Tjuguförsta Föreläsningen 30 Okt. 1871

Lästext

|138||156|

Tjuguförsta Föreläsningen 30 Okt. 1871.

8. Jordmån och Klimat.

1 Finlands geognosi – kännedomen om landets sten- och jordarter – är ännu ganska ofullständig. Det är mer än sannolikt, att många upptäckter, som måhända kunna blifva af största inflytande på landets jordbruk, bergverk och industi, ännu återstå att göra. lemma startMan har häpnat öfver att Finland uppfört ett palats för kemin och mineralogin.kommentar Men det behöfdes blott en enda upptäckt, kanske blott en enda förbättrad method för tillgodogörandet af våra malmer och jordarter, – och detta palats skulle afkasta hundrafaldig ränta.

2 lemma startDet finnes dock aktningsvärda försök att utreda Finlands geognosi, – främst af Nordensköld, dernäst af Bremer, Holmberg m. fl. och nu sednast af Wik.kommentar

3 Det är redan nämndt, att Finlands jord hvilar underst på granit, eller, som vi i dagligt tal säga, gråsten. Denna gråsten är en blandning af tre olika stenarter: fältspat, qvartz och glimmer. Fältspat igenkännes derpå, att han brytes i släta ytor; qvartz är ojemn i brottet, och glimmer eller kattguld söndersmulas i fina fjäll. Färgerna variera. Är der mera fältspat, än och qvartz, än glimmer, kallas stenen granit. Är der mest glimmer, kallas han gneis, och kan han klyfvas i skifvor, kallas han glimmerskiffer. Dessa stenarter äro de allmännaste i Finland, och|139||157| deras färger variera: stundom hvitgrå, stundom svartgrå, stundom rödaktiga. De tillhöra alla urformationen, d. ä.det är de hafva i jordens urtiden framträngt ur jordens inre genom vulkaniska krafter. Man räknar i sjelfva granitens urberg tre olika åldrar. Men detta har skett i flera omgångar; så att en bergmassa redan hunnit stelna och spricka, när en annan smältande stenart inträngt i remnorna och der bildat gångar eller knutar. Nästan alla våra berg äro på detta sätt genomträngda af olika stenarter. – Den rena graniten är ett hårdt bearbetadt, men högt värderadt byggnadsmaterial. Våra gamla granitkyrkor skulle vara oförgängliga, om ej grunden stundom ger vika. Pytterlaks granitbrott är vidtbekant och har lemnat sköna monumenter till Pburg. Derifrån utbröts den första graniten vid Pbgs grundläggning. Alexander I:s monument 1831. 52 aln hög, 3½ aln tjock. I 18 mån. 275 man. Dyr brygga. – 600,000 mk.

4 Andra hårda stenarter förekomma mindre talrika. Porfyr på Hogland och Åland. lemma start(Napoleon I:s sarkofag).kommentar Marmorn förekommersvårtytt mångenstädes, men sällan ren. Marmorbrottet i Ruskiala har lemnat material till Isakskyrkan i Pbg. Marmorn före ar kommer i Ruskiala lyftar sig här i en enstaka bergsrygg ochaf omkring 2 versts längd och höjer sig 150 fot öfver den nedanför flytande lilla ån. Ruskiala marmor är merändels gråblå, med hvita, blåaktiga eller gråblå ådror. Sedan blocken blifvit huggna i sina fyrkantiga former, föras de till marmorsågen, och när de der bearbetats, föras de till Pbg, der de användas till dyrbara prydnader i Isakskyrkan, vinterpalatset och de kejs. lustslotten.

5 Marmorn är en kalkstensart, och kalkberg sträcka sig förekomma i de flesta delar af landet, dock mest i de södra kustdalarna, der|140||158| kalkbränning blifvit en industri. Af tillgången på kalk och lera bero våra tegelbyggnader, som också visat sig trotsa ett halft årtusende, hkethvilket är för oss en lycka, när graniten är för hård och sandstenen – södra Europas bästa byggnadsmaterial, hos oss är sällsynt. – Skifferarter: talkskiffer, lerskiffer, tälgsten, ställsten m. m. förekomma spridda, men icke sällan i större massor, och derföre ser man sällan hos oss i det i södra Europa vanligaste taktäckningsmaterialet, likasom vi merändels hämtat våra trottoirer från Reval. Det vill synas, som om naturen i denna höga nord försvårat stenbyggnader, för att anvisa oss boningar af träd, emedan träd är en ojemförligt sämre värmeledare, än sten, följaktligen trädhusvårtytts mera egnade för nordens vintrar.

6 nyckelordStenarter. Mineralogin känner en stor mängd andra i Finland förekommande stenarter, och nästan årligen upptäckas nya. Jag förbigår dem här, emedan de, med undantag af våra slipstenar, ännu visat sig föga praktiskt användbara, följaktligen af föga betydelse för kulturen. Densvårtytt mest dyrbara af alla: stenkol, har ej funnits och skall troligen aldrig finnas i Fd. Jag vill endast nämna den allmänt bekanta rapakivi med dess kända egenhet attoriginal: af förvittra genom luftens inverkan. Rapakivi är ett slags öfvergångsformation mellan granit och porfyr och förekommer endast inom en bestämd region i södra Finland kustdalen och Ladogadalen, der den begynner mellan Perno kyrka och Lovisa, sträcker sig i öster till Wuoksens flodbädd och begränsas i norr af Salpausselkä. – En dermed beslägtad stenart, som icke så lätt förvittrar, finnes på Åland, i Auradalen och några trakter af Saimadalen.

|141||159|

7 Rapakivi är en karrikatyr af graniten: – en varning, om man så vill. sSkulle vår Finlands grund förvittra, hvad återstode för oss att bygga på? Lyckligtvis innehålla våra berg också jern. Jernet är den mest spridda af alla metaller, icke blott på jordytan, utan äfven i verldsrymden. ²⁄₁₀₀ af jordytan bestå af denna metall. Spectralanalysen och meteorstenarne öfvertyga oss, att jernet är ett grundelement åtminstone i hela vårt solsystem. På Finlands yta är det så allmänt, att knappt en jordfläck förekommer, der icke jern skulle ingå i ytans beståndsdelar. I granitbergen anträffas det glesare ojemnare spridt, och det igenkännes på stenens yta af jernoxidens röda färg – men beklagligen ha vi bland Finlands öfverallt framstigande bergskedjor ingenstädes funnit sådana massiva jernberg, som t. ex. Dannemora och andra i Sverige, der jernet utgör 60, ända till 75 % af hela bergmassan. Vi få nöja oss med 30, 40, sällan ända till 50 % jernhalt, men äfven detta är för oss en nationalrikedom. Och i ersättning har naturen gifvit oss så rika, beständigt återvexande lager af sjö- och myrmalm, att intet land i verlden, med undantag af norra Sverige, torde hafva någonting jemförligt dermed. Jernets förekommande i sjöar och kärr beror deraf, att jernet i jordlagren syrsättes af luften – det förvandlas till jernrost, jernoxid, och denna är upplöslig i vatten, som innehåller kolsyra. Det sålunda förvandlade jernet upplöses och bortspolas af regn eller källådror från jorden och bergens yta, hvarefter det rinner ned med vattnet till dalbottnarna. Men under luftens inverkan förflyger vattnets kolsyra, och då afsätter sig|142||160| jernet, blandadt med kol och syre, merändels som en brun rost, eller jernockra, på bottnen. Sådan rost ser man på bottnen af alla källor, hkashvilkas vatten innehåller jern, och på vattengölar eller grunda sjöar ser man den som en tunn, brun hinna på ytan.

8 nyckelordMetaller. Jernet. På detta sätt bildas sjö- och myrmalmerna. Uttsvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarandeappas en sådan jernhaltig sjö, ser man på långa sträckor af bottnen likasom ett golf af brunt jern. Det ligger der stundom i klumpar, stundom i åsar, stundom i flata lager, men vanligen mycket orent. När det upptages ur en sjö, afsätter sig småningom åter ny jernrost på bottnen efter en längre eller kortare tid, – 30, 40 till 50 år, hkethvilket beror på traktens och vattenådrornas beskaffenhet, och då kan samma sjö åter beskattas. Att grunda sjöar ej efterhand blifva alldeles uppfyllda af jernrost, kommer deraf, att den afsatta malmen såsom ett lock tillstoppar de jernhaltiga källorna vid sjöns botten och hindrar tillförseln af nytt jern underifrån. – Det äldsta i Finland bearbetade jernet ficks af sådan sjö- eller myrmalm, hvarföre vi också läsa i Kalevala, att jernet är födt i kärret. Beredningen var då mycket enkel, i små hyttor eller smältugnar, af hkahvilka man ännu finner qvarlefvor med deras slagghögar vid sidan. En sådan hytta eller lemma startässjakommentar byggde sig Ilmarinen. I konsten att denna enkla jernfabrikation voro Finnarne af ålder förfarne och synes ha varit de förste, som förstodo att tillgodogöra sådana malmer. Konsten var emellertid af största inflytande|143||161| för landets äldre kultur. nyckelordMetaller. Man finner här inga bestämda gränser mellan stenåldern och jernåldern. Äfven jernets beredning till stål genom tillsats af qväfve, var af ålder bekant. (De finska svärden) – Ännu i våra dagar äro sjöarna Finlands rikaste jerngrufvor, under det att bergmalmerna ofta visa sig opålitliga, – i det att de förekomma i gångar och körtlar, som efter den första fyndortens uttömmande ofta ej mera löna arbetskostnaden.

9 Sjömalmerna ha i Finland sin bestämda region. De förekomma i lönande mängd endast i östra Fd, österom en linie, som drages ungefär från Borgå till Brahestad. Der deno lemma startVesterom denna gräns vidtaga de s. k. magnetiska jernmalmerna, som i en 5 à 6 mil bred sträcka träffas, enl. Holmberg, i södra kustdalarna intill Åland, på samma område, som kalkstensregionen.kommentar Dessutom Magn.Magnetiska jernmalmer finnas föröfrigt spridda i hela landet. – Finlands äldsta kända jerngrufva, Ojamo i Lojo, begynte att bearbetas år 1542.

10 I andra länder har bruket af koppar varit äldre, än bruket af jern. (Bronzålder) I Finland har man väl funnit några sällsynta fynd af brons-saker, men alltför få, för att deraf kunna sluta till någon bronsålder uti vårt lands forntid. Kopparn – Waskispråk: finska – finnes, men mera sällsynt. Finlands äldsta koppargrufva, Orijärvi i Kisko socken, upptäcktes år 1757 och har ansågs i förra seklet ganska rik, men har sedermera blifvit allt mindre lönande. För närv. är Pitkäranta kopparverk i Impilaks, kändt sedan 1810, det enda större af verk, der finsk koppar tillverkas.

|144||162|

11 nyckelordMetaller. Silfver, guld. Vid Pitkäranta tillverkas också något tenn. Det förekommer här i Finland, liksom de flesta andra metaller, sparsamt och spridt. Finland är en mineralogisk profkarta på allt, men konsten olyckan är att qvantiteten på hvarje fyndort är så ringa. Vårt Man träffar också zink, blyglans, blyertz, och kobolt m. fl. metaller. Man kan icke förutsäga hvad här ännu kan med nya och förbättrade methoder tillgodogöras. De rikaste upptäckter har mineralogen och malmletaren härtills gjort i Ladogadalen; men stora sträckor i det inre af landet äro ännu oundersökta. lemma startDet nya huset.kommentar

12 Finland har äfven silfver och guld, oberoende af bankens metalliska valuta. Silfret förekommer på många ställen. På Degerö invid Hfors finner man lemningarne af en i förra seklet upptagen, men åter nedlagd silfvergrufva. Den upptogs först 1783 af ett bolag – bearbetades ifrigt 1796, 97 – nedlades åter – upptogs ånyo af kronan 1827 och 1830 – Ännu 1838 och 39 försöktes skärpningar i dervarande blyglans, men sedan ha försöken afstadnat. Likaså i Perno, der i kyrkan förvaras lemma starten kalk och en paténkommentar af der funnet silfver.original: silfver Likaså i Nurmijärvi, Pojo, Ingå, Tenala, Kisko, i Sysmä och G. Adolfs sn, vid Sordavala, i Luumäki, i Impilaks och i SaltvikÅland.

13 Det finska guldet har sin egen historia. I de nordliga trakterna, särdeles i Kemi, var redan länge en sägen, att Lappar der funnit guld. BMan berättade om en Lappgubbe, som utbjudit lemma startgedigetkommentar guld åt en köpman o. s. v. Dessa berättelser möttes af mera upplysta åhörare med ett klentroget smålöje. Guld i Finland! Förr skulle man ha väntat drufvor i Lappmarken. Men år 1837 fanns verkligen en guldhaltig kalksten å Laurila hemmans ägor i Kemi socken, och nu begynte tjenstemännen vid finska bergverket att under deras|145||163| resor i desvårtytt norra Kemi trakterna i förbigående anställa letningar efter den dyrbara metallen.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    1 Man har häpnat öfver [...] mineralogin. Kemiska laboratoriet (Arppeanum), vid hörnet av det som i dag heter Regeringsgatan och Snellmansgatan, stod färdigt 1869. Det ritades av arkitekten Carl Albert Edelfelt och stilen representerar en brytning med den tidigare rådande antikiserande universitetsklassicismen. Byggprojektet kom att kritiseras för dess storskalighet, särskilt med tanke på de samtidiga hungeråren. I byggnaden inlogerades också det historisk-etnografiska museet, som upställdes på nytt enligt direktiv av Topelius.

    2 Det finnes dock aktningsvärda försök [...] Wik. Nils Nordenskiöld, Bidrag till närmare kännedom af Finlands mineralier och geognosie (1820); Carl Otto Bremer, Anvisning på malm och bergarter uti stor-furstendömet Finland (1824–1825); Henrik Johan Holmberg, Hydrographische und orographisch-geognostische Beobachtungen im nördlichen Finnland: als Ergebnisse der Golduntersuchungen in den Jahren 1847, 1848 und 1850 (1856); Fredrik Johan Wiik, Försök till framställning af Helsingforstraktens gneis- och granitformationer (1866).

    4 (Napoleon I:s sarkofag). Matti Klinge framhåller att Topelius utgår från föreställningen att Napoleon vid kejsarmötet i Tilsit 1807 skapade Finland, och att Finland betalade denna skuld genom att skänka det porfyrblock ur vilket Napoleons gravmonument i Invaliddomen sedan höggs. Blocket härstammar dock inte från Finland, utan från Olonets i ryska Karelen, men man höll länge fast vid föreställningen om att blocket var finskt (Matti Klinge, Idyll och hot. Zacharias Topelius – hans politik och idéer 2000, s. 293). Jfr också dikten »Napoleons graf» från 1849 (Ljungblommor, ZTS I).

    8 ässja smideshärd.

    9 Vesterom denna gräns vidtaga [...] kalkstensregionen.Materialier till Finlands geognosi ?

    11 Det nya huset. Innebörden oklar.

    12 en kalk och en patén ett kärl för utdelande av vin vid nattvarden och ett fat (eller tallrik) för oblaten.

    13 gediget rent.

    Faksimil