Fyrtionde Föreläsningen 8/12 64

|287|

Fyrtionde Föreläsningen 8/12 64.

1 Hela första sv.svenska slaglinien ryckte fram på engång mot landsvägen. När den begynte lida af fiendens artilleri, befallte kon. påskynda marschen. När man nalkades landsvägen skyggade kavalleriets hästar för de fientl. musketörernes häftiga eld och kunde blott med svårighet framdrifvas. När fotfolket studsade för elden från dikena, sprang kon. af hästen, fattade en pik och gjorde min att sjelf gå främst mot de farliga grafvarne. Med möda kunde han af soldaternes böner förmås att åter stiga till häst. Emellertid var kl. inemot 12,. Landsvägens krökning mot söder gjorde att infanteriet i centern under N. Brahe först hann fram. Främst gick sv.svenska brigaden – hvartill Ff.Finnarne hörde, sedan gula och sedan blå brigaden. Dessras anfall var oemotståndligt. Musketörerne drefvos ur grafvarne, landsvägen öfverskreds, blå brigaden tog kejs.kejserliga batteriet, gula och sv.svenska brigaderne kastade sig mot det Wallensteins två närmaste fyrkanter, hkahvilka anfördes af hans son Berthold W. och Markisen af Grana. Med sina pikar sprungo Sv.Svenskarne och Ff.Finnarne fienden på lifvet med sådan häftighet, att hans främsta led kastades öfver de följande, som derför ej kunde begagna sina vapen. De stora fyrkanterne råkade i oordning och måste draga sig tillbaka, hvarvid den unge Wstein sårades. Men bakom dem stodo två andra fyrkanter under lifvade af Wsteins egen närvaro. De ryckte nu fram, understödde af kavalleri, dref sv.svenska infanteriet tillbaka och tvang det att åter öfvergifva de tagna kanonerna.

2 Hert. Bernhard med venstra flygeln kom något senare fram till landsvägen, men möttes af en så häftig eld från fientl. artilleriet vid väderqvarnarne, att han ej kom öfver, utan måste svänga åt vsvårtytt.

|288|

3 På högra flygeln hade sv.svenska musketörerne snart lyckat drifva fienden ur grafvarna, men dikena voro här så djupa, att ryttarne med största svårighet kommo öfver landsvägen. Troligen måste de fleste sitta af. De förste som kommo öfver, voro Ff.Finnarne ehuru grafvarna der voro djupast och de haft längst att marschera, – hvarpå de genast redo mot Isolanis kroater på andra sidan. Dessa afbidade ej Ff:sFinnarnes choquespråk: franska, utan kastade om och togo till flykten. Strax derpå kom kon. med den öfriga högra flygeln, och nu kastades fiendens hela första linie öfverända. Men den andra linien, som bestod af gamla krigare under Götz, höll stånd. höll stånd Det var Götz’ och Piccolominis kuirassierer, klädde i mörka rustningar af jern från hufvud till fot. »Grip an de der svarta karlarne, de komma att göra oss ondt», ropade kon. till Stålhandske,. oOch Stålh. grep an.original: , och fFäktningen blef het. Just vid samma tid – det var kl. 1 – fick kon. rapport att sv.svenska centern tagit batteriet, hvarpå han aftog hatten och tackade Gud. Men på samma gång fick han veta att centern infanteriet höll på att anfallas i sidan af fientl. rytteri. Ögonblicket var afgörande. Kon. ställde sig i spetsen för Smålänningarne, hkashvilkas öfverste, Stenbock, just hade blifvit sårad bortburen ur striden. »Följen mig, mina tappra gossar!» ropade han och sprängde öfver grafven nedåt centern. Men hHans häst var stark, snabb och nyss ombytt, derföre med friska krafter, medan Smål:sSmålänningarnes redan voro trötte af den häftiga ridten. Det var derföre endast få som kunde följa honom. Bland dessa få voro (sid. 286). Dimman hade åter sänkt sig öfver fältet, och i detta töcken kom kon. med sina få följeslagare in bland de fientl. kuirassiererne. Olika berättelser. Den bruna hästen sårades fick ett pistolskott i halsen. En kejs.kejserlig korpral blef varse att de framrid.framridande Svv.Svenskarne vördnadsfullt gåfvo rum för en ibland dem, hvarpå han sade åt en bredvidstående musketör: »auf diesen schiesse, den dieser ist was Vornehmes!språk: tyska», hvarpå musket. sköt och skottet|289| genom krossade kon:s venstra arm. Nu bad kon. hert. »Framåt, mina barn, det är ingenting!» sade kon., men snart derpå kände han sig nära att svimma och bad på fransyska hert. af Lauenburg att obemärkt föra sig ur striden. De svängde åt sidan, men hade ej hunnit långt, innan de för andra gången råkade in bland Götz’ kuirassierer, och enligt sägen har öfv.öfverstelöjtnanten vid reg.regementet Florenz Moritz v. Falkenberg igenkännt kon. och utropat: »dig har jag länge sökt!» hvarpå han sköt honom på 10 steg med sin pistol genom ryggen. (Fr. Ab. af Lauenbg) – och strax derpå blef Falkenbg sjelf dödad med ett svärdshugg af hert:s af Lauenbg stallmästare Luchau. Ännu satt kon. i sadeln, och men skall med matt stämma hafva sagt till hert: »broder, »jag har fått nog, broder, sök att rädda ditt lif!» Hert. skall då hafva ridit närmare och sökt med högra armen qvarhålla kon. i sadeln, men då hara kuirassiererne i galopp störtat sig öfver dem, ett pistolskott svedde hert:s ansigte, och kon:s ett annat sårade kon:s häst, som stegrade sig, hvarpå hert. nödgades släppa sin dyrbara börda. Detta ovisst, men det vissa är, att hert. flydde. obs En enda flydde icke och köpte med sitt unga lif den odödliga äran att bevittna hjeltekonungens slut, och det var kon:s adertonårige page, August v. Leubelfing, son till en af Nürnbgs förnämste rådsherrar baron v. Leubelfing. Denne ridderlige yngling, som några dagar efter slaget dog af sina sina blessyrer i Naumburg, berättade på dödssängen, att kon. fallit af hästen och släpats några famnar i stigbyglarna, men derefter blifvit liggande på marken. Leubelfing hade då stigit af sin häst och erbjudit den åt kon., hkenhvilken sträckt båda händerna mot honom, men|290| original: men han var tung, och ynglingen förmådde ej ensam upplyfta honom. Detta sågo några två kejs.kejserliga ryttare, redo fram och frågade hvem den sårade var. Pagen teg, men G. A. svarade: »jag är konungen af Sverige», hvarpå den fientl. e ryttarne försökte att släpa honom med sig. I detsamma hördes några sv.svenska ryttare, som sett anade faran, när de sågo kon:s lösa häst, rida ditåt igenom dimman, och då har den ena fientl. ryttaren i vredesmod rännt värjan igenom Leubelfing, men den den andre har skjutit kon. tvärtgenom hufvudet samt räddat sig med flykten, hvarpå ännu den första andra fiender genomborrat honom med flera värjstygn, och så togo båda till flykten. Plundrade intill blotta skjortan, blefvo då kon. och hans trogne page liggande i sitt blod på fältet. – Stället, der detta skedde, låg framför högra sv.svenska flygeln på öv. sidan om landsvägen och har i senare tider blifvit utmärkt genom ett monument kring den s. k. Schwedenstein.

4 Före slagets början hade G. A. förordnat, att derest i händelse han blefve dödad eller svårt sårad, skulle hert. Bernhard taga öfverbefälet, en utmärkelse, hvartillilken han ock denne tappre och ridderlige furste visade sig värdig. När kammarherrn Truchsess, som sett konungen skjuten, framförde denna sorgliga underrättelse, lemnade hert. befälet öfver v. flygeln åt Nils Brahe och red till Kniephausen, för att med honom öfverlägga hvad man nu borde göra. Ställningen var i detta ögonblick ganska vådlig. Dete kejs.kejserlige hade på alla punkter segrande afslagit det första sv.svenska anfallet.original: , Hela sv.svenska hären var emellertid tillbakadrifven öfver landsv.landsvägen Isolanis kroater hade lyckats kringgå sv:ssvenskarnes venstra flygel och begynt plundra trossen i deras rygg, hvaraf mycken förvirring uppstod, tilldess de åter blefvo bortjagade.|291| »Vi kunna ännu göra en vacker reträtt», svarade den hjeltemodige, men ytterst försigtige Kniephausen, hvilken ofta förföljdes af otur och brukade säga, att »ett uns lycka är bättre än ett pund vett.» Nej, svarade hert, ingen reträtt, utan hämd, seger eller död!, och med dessa ord ilade han att ställa sig i spetsen för till högra flygeln, der han lemnade befälet åt sStålhandske, och så åter till den venstra. Emellertid hade omkr. 2 en timmar förgått, och kl. var 32 på e.m. Kon:s sårade häst, som blodig, och med tom sadel och hängande tyglar galopperat förbi de sv.svenska lederna, hade öfverallt utbredt ryktet om den älskade anförarens fångenskap eller död. Få konungar, få fältherrar hafva varit så älskade af sitt folk, som G. A. I dessa på L. fält leder fanns icke en man, som ej med glädje gifvit för honom sitt lif, och nu var han fallen, förlorad, man visste ej när eller huru. En obeskriflig bestörtning utbredde sig öfver lederne, men tillika en obeskriflig känsla af dödsförakt och begär att hämnas den älskade hjeltens fall. »Lifvet – säger Schiller – hade förlorat sitt värde, när den störste och ädlaste bland lefvande icke var mer.» Der gick genom de blodiga, krutsprängda lederna ett enda vexande rop: de begärde att än engång föras mot fienden! Hert. Bhd förnam detta rop och gjöt ännu mera eld i dettanna brinnande raseri hänförelse. »Veten, ropade han, – Svenskar, Finnar, Tyskar! att eder, vår och frihetens försvarare är död icke mer! För mig är lifvet intet lif mera, om jag icke får hämnas hans död. Hvar och en, som haft kon. kär, han följe mig framåt!»

5 RepetitionRepetition 1/12 68. Slagfältet Härarne. – Styrka. Dimman. Psalmer. Kl. ¾ 11 f. m. Första anfallet. Konungen Kl. 1 Svarta karlar. † Kl. ½ 2. Hert. Bhd.

6 Och fram sprängde nu för andra gången hela sv.svenska hären, men främst bland de främste Stålhandske med sitt folk. De kommo redo öfver de djupa grafvarna, liksom funnos ej några hinder mer, och kastade sig med ett sådant raseri mot de jernklädde kuirassiererne, att allt som kom i deras väg störtades öfverända.|292| Tre gånger samlade den unge hjelten Piccolomini åter sitt folk; tre gånger blefvo de åter sprängde och slagne. Allt vek – och högra flygeln fortfor att hejdlöst hugga in på de förvirrade och flyende massorna, och Stålh. hade den sorgl. äran att vara den, som med sina Ff.Finnar, återtog kon:s döda kropp ur fiendens händer. – Lika oemotståndligt framträngde N. Brahe med infanteriet i centern öfver landsvägen, återtog batteriet och trängde under häftig strid de kejs.kejserliga fyrkanterne tillbaka. Och med samma I stormsteg ryckte hert. Bernh. på sitt håll fram med sin venstra flygel, föraktande kejs.kejserliga artilleriets eld, rusade uppför backen vid Väderqvarnarna och tog det der placerade batteriet. Hela kejs.kejserliga hären svigtade under detta förfärliga anfall och likasom brast i stycken. Förvirringen blef gränslös – flyende kroater kastade sig plundrande öfver deras egen tross – en mängd qvinnor hoppade upp på trossvagnarna och begynte köra åt Leipzig –svårläst p.g.a. inbindning/konservering der kom eld i de kejserligasvårtytt amunitionsvagnarna, och flera sprungo i luften, utbredande förödelse rundtomkring. Förgäfves rasade Piccol. och Götz, förgäfves red Wstein omkring med hot och böner, sjelf med kappan genomborrad af flera kulor, försökande alla medel att åter samla sitt folk. Förgäfves gick abboten af Fulda med krucifixet och vigvattenskärlet omkring för att lifva krigarnes mod; han föll för en obs sv.svensk ovigdasvårtytt kula, – allt var i upplösning, de kejs.kejserlige trodde sig i töcknet tagne i ryggen,. »Vi känne kon. af Sv. – han är alltid värst mot slutet af dagen.» Kl. var 3 e. m. och sSlaget syntes ohjelpligen förloradt för de kejs.kejserlige, vunnet af Svv.Svenskarne ....... Då uppstod ett rop: Pappenheim kommer! – och Pphm kom brinnande i spetsen för sitt 4 friska regementer kavalleri, 1,500 m.man sedan han ridit förbi sitt fotfolk. Hans ankomst lifvade ånyo de kejs:skejserliges sjunkande mod. Wstein lyckades att ånyo ordna 4 fyrkanter infanteri och något kavalleri samt föra dem fram för att än en gång rycka den dyrt köpta segern ur Sv:sSvenskarnes händer.|293| Hert. Bernh. såg med förvåning nya fiender öfverallt likasom uppvexa ur jorden. Och nu uppstod den hetaste, mest förtviflade striden under hela denna blodiga dag. »Hvar är svenske kon.»? fvar Ppheims första fråga; t under nu hoppades han ändtligen få mäta sig man mot man – Man pekade på Stålhandskes flygel, och öfver den kastade sig nu, som vid Bfeld, den fruktade hjelten med hela sin makt. Men det var af ödet bestämdt att Ppheims lysande stjerna två gånger skulle blekna mot Stålhandskes Ff.Finnar Han hade dock ej hunnit långt, innan han träffades af tvenne kulor: den ena var en muskötkula genom bröstet; enligt sägen blef han skjuten af Stålh. sjelf – den andra var en falkonetkula, som krossade hans höft. För dessa svåra sår sjönk denne hjelte af hästen, sedan han i på hundrade strider slagfält synts oåtkomlig för döden, och måste föras ur striden, hvarefter hans folk i förvirring skingrades och Stålh. med sitt folk åter fick något andrum. Hert. B. på v. flygeln redde sig godt.

7 MenMen I centern kämpades undertiden å båda sidor med det mest yttersta raseri. Der stod främst bland den gula brigaden under N. Brahe och anfölls på tre sidor af Götz, Piccolomini och Terzky. Ingen vek ifrån stället: alla, och bland dem N. Brahe sjelf, han som G. A. mest älskat af alla sina krigare, näst Torstensonoriginal: Torsenson – alla föllo i den skönaste ordning, led vid led och man vid man, på samma plats, der de mottagit fienden. Dernäst kom ordningen till blå brigaden under öfv. Vinckell, och med samma odödliga hjeltemod föll äfven den tillika med sin öfverste för fiendens svärd. Bakom den stodo gr sv.svarta och gröna brigaderne: de hade hade i sin tur en hård kamp, och vekooriginal: veka långsamt tillbaka öfver grafvarna, sedan de förlorat hälften af sitt folk. Än engång återtogo de kejs.kejserlige det så ihärdigt omtvistade batteriet – än engång voro de segrande i centern, fastän slagne på flyglarne.

|294|

8 Emellertid kunde Ppheims fall ej döljas, och underrättelsen derom spridde i bland de kejs.kejserlige lika mycken nedslagenhet, som hans ankomst nyss spridt förtröstan.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Med ropet »Ppheim är död!» blandade sig snart ropet: »Allt är förloradt!» De första som flydde voro Pphe[]oläsligt p.g.a. konservering/inbindning eget folk, som hyste ett blindt förtroende för sin anförare, men groll emot Wstein. Dimman föll återoläsligt p.g.a. konservering/inbindning tätare och hindrade Stålh: att förfölja sin fiende. Efter PpheimarnePappenheimarne följde snart allt flera spridda hopar af de kejs.kejserlige. Men ännu stod Wstein orubbad och obesegrad med kärntrupperna uti centern.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Kl. var nu mellan 4 och 5 e. m. Då lyftade sig dimmanoläsligt p.g.a. konservering/inbindning ännu engång och lät den nedgående solen för en kort halftimma belysa det dystra slagfältet.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Denna halftimma måste blifva afgörande för seger eller nederlag på endera sidan, och inom denna ringa st tidrymd sam trängde sig således än engång alla återstående krafter till strid.

9 Nu sågs en syn, som uppfyllde Wstein med häpnad, hertig Bernh. deremot med en glad öfveroläsligt p.g.a. konservering/inbindningraskning. En ny sv.svensk armé ryckte fram i täta slutna leder och full slagordning. Det var gen. Kniphausen hkenhvilken dittills med klokhet förstått att spara sin reserv och hålla den orörlig bakom slagtningensoläsligt p.g.a. konservering/inbindning vilda tummel, medan hert. trodde honom och hansoläsligt p.g.a. konservering/inbindning folk vara huggne i stycken. Dessa friska trupper, 5300 man, alla Tyskar, ryckte nu fram i de breda luckorna af första slaglinien, och och förenade sig med alla,svårtytt som i denna ännu förmådde röra arm och fot,. »Kamrat, skola vi än engång fram!» ropade de utmattade krigarne till hvarandra och räckte hvarandra handen till att trofast kämpa ännu denna sista strid. Och Så ryckte alla beslutsamt fram och angrepo för tredje gången. Endast två af de kejs.kejserliga fyrkanterne höllo ännu dåmera stånd – man såg Piccolomisvårtyttni bestiga sin sjunde häst ocholäsligt p.g.a. konservering/inbindning ordna sitt folk, icke mera till seger, men till ett ärofullt försvar af de flyendes återtåg. När slutligen natten bröt in, än mörkare genom dimman,|295| kl. mellan 5 och 6, maste voro de kejs.kejserlige i fullt återtåg och striden måste afbrytas, sedan den varat inemot 7 timmar under de största ansträngningar mskligmensklig kraft kan uthärda och under det mest dödsföraktande hjeltemod tidehvarfvet hade att uppvisa. – Sv.Svenska armén behöll slagfältet och bivuakerade der, hvarföre den ock med rätta tillskref sig segern. – Wsteins skingrade här drog sig endast ¼ mil derifrån och stadnade af trötthet, när den såg sig icke förföljd. En timma efter slagets slutet anlände Ppheims infanterie, utmattadt af marschen – Anfall.

10 Så slöts slaget vid Lützen, om hkethvilket det är sagdt, att aldrig blef en slagtning bättre fäktad, aldrig en seger dyrare vunnen.

11 RepetitionRepetit. Första anfallet. Svarta karl. Kon. †svårtytt kl. 1 – Nedslog 6. Lauenbg. Schwedenstein. Andra anfallet Kl. 2. Ppheim kl. 3. Tredje anf.anfall Kl. 4. Kniephausen.