Åttonde Föreläsningen. 16/10 63

|72||536|

Åttonde Föreläsningen. 16/10 63.

1 Tiden var kommen, att Rom etc. Från 1371 till 1384 styrdes den f.finska kyrkan af biskop XV. Johannes III Vestfal, född i Åbo och tillförene domherre i kapitlet och född i Åbo af en den tiden rik och ansedd tysk borgareslägt. Han bemödade sig, likt sina föregångare, att befästa och utvidga kyrkans rättigheter, att öka hennes prakt och derigenom hennes anseende. Ånyo sände påfven ett ampelt stadfästelsebreforiginal: stadfäslelsebref på den f.finska kyrkans privilegier; oroligheter i Nyland, föranledde af matskottet, dämpades; – domkyrkans donationer ökades – ett nytt altare inrättades under namn af St Bartholomei. Anledningen dertill är var karakteristisk för tidehvarfvet. En borgare i Åbo vid namn Johannes Kölnärä hade begått ett mord, och till följd af den ännu qvarlefvande hedniska blodshämden, hade en dödlig fiendskap uppstått emellan honom och den mördades slägtingar. Brottet försonades och fiendskapen bilades derigenom att mördaren skänkte till domkyrkan tvenne gods, och på deras inkomster grundlades St Bartholomei altare.

2 Vid denna tidUnder bisk. Vestfal finna vi här, liksom ofta förut, en märkvärdig tendens reflex af de stora europeiska tidstendenserna. Vid denna tid söndrades hela den kath.katholska kristenheten i tvenne fientliga läger genom den s. k. stora Schismen, som tagit sin början år 1305, när Clemens V flyttade påfliga residenset till Avignon – (Förklar.) Benedikt XI. – Urban VI mot Clemens VII.

3 Nu hade norden förklarat sig för Urban VI och erkebisk. i Upsala hade i bestämda ordalag tillhållit f.finska kyrkan och dess biskop att bevisa Urban all lydnad, under det att han mtillika medsände påfven Urbans bannlysningsbulla öfver motpåfven Clemens VII. – Men på samma gång anlände en skrifvelse från Neapels furste, Carl af Durazzo, som på det skarpaste framhöll|73||537| påfven Urbans grymheter och yrkade, att kyrkan borde befrias från hans tyranni. På detta senare bref finner man påtecknadt i Åbo: »In causa Cardinalium, per Urbanum papam Sextum injuste punitorumspråk: latin», – hvaraf man finner, att en känsla af rättvisa också här, i trots af Upsala prelatens påbud, hade upprest sig mot de grymheter, som i kyrkans namn utöfvades af denne hatfulle, hämdlystne påfve, hkenhvilken på det mest upprörande sätt låtit martera till döds martera sex kardinaler, som voro hans motståndare. – Men reflexen från det öfriga Europa stadnade icke härvid. De öfvermodiga anspråk, den olidliga hersklystnad, hvarmed den romerska hierarkin öfverallt uppträdde, hade äfven i norden ådragit henne många fiender, – och när nu desse sågo påfvarne sjelf genom deras personliga fejder på det kännbaraste blottställa kyrkans värdighet, dröjde de icke att, med stöd af den allmänna oviljan, vid första lägliga tillfälle utkräfva vedergällning. Härigenom kom äÄfven biskop Vestfal i sintt aflägsna land erfor en ganska tydlig känning af den förödmjukelse hans herrar och mästare, påfvarne, ledo i stort. Munkarne i Padis kloster hade neml. – uti striden tvisten med Åbo biskopar om patronatsrätten i Borgå – lyckats få den mäktige riksdrotsen Bo Jonsson Grip på sin sida – och på hans »enträgna föreställningar» såg sig biskop Vestfal föranlåten att återgifva åt klostret de rättigheter, dem hans företrädare fråntagit detsamma, ja t. o. m. bortflytta den pastor, som biskop Johan der hade insatt. Hvad således biskoparne Hemming och Johan hade dekreterat tvärtemot en deras konungs tvenne flera gånger utfärdade bestämda gåfvobref, – det nödgades biskop Vestfal återtaga på en enskild mans »enträgna föreställningar». Torneå
Kemi elf. Helsingarnes område till Uleå sjö. – Än mer: biskop Vestfal nödgades äfven i en tvist med sin erkebiskop om gränserna mellan Åbo och Upsala stift – således kyrka mot kyrka –|74||538| välja samme lekman, som så djupt förödmjukat honom – samme Bo Jonsson – till skiljedomare. – Så mäktig mäktig var denne man, att han fällde utslaget mot både konung och erkebiskop.

4 Förklaring: Vigtig fråga, emedan Torneå sedan blef riksgräns.

5 Biskop Vestfal dog år 1384 på Niitu gård i Lemo och efterträddes af XVI. Bero Balk, (Bero II), som styrde f.finska kyrkan från 1384 till 1412. Född på säteriet Balkis i Wehmo, hade han, liksom b.biskop Johan II, vunnit magistergraden vid ett utlänskt universitet, Prag l.eller Paris, och derefter som domherre i Åbo varit vittne till biskop Vestfals förödmjukelser. För attoriginal: Att förekomma nya sådana, slöt han sig under hela sin styrelse på det närmaste till påfven i Rom. Men detta kostade honom från den sidan en förödmjukelse, som icke var ringa. Påfven Urban VI hade sannolikt fått någon aning om att hans styrelseåtgärder icke varit särdeles väl anskrifna i Åbo, och då det var för honom af vigt att i de nordiska stiften tillsätta män, som voro honom obetingadt tillgifne, gjorde han svårigheter vid att i embetet stadfästa den nye biskopen Bero Balk. Det svarades, att påfven beslutat för denna gång sjelf besätta den lediga biskopsstolen i Åbo och fördenskull förklarade valet ogiltigt. Biskop Bero – då ännu endast electusspråk: latin, utvald – och hans domkapittel råkade i svårt bryderi och såg sig tvungen att personligen resa till Rom. Hans domkapittel understödde honom troget i detta företag, som kostade icke blott tid och möda, utan, hvad mera var, mycket penningar, och för att hopskrapa en summa nog stor att mätta påfvens girighet, försåldes t. o. m. några ett af kyrkans gods., Heinis i Rimito. Försedd med dessa kontanta bevekelsegrunder,|75||539| begaf sig biskop Bero till Rom, och det är intet tvifvel, att han ju der ovilkorligen underkastade sig påfvens fordringar och lofvade ända till afgrundens djup fördöma den hatade motpåfven – hkethvilket också hade till följd att Bero ändtligen stadfästades uti sitt embete. – Biskop Bero förblef äfven sedan, hela sin tid, en nitisk trogen anhängare af påfven i Rom och en om kyrkans makt och rikedomar mycket nitisk, statsklok prelat. Systemet gick, med stor seghet, i arf från biskop till biskop, liksom mitran och kräklan. Men gåfvorna voro olika. B. Vestfal hade låtit förblinda sig af biintressen och derigenom satt kyrkans värdighet anseende på spel. Hans efterträdare tog skadan igen och förstod att med bibehållen värdighet stå väl hos de maktägande. – Tiderna voro i sj. v.sjelfva verket sådana, att den verldsliga maktens innehafvare på allt sätt fikade efter kyrkans gunst, för att under partistriderna försäkra sig om dess mäktiga understöd. Så finna vi, att kon. Erik år 1400 stadfästade Åbo domkyrkas privilegier och att drottning Margaretha och kon.ungen Erik år 1403 skänkt till Åbo domkyrkan den hdå högst betydliga summan af 300 marker lödigt silfver, under förbehåll, att der skulle hvarje dag, hela året om »intill domedag» läsas en morgonmessa (missa Auroræspråk: latin) för drottningens, konungens, deras föräldrars och vänners salighet. Men icke nog dermed. År 1409 lyckades det biskopens diplomatiska finhet att tillvinna domkyrkan den betydliga förläningen af Masku och Piikkis socknar »med all konungslig rätt». – I allmhtallmänhet var biskop Bero en synnerlig förkofrare af kyrkans inkomster; och riktad med der inflöto tillika allt rikare enskilda donationer, och riktad med dessa tillgångar, utvecklade sig alltmera kyrkans yttre ståt, under det att dess inflytande vexte för hvarje år genom inrättandet af nya altaren, kyrkor, kloster och andliga högtider uti Fd.

|76||540|

6 Så stod vid Kalmare Unions början den romersk-katholska kyrkan i Fd redan fast rotad i sina yttre former och hade då redan med en alltmera afgjord seger, fortsatt sin endast tidtals afbruten af nederlag, fortsatt sin långa strid med den verldsliga makten om herraväldet i Fd. Medan allt i den verdsl.verldsliga makten vexlade för tidernas stormar: – dynastier, konungar, höfdingar, kungalagar och politiska systemer – och vexlade utan fast hållning eller öfver tidskonjunkturen upphöjda syften – gick romerska kyrkan här, med dess påfve och biskop i spetsen, stadigt konseqvent och ihärdigt fram mot sitt engång bestämda, aldrig ur sigte mförlorade mål och förstod att skickligt vända till sin fördel sig hvarje omkastning i tidens vindar. I denna orubbliga konseqvens låg dess verldsliga öfvervigt – dess andliga låg uti sjelfva den höga, ideala makt, hvars talan den förde och som, i trots af allat grumlig det skum af flärd och förgänglig äflan uti dess yttre former, likväl alltid bibehöll något af denna förklarade evighetsblick, som genomgår kristendomen. Sjelfva denna yttre ståt, sjelfva denna mystiska nimbus, med hkahvilka den kath.katholska kyrkan omgifver sig, voro gynnsama för dess utbredning ibland ett folk, hvars medfödda lynne hade en stark dragning åt dessa håll och som derföre började med att tillbedja formen, innan det lärde sig att uti den upptäcka och tillbedja väsendet. Dertill återstod ännu ett långt steg, och sjelfva denna yttre form, sjelfva denna under hkenhvilken det första Xnakristna Fd lärde sig känna och tillbedja sin Gud, behöfde ännu vexa ut i sig sjelf och vexa in uti folket, innan kath.katholska kyrkans mission i vårt land kunde anses slutad. Sid. 126.

7 Jag skall nu nämna några ord, om dennssa kyrkans yttre former vid K. U:sKalmare Unions tid – under det att jag sparar den egentl. framställningen derom till det kath.katholska tidehvarfvets slut.

|76||541|

8 Kyrkan = Civilis.Civilisation Man kunde förlikna Fds civilisation vid en insjö, hvkenhvilken från ena sidan mottager böljorna af entt mäktig flod, medan den på andra sund, som åter mynnar ut i det stora verldshafvet. Fds civilisation Den har i sj v.sjelfva verket en trefaldig botten: 1) en allmänt europeisk l.eller rättare verldshistorisk; 2) en skandinavisk och 3) en genuint finsk. Denna tredje botten är det djupaste underlaget, men har derför också kommit sist i dagen. En ytlig betraktelse visar oss i början idel europeiska, idel skandinaviska samhällsinstitutioner. Det europeiska, det kosmopolitiska universela, som gick främst, det var kyrkan. Hon kom till oss genom Sv. med redan färdiga former dogmer och fordrade att vi obetingadt skulle mottaga henne sådan hon var. Vi gjorde detta i början nödtvunget, efter ett långt och hårdnackadt motstånd både med inre och yttre vapen. Vi blefvo kristne till namnet och fortforo i sekler att vara hedningar i vårt hjerta. Det var samma strid, som utkämpas hos hvarje folk: en strid mellan verldsidéerna och nationaliteten. Den f.finska nationaliteten trodde sig stå och falla med sina gamla gudar och bjöd derföre, genom Wns mun, att det hos oss nyfödda Christusbarnet skulle utföras på kärret och dess hufvud krossas med en klubba. Motståndet var berättigadt, – men blott så länge, intilldess nationen begynte igenkänna sig sjelf i de nya formerna för dess tro och erkänna den nya Guden för sin Gud. Detta drog ut på tiden. xdomenkristendomen sjelf, i all sin universela omfattning, har aldrig uppträdt fientlig mot nationaliteterna, utan tvärtom lemnat dem fritt utrymme. Men den Att katholska kyrkan hade sin andliga spets i påfvemakten, b innebar skulle icke heller inneburit något en våda för nationaliteten, vådeligt derest icke denna högsta andliga myndighet utom landet vard tillika sträfvat efter verldslig makt, verldsliga Syften af alla slag och derigenom nödvändigt måste undertrycka och förneka nationaliteternas rätt. Deri låg vådan.

9 Engång sträfvande efter en verldsmonarki, måste påfvarne behandla folken som viljelösa redskap för detta, för dem främmande ändamål. Till en början|78||542| skulle presterskapet ställas utom l.eller öfver folket, och för detta ändamål uppfanns celibatet. – öfver konungarne och lagarne – och för detta ändamål uppfanns investituren., den andliga domsrätten, kyrkans privilegier, k:skyrkans skiljedomarekall o. s. v. Detta presterskap skulle vidare stå i obetingad lydnad under sina förmän, och derföre uppfanns hela skalan af den hierarkiska rangordningen, strängt subordinerande den ena under den andra, så att det t. ex. heter om domprosten, att han skall vara »biskopens öra» etc. – Vidare skulle folket till kyrkan stå i ett förhållande af underdånighet – och fördenskull uppfanns tionden, kyrkoplikten, va m. fl. inrättningar, upprätthållna genom stränga kyrkliga straff. – Slutligen Vidare måste kyrkan, för att utgöra högsta instansen, till herrska oinskränkt öfver folken, äga en oinskränkt makt öfver deras samveten, så att henne tillkom absolut tvångsmakt i alla trosfrågar – henne tillkom all själavård salighetens utdelande genom aflösning, aflat, eller förnekande genom de olika graderna af bannlysning eller utestängande från församlingen – och slutligen måste kyrkan, för att kunna uppträda med den glans, som fordrades för hennes verldsliga anseende, riktas genom direkt och indirekt beskattning, som pålades folken i ofta ganska tunga gärder, hkahvilka användes att befordraoriginal: befordras hennes, – ofta äfven påfvarnes enskilda separat-intressen. – Af alla dessa skäl måste kath.katholska kyrkan motarbeta national-intressena, som hade sitt ändamål i sig sjelfva, och folkfriheten, som var en naturlig fiende till samvetstvånget och de på absolut lydnad byggda hierarkiska institutionerna. – Att detta likväl aldrig fullt lyckades uti norden, kom sig deraf, att folkfriheten der var för af ålder för djupt rotad, för att någonsin kunna fullt skjutas åt sidan. Ännu i 12:te seklet var sv.svenska kyrkan i många afs.afseende nationel. Biskoparne tillsattes af konungen efter hela landets hörande och skulle, enl. westg.westgöta lagen, vara bondesöner = infödde män. Presterne valdes af folket och stadfästades af biskopen. o. s. v. – Nu kom sv.svenska k.kyrkan Som ett ex. derpå kan anmärkas, att Detta förändrades småningom, men kath.katholicismen aldrig lyckades fullt afskaffa folkets rättighet att sjelfva välja sin prester – en rättighet, som från dessa tider fortgått ända till våra dagar och lider en ärfd inskränkning blott i de fordom regala, l.eller patronela, numera s. k. imperiela pastoraterna. – och i annexerna.

|79||543|

10 Under det att nu kath.katholska kyrkan för sina verldsl. och hierarkiska intressen låg i strid med nationaliteten, är det intressant att se och billigt att erkänna, huru hon efterhand drefs att erkänna och uppamma, adoptera och lyfta, e denna sin fiende. Hon var tvungen måtte huru som helst sjunga sina messor på latin, så var hon likväl tvungen att lära sig landets språk och deruti skapa nya ord, nya begrepp, för att uttrycka, så att säga, religionens, bildningens terminologi. – Hon måtte hurusom helst ställa sin spets i Rom, så var hon likväl tvungen att begagna infödda prester, snart nog äfven föra sin talan genom infödde biskopar. – Dessa prester och biskopar måste erhålla en undervisning; – kyrkan var derföre tvungen att inrätta läroanstalter, hkahvilka efterhand spridde en dager äfven utom presternes celler, – och sålunda ammade kyrkan den första bildning, hvarur nationaliteten drack styrka att vexa och utveckla sig. – Hon måste vidare, för att blifva hyllad ochaf folket, till en viss grad lämpa sig efter dess föreställningssätt, dess seder och vanor, såsom t. ex. när hennes högtidsdagar tillika blefvo folkmarknader. – Hon framsökte ett helgon för att representera sin egen gudomliga värdighet, men detta helgon, denne St Henrik, blef tillika Fds skyddspatron och sålunda tillika en folkets medelpunkt, kring hkenhvilken alla samlades, – en folkets förespråkare i himmelen, hkenhvilken, såsom medlem af himmelens corps diplomatiquespråk: franska, der kunde anses representera Fd. Slutligen drefvos biskoparne i Åbo, under deras täflan med den verldsl. makten som hade sitt säte i Sverige, att mot denna representera det finska folket och sålunda likasom gifva detta folk de ett slags andlig, ett slags gudomlig bekräftelse uppå att äfven efter eröfringen vara ett skildt, ett oberoende folk, som kunna ställde hvilket under biskopens anförande, reste sig sjelfständigt emot den eröfrande makten.

|80||544|

11 Väger man etc. Den nya lärans utbredning i Fd visar sig tydligast genom byggandet af kyrkor i landets olika delar. I Egentl. Finland Vestra Fd och Satakunda, Tavastland omtalas före år 1323 följande kyrkor såsom de äldsta: Nousis, Räntämäki, Åbo, Masku, Reso, Nummis, Uskela Ulfsby, Kimito, Uskela, Bjerno, Haliko, Lundo, Kiikala, Sagu., Pemar, Pöytis, Wirmo, Kumo, EuraÅm., Sastmola, Wesilaks. – I Tavastland: Hattula, Wånå, Hauho, Birkala, Tammela och Sääksmäki. – I Nyland: Tenala, Karis, Kyrkslätt, och Borgå med dess kapeller Sibbo och Perno. – På Åland Saltvik och Finström. – I Österbotten: Mustasaari, Pedersöre, Storkyro, Nerpes Salo och Kemi. – Karelen med Savolaks utgjorde ännu i början af 1300 talet en enda ofantlig församling, der man, utom Wiborgs slottskapell, fann blott en enda kyrka: Savilahti l.eller St Michels. (Sav – Detta före 1323. De äldsta kyrkorna voro alla uppförda af träd, och af dem finnes veterligen ingena andra numera qvar, än Åbo och möjligen Hattula kyrka. Likväl begynte man redan i början af 1300talet bygga af sten. Af sten byggdes också den Sstörst och märkvärdigaste i alla hänseenden, var neml. Åbo domkyrka. Dess ålder är icke med säkerhet känd, men går tillbaka åtminstone bortom år 1258, då den redan omtalas som »uppförd» till sjelfva den heliga jungfruns ära». År 1291 kallas hon redan kathedral l.eller domkyrka; år 1296 kallas hon »prydligt uppförd». Invigd blef hon egentl. först år 1300, då St Henriks ben högtidligen ditflyttades. – Att kyrkan blifvit uppförd med tillhjelp af aflat, finner man tydligt af biskopsbref från 1292 och 1296, då syndaförlåtelse utlofvas åt alla dem, som besökte »den till jungfru Marias och den h. Henrik Martyrens ära grundade kyrkan i Åbo». – (aflat, stenkyrkor, jättar). – Domkyrkan innehade icke i början sin nuvar. storlek, utan tillbyggdes efterhand. Choret uppfördes först i Gust. II Adolfs tid. – Efterhand pryddes den med flera altaren (förklar.) – Slutl. åtminstone 18, utom högaltaret|81||545| – Munkordnarna. – Den första orden, som inkom i Sverige var Cistercienserne

[                                                                                                   ]Tomrum

12 – Gudstjensten firades på latinska språket, såsom bruket ännu är i kath.katholska kyrkan, med messor, böner, vigvatten, vaxljus, rökelser och andra ceremonier. Man finner likväl tidigt spår till predikningar äfven på finska. Bönerna ställdes vanligen icke till Gud – som ansågs för hög – utan till jungfru M.Maria samt alla helgon och martyrer, ishti synnerhet St Henrik, St.original: St, Erik och St Olof – hvilkas förböner anropades. Utom de ännu brukliga högtidsdagarna firades en otalig mängd Marie- apostla- och helgondagar. – Vallfarter anställdes till St Henriks graf i Nousis och sedan i Åbo. –Underverk. –

13 Till kyrkorna lockades folket genom s. k. indulgenser l.eller aflatsbref – som merändels för viss tid och för allehanda orsaker, – »åt dem som voro botfärdige och biktade sina synder». – Man äger ännu i behåll 3 sådana ända från denna tid 1200talet, ett från 1248 på 40 dagars aflat – ett från 1291 på 1 år och 40 dagar – ett från 1296 på 120 dagar.

14 I hvarje församl. funnos tvenne prester: kyrkoherden, curatusspråk: latin, och klockaren, cantorspråk: latin, såom då räknades till presterskapet. Kyrkornas och presternes inkomster voro i början frivilliga (sedan infördes matskott och tionde.) – Det är troligt, att kyrkan i början gjorde anspråk på de offer, som hemburits åt de hedniska gudarne, likasom man finner spår af att jordegendom och heliga lunder, som tillhört dessa, togos i beslag för Åbo Domk. – Äfven bannlysning utfärdades uti den f.finska kyrkan mot enskilde och hela församlingar. Så original: Så belades Hauho socken år 1327 med interdikt för gensträfvighet i tiondens erläggande. – År 1340 belades Onkala, Ritvala och Woipala gårdar i Sääksmäki med bann – men förgäfves – de pliktfälldes ytterligare att böta 7 mark silfver för hvar 7:de vecka i bannet.

15 St Hs dyrkan – bilder – 19 Jan. = Dies nativitatisspråk: latin = Natalitiæspråk: latin. – Åbo domkyrkas gods kallades St Henriks egendom. –

16 1) Anathema. ej embete, ej ed – ej krig – utkastas – dödas – hans barn och afkomma – hans frukt på jorden. Ingen XtenKristen helsa på honom – ingen mottaga.svårtytt – ingen prest – ej i vigd gjord – Ljusen släcktes –

17 Interdikt. relikerna doldes – helgonen omhöljdes – Inga sakramenter, dop, vigsel – Gudstjenst – Land och folk af Gud öfvergifna.