Sjette Föreläsningen. 13/10 65

|42|

Sjette Föreläsningen. 13/10 65.

1 RepetitionRepetit. Öfversigt. F.Finska Kyrk.Kyrkan Sederna. Lefnadssättet. Vidskepelsen. Hexeriet. Blef farsot. Först 1668 i Mora – Trollkommissioner.

2 Traditioner. En natt sofv en mjölnaregosse i qvarnen, medan mjölnarn var bortrest. Vid midnattstiden vaknade han deraf att fanen med sina englar kom flygande med stort gny och strax derefter 4 l.eller 5 trollpackor, alla ridande på qvastar och bärande på ryggen bördor af stulen ull. Då har fanen vägt ullen med falskt bessman och funnit den väga för litet, hvarpå han bultat hexorna med knoppen af bessmanet i ryggen och sagt till dem: dubbadera! dubbadera! När trollpackorna kommo, sade de: nu äro vi här, herre! – Och när de foro, sade: nu fara vi bort herre. Hela natten hade i qvarnen varit ett underligt brusande; deraf hade gossen somnat, och när han vaknade, var spökeriet förbi.

3 Blåkulla: Många rum – präktigt – En stor svart karl döper barnen i hett vatten; derefter tappar han ut deras blod, skrifver dermed på ett papper och lär dem läsa bakfram. Små barn stoppar han i en kittel och kokar dem, hvarefter han skummar flottet af dem m. m. Guldmynt = löf. Barnen tvungne att sönderrifva bibeln, afsvärja frälsaren, förbanna far och mor –

4 Bevis: ärr, smörlycka, boskapens råmande, vägdes –

5 Vidare berättar den f.finska traditionen, att när hexorna vilja flyga, smörja de sig med en salfva af trolldomsörter och säga: upp och neder etc. Deraf bli de mista de sin tyngd och sväfva i luften. – Men en har af förseende råkat säga: allstans weder.|43| – Sv: skafvit malm af kyrkklockorna. Och komma hexorna under flykten för nära ett kyrktorn, dragas de deremot och stötas sönder mot tornet. – Den fol Skärthorsdagsafton flyga de ut, och påskafton vända de åter. För trettio år sedan trodde man ännu allmänt, att hexornas kunna flygt genom luften kan ses om påskaftnarna från original: ett taketsvårtytt af ett 13 gånger flyttadt hus.

6 I hela detta trolldomsväsende ingick ett kath. element. Jungfru Maria anropades ofta, t. ex. i hexornas besvärjelser öfver den sjuka boskapen. Och sjelfva det medel, hvarmed man sökte afvärja det onda, neml. bålet, erinrar var ju en tradition från samma medel, hvarmed katholicismens mörkaste på sin tid sökte att hämma de nya lärornas inbrytande ljus. Jag Den verkliga och djupa sanna betydelsen af hexprocesserna under C. XI:s reg.regering torde likväl vara den, att de utgjorde på e. g.en gång hedendomens och katholic:skatholicismens sista dödsryckningar i Sv. och Fd, hkethvilket bevisas derutaf att lutherdomen just då begynte med bibelordet tränga in i massan af folket och blifva en folkreligion. Mot dess sanningar uppreste sig då den blin urgamla, blinda hedniska vantron i förbund med den ännu qvarlefvande kath. vidskepelsen – som, i likhet med den hedn.hedniska folktron, tillade läsningar, luwutspråk: finska, en öfvernaturlig kraft, – och uttömde i denna hemska fanatism hela sitt raseri. När detta nya mörker måste vika för ett ljusare tidehvarf,vet vaoro äfven hedendomens och katholic:skatholicismens, i allmhtallmänhet den gamla folktraditionens, krafter uttömda i Fd, och från denna tid gick traditionen allt snabbare sin upplösning till möte.

7 C. XI:s regering, ishti synnerhet slutet, utmärktes af många och svåra allm.allmänna olyckor. Elementerna voro i uppror: svåra stormar förödde den f.finska och sv.svenska handelsflottan. nNästan hvarje år hörde man omtalas städer som brunnit, och 1686 brunno i Sthm ej mindre än 2000 gårdar. Lågorna förföljde C. XI in i döden. 1656 hade den del af Åbo brunnit, som låg österom ån. 1678 brunno flera stadsdelar, 1679 flera gårdar. 1681 på trefald.söndagen d. 29 Maj utbrast i Åbo en härjande vådeld, som lade största delen af staden med hofrätten, rådhuset och skolan i aska. 1682 d. 11 Juni och 1690 d. 9 Maj voro stora eldsvådor i Wiborg, och d. 23 Juni 1690 nedbrann det gamla Raumo nästan totalt. 1685 d. 7 Juni var dessutom i följd af störtregn i Åbo en så stor öfversvämning., att man kunde ro på gatorna. Vida allmännare, vida förderfligare voro dlikväl de stora missvexterna, som vid denna tid hemsökte hela norden och qvarlemnat i Fd så djupa spår i folkets minne, att nästa stora ofreden, ingen hågkomst inpreglat sig så djupt hos efterkommande slägten, som minnet af den Stora hungersnöden åren 1695–97.

8 Sista ar Alltsedan Så långt häfderna förmå blicka tillbaka i tiden, har sista årtiondet af hvarje århundrade varit för Fd utmärkt|44| af stora, merändels fruktansvärda och olycksbringande tilldragelser. 1190 – såg man xdomenskristendomens och den unga f.finska kyrkan förtviflade kamp och blodsdop mot hedendomen – nära att gå under – Rudolf – 12930t: T. Knutsons tåg och Karelens underkufvande – 1390t. – de våldsama näfrättstiderna och fetaliebrödernes härjningar vid unionstidens början – 1490t. – det mest förhärjande krig med Rd, som Fd dittills upplefvat; – 1590 t. klubbekriget med alla dess fasor – 1690 t. de stora hungeråren – 1790 t. krig med Rd och G. III:s mord. – I Fd hade varit missvexter åren 1672, 73, 74, 847 och 88 – och sedan fortforo jorden elementerna 8 år å rad att vägra sin gröda visa sällsporda ytterligheter. Det var likasom någon stor rubbning hade inträffat uti naturens dolda verkstäder och bragte henne ur den lugna jemnvigt, som hon behöfver för att alstra sina skatter ur jordens sköte. Sommaren 1689 var ovanligt het och hösten så torr att utsädet tvinade bort, strömmar och brunnar torkade: folket mångenstädes måste man färdas flera mil, för att vattna sin boskap l.eller torka mala sin säd. Derpå följde en tidig och mycket sträng vinter, hvarefter följde på sommaren 1690 en så stark frost, att svalungarna i Mäntsälä föllo döda ur boet. Vädersolar och andra naturfenomener uppskrämde folket. 1691 var så tidig vår, att man redan d. 28 April plockade mogna smultron i Sthm; derpå en sommar med ovanligt häftiga åskväder. I April 1692 var åter en så stark köld, att man aldrig dess like mindes den årstiden. Många mskormenniskor fröso ihjäl, och i södra Europa voro starka förfärliga jordbäfningar samt utbrott af Etna. 1693 hade man ovanligt sträng vinter; vår och sommar deremot ovanligt heta och torra. Svärmar|45| af gräshoppor härjade östra Europa: Hekla och Etna sprutade eld. Säden brådmognade och var för det mesta inbergad redan i slutet af Juli

9 Under dessa fem år hade Fd emellertid haft dels medelmåttiga, dels ymniga skördar och på sina svedjemarker bättre än Sv. Spanmåls fanns stundom i sådan myckenhet, att sädeslassen fingo stå flera dygn på torgen i städerna, utan att finna köpare. Men alla lefde för dagen som himmelens fåglar: inga magasiner funnos, inga förråder upplades, Fd exporterade sitt öfverflöd till Sv., som hade brist, och ingen förstod att lyssna på de underliga förebuden till ovanliga rubbningar uti naturens inre.

10 Förebuden blefvo allt tätare. År 1694 inträffade dyr tid missvext och en förskräcklig hungersnöd uti medlersta Europa. I det rika Paris, midti vid sidan af Ludvig XIV:s lysande hof, skola 92,000 mskormenniskor ha svultit ihjäl. Man Här i Fd hade man sträng vinter, varm vår, het sommar, regnig höst, och skörden slog felt i Fd. Man Folket grep till sitt gamla barkbröd: här och der såg man redan ihjälsvultna mskormenniskor ligga vid vägarna; men ännu redde man sig.

11 Året 1695 ingick med en vinter så kall, att en sådan köld ej varit sedan 1658, då C. X gick öfver Bälten. Många fröso ihjäl, och vargarna angrepo mskormenniskor inne i husen. I Tld fröso floderna så hårdt, att ingen fisk kunde fås, och kathol.katholikerna fingo derföre äta kött under fastan. I Spanien och Portugal frös ⅓ af boskapen ihjäl. Derefter blefvo äfven våren och sommaren ovanligt kalla, så att så kall: vårsäde: midsommar.original: midsommar Och på denna vår följde en lika kall, regnig sommar. Rågen i Nyland blommade först i slutet af Juli. Säden kom ej till mognad: på åkrarna sågos några få gröna strån och för resten svarta mullen, hvarföre detta år är kändt under namn af stora svartåret. I början af Sept. gjorde frosten slut på den halfmogna säden: rågtunnan kostade 10 rdrriksdaler, herremän och bönder begynte afskeda hälften utaf sitt tjenstefolk; hkethvilket hade till följd att jordbruket miste esin halfva arbetsstyrka. Kon.Konungen lät införskrifva spanmål från utlandet, men det dröjde så sent, att 7 fartyg med spmålspanmål förgingos i Qvarken.|46| Nöden tilltog och var likväl ännu ett intet emot det som komma skulle.

12 Året 1696 blef ett underligt år. Vintern var så mild, att de tunna isarna mångenstädes smälte bort redan i slutet af Febr., och i södra Sv. infunno sig svalorna, och mången begynte så. Men de bedrogo sig: den 7 Mars kom kölden tillbaka, sjöar och floder isbelades åter så starkt, att man åkte öfver dem. Vårsädet var förstördes, höstsädet hade multnat i jorden. De som ännu hade korn, sådde för andra gången, men sommarn blef kall. Om morgonen d. 8 Aug. funnos axen på många orter belagda med tjock is. D. 22 Aug. kom en ny frost, som fyra nätter å rad förstörde återstoden. I hela Fd skördades knappt några hundrade tunnor halfmogen, frostskadad säd. Derefter blef hösten så mild, att man i Sthm åt hallon friska hallon ännu mot slutet af Okt. I Mäntsälä kyrkbok omtalas, att harar och en del fåglar, bland dem göken, försvunno, tuppen upphörde att gala, det skygga lodjuret inträngde i byarna, svärmar af rattor oräkneliga råttor ströfvade omkring och förtärde allt hvad de kommo öfver. Det uppskrämda folket fästade sig vid allta ovanliga företeelser. I Kesälaks berättades att okända fåglar hade visat sig uti skogarna.

13 Nu först begynte den rätta nöden och nu begynte C. XI, omgifven af hungrande folk, som alla anropade honom om bröd, att känna enväldets tyngd. Ty nu först, från Michaelitiden år 1696 begynte en sådan hård och allmän nöd, icke allenast i Fd, utan att man i hela norden, att aldrig dess like upplefvat. Våra dagar, som dock också ha upplefvat något, kunna kallas afundsvärda i jemförelse med denna 1600 talet, då man icke ägde potäter alla kommunikationer voro vida sämre än nu, då inga förråder, – då de r. Rds kornbodaroriginal: kornbodarna voro stängda, då en kredit öfver dagens behof nästan icke fanns till, då så många förvärfs|47|källor, som nu äro en utväg i nödens stund saknades, och då en tredjedel af nu lefv. generationers näringsämne, neml. potäterna, var alldeles okändt i Fd. Rörelsen begynte bland den lösa befolkningen: tjenstefolk, inhysingar o. s. v. som från det inre af landet begynte strömma ned till städerna; – och dessa följdes snart af torpare och mindre jordägare, den ena skaran efter den andra. Men städerna voro föga bemedlade; de blefvo snart öfverfyllda och hade hvarken arbete l.eller bröd att gifva de hungrande. Man Öfverallt på gatorna såg man bleka, utmärglade, spöklika gestalter, som med möda förmådde släpa sig fram. Eländet dödade hoptals den ena efter den andra. Svartgrå – Skrynkliga – Hfors kyrkogård – berättar Forsius – hade ej mera utrymme för alla de hungerns offer som strömmade hit: man måste enkom för dem inviga på Kampen en ny begrafn.plats. När alla de f.finska städernas förråder voro uttömda begynte så många, som kunde, söka sig öfver till Sv., men der var föga bättre. 11 mil norrom Sthm funnos få lefvande mskormenniskor. I Sthm kastades de döde hoptals öfver hvarandra på kyrkogårdarna. – Andra vandrade öfver gränsen till Rd och de flesta förgingos på original: på vägen. Åter andra vankade som skuggor från by till by i den f.finska landsbygden och blefvo liggande vid vägar och gångstigar. Öfverallt följde farsoter nöden i spåren: mordengeln rasade utan hejd.

14 När dessa kringströfvande, uthungrade mskoskarormenniskoskaror anträffade ett kreatur ute på marken, slogo de på stället ihjäl det, sönderrefvo det, drucko dess blod och åto dess kött, utan att ens gifva sig tid att koka det. När vanlig boskap begynte tryta, kom ordningen till hästar, hundar, kattor, råttor, kråkor, döda djur, djurhudar och allt slags afskräde. Alla hungerns fasor uppträdde i deras grymmaste skepnad. Mödrar stillade sin hunger med sina döda barns kr – barn uppåto sina döda föräldrar.

|48|

15 Det dröjde ej länge, innan nöden blef lika stor bland den bofasta och jordägande befolkningen. Först tillgreps barken i alla former, och det gick ännu an, så länge man hade en nypa mjöl att blanda deri. Snart blefvo dessa mjölnypor allt tunnare; slutligen voro äfven de slut. Då tillblandades stampmjöl af torra, uttröskade råg- l.eller kornax, och detta var ännu en läckerhet. Sedan tog man agnar, sådor, halm, mäsk, slutl.slutligen gräs, nässlor och rötter af missne (calla palustrisspråk: latin). Dricka bryggde man på halm, enbär eller porsris. Mjölk och kött togo slut; man hade samtidigt äfven foderbrist. – Skogsfågeln var sällsynt.original: sällsynt, Lyckligast voro inv.invånarna vid kusterna och insjöarna: det var hufvudsakligen fisket som hundratusende hade att tacka för lifvet under dessa sorgliga år.

16 Från bondens stuga fann nöden snart äfven en väg till prestgårdarna, som belägrades utaf tiggare. Bark- och stampbröd voro af i många af dem deras enda dagliga föda. Sjelfva städerna, sjelfva de rikaste saknade bröd. Konungen, till hkenhvilken alla litade, gjorde hvad han förmådde. Han sände på våren 1697 omkr. 38,000 (?) trtunnor spmålspanmål till Fd: det förslog icke långt.

17 På våren detta Denna bedröfliga vår funnos högst få i landet, som lyckats spara något till utsäde. Men äfven dDenna sommar var gynnsamare, men der ingenting såtts, var intet att skörda. Dock begynte nöden något att minskas genom tillförseln – och åren 1698 och 1699 gåfvo återigen skördar – den stora krisen uti naturen var öfverstånden och de qvarlefvande begynte åter att andas.

18 Det är svårt att på ziffran beräkna Fds landets hela förlust af mskolifmenniskolif under dessa olyckliga år. Man vet endast, att när C. XI i Mars 1697 på engång mottog 6 poster från Fd, berättades der att 80,000 mskormenniskor dött af hunger|49| att 9 socknar voro utdöda och deras kyrkor stängda. 14 dagar derefter fick kon.konungen underrättelsesvårläst p.g.a. radslut nycklarna om 5 andra kyrkor. Det sades att nästan alla soldaterne vid Nylands reg:teregemente dött af svält. Från d. 1 Sept. 1696 till s. d.samma dag 1697 hade i Åbo stift 60,371 mskormenniskor omkommit, i Öbotten ensamt 19,540, i Nylands och Thus län 28,248, och der voro 857 hemman öde. Våra kyrkoböcker äro uppfyllda med anteckningar om dessa förhärjelser. I Borgå st. o. sn afledo år 1697: 2294, i Helsinge 439, i Hollola 1,906, i Hauho 1296 o. s. v. Lojo räknade på denna tid 840 döda, Karis 436, Janakkala 1,152 o. s. v. Nådendal 401, Raumo 370, Bborg och Ulfsby 716 – men uppsocknarna i det inre landet ännu högre ziffror: Kangasala 1,304, Orihvesi 840, Ruovesi 1017, Längelmäki 605 och 150 främmande o. s. v. – I norra Fd var det ej bättre: Staden Uborg räknade 713, Brahestad 484, GCarleby 814, NyCarleby 514, Pedersöre 1026, Kalajoki 1238, Paldamo 1612, Sotkamo 1584 o. s. v.

19 I rundt tal kan man uppskatta hela Fds förlust under året 1697 till 100,000 mskormenniskor och under alla tre hungeråren tills.tillsammans till minst 150,000 döde, eller d. v. s. omkring tredjefjerdedelen af hela landets dåvarande folknummer.

1866:	61,894
1867:	69,774.
1868:	137,720.
	269,388
	= 15 %

20 Denna förfärliga pröfning genomgick f.finska folket på ett sätt dock i det hela med en ståndaktighet och ett mod, hkahvilka man ej kan neka sin aktning, ja beundran. Här förekommo visserligen enstaka oordningar. Så hände år 1696 i nejderna af St Michel att de hungrande skarorna plundrade herrgårdarna och ihjälslogo kronans uppbördsmän. Här och der torde andra – Men detta hörde till sällsynta undantag. Den som känner styrkan af sjelfupphållelsens naturdrift, den som vet till hkahvilka ytterligheter mskormenniskor kunna drifvas genom höjden af förtviflan – den som mins hkahvilka fasor hungersnöden kort förut hade framkallat i London, den andra europ. länder, der alla lagens band brusto – egendomen sköflades – många hundra slagtades under massakrerna etc.