Fjerde Föreläsningen. 26/2 62

Fjerde Föreläsningen. 26/2 62.

1 Om det behöfdes ytterligare bevis för Kvalasångernas höga ålder, så skulle man finna ett sådant i den fullkomliga frånvaron af ett politiskt element uti dessa dikter. Denna diktens barndomsoskuld röjer sig främst i dess egenskap af en slägtsaga, hvari man icke finner någon annan association än familjen, således intet borgerligt samhälle, långt mindre en stat. Men den röjer sig äfven i frånvaron af alla hänsyftningar på fejder med finnarnes grannar i sednare tid, svenskar och ryssar. Det är klart, att om någon del af Kvalasångerna uppstått på finska folkets nuvarande område, måste dikten hafva afspeglat åtminstone gränsfejderna med dessa grannar – novgorodernes inbrott, Thorkel Knutsons eröfring af Karelen. Intet sådant spår förmärkes. Ryssar, svenskar och tyskar nämnas vid namn, under likgiltiga förhållanden; ett bevis på att dessa namn äro senare tillsatser. Häraf ha vi rätt till den slutsats, att äfven namnen Lappar och Ester, som förekomma i Kva, jemte alla de särskilda, för Lappland och Lapparne utmärkande drag, äro likaledes senare utvexter på den ursprungliga slägtsagan, hvars historiska område bör sökas långt utom Fds nuvar. gränser, d. v. s. i stammens urhem. Detta af C. icke anmärkta förhållande är, i min tanke, det kraftigaste beviset för hans åsigt om betydelsen af Pohjola, d. v. s. såsom i allmänhet ett nordligt beläget område. Med denna föreställning till grund, var det naturligt, att karelarne efter invandringen|22||76| till deras nuvar. boningsplatser skulle öfverflytta Pohjolamythen på lapparne, deras grannar i norr, och vidare utsmycka den med nyare tillsatser, – en åsigt, som vinner stöd äfven af sjelfva betydelsen af ordetn Lapp, Lappland, som beteckna det yttersta omrad folket, det område, som på andra ställen i dikten kallas »Pohjan pitkä peräspråk: finska». Antages denna hypothes, som riktig, så försvinna äfven de många motsägelser, som uppstå, ifall man antager Pohjola ursprungligen ha betecknat Lappland – t. ex. huru man färdades dit äfven till sjös, stundom öfver stora haf. – Men söker man förgäfves ett Pohjola på kartan, så är det klart att man lika förgäfves söker der ett Kvala eller Wäinölä.

2 Svårare är att utreda den historiska grund, som döljes i mythen om Sampo. Denna myth finnes ej hos något annat folk af finsk stam. Man har snart sagdt otaliga försök att förklara den verkliga betydelsen af denna talisman. Lönnrot sjelf har anfört icke mindre än sju eller åtta förklaringar, Castrén nästan lika många. Den vanligaste är att Sampo skulle beteckna en qvarn (= sv. Stamp). Som stöd för denna tolkning anföres Kva 10:414–16, der Ilmar. säges ha smidt på ena sidan af S.Sampo en sädesqvarn, på den andra en saltqvarn, på den tredje en penningqvarn. I sådant fall antager C. att finnarne lånat denna myth af Skandinaverne = (Grottes, som tillhörde kon. Frode af Dmk. Fenja och Menja. Mysing.) Upphofvet till Sampomythen skulle då ha varit det ungefär så: Pohjola var ryktbart för sin trolldom, och då dertill kom ryktet om dess stora rikedom, var det naturligt att man tillskref denna någon egen underbar amulett. Genom Skandinav. hade finnarne fått kunskap om Grotteqvarnen. I deras inbillning öfverflyttades då denna saga så mycket lättare på Pohjola, emedan qvarnaen som i allmänhet ansågs hos finnarne med en viss pietet och som medel för lifsuppehället lätt kunde derjemte få en symbolisk betydelse.

3 Jag lemnar derhän alla öfriga, mer eller mindre sökta|23||77| uttydningar af Sampomythen och vill endast nämna, att Lönnrot i en snillrik uppsats vid ett af F. Wskaps Soc:sFinska Wetenskaps-Societetens årsmöten sökt tillegna Sampo en rent symbolisk betydelse, i det han framställt detta redskap som en symbol af bildningen i allmhtallmänhet och särskildt ett lands uppodling, hvilket då närmast skulle betecknas med de nämnda ingredienserna: ett kornfrö, ett ullstrå, en svanfjäder och en färsk mjölk. Jag vill icke neka att i finska mythen ingår mycken symbolik, men egentl. natursymbolik, och om man äfven vill antaga att spår till de högsta föreställningar röja sig t. ex. i Ordets makt, så tyckes det vara föga sannolikt, att finnarne förmått icke blott höja sig till ett för dem så föga utredt begrepp, som bildning och odling, utan äfven detaljera denna föreställning så noggrannt i dess beståndsdelar, som detta antagande förutsätter. – Lts tolkning af Sampo påminner om en f i Hfors Morgonbl. för 1842 införd tolkning af orden Pohjolaspråk: finska och Lappispråk: finska, hvilken må tjena som ett exempel på de besynnerliga resultaterna af en hyperkritik, använd på ett naturfolks enkla föreställningar. Förf.Författaren i Mbl. härleder neml. Wäinölä af Wäkispråk: finska, kraft, således kraftens hem, hkethvilket likaledes skulle betecknas af Kalevala, deriveradt af kaluspråk: finska, redskap. Och i motsats dertill skulle Pohjola af pohjaspråk: finska, botten, beteckna grundämnet, materiens upphof, jemfördt med Sarjola af Sarjaspråk: finska, bo l.eller härkomst, Luoteala af luotespråk: finska, urform, Lappispråk: finska i betydelsen af vidd, tomhet o. s. v. Hvaraf allt förf.författaren drager den slutsats, att Wäinölä (Kalevala) och Pohjola skulle beteckna antithesen af kraft och materie, således filosofiska begrepp à la Fichte och Schelling!

4 Wida enklare och sannolikare synes mig en åsigt, hkenhvilken Lt och Castrén i förbigående framkastara, utan att likväl föra den till dess egentliga konseqvens. Sampo torde naturligast härledas från tibetanska ordet Sangfuspråk: tibetanska, som betyder det godas källa, och viddetta bestyrkes deraf, att Mongoliernes benämning på den äldsta Buddhakyrka äfven var Sangfuspråk: tibetanska eller Sampo. När man härmed jemför Lts anförda, af flera skäl sannolika hypothes att Sampo hos finnarne, (hvilka lånat både ordet och föreställningen af Mongolerne) betecknade Bjarmernes ryktbara Jumalaspråk: finskabild, eller kanske rättare|24||78| sjelfva jumalaspråk: finskatemplet, så öfverensstämmer detta antagande lätt och naturligt med allt hvad man i öfrigt känner om Sampo. Det allmänna begreppet om Pohjola såsom ett nordligt land öfverflyttades på Bjarmaland; dess kända rikedomar tillskrefvos en amulett, ett palladium, och detta palladium var deras Jumalaspråk: finskatempel. När Kv. säger oss, att Sampos rötter hämtade ur land och vatten näring till Pohjola, betecknar detta alldeles otvunget de stora fördelar Bjarmerne under skyddet af deras Jumalaspråk: finska drogo af verldshandeln. Louhis stora försigtighet att gömma Sampo bakom nio lås i kopparberget instämmer ock med de skandin. berättelserna om den ytterliga försigtighet, med hkenhvilken Jumalaspråk: finskatemplet bevakades. Bjarmerne voro sjelfve ett finskt folk, karelare; de hade således begagnat ryktbare finske smeder vid templets uppförande, och deras sydligare stamförvandter, det egentl. Kalevalafolket, tillskrefvo derföre stamhjelten Ilmarinen Sampos förfärdigande. Emellert Efter en lång fredlig beröring och giftermålsförbindelser mellan Bjarmerne och de sydligare Karelarne, inträdde sednare en period af långvariga fejder och fiendskap, hvarunder Sampo förstördes och dess bitar spriddes vida kring norden, d. v. s. Bjarmernas makt blef krossad och deras rikedomar förskingrade, såsom äfven historiskt är utredt. De sydligare Karelarne torde äfven hafva fått sin andel af detta rof (Kvalas guld och silfver), och när det berättas, att Wn fört de spridda styckena af Sampo till Kalevala för att der frodas till öl och bröd, betecknas härmed ganska naturligt den stora vinst, som de öfriga finnarne måste hafva dragit af de flyktande Bjarmernas medförda rikedomar och nyttiga lärdomar. – På grund af dessa och andra skäl, som här blefve för vidlyftigt att anföra, vågar jag således gifva föra Lts och C:s hypothes ett stycke längre fram och antaga såsom i hög grad sannolikt:

5 att Sampomythen i Kalevala betecknar Bjarmernes makt, rikedom och undergång och således afspeglar entt af de vigtigaste skiften i nordens historia, hvarföre denna myth tillika utgör Kvas märkvärdigaste historiska reminiscens och på ett tillfredsställande sätt löser den så länge och så ihärdigt förda striden om betydelsen af Kalevala och Pohjola uti den finska folkdikten.

6 – Dvina: Pohjola vid hafvet –