|||463|

Föreläsningar i Finlands Historia
Hösttermin 1863.

I.

|||464| |1||465|

Första Föreläsningen 2/10 63.

1 Helsning.

2 Fäderneslandet, säger Geijer, har ock sin kärlek, ej mindre helig, än faders och moders. Det födes med oss och uti oss, det vexer och lefver uti oss, utan att derföre dö med oss. Det är den stora byggnad, på hkenhvilken årtusenden murat och slägte efter slägte oaflåtligen timrat, och som likväl uppreser sig ny i hvarje ögonblick. Det är så litet, att det får rum i en vagga och ett menniskohjerta, och likväl så stort, att det omfattar rymder, årtusenden, länge förgångna och än ofödda generationer. Man kan förneka sitt fädernesland, likasom man kan förneka fader och moder; men man kan icke upphöra att stå qvar deri med sin rot och bära det med sig, ehvart man går i verlden går; man kan icke med sintt andliga väsen gå ut derur, förrän man går ur verlden. Öfver judarne gick den största förbannelse historien vet omtala, den att icke mer äga något fädernesland, – och likväl ha nära två årtusendens landsflykt icke förmått dem att glömma eller förneka deras rot invid stränderna af Jordan.

3 Fäderneslandet är historiens hjerta, emedan det är msklighetensmensklighetens. Det finns ingen blick så omfattande, intet snille så verldsborgerligt stort, att det skulle kunna omsammanfatta alla folk eller länder uti enda bild och säga: detta är allt! Man kan uppställa mskanmenniskan som en idé, en abstraktion; man kan under vissa allmänna systemer ordna det som för henne är gemensamt i alla länder och alla tider; men man kan icke uppställa henne åskådlig och hel, såsom historien vill, och på samma gång rycka henne från den jord, der hon är född. Äfven historien säger till mskanmenniskan: af jord äst du kommen! men hon uttalar icke dessa ord vid båren och grafven, utan vid vaggan och lifvet. Deras betydelse är här ickeoriginal: ick en sorgsen;|2||466| den är fastmera tröstande glad. Ty hvad vore en mskovarelsemenniskovarelse på tillvarelsens oändliga haf, om der icke funnes en strand för hennes längtan, ett nära mål för dess hennes kärlek, ett sammanhållande band för hela lefnadens verk!

4 Derföre gör fäderneslandet sjelf sin historia i hvarje ögonblick och i hvarje individ. Det arbetar sitt rastlösa samtids och framtidsarbete, stundom på torgen, stundom på valplatserna eller i statsmannens kabinett, men oftare, ja oupphörligt i familjernas fridlysta kretsar, i det enskilda lifvets tysta verkstäder. Här bildas de droppar af dagg, som efterhand bilda en sjön. I historien, säger Geijer, hör man lika litet som annorstädes gräset vexa. Men det vexer likväl, och den gröna ängen, den lummiga skogen äro sammansatta af dessa otaliga små blad, hkahvilka hvart för sig ej synesvårtytts värda den ringaste vandrarns uppmärksamhet.

5 Finland har länge arbetat på sin historia,. eller rättare på dess grundval. Tålmodigt, tyst, men orubbeligt ihärdigt har det i många århundraden kämpat för lifvet mot faror i alla riktningar och under denna oafbrutna strid lyckats med seger rädda det första vilkoret för en nations tillvaro och för medborgarerätten i Europas stora folkfamilj – dess nation sjelfständiga, fria erkända nationalitet – ett begränsadt folk inom ett begränsadt land. Denna nationalitet som faktum måste alltid utgöra grundvalen, utgångspunkten för vårt lands historia. Men faktum ensamt är icke tillräckligt, det måste vara mäktigt af utveckling och lif – nationaliteten måste arbeta sig fram till sjelfmedvetande uti alla riktningar – och detta arbete utgör innehållet af vår historia. Hvart vi vände oss, möta vi|3||467| således dessa tvenne momenter af folkets tillvaro – här det nationela faktum, som man söker att rädda och bevara åt kommande slägten – der bemö den nationela utvecklingen, som utgör sjelfva dess lifsprocess. Den ständiga striden mot öfvermäktiga grannar och hårda naturförhållanden hafvar i långa tidrymder gj så skenbart uteslutande gjort sjelfbevarandets drift till den första, tvingande nödvändigheten, att vår finska folkets sekularbete derigenom fått en skenbart konservativ karakter, som kunde låta oss tro, att lifsprocessen derunder stått stilla och uppenbarat sig blott i muskelspänningen af den hand, som omslutit svärdfästet eller handtaget utaf plogen. Detta är likväl ett misstag, och måste vara det redan derföre, att för folken äro stora, lefvande organismer, för hvilka ett stillastående lika litet är möjligt som för andra lefvande varelser. I sjelfva verket skönjer man äfven, vid närmare betraktande, ett omisskänneligt, fastän långsamt framskridande af nationaliteten åt alla riktningar, och produkten derutaf är af detta tysta sekulararbete är den ställning, det stadium af utveckling, hvarpå vi nu befinna oss.

6 Det är nödvändigt att vi fästa en stor uppmärksamhet vid denna långa, fortgående utvecklingsprocess, emedan derpå i sj. v.sjelfva verket beror, om vi äga eller icke äga en historia före nutidens. Hade Finnarne ägt endast faktum, underlaget af en nationalitet, och detta varit overksamt eller viljelöst, då hade vi visserligen kunnat få, men lika litet ägt en historia, som Rds Nordasiens nomadiska stammar af finsk härkomst haft eller kunnat hafva det. Historien är lif, och lifvet är utveckling. Finska folkets historia är i väsendet ingenting annat än dess utveckling till nationalmedvetande. – Fasthålla vi denna synpunkt klar och bestämd, så äga vi dermed nyckeln till vårt folks hela framfarna lif och och nuvarande lif.

|4||468|

7 Det är klart, att med ur denna synpunkt kunna vi icke erkänna någon provinshistoria för Finland. Hvad vi varit och äro, det måste vi väsentligen ha varit och vara genom oss sjelfva. I och med detsamma vi söka hufvudbestämningarna för vårat framfarna lif utom oss sjelfva, utom vårt land, gifva vi detta lif ett främmande innehåll – göra oss till ofria, viljelösa kastbollar för slumpen eller för främmande folk. Finska historien måste, under allt yttre beroende, väsentligen söka och taga sitt innehåll ur sig sjelf.

8 Svårigheten ligger först i vårt folks politiska öden. Hegel har uppställt den satsen, att ett folk utan sjelfständigt, sjelfverksamt statslif icke äger en fullständig historia uti full denna vskapsvetenskaps fulla betydelse, och på grund af denna sats har jag framkalladessvårtytt för 19 år sedan framkallat en lång rad af protester genom förnekandet af att Finland ägde en sådan fullständig historia, medan det ännu var blott och bart en provins under Sverige och innan dess nuvarande statsrättsliga lif tog sin början med Borgå landtdag år 1809.

9 Jag är likväl icke den förste, som gjort den erfarenheten, att en sträng, filosofisk abstraktion uti tillämpningen stöter på betydande inkast. En närmare bekantskap Vore verkligen Fds politiska lif, politiska tillvaro under förflutna tidehvarf döda och ofria, så skulle den Hegelska satsen utan tvifvel äga sin tillämpning äfven på oss, likasom det original: det äger en sådan på alla de ofria folk, hvilka ännu stå på nomadlifvets eller den outvecklade nationalitetens primitiva ståndpunkt – emedan ingen på allvar lärer påstå att Samojeder, Ostjaker, Kirgiser o. s. v. äga en verklig historia.|5||469| Men en närmare bekantskap med vårt lands häfder har lärt mig inse, att finska folkets politiska lif – så skenbart det än legat i slummer och saknat de flesta yttre vilkoren för dess tillvaro – likväl ingalunda varit dödt, overksamt, ofritt, utan fastmer uttalat sig – ehuru oklart och halfmedvetet – i sjelfva fosterlandets försvar, i gripandet af ett parti vid de inre slitningar som genomgå svenska historien – ja i sjelfva utvecklingen af de lagar och institutioner, som egentligen tillhöra det kulturhistoriska området. På denna grund har jag – långt förrän f.finska historien blifvit anförtrodd såsom läroämne – frångått den Hegelska satsens tillämpning uti dess absoluta form på vårt folks framfarna lif. Men denna sida af saken är också den mindre vigtiga. Det som väsendtligen låg till grund af för min åsigt från 1844 – det står qvar, och det har sedermera blifvit erkändt och hylladt äfven af dem som skarpast reserverat sig mot utdömandet af finska historien före 1809, – nemligen den afgjorda protesten emot sättet att behandla vår historia såsom en svensk provinshistoria – och det lika afgjorda yrkandet på att vårt lands historia måste söka sitt innehåll och sitt berättigande inom finska folket och intet annat. Detta är hufvudsak. – Vårt folks hela ställning har undanskymt dess politiska lif och öfvervägande hållit i dagen dess kulturhistoriska utveckling. Men en sådan ensam för sig är lika litet tänkbar, som en själ utan kropp. – Vi måste uppsöka äfven de politiska elemen lifsyttringarne af våra framfarna dagar – vi måste söka att fatta deras inbördes sammanhang – gången af deras utveckling – vi måste försöka att uppnysta den Ariadnetråd, som oaflåtligen fört oss genom tidernas labyrinther intill den punkt der vi nu befinna oss – med ett ord, för att fatta huru finska folket omsider kommit till ett politiskt medvetande, politiskt berättigande, måste vi söka förklaringen dertill i gången af alla vårt folks framfarna öden.utanför pappret (radslut)

|6||470|

10 Detta får likväl icke förleda oss att öfverskatta vigten af vår politiska historia. Vårt folks mission ligger egentligen icke ditåt. Mindre natur och öden, än ett visst inåtvändt, kontemplativt, för handling obenäget lynne har i alla tider ställt hela den stora finska folkstammen på ettn i politiskt hänseende underordnad ståndpunkt. Kämpa för sin torfva och sin rätt – kämpa intill döden för sin rätt och sin tro – men icke fika efter makt främmande eröfringar – icke söka sin ära i yttre glans – detta har i alla tider varit ett karaktersdrag hos Ff.Finnarne Derunder hafva de i lifvets strid blifvit undanträngda af mera utåtstormande folk – kastade tillbaka på sig sjelfva, och tvungna att inom sig sjelfva, inom deras lands ändlösa kärr och skogar söka de eröfringar, hvilka försynen och deras eget lynne förnekat dem utom landets gränser. – Och detta tillbakakastande på dem sjelfva har äfven gifvit finska historien ett så öfvervägande kulturhistoriskt skaplynne. Huruledes finska folket eröfrat Fd – eröfrat det andligt såväl som materielt – och huru detta folk, hgenom att häfda civilisationens rätt i den yttersta norden, int härintills utfört sin mission uti verldshistorien, – detta är summan och innehållet slutmening af vårt lands kulturhistoria. Dock måste vi ihågkomma, att vi lika litet här, som i den politiska historien, kunna erkänna främmande elementer såsom historiens innehåll. Det är icke införandet af kristendomen, det är icke påtrugandet af svenska lagar, svenska institutioner och vesterländsk bildning, som här är hufvudföremålet för vår betraktelse. obs Det är tvärtom den sekellånga assimilationsprocess, hvarmed Fd efterhand gjort denna religion, dessanna bildning, dessa lagar|7||471| och institutioner till sina – till nationelt finska lifsvilkor och lifsyttringar – detta är detta jemte vexelv.vexelverkan, som här är hufvudsaken och utgör det egentliga innehållet af vårt lands kulturhistoria, hvarförutan vi icke kunnat blifva hvad vi nu äro. Vill Må vi ständigt upprepa det – det må sedan gälla betraktelsen af vår forntid, vår samtid, eller vår framtid – att viljelöst, ofritt, overksamt kan intet folk kastas fram till någon, om än ringa, plats uti verldshistorien. Ur sig sjelf, inom sig sjelf måste det hämta vilkoren för sitt lif, möjligheten af sin framgång, vilkor berättigandet för sin tillvaro såsom ett folk, »upphöjdt bland nationernas antal». Sjelf måste det också ansvara för sina öden inför historiens dom.

11 Just derföre, att hvarje historia, mer eller mindre, måste vara en efterverldens dom öfver det förgångna, är det nödvändigt att mäta det mått, efter hvilket man går att skipa rätt öfver flydda tider. När Innan vi gå att hålla bouppteckning öfver det arf våra fäders lemnat oss arf, är det måste vi ställa vårt mål klart framför oss och hålla det stort. Ehuru vi i dag endast börja en fortsättninga af hvad förut är begynt, är ögonblicket betydelsefullt och egnadt för en allvarlig betraktelse. Det är i dag för första gången vårt lands historia uppträder såsom särskildt ordinarie läroämne i universitetets salar. Om den hand, åt hvilken detta arfskifte blifvit anförtrodt, är en svagare eller en starkare, det är till en början af mindre vigt. Ty hvad här är ofullkomligt och svagt, det skola kommande tider fullända med starkare hand. Det vigtiga är, att med inrättandet af en ny lärostol uti Finlands historia, denna historia sjelf blifvit erkänd såsom en länk uti verldshistorien och sålunda ett nytt myndighetsbevis blifvit utfärdadt för det finska folket. hvars Hvad Folket sjelf har icke väntat derpå, för att inträda bland nationernas antal. Det har gjort sin historia, det har fått bref och insegel derpå. Hvad den förste Alexander, omgifven af Borgå landtdag storsint uttalade, det har den andre Alexander, omgifven af Finlands ständer i Helsingfors, lika högsint, men med renare händer, bekräftat. Vårt lands historia är gjord och erkänd;|8||472| hvar och en vet, att den icke är skrifven ännu.

12 Mindre bekant är måhända, att denna stora brist står i samband med hela vår utveckling. Innan ett folk har vaknat till fullt medvetande utaf sig sjelf, kan det ej äga en annan historia än krönikans. Och äfven sedan behofvet vaknat tillika med nationalmedvetandet, återstår ännu alltid en massa af förarbeten, som fordra otrolig möda och ofta flera mskoåldrarmenniskoåldrar. Det händer, der rikedomen man äger en rikedom af inhemska urkunder, att hastigare än man vågat hoppas uppstår ett snille nog mäktigt att omfatta, ordna, och sammansmälta denna massa af material och ingjuta deri en lefvande ande, sitt folks ande. – Detta har af flera skäl ej varit möjligt hos oss,. redan derföre att Från tiderna före sv.svenska eröfringen äga vi inga skriftliga egna urkunder. Hvad der i nästefterföljande sekler blef samladt i landets få arkiver – förnäml.förnämligast biskopsarkivet på Kuustö – det blef gång efter gång förstördt af eld, af plundring, af vanvård, eller bortfördt ur landet af vänner och fiender. Den ringa åÅterstoden har man sedan med trägen möda samlat – och fortfar att samla – till större delen ur svenska, nu sednast äfven ur danska, tyska och ryska arkiver. Det ringa vårt land behållit har slutligen äfven kommit i dagen. Men Skördearbetet fortfar, ax efter ax upplockade ur seklernas damm. Massor af material hafva hopats och fortfara att hopas under de sednaste 80 – under sednaste 20 år. Jag har i föreg. kurser redogjort för de vigtigare bland dessa arbeten och för arbetarne, till hkahvilka vårt lands häfder stå i en dyrbar tacksamhetsskuld. – Jag vill nu endast erinra derom, att Porthan, som med rätta kallas den finska historiens fader, bär denna benämning i en tvårefaldig betydelse.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Hans första förtjenst var att historisk kritik – var den, att han utan förskoning utdömde, bortrensadeoriginal: bortresade det myckna ogräs af hypotheser och lösa, på misstag och missförstånd beroende gissningar, som före honom – i arf efter Rudbeckska perioden i Sverige – hade aflagrat sig på minnen af vår forntid.|9||473| Hans andra förtjenst var den, att han, jemte finska språket och poesin, äfven införde den finska folktraditionen till en betydelse för vår forntid. Och slutligen var han den, inför hvars klara, omfattande blick det finska folket först trädde ur skuggorna såsom ett slutet helt på historiens område. – OmAtt Porthan, det oaktadt, icke förmådde till full klarhet bringa dent nationalmedvetande, som genom honom tog ett så stort steg framåt, låg ordertill låg orsaken dels i det politiska beroende, hvartill vi ännu stodo till Sverige och som gjorde att detta fädernesland uti större mening ännu öfverskuggade och bortskymde det trängre fosterlandet – dels i den ensidigt kritiska riktning, hkenhvilken han genom sjelfva sin ställning både som språkforskare och som en Herkules uti Augiasstallet var tvungen att intaga. Före honom hade fäderneslandets förmenta ära stått uti främsta rummet, den historiska sanningen först i det andra. Han hade sett så mycket ofog drifvas med gamla anor och föregifna uråldriga bragder, att hans sanningsälskande sinne, af fruktan att gå för långt, icke vågade taga steget fullt ut. Åtskilligt af hans kritik har sedan visat sig vara en alltför ängslig hyperkritik; djerfvare män ha uttalat hvad han tvekade att uttala; gryningen af den framtid han anade, men icke vågade med full visshet hoppas, har sedan for klarnat till full dag. Hans förarbeten föranledde och lågo till grund för det första försöket af Rühs att sammanställa Finland och dess Innevånare såsom ett helt för sig. Arfvidsson adopterade med glödande fosterlandskärlek detta försök och gaf det fördubbladt värde, utan att dock förmå eller vilja afkläda det dess väsentligen provinciela, och topografiska, ethnografiska karakter. Detta arbete gjorde A. uppmärksam på de många och stora luckorna i vårt historiska material och föranledde utgifvandet af den värderikaste|10||474| urkundsamling vi äge – hans Handl. till upplysning af Finlands häfder. Samtidigt med honom uppträdde W. G. Lagus, hvars urkundsamlingar rörande Fds kyrka och domstolar än vidare utvidgade vårt historiska material. Gabr. Rein, som sjelf riktat vår histor.historiska literatur med talrika afhandlingar af bestående värde, var den förste, som åter upptog idén att samla och ordna det samlade materialet, i föreläsningar öfver Fds historia, hållnåa i dessa lärosalar, och genom hans spår honom vaknade här det intresse för landets häfder, som sedermera kallat en talrika, nitiska yngre forskare att i hans fotspår sprida en klarare dager öfver vårt folks framfarna öden. – Så länge hHans aktade stämma har tystnat i dessa salar, men blott för att – gifve Gud – ännu länge i ostördt lugn tillåta honom åt fosterlandet egna frukterna af hans allvarliga forskningar – och vi, som efter honom hafva den äran oss förelagdt att tolka förgångna tiders lif, skola alltid räkna det för en ära och en vinning aftt hafva varit tillhöra hans lärjungar.