Wår-termin 1865.

I.

|| |1|

Första Föreläsningen.

1 Jag helsar mina åhörare och åhörarinnor åter välkomna till dessa lärosalar, der vi tillsammans skola fortsätta den stundom mödosama, alltid lifvande och manande vandringen genom tidehvarfven. Det är ett stort fält, som ligger vi lemnat bakom oss; ett icke mindre ligger framför oss. Att framför allt söka sanningen och fälla öfver det förgångna en oväldig dom, är historiens första pligt. Det finns en annan pligt, som närmast gäller framställningen, och det är att uppväcka de döda, att göra historien lefvande. Äfven eEtt skelett är på sitt sätt sanning och verklighet, men icke sanning; det är ett bortkastadt skal, hvars mening har gått förlorad. det är icke Utan den lefvande sanningen , förutan den nedsjunker historien till krönika. Dess rätta väsende är dock alltid lifvet och icke grafvarna. Hvad äro för oss dessa mumier, som man framdrager ur katakomberna uti dagens ljus? Vi kunna afteckna deras gestalt, sådan den nedlades der för tre tusen år sedan; vi kunna räkna deras hufvudhår, och der fattas intet. Men kKänna vi dem derföre? förstå vi derföre de aflägsna sekler, i hvilka de lefvat? Nej. Men låt oss tänka dem som lefvande varelser, hvilkas förtorkade hjertan engång klappat som våra hjertan, fulla af lif, af passioner, som vi, – delade, som vi, mellan dödligas hopp och fruktan, mellan kärlek och afsky, – med varma ögon, blomstrande kinder, senfulla armar, arbetande, lidande, älskande likasom vi, och då först får denna skenbara verklighet sanningens innehåll.

2 Och så är det med historien om det förgångna. Skall det förgångna blifva en sanning och återlefva i oss, så får det icke vara för oss den döda mumien eller det toma namnet: det måste stå friskt framför oss. Det är derföre de gamle räknat Clio bland sånggudinnorna.oläsligt p.g.a. skada Dikt. W. Scott.|2| Jag behöfver ej säga, att deri ligger en frestelse och en fara. Ju lifligare fantasin bemäktigar sig det förgångna och ikläder det lifvets gestalter, desto närmare ligger frestelsen att ifylla de toma rummen med inbillningens hugskott, och dermed är den fina, men bestämda gränsen mellan vetenskap och konst öfverskriden. För oväldig pröfning behöfves mycket lugn; och likväl måste detta lugn vara varmt, annars hör man ej mensklighetens stora hjerta klappa i tidehvarfven. Å ena sidan är det historiska faktum omutligt; å andra sidan är detta faktum ett faktum tomt skal, om ej motiverna lysa igenom. Det är dessa motsatta fordringar, som göra häfdateckningen till en af de svåraste uppgifter. Ingenting är heller vanligare, än att se häfdatecknare stapplåa åt endera sidan. Jag anförde under förra termin ett eclatantspråk: franska exempel derpå i den strid, som för närv.närvarande fortgår i Tyskland om Gustaf II Adolfs personlighet. Han är en af dessa msklighetensmensklighetens heroer, för hkahvilka man lätt gripes af hänförelsens hela eld, och derföre har han i så mången historisk skildring framställts ungefär som hjelten i en roman. Då vaknar der, just genom enthusiasmens öfvermått, en reaktion, d. ä.det är en motsatt opinion, som vill behandla honom kallt, efter måttstocken af vanlig mskligmensklig beräkning. Men Den förra åsigten gör lyftar honom till en halfgud; den senare gör sänker honom till en sjelfvisk eröfrare. Men båda misstaga sig: G. Adolf är var hvarken det ena eller andra: han var lika litet som andra dödlige fri från mensklig brist, och det oaktadt – man vore frestad att säga: just derföre – var han en af de renaste och mest upphöjda gestalter uti historien. En dylik reaktion, och med samma misstag, har i Sverige uppstått efter den blinda enthusiasmen för Carl XII, hvars debetsedel Fryxell har framlagt med förskräckande ziffror, – såvidt neml.nemligen ziffrorna kunna tala.

|3|

3 Jag ber mina åhörare vara öfvertygadeoriginal: öfvertygad derom, att jag aktar vskapenvetenskapen och det histori omutliga historiska faktum för högt, för att från denna plats vilja framlägga några nya »Fältskärns berättelser». Men om jag, det oaktadt, någon gång skulle hänföras af ämnet längre, än den stränga historiska kritiken är böjd att medgifva, så bekänner jag, att jag hellre utsätter mig för denna förebråelse, än för den motsatta att frysa fast i kritiken och dissekera historien som på en anatomisal. Häfdateckningen har, som alla mskoandensmenniskoandens försök att beherrska lifvet, sina betydelsefulla skiften. För hundra år tillbaka herrskade ännu, i sättet att behandla historien, den ett betraktelsesätt, som man kunde kalla lärdomens poesi; det var den bländande, djerfva, okritiska Messeniska och derefter Rudbeckska perioden skolan, som i motsats emot den förra torra krönikan gick så långt,original: långt framsteg,original: framsteg. i sin fosterländska hänförelse, att hon befolkade Sverige redan vi i Adams lifstid, och var färdig att svära vid himmel och jord på att grekernes elyseiska fält funnos någonstädes uppe vid Kemi, samt att finnarne härstamma ledde sin härkomst från de tio Israels stammar, som under kon. Salmanassar blefvo fördrifna i okända öden. Mot dessa lysande hugskott uppträdde först Schlötzer, den store Porthan med sin obarmhertiga kritik. De uppträdde med vskapensvetenskapens stränga fordran på bevis, – och se, hvad man dittills ansett för bevis, var endast foster af en liflig fantasi. Bländverken försvunno; vskapenvetenskapen gick åter renare fram ur denna stora rensningsprocess, och dermed lades en varaktig grund för en historie i högre betydelse. Men kritikens starka sida är att rifva ned; villfarelsen; hon är alltid svagare i att bygga nytt. Porthan var så varm som någon, men hans föregångares fel hade lärt honom att vara försigtig, och han var det kanhända för mycket. I brist på alla positiva bevis, mätte han f.finska folkets forntid inom gränser, som senare forskningar funnoit för trånga. Ural – Altai – Medien.|4| Och så ha vi åter kommit ur den kritiska perioden och in uti hypothesernas. När denna tid uppfyllt sin mission; när dessa djerfva ströftåg in på härtills dunkla områden i sin mån fört vskapenvetenskapen framåt, skall åter en ny kritik komma för att bortrensa öfverdrifterna, och resultatet skall i alla händelser blifva ett framskridande.

4 Jag har en särskild anledning att nu förutskicka dessa anmärkningar, emedan vi stå midti en så skifterik, så lysande och storartad period, som trettiåra krigets. Man äger om denna period en stor rikedom af utmärkta källor, från krönikans nakna register ända till de mest filosoferande betraktelser, från barnbokens romantiserade skildringar ända till den tyska lärdomens mest benande kritik. Men under det att vi äga nästan tallösa framställningar af detta tidehvarf ur tysk, ur svensk, ur fransysk, ur katholsk, ur luthersk, ur allmänt verldshistorisk synpunkt, äga vi af lätt förklarliga skäl ännu intet enda försök att framställa denna period ur finsk synpunkt, d. v. s. ett försök att uppskatta den andel, som Ff.Finnarne haft deruti och de krigiska skiftenas återverkan på vårt land och vårt folk, hkethvilkethvilket åter för oss måste vara hufvudsak, såvida vi skola ha någon rätt att förlägga detta krig inom vårt lands historia. Vi finna i hos Cronholms åtskilliga svenska och tyska arbeten författare, hvaribland i främsta rummet Geijers Chemnitz Widekindis, Geijers, Hallenbergs, Geijers, Fryxells, Cronholms och Mankells, spridda upplysningar om våra landsmäns uppträdande i trettiåra kriget, och bland inhemska historieforskare har i shetsynnerhet dr Tigerstedt samlat upplysande bidrag om Fds tillstånd under Christinas regering. Men någon sammanställning af allt detta är ännu icke gjord i detalj, och hvad man sålunda|5| med stor möda lyckas sammanleta ur alla dessa olika källor, blir ofta mycket ofullständigt, eller får mycket otillfredsställande. Jag måste derföre på förhand göra en reservation, i händelse mina åhörare skulle, tycka att särdeles vid krigshändelserna, tycka sig höra mera svensk l.eller allmän historie, än finsk. Det är blott alltför vanligt och alltför naturligt, att t. ex. sv.svenska och tyska författare sammanföra alla finska krigare med deras vapenbröder under det gemensama namnet svenskar, och vi ha knappt någon rätt att beklaga oss deröfver. Men när vi veta, och när häfderna säga oss det på hvarje blad, att den f.finskt blod och f.finsk tapperheten utgjorde en så högst vigtig beståndsdel i de sv.svenska vapnens segrar och nederlag under 30åra kriget, blir det en pligt att icke lemna dessa vigtiga tilldragelser, i hkahvilka våra fäder hade en så stor andel, ovidrörda, för det att de utfördes uti den sv.svenska monarkins namn och betraktades som sv.svenska vapenbragder, medan det f.finska namnet så ofta stadnat i oförtjent skugga. Det var i alla fall första gången Ff.Finnarne uppträdt som ett eröfrande folk utom deras egna gränser, – första gången detta folk trädt ut ur sin tillbakadragenhet för att, om ock under andra fanor, spela en lysande rol i verldshistorien. Och dessa händelser hade en så mäktig återverkan på folket sjelf och dess öden, dess utveckling hemma i eget land, att hvarje skildring af dessa fjerran utkämpade strider tillika kastar ett ljus långt in öfver våra aflägsnaste bygder. Aldrig ha tidens vmäktiga vingslag så omedelbart fläktat fram öfver vårt land; aldrig har Europas genius mera tydligt berört våra isiga kuster. Såge vi icke detta tidehvarf utom Fds gränser närmare uti ögat, så skulle vi hemma stadna villrådige framför mången annars oförklarlig gåta.|6| Lika litet som något mskligtmenskligt väsen kan lefva och andas som musslan uti sitt skal, lika litet kan något folk stå utan vexelverkan med andra folk, och fåfängt skulle vi söka endast inom oss sjelfva forklaringen belysningen öfver vår det framfarna, upphofvet till det närvarande, måttstocken för en kommande tid.

5 Sedan vi derföre sökt att göra det klart för oss, huru vi böra behandla historien om drottn. Christinas regering, som nu ligger framför oss, och hvarföre vi derunder måste gå utom vårt lands gränser för att se finskt blod flyta i strömmar på 30åra krigets slagfält, blir det nödigt att, innan vi gå vidare, kasta en blick tillbaka på den tid, som ligger närmast bakom oss och som var föremålet för sednaste hösttermins framställningar, neml.nemligen Carl IX:s och Gustaf II:s regeringar, eller tidehvarfvet från år 1600 till o. m. 1632.

6 Detta tidehvarf var för vårt land och vårt folk af allrastörsta vigt både i yttre och inre måtto. Det var en tid af oerhörda ansträngningar, faror på alla håll, inom och utom, – lysande bragder, köpta med folkets dyraste hjertblod – stora andar, stora tankar, en mäktig hänförelse, en rörande fosterlandskärlek, – och likväl en tid, som var icke mindre rik, ja rikare måhända, än någon föregående, på dessa fredens stilla verk, som arbeta i det tysta på nationernas lycka och framtid. Det var denna tid, som ateråterförde Fd in i det moderna Europas kultur rörliga lif, – som stadgade religionsbekännelsen, organiserade vårt borgerliga samhälle och lade grunden till en kultur, som höjde oss i jemnbredd med upplysta folk och gjorde oss mäktiga att bära alla dessa ansträngningar, under hkahvilka var ett fattigt, fåtaligt folk annars skulle ha dignat till jorden.|7| Det är Fd visar oss under så många pröfningar en glad och tröstande anblick. Trädet qvistas, marken ligger betäckt med dess afhuggna grenar, men kärnan är frisk, der utslå nya grenar högre på stammen, och så vexer småningom kronan stark emot stormarna.

7 Wi minnas den tid, när Sigismd var fördrifven och Carl IX uppsteg på Sveriges thron. Det var ingen lycklig tid för Fd och monarkin. Gustaf Wasas verk hade fallit sönder, partierna hade gripit till svärdet och kifvades om herraväldet. Fd hade nyss varit deladt i tvenne fientliga läger mellan folkmakt och adelsmakt, mellan katholicism och lutherdom, som hvardera buro på sina fanor en Wasaättlings namn. Flemings hårda hand hade domnat i döden, Stålarm var fången, hans anhängare voro skingrade, och hertig Carl, ännu en konung utan namnet, gjorde sin blodiga fruktansvärda Eriksgata genom Fd. Den f.finska adelns hufvuden föllo på schavotterna; bondekonungen höjdes på folkets axlar. Det var en sträng bister herre, men det var men det var också en bister tid, när der behöfdes jernhandskar för att hålla ett rikes bristande tyglar. Hvad svärdet slog med ena handen, det ville den andra handen hela med spiran. Carl IX var en framtidsman, och hans verk var ett framtidsarbete. Han sådde, och andra skördade. Han hade som mskamenniska både ärfda och sjelfförvållade fel, men som konung hade han ett fel, hkethvilket han icke förskyllt, och det var att han var 50 år gammal, när han steg på thronen. Andra kunna bära Hans ungdom hade förgått under entt rastlöst brinnande, men aldrig tillfredsställdt verksamhetsbegär, och det hade icke minskat hans själskraft, men tärt på hans lifstråd. Sedan förgingo ännu några år, innan han fick lugn i sitt rike – och lugn fick han egentl.egentligen aldrig, ty i hans sista år uppflammade kring honom tre våldsama krig. Han fick endast sju års ofta afbrutet|8| andrum, för att åter hopfoga det sönderfallande riket. Och på dessa sju år hann han uträtta mer, än hans företrädare på 40 år efter G. Wasas död. Han skyddade folkets rätt mot adel och tjenstemän, han återgaf lagen dess förtrampade välde, han lät öfversätta denna lag till finskan, för att hvarje bonde skulle känna pligt och rättighet, – han lät befolka ödemarkerna – han uppmuntrade näringarna han ville anlägga anlade fästen – han ville anlägga städer och anlade tvenne fästen att skydda norra Fd – han uppgjorde planen till Saima kanal – han gjorde början med f.finska bibelns öfvs.öfversättning – han vistades personligen längre och oftare i Fd, än någon sv.svensk konung före honom, och han sträckte sin vaksama blick ända till det Lapparnes omvändelse. Och detta allt, medan han, som nämndt, var upptagen af tre svåra krig, och medan han umgicks med planen att uppsätta en af sina söner på Rds thron och medan han underhandlade med Europas furstar om ett evangeliskt förbund. Med rätta kallade Ff.Finnarne honom hyvä kuningasspråk: finska. Det var bondens röst, uttryckt på hans tungomål; den finska adeln, som då talade finska, äfven den, var ganska säkert af annan mening. Hvad kunde icke denna Carl IX:des mäktiga ande ha verkat, om honom förunnats lika lång tid som hans store fader, hvilken han ensam bland fyra bröder liknade uti mod och handlingskraft! Men han föll från ett halfgjordt arbete, innan nå ännu ett enda af sthans stora verk hade hunnit till mognad, och derföre svallade tidens vågor lika okufvade öfver hans graf och hotade att ånyo uppsluka det darrande riket.

8 Huru medveten Carl IX var af att nödgas gå bort från ett halffärdigt verk, det bevisar bl. a. hans bekanta uttryck om sonen G. A: »han skall göra det!» Och likasom det fordom räknades Nerva till berömmelse att han utsåg en sådan efterträdare som Trajanus, så kan man äfven säga om Carl IX, att hade han aldrig gjort mer för sitt rikes ära och lycka, än att uppfostra en G. A., så hade det ensamt varit nog att försäkra honom om ett odödligt minne.

|9|

9 I motsats mot fadren betra intog Gustaf Adolf i ungdomens första blomma en vacklande och på alla sidor af farorna omgifven thron. Han var en yngling om 17 år, när han mottog ett rike, skakadt i sina grundvalar af partiernas kamp och på tre sidor, i öster, söder och vester, omgifvet af öfvermäktige fiender, som hotade dess gränser, medan det på fjerde sidan, i norr, stödde sig på polens isar. Och huru mottog han detta rike? Utarmadt af långa fejder, utan penningar, utan härar, utan flotta, med den knappt hejdade oordningen och förvirringen i hela dess inre styrelse. Sådant var. Det fordrades mod, att mottaga en sådan börda. och icke svigta.Men dDetta Och mod hämtade G. A. af en oskrymtad gudsfruktan, af en vårdad uppfostran, af goda studier, af tidig praktisk erfarenhet både i krigarens yrke och statsmannavärf, men icke minst af den folkets kärlek, som redan från första början stödde hans thron. Der lådde för mycket blod vid hans faders fodtspår, för att denne kunnat vara älskad, om också fruktad, om också erkänd. Men vid en ung thronföljare fäster sig gerna hoppet om en bättre framtid, och G. A:s personliga egenskaper, hans ridderliga karakter, hans mildhet, hans lyckliga vältalighet och hans lyckliga konst att vinna allas hjertan hade tidigt gjort honom till folkets älskling. Här i Fd var han känd alltsedan sin barndom, när han med fadren tillbragte hela månader i Åbo och följde med honom den långa vintervägen kring Bottn. viken. Dertill kom ännu hans försonande politik i den inre styrelsen. Han hade som barn ryst vid för många schavotter, och för att icke vilja med mildhet läka de sår, som slagits af fadrens bilor, och så ung han var, var han, med Ax. Ox. och Pehr Brahe vid sida, tillräckligt statsklok, för att inse nödvändigdigheten af en försoning mellan de hätska partier, som sönderslitit hans rike. Derföre var hans första|10| handling den, att efter fadrens död, först 2 mån. förmynderskap. nedlägga sin krona i ständernas händer till förmån för sin kusin hertig Johan, och att åter mottaga denna omtvistade krona ur folkets hand. Ty efter henne sträcktes ännu en begärlig och mäktig hand från andra sidan om Östersjön: hans äldre syskonebarn hade var icke stodsvårläst p.g.a. överskrivning åter beredd att med svärdet försvara sin och sin sons Uladislai rätt till Sv:s thron. Samma Fförsigtighet, som sedan utmärkte G. A:s krigarebana ända till inemot slutet, ledde äfven hans inre politik, och derföre stödde han sig med ena armen på adeln, med den andra på massan af folket. – Vi minnas, huru den af Carl IX så hårdt kufvade adeln genast var tillreds att begagna denna för den så lyckliga konjunktur. Adeln. Genom G. A:s konungaförsäkran steg adeln, som under Johan III stigit så högt, ånyo till samma höjd och högre ännu. Ty i hans bekräftelse af adelns privilegier 1611 inrycktes nya, förut okända tillägg, såsom att konungen icke skulle börja krig eller sluta fred, icke ingå stillestånd eller förbund, icke stifta lag eller utskrifva gärder utan rådets – d. v. s. det uteslutande högadliga rådets – samtycke. Härigenom ställdes rådet som en medlaremakt mellan konung och folk, och emedan ständerna undanbådo sig att besväras med för täta riksdagar, men rådet undertiden företrädde deras ställe, blef rådet i s.sjelfva verket folkets representant och räknade på att föra kon. uti ledband. Detta misslyckades, ty G. A. var dessa herrar för stark, och hans personlighet dominerade allt; och gjorde men efter hans död stod rådet qvar som allena styrande, och häraf förklaras hvarföre aristokratin från denna tid daterar sig aristokratins sin original: aristokratins nya blomstringstid uti Sv. och Fd. – Lagens former svaga - allt personlighet.