Femte Föreläsningen. 28/10 54
Kommentar
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
1 Strabo, som skref sitt vidlyftiga geografiska arbete år 18 efter Chr. syftar på Strabos Geographica.
1 kriticerar parallellform till kritiserar.
1 Hvarifrån Malte Brun tagit [...] mig obekant. Se Conrad Malte-Brun, Précis de la Géographie Universelle. Tom. I (1810), s. 233. Det är okänt vilken upplaga Topelius anlitat.
3 Chersonesus Cimbricus (lat.) Kimbriska halvön, Jylland.
3 Kurerne historiskt folk bosatt vid Östersjökusten, i det som i dag är västra Lettland och Litauen (gav namn åt det historiska området Kurland).
3 Saxones saxare, germansk folkstam från nuvarande nordvästra Tyskland. Enligt Ptolemaios bosatta på södra Jylland och nuvar. Schleswig-Holstein.
4 Scandia proprie sic dicta (lat.) Det egentliga Skåne/Skandinavien.
5 och sannolikare måste [...] estländska kusten Se Gosselin, Géographie des Grecs analysée (1790), s. 127.
7 underbara märkvärdiga.
7 Detta utdrag ur Hieronymus [...] med kommentarier. Heinrich Wuttke, Die Kosmographie des Istrier Aithikos im lateinischen Auszuge des Hieronymus aus einer Leipziger Handschrift zum erstenmale besonders (1853).
9 klipperfartyg snabbseglande fartygstyp från 1850-talet, avsedd för passagerar- och fraktfart, riggad som tremastad fullriggare och betecknad som segelfartygsepokens höjdpunkt.
10 »barbaræ» gentes (lat.) barbariska folk.
10 säf säv, art i familjen halvgräs.
10 incognita carmina (lat.) okända sånger.
10 tibia ærea (lat.) musik med flöjtar av koppar.
10 waske-kantele avser förmodligen en kantele med kopparsträngar.
10 viribus prolatis incognita carmina proferentes (lat.) ung.: med stor kraft framförda okända sånger (d.v.s. trollrunor).
11 pursi (fi.) skuta.
11 »beatius arbitrantur [...] domibus» (lat.) »de anse detta levnadssätt lyckligare än att gå och sucka på åkern, anstränga sig med att bygga hus». Per Perssons översättning (1929) av Tacitus Germania.
11 inopia ferri (lat.) brist på järn.
Femte Föreläsningen. 28/10 54.
1 Strabo, som skref sitt vidlyftiga geografiska arbete år 18 efter Chr., således tidigare än både Plinius och Tacitus, och som så strängt kriticerar Pytheas, förlorar alldeles spåret, när han i sina beskrifningar nalkas norden. Gränsen för hans kunskap är Elbe; »de Germaner, säger han, som bo på andra sidan om Elben, äro oss fullkomligt obekanta, ty ingen af de äldre jag känner har kringseglat dessa kuster mot öster till Kaspiska hafvets mynning.» Bekännelsen är uppriktig och klar. Jag har derföre nämnt Strabo, endast på det man ej, för hans stora geografiska rykte, må af honom vänta några upplysningar om norden. Hvarifrån Malte Brun tagit den uppgiften att Strabo skulle varit den förste som nämnt Finnarne under deras inhemska namn Zoumisvårtytt (I:279) är mig obekant.
2 Det återstår likväl ännu ett klassiskt namn för den gamla geografin, och det är Alexandrinern Ptolemeæus, som antages ha lefvat ungefär 150 år e. Chr. och som anses för den mathematiska geografins skapare. Hans läror ha, som HH.Herrarne vet, haft ett utomordentligt inflytande och varit ansetts för en hufvudkälla i geografin under hela medeltiden, 13 till 14 sekler igenom. Eratosthenes och Hipparchi methoder att på la mäta distanserna med grader fullkomnades af Ptolemæus, men okunnigheten om jordens afplattning mot polerna och andra omständigheter, gjorde att han länderna på de efter honom ritade kartor vanligen få ett snedt utseende. I allmänhet kände Ptolemæus mindre om norden än Plinius och orsaken dertill var sannolikt den att han begagnade grekiska källor.
3 Hafvet ofvanför Britanniska öarne kallar Ptolemæus|36||60| det Deukalioniska, men det nordliga hafvet i allmänhet det hyperboreiska, det frusna, det saturniska och det döda. Hafvet norrom n. v.nuvarande Preussen, Rigabugten och Kurland kallar han Venediska hafsviken. Norrom de britanniska öarne placerar han ön Dumna (Hsvårtyttroma), orkadiska öarna och Thule under 63:dje breddgraden. Chersonesus Cimbriskacusspråk: latin halfön går efter hans beräkning i sträckningen af sydvest och nordost, och öster om den omtalar han »de berg, hvilka omsluta Germanien» och bland hvilka han nämner de sarmatiska. Här uppräknar han en mängd folkslag, Venedi, Gothi, Finni – temligen på samma plats som Tacitus, nemligen strax österom Weichseln, dock något sydligare, – Aesthesi nämner han ej, men deras namn torde återfinnas i hans Hosii (Pytheas’ Ostiæi), och hans Carbones anses vara Curones eller Kurerne. För öfrigt är han den förste som nämner Saxones och förlägger dem på Cimbriska halfön.
4 PliniusPtolemæus känner hvarken Sinus Codanicus, eller Skandinavia eller Epigia, men väl de skandiska öarne, hvilka han förlägger 1¼ gr. i öster och 1½ gr. i söder om Jutland, 4 till antalet, neml. 3 stora små och enoriginal: och en liten stor, i hvilka de fleste geografer velat återfinna de danska öarne, och en stor – Skandeia, Scandia proprie sic dictaspråk: latin – i hvilka man tror sig finna Skåne, eller i allmänhet södra Sverige. Här förlägger Plini Ptolemæus sex namngifna folk, bland hvilka Levoni, Phavonii i så måtto kunna ha för oss något intresse, emedan de anses motsvara Melas och Plinii Oeones, Hilleviony, Panotii och Fanesii., som
5 De geografiska punkter Ptolemæus för öfrigt uppräknar vid i norden äro uteslutande floder vid Östersjöns södra kust,. och den De fyra nordligaste|37||61| heta Chronos, Rubon, Turuntos och Chesinus, i hvilka man velat igenkänna Düsvårtyttna och Narva, hvilken sistnämnde vore oss så nära, att Finland väl föga kunnat vara obekant, om någon forntida seglare kommit så långt. Beklagligen är det ett för enstaka faktum, för att kunna på en blott gissning antagas, och sannolikare måste man söka Chesinos något sydligare, enligt Gosselins mening vid Hapsal på estländska kusten. Något nordligare, ungefär i trakten af det nuvarande Reval, söker samme författare en punkt, hvilken Ptolemæus angifver såsom hafvets och den kända verldens slut, och då vi ej känna någon anledning att hvarken bejaka eller förneka denna förmodan, måste vi tillsvidare låta oss dermed nöja.
6 Det är i korthet hvad man ur Ptolemæus kan inhämta om Östersjön, och HH.Herrarne finner att det är ringa nog. Vanligen har man ansett alla den klassiska forntidens notiser om norden upphöra med Ptolemæus, och det af tvenne skäl, först emedan romerska väldet i Germanien då redan, eller strax derefter under Marcus Aurelius, begynte att vackla, hvarigenom den direkta förbindelsen mellan dessa nejder och den bildade verlden för lång tid afbröts; sedan äfven derföre att folkvandringens väldiga våg då redan begynte att brusa i norden och östern, samt kastade kastade nationerna om hvarandra och gjorde det nästan omöjligt för geografen att fixera de aflägsnares boningsplatser. Men det ges likväl ännu en efterskörd, och om icke allt bedrager, den för oss intressantaste och mesta betydelsefulla af alla.
|38| |62|7 I slutet af tredje seklet efter Chr. lefde en grekisk filosof vid namn Aithikos, född i Moesien, en besynnerlig man af ett oroligt och ra lynne och rastlös vettgirighet. Denne Aithikos, som ansåg sig sjelf för samtidens störste filosof, hade sjelf företagit vidsträckta resor kring hela den då bekanta verlden, besökt Asien och Indien samt uppehållit sig halftannat år i Armenien, för att besöka Noachs ark, i det underbara ändamål att af dess konstruktion inhämta huru man borde bete sig i händelse af en ny syndaflod. Men arken var tyvärr försvunnen, och Aithikos reste vidare genom största delen af Europa, beseglade vestra oceanens kuster och inträngde slut ändtligen i Östersjön, der han besökte de Gudarontiska öarne. Alla dessa resor har han skildrat i ett sannolikt vidlyftigt verk, hvilket tyvärr är förloradt och numera återfinns endast i ett flyktigt utdrag hos kyrkofadren Hieronymus från fjerde århundradet, hvilken ännu dertill af alltför stort nit företagit sig att bortlemna hvad han ansåg otroligt eller stridande mot kristna religionen – således troligen just det som för historien, ethnografin och geografin varit det mest upplysande. Detta utdrag ur Hieronymus blef först förliden vinter 1853 publiceradt af Prof. Wuttke i Leipzig med kommentarier. [Jag har ännu ej varit i tillfälle att få del af Wuttkes arbete, men hvad man härtills känner]|39||63| deraf ger anledning att förmoda, det Aithikos ej allenast varit den förste kristne geograf och den förste Romare, som personligen besökt och skildrat den aflägsnaste norden, utan äfven den förste som om lemnat de första bestämda geografiska upplysningar om Finlands kuster. Så
8 Wuttke anser nemligen 35 kapitlet, som afhandlar de Gudarontiska öarne, specielt gälla Finland. Det lyder i öfversättning efter Hieronymus som följer:
9 »Han (neml. Aithikos) skildrar de Gudarontiska öarne. Ytterom dem förmodar han inga andra finnas. Der är mycken köld och storm. Dessa nejder bebos af barbariska folk, hvilka framför andra nationer idka sumusik och med så stor styrka framlocka utföra på deras kopparflöjter prydda af messing så underbara melodier, att de genom den omätliga makten af deras sånger (carminum immensitatespråk: latin) framlocka en mängd sirener ur böljan. Mest gå de utan arbete. Ko Deras mödor äro ringa. De bruka endast Korn och saannan säd hafva de till husbehof. I jernsmiden äro de skicklige och högeligen erfarne i sjöfart. Byrronesn kalla de på sitt språk de små fartyg, uppstående såsom pyramider i höjden och slutande med en spets. De skära hafvets våg uti snabbaste fart, likasom dromoner» – (dromones voro ett slags snabbseglande fartyg, som efter nutidens språkbruk kunde öfversättas med klipperfartyg) – De vaka i den våldsamaste sjögång, och de motstå med stor kraft hafsstormarnes raseri och genomgå|40||64| utan fara så svåra oväder, att seglaren ständigt är viss att helbregda uppnå hamnen.
10 ManEhuru enstaka och förvånande detta faktum än synes i den stora bristen på andra geografiska detaljer från samma tid och i samma ämne, så måste man tillstå, att tillämpningen af dessa fakta på Finland har för sig en stor både yttre och inre sannolikhet. Bland yttre skäl uppräknar Wutt det, att Aithikos placerar Gudarontiska öarne i tyska hafvet, mare germanicumspråk: latin, och att han synes vilja särskilja deras inbyggare från de germaniska folken genom epithetet »barbaræ» gentesspråk: latin. De inre och Klimatskildringen räcker ej till, den är för allmän. Desto mera anslående äro de skäl som hämtasoriginal: hämtar ur skildringen af folket. Detta, framför alla andra nationer musikaliska folk, dessa underbara melodier, som framlockade sjelfva hafsfrun ur strandens säf – hvem tänker ej dervid ovillkorligt på vårt hemlands barder, hvilkas sånger bevisligen ljudat igenom årtusenden, och på dessa vackra myther om sångens makt och om Veden-ementä, som uppsteg från vågen för att lyssna på Wäinämöinens kantele? Will man öfversätta ännu något friare – och kanske ändå ej alltför fritt, så har man igenfinner man i de af Aithikos nämnda incognita carminaspråk: latin trollrunorna, i tibia æreaspråk: latin den bekanta waske-kantelespråk: finska och slutligen i sjelfva uttrycket viribus prolatis incognita carmina proferentesspråk: latin, den höga hänförelse, hvilken i besvärjelsesången stegrades ända till exstasens höjd.
11 Likaså träffande är skildringen af Finnarnes|41||65| våra Gudaronters smidekonst och sjöfart, hvars rykte lika bevisligen går ett årtusende tillbaka, och ordet Bu benämningen på deras båtar: Byrrones, kanske rättare Burrones, erinrar om finska ordet pursispråk: finska, plur. purretspråk: finska. Hvad det beträffar att Gudaronterne mest gingo sysslolösa och att deras mödor (ganska naturligt) i följd deraf voro ringa, så vore det kanske ej svårt, att vid en blick bakom pörtenas ugnar vintertid finna likheten fullkomlig. Tacitus synes mena något dylikt med sitt bekanta: »beatius arbitrantur quam ingemere agribus, ilnlaborare domibus»konsekvensändrat/normaliseratspråk: latin etc. Hvad jernsmidet angår, är han åter af en annan mening; han nämner bestämdt inopia ferrispråk: latin.