag skulle tro att man kommer sanningen närmast genom en förmedling mellan alla dessa tre hypotheser, hkahvilka i sjelfva verket icke motsäga hvarandra. Det är sannolikt, att äldre mythiska föreställningar, uppkomna, liksom alla öfriga, ur en ursprunglig naturdyrkan, efterhand blifvit förblandade med verkliga personer och verkliga händelser. Att sagan om Wn har en mycket hög ålder, bevisas bl. a. deraf, att han till sina grunddrag återfinnes hos grekernes pelasgiska, d. v. s. skythiska Orfeus och hos Skandinavernes Odin. Castrén och Gottld anmärka båda högst sällsama likheter mellan Odin och Wn, t. ex. om sångerna om Wasthrudner och Joukahainen, Odins ridt till Hel och Wala, Wns ridt till Wipunen och Tuonela. Både Odin och Wn voro enögda. Hela stycken ur Odins bekanta vishetsreglor, motsvarande Wsen Sanatspråk: finska, äro nästan ord för ord likalydande med gamla finska ordspråk. Lägger man härtill andra märkvärdiga likheter mellan den skandinaviska och finska mythen – t. ex. Sampo och Grotteqvarnen – måste man komma till den förmodan, att Odin och Wn ursprungl.ursprungligen varit samma person. – Men att derföre antaga Wn vara en ur den skandinav.skandinaviska mythen lånad figur, är utan tvifvel förhastadt. Lindström, som först med bestämdhet uttalar denna åsigt i sin bok om den Keltisk-germaniska kulturens inverkan på Finnarne, härleder t. o. m. namnet Wn från Odin = Wodan = i sammandrag Wan, hvaraf sedan estl.estländarnes Wannemunne, finnarnes Wn. Denna härledning är påtagligen sökt och lika litet berättigad, som den att härleda Wn från grekiska ordet φαίνομενοςspråk: grekiska. Wn kommer troligen helt enkelt af Wanhaspråk: finska = Ukkospråk: finska, Kave-Ukko. Castren: jordens gud – sådde, planterade o. s. v.|101||247| och slutändelsen antingen af muinenspråk: finska = fordomtima, l.eller ock blott af den vanliga adjektivändelsen moinenspråk: finska.original: moinenspråk: finska Men Wn, såsom vis och sångarefurste, är alldeles icke lånad från Skandinaverne, utan härstammar från samma urgrund som deras Odin och grekernes Orfeus, neml.nemligen från en urgammal skythisk, måhända indisk tradition. Finska mythen har många sådana urgamla slägtskaper. Krigsgudden Turri, Esternes Tara, är ingen annan än Skandin:sSkandinavernes Thor. Den finska gasten Kööpelispråk: finska är ingen annan än grekernes ϰοβαλοςspråk: grekiska, tyskarnes Kobold.original: Kobold –I Kyöpeli, med dess illa beryktade berg, har man trott sig igenkänna grekernes Cybele. – Mythen om werldens daning ur ett ägg är påtagligen utaf indiskt ursprung och återfinns i dess tydliga grunddrag hos Kineserne, perserne, fenicierne och grekerne. Den skandinav. sagan om verldens daning ur jätten Ymers kropp är ingenting annat än en yngre ombildning deraf. Med ett ord, det finnes fornminnen, som från slägtene till slägt gått genom två eller tre årtusenden, måhända ännu längre tillbaka, och ett bland dessa minnen, som så nära shängersammanhänger med Sångens, med ordets allmakt, är just Finnarnes Wn. Det har gått honom såsom det gått Olympens gudar och i allmhetallmänhet alla gestalter i den hedniska mythen: de ha småningom blifvit neddragna från gudarnes sublima höghet till den låga jordiska dal, der mskligamenskliga lidelser kämpa och rasa. Att Wn ursprungl. varit = Ukko, är icke otroligt, ty hvarföre skulle icke Ordet och Sången, det högsta, det herrligaste på jorden, antagas härstamma från himmelen sjelf? Men den Wn, som skildras i Kvala, är en sällsam dubbelgestalt af gudomlig vishet och mskligmensklig dårskap. Wi se honom ena gången med makten af sitt gudasnille säga till Joukahainen: det var jag som skapade verlden! – en annan gång se vi honom|102||248| såsom en narraktig förälskad gubbe fika efter den sköna Pohjaflickans ynnest och, så mäktig han är, afspisas med en snöplig korg. Ena gången skapar han holmar och sjöar med blotta makten af sitt ord – en annan gång kan han icke ens dämma sitt eget blod, när han huggit sig uti knäet, utan nödgas uppsöka de döda, för att erhålla det rätta ordet. Man kan icke förbise, att i sjelfva denna svaghet ligger något sublimt tragiskt: det är msklighetensmensklighetens egen saga, om slägtets storhet och individens litenhet, som upprepas i alla tider, äfven i vår tid, som står så långt framom alla andra i herraväldet öfver naturen: elementerne äro oss underdåniga, vår blick tränger långt in uti stjernornas rymder och ransakar jordens innandömen, men vi kunna icke förutsäga väderleken för i morgon, en usel mask kan döda oss, en fläkt från ett fönster kan lägga oss uti grafven, och sjelfva Sokrates, den visaste bland de vise, är endast en svag och löjlig gubbe inför sin hustrus tyranni.

13 Kalevala = slägtsaga. Karelsk – TavastlTavastländsk-myth.mythologi

14 Einätten emät.språk: finska

15 Wn, Lencqv. Wee-e-moinen; Cn: Wäinä = Äinä = Aina = Agricolas Äinemöinen, emedan v ofta sättes framför som aspiration – Likasom Wn är den finska mythens vite gubbe, är Ilmarinen dess kraftfulle man. Wn är i grunden kontemplativ, sluten inom sig sjelf och derföre evigt ensam med sin otillfredsställda längtan. Ilmn är redan mera verksam, mera manlig och lyckas derföre äfven vinna en maka till sin ledsagarinna. Mythen tillägger honom det yrke, som näst krigets, står hos alla naturfolk, och särskildt hos finnarne, i den största heder, neml.nemligen smidet – och dess anseende synes tillräckligt deraf att Ilm. säges ha varit andre man om att snida himmelens lock, d. v. s. skapa verlden, – en föreställning som är alldeles naturligt förenad med smedens skapande verksamhet. Redan detta drag visar oss tydligt, att Ilm. ursprungl.ursprungligen varit|103||249| en gudagestalt, ehuru han sedan förmenskligats, och detta uttalar äfven hans namn, af Ilmaspråk: finska, luft. Det är sannolikt att han varit den ursprungl. luftguden, och emedan luften i blåsbälgen spelar en så väsentlig rol vid smidet, har han sednare blifvit tillegnad detta yrke. Kvala gör honom till Wns broder – men deras gemensama börd såsom söner af Ilmatar, luftens dotter, anser C. vara ett senare tillägg. Troligare är att han, Ilma, varit Ilmatars fader uti den äldsta mythen. – För öfrigt är Ilm:s egentl. storverk i Kva smidandet af Sampo, kring hkenhvilken större delen af Kvas episka uppränning hvälfver sig, och att han genom denna bragd förvärfvade nordens sköna tärna, innebär, tilli likasom hela Sampomythen, hvarom jag sednare skall nämna, en allegori, motsvarande tyskarnes »Kunst macht Gunstspråk: tyska.»

16 Den tredje hufvudpersonen i Kvala är Lemminkäinen. Var Wn den finska diktens gubbe och Ilm. dess man, så är Lkn lika omisskänneligt dess djerfve, lättsinnige och stormande yngling. (3 yngl.) Eget ät att Som sådana är han också diktens guldgosse, dess bortskämda barn, och behandlas af den, oaktadt hans många fel, med en synnerlig förkärlek. Tapper ända till öfvermod, öppenhjertig ända till framfusighet, lättrorlig flyktig ända till fullkomlig glömska af trohet och seder, råkar han genom detta sitt lynne i otaliga äfventyr, från hkahvilka han med knapp nöd undkommer med lifvet. Så skildras hans i sina vidunderliga Pohjafärder, än som friare, än som objuden brölloppsgäst och hans många bragder på den namnlösa ön, der han bortröfvade den sköna tärnan Kyllikki. Påtagligen har denna gestalt en hälften satirisk, hälften moraliserande tendens, hvarföre Lkn också har ett lefvande samvete vid sin sida, hans moder. Men denna färgläggning|104||250| är likaså påtagligent en nyare tillsats. Diktcykeln om Lkn består, liksom nästan alla de öfriga, af en urgammal grund och flera sedan derpå hopade tillägg. Flera spår visa riktigheten af C:s antagande, att Lkn, som föddes på den dimmiga udden, som vexte stor af abborrätter och som verkligen ännu på flera ställen benämnes Ahti, var den ursprunglige Ahti l.eller sjöguden – och i hela hans sednare uppträdande ligger en tydlig natursymbolik af vågens flyktiga, ostadiga lynne, som så väl är egnadt att representera ungdomen, den ständigt ostadiga, böljande, fjerranlängtande = Kaukomielispråk: finska. Lkn kallas också lietospråk: finska, den ostadige, ett epithet, som ofta tillägges hafvet, och man tillskrifver honom en fin hörsel, likasom fiskarne förnimma de minsta ljud. – Hans namn härledes utan tvifvel af Lempispråk: finska, kärlekens och behagets gudamakt – gen.genitiv lemmenspråk: finska, hvaraf man har ordet Lemminkispråk: finska, älskling, hkethvilket också, i både god och elak betydelse, förträffligt passar denna den f.finska diktens guldgosse, som, en annan Nordens Alcibiades, öfverallt der han kom vann tärnors kärlek och mäns svartsjuka, men också och som representerar kärleken ipå engång i dess mstormande ungdomsyra och i dess renaste, oskyldigaste gestalt, – den sednare i hans ömma tillgifvenhet för en af diktens ädlaste a älskad, mor i alla skiften trofast och försakande mor.

17 Denna gudatrilogi jemföres af C. med den skandinaviska: Wn med Odin – Ilmn med Thor – Lkn med Balders Tyr l.eller genom sin födelse död med Balder. – Oriktigt. – Thor = Tara, Turja, Tursas – Denn Identiteten är omisskännelig; Äfven Esternes Tara troddes förfölja onda plågoandar och förkrossa dem med sin blixt.