Fjortonde Föreläsningen. 6/12 54

|125| |151|

Fjortonde Föreläsningen. 6/12 54.

1 Den af Prosten Hipping nämnda Ankoperfloden har gifvit numera Professor Akiander anledning till en särdeles värderik afhandling, införd i Suomi för år 1846. Som vi veta, ansåg H. denna Ankoperflod beteckna Salo å. Akiander kommer till ett annat resultat, som för södra Finlands äldre geografi är i många hänseenden upplysande.

2 Först citerar A. ett af Landsrätten i Åbo år 1415 utfärdadt dombref om gränseskilnaden mellan Savolaks, Tavastland och Satakunda, hvari bland annat uppräknas Ankapora laxfiske, som af ålder tillhört Tavasterne. I dess granskap nämner samma dombref Naglasaari, men af Carl Knutsons bref om råskilnaden mellan Savolaks och Tavastland år 1452 finnes att detta Naglasaari, eller Naulasaari, varit beläget i Mäntyharju socken. Af detta och andra skäl leder sig A. till den slutsats, att Ankapora måste ha betecknat någon del af Kymmene elf.original: elf Detta resultat bekräftas genom en af Dr Grönblad meddelad gammal räntebok af år 1542, hvari uttryckeligen nämnes Ankapora fiske såsom beläget i Kymmene. Namnet kan, enligt A., härledas antingen af det finska orden Ankkaspråk: finska och purospråk: finska, således ankdamm eller ankbäck, eller ock af det holländska Ankooperspråk: annat, upphandlare. Derivationen kan vara af mindre vigt, men så mycket är säkert, att man ej ensamt deraf har rätt att anse Kymmene vara den mycket omtalade handelsfloden. Detta anser likväl A. af andra skäl vara troligt och anför som stöd för denna åsigt, att de flesta|126||152| i Novgorodska krönikan för år 1311 omnämnda orter återfinnas vid Kymmene. En handelsflod i den mening att den skulle vara segelbar längre uppåt landet söker man förgäfves i Finland. Men i den mening att Tyskar skulle drifvit handel vid flodmynningen, kan denna benämning tillämpas på flera, såsom Kumo elf, Borgå å, Kymmene och flera. HH.Herrarne finna emellertid, att Hippingsoriginal: Hipping hypothes om det s. k. Tyska landet i Finland härigenom förlorat både sin vestra gräns och ett af sina förnämsta stöd, och det måste erkännas, att denna hypothes, som redan derförinnan syntes nog vågad och vacklande, efter Akianders uppsats blifvit nära nog omöjlig att vidhålla.

3 Nyland är en helt och hållet geografisk bestämning hvars namn, som man lätt finner, är tillkommet i de svenska kolonisternes mun. I finskan har det ingen egen benämning; der öfversätts endast den svenska. Redan detta visar frånvaron af en folkindividualitet. Wi kunna derföre vara korta härom,. hvars enda Dess historiska betydelse för Finlands medeltid består i handeln och i svenska kolonisationen på dess kuster. Om handeln kunde åtskilligt tilläggas. Prosten Öhman i sin historik öfver staden Borgå visar huru Saxby vid Borgå å fordom var en betydligande handelsort, der Tyske köpmän infunno sig. Ekenäs anläggning går ända upp till 1300 talet. Hvad kolonisationen angår, har Prosten Hipping i en afhandling »om svenska språkdialekten i Nyland», införd i F. W. Soc. Handlingar, andra tomens 4:de fasc., sökt utreda, att svenska befolkningen här är vida äldre än man vanligen föreställt sig. Som HH.Herrarne vetatillagt av utgivaren har man velat tillskrifva göra denna svenska inflyttning samtidig med Erik den helige och Finlands eröfring samt ansett den som ett politiskt medel af denne|127||153| konung att vinna fotfäste i landet. Äfven Porthan synes hylla en sådan mening. Hipping söker emellertid, och ej utan framgång bevisa, att dels Svenskar, dels Tyskar långt före denna tid varit bosatte på Nylands kust. Bland hans förnämsta skäl är nyländska dialektens påfallande likhet med dent gamla Norräna språket, som ännu 1000 år efter Christus talades ofver i alla de tre nordiska rikena, men i nästföljande sekler begynte att söndra sig i danska och svenska. Af den omständighet nu att den osöndrade Norräntungan qvarlemnat spår i nyländska folkspråket drager H. den slutsats, att nyländska kolonisationen måste ha tillkommit före den tid då de nordiska språken sönderföllo. Full bevisning kan H. emellertid ej åstadkomma, så mycket mindre som han ej känner de svenska dialekterna i Österbotten, hvilka sannolikt äro af lika forntida ursprung, som de nyländska. För hans åsigt tala emellertid andra skäl, isynnerhet en sammanställning med densamma märkvärdiga kolonisationen i Österbotten, så att åsigten åtminstone har mycken inre sannolikhet. Mindre lycklig är H. i sina bevis för den tyska kolonisationen i Nyland, för hvilken han åberopar de tyska riddarnes besittningar i Kyrkslätt och Ingå, laxfisket i Helsinge, ja hela Borgå, Sibbo och Perno socknar, hvilket emellertid ej bevisar annat, än att Svärdsriddarne gjort några försök att här fatta fotfäste, som dock ej lyckats dem.

4 Satakunta är likaså ett blott geografiskt begrepp, uppkommet under medeltiden och sannolikt först på den svenska tungan. Namnets härledning är oviss; man har deri velat finna ett spår af den urgamla svenska skandinaviska indelningen i hundrader, efter hundrade åboer eller mantal. Det vore då från början administrativt.|128||154| Satakundta är för det mesta ett högland, ett sjöland. Derföre var det länge en obygd. Långt in på 1300talet ströfvade Lapparne på dess område. Efterhand intogo Hämäläisetspråk: finska större delen af dess område, Karelarne en annan del. Nedåt kusten följde kolonisationen Kumo elfs vattendrag och blef slutligen granne till det område som af omstandigt svenska eröfringen blef kalladt att spela den största kulturhistoriska rôlen i Finland vårt land, neml. Egentliga Finland.

5 Här finna vi åter en utländsk, en svensk föreställning, liksom i Nyland, liksom i Satakunta. Prædikatet Egentliga är, som bekant, ett nyare tillägg. Ursprungligen voro dessa nejder i Svenskens ögon, Finlands i hela dess om totalitet, Finland κάτ ίξοχήνspråk: grekiska allt det öfriga var Nyland, eller Tavastland, eller Karelen o. s. v. Om det berott af Svenskarne, skulle också Finlands namn ha blifvit ett provinsnamn, såsom det ursprungligen var och såsom det fortfor att vara i den svenska föreställningen 6½ århundrade igenom. Finland skulle då t. ex. ha motsvarat hvilken annan svensk provins som helst, t. ex. Vestergöthland; Tavastland skulle ha varit en annan lem af riket, men icke af Finland, Karelen en annan lem o. s. v. Det är förunderligt att ännu i dag höra Svenskar möta Finlands anspråk att utgöra en land- och folkindividualitet för sig med det inkast, att likaså gerna kunde t. ex. Dalarne eller Småland, »som också hafva egna dialekter», begära att räknas som geografiska och ethnografiska individualiteter. Emellertid voaro den nationela chohæsionskraften starkare än både svenska vapen och svensk civilisation, och Finlands flalla delar flöto tillsamman som vi strax få se.

6 För korthetens skull förbigå vi flera detaljer och ha någon rätt dertill, emedan, som sagdt, E. F. är ett utländskt, ett villkorligt begrepp. Detta visar sig klart i indelningen af de första lagsagorna år 1435. Man fick då en Norrfinne och en Söderfinne|129||155| lagsaga. Gränsen mellan dem båda var Aurajoki och vidare en fortsatt linie, dragen ungefär åt nordost från denna å. Norrfinne lagsagan omfattade den del af E. F. som låg norrom ån, jemte biländerna Åland, Satakunta samt Öfra och Nedra Norbotten, d. v. s. Österbotten. Söderfinne lagsagan åter innefattade E. F. söderom Aura, jemte biländerna Nyland, Tavastland samt vestra och Östra Karelen. Först inemot två sekler derefter hade namnet Finland vuxit ut öfver sin provinciela uts betydelse och begynta att breda sig ut och sträcka sin famn kring det öfriga landet. Man ser det mot medlet af 1600 talet draga till sig Satakunta, Nyland och Tavastland, men ännu ej ha kraft att omfatta de aflägsnare landskapen. År 1637 kallas Pehr Brahe »guvernör öfver Finland, Åland, Österbotten och begge Karelerna». Småningom omslötos också dessa, och sist Åland, hvars geografiska samband med landet var lösast. Men först 1809 framträder Finland fullständigt i dess nuvarande omfång och likväl ej så fullständigt, att ju ej någon del i nationel mening ännu återstår österom landets gräns, ty man vet att Kalevasångarne i Archangelska guv. utsträcka namnet Suomenmaaspråk: finska äfven till deras land, hvaremot Finland i dess nuv. betydelse af dem kallas Suomenniemispråk: finska, finska ud halfön i stor mening, omsluten af tvenne haf, men saknande det tredje och fjerde hafvet (Ladoga och Hvita hafvet), hvilka utgöra den fullständiga begränsningen för Suomensaarispråk: finska, Finlands ö.

7 Sålunda se vi namnet Finland, ursprungligen ett nomen gentilespråk: latin, öfverflyttadt från folket till landet, under olika i tidehvarf fattas i den mest olika betydelse. I sitt första ursprung är det geografiskt, ett kärrland, ett insjöland, men så sväfvande till sin lokala bestämning, att det man det är nästan omöjligt att bestämma hvar och huru det först uppkommit. Derefter öfvergår det till ett nomen gentilespråk: latin, en ethnografisk bestämning, som åtföljer icke Finnarne, utan Lapparne på deras vida irrfärder kring Östersjöns kuster, så att vi successivt träffa det icke blott på våra kuster, utan vid Weichseln, på Fyen (Fionia)|130||156| i Småland, i Finnmarken – ja i dess finska betydelse som ett Sam- eller Suomiland ända bort på Sibi Nordasiens tundror och i de preussiska länderna. Derefter öfvergår det åter till en fix geografisk bestämning, men icke i sitt nuvarande omfång utan som i betydelsen af ett provinsnamn, omfattande yttersta sydöstra hörnet af den finska halfön. Slutligen breder det ut sig, indrager sitt område alla både med land och folk naturligt sammanhängande delar, och nu först förenar det i bådas fulla egendomliga konseqvens den geografiska och den historiskt-ethnografiska betydelsen af ett Finland i stor och fullständig mening.

8 Man finner hlätt att här är fråga om något mer, än blott ett namn. Detta namn representerar en enhet, fysisk och andlig, som utgör grundvilkoret för hela vår historia, hela vår tillvaro, hela vårt minne så långt vi se tillbaka och hela vårt hopp så långt vi se framåt. Här kommer manoläsligt p.g.a. konservering/inbindning tillbaka till det ständigt så märkvärdiga inflytandet af ett lands geografiska naturliga gränser. Nästan aoriginal: Alla de öfriga fol grenar af den stora finska folkstammen äro förströdda, kringkastade, i spillror fallande ruiner af ett sönderbrustet helt, förlorade för framtiden och sig sjelfva. Endast två folk af denna stora folkfamilj ha consoliderat sig, stadgat och utvecklat sig till ett bestående helt, nemligen ungerska folket och det finska. Hvarföre? Utan tvifvel af flera samverkande orsaker, men närmast derföre att deras land utgjordt en afrundad och naturligt begränsad geografisk enhet. Det tredje folket, som ännu har något att hoppas, är Estherne. Men hvad ha icke Estherne lidit genom sin olycka att icke hafva en naturlig gräns i söder!

|131| |157|

9 Wi ha sett huru den föregående betraktelsen så att säga gifvit oss Finland i skiljemynt. Historiskt och ethnografiskt sågo vi der tvenne stora afdelningar: Karelarne och Jemerne, eller Hämäläisetspråk: finska. Geografiskt ha Karelarne intagit landet i öster och norr och der omkring sitt Karelen i inskränkt betydelse bildat ett klöfverblad med Bjarmernealand i öster, Qvenerneland i norr och Savolaksarnes i vester, med samt Finnmarken och Lappland dessutom som de sista utposterne i nordvest. Jemerne åter ha intagit landet i söder och vester med mindre skarpt markerade landgrupper: Tavastland, Hämeenmaa i dess vida betydelse hasvårläst p.g.a. strykning omfattade i början hela detta område, jemte en del af Ladogakusten och Ingermanland, men afsöndrade sedan ifrån sig E. Finland, Nyland, Satak Satakunda. Dessa tre sista ha vi karakteriserat som mera ytliga, mera vilkorliga landgrupper af traditionelt utländskt ursprung. Men alla delarna sammansmulto till följd af deras inre cohæsion, deras på en engång nationela och geografiska helhet, och vordo ett, förutom Savolotschie, det fordom finska Bjarmaland, som låg utom den naturliga gränsen och derföre föll bort, men hvars afkomlingar ännu i dag räkna sitt land till Suomenmaaspråk: finska.

10 Äldstoriginal: Älst: en karta öfver norden förf.författad i 13:de seklet i Parma: Turon, Turonmaa, Mare Hochlandir, Rurima.original: Rurima

11 Det återstår ännu att nämna några ord om de äldre försöken att geografiskt beskrifva Finland. Bröderne Johannes och Olaus Magnus ha härom lemnat flera skildringar af värde uti sina historiska arbeten om norden. Isynnerhet är O. M. Historiæ Septentrionalium Gentium Breviarium högeligen intressant. Detn äldsta försök karta man i den vägen känner är åtföljer Jacobi Zieglers Schondia och är tryckt i Bernsvårtytt år 1532. Både arbetet och kartan ha en för den tiden icke obetydlig kännedom om södra och medlersta delarna af Skandinav. halfön,|132||158| men deremot en ganska bristfällig och oriktig föreställning om Finland. länderna i öster. Finland har här utseende af två långa halföar, skilda från hvarandra genom en djuptgående hafsvik, kallad Peyente, i hvars midt en ö är belägen. För öfrigt delas landet i tvenne provinser, Ostrobottnia och Finlandia, mellan hvilka en stor bergsrygg framstryker. I Österbotten finnes ingen annan ort namngifven, än Korsholm och ön Nerpa, men i E. F. förekomma på vestra halfön öfverst Kuusto, sedan Åbo, Rasburgum, Ingia och Hanga. På östra halfön synas endast Wiborg och Novum Castrum. Bakom Wiborg utvidgar sig Finska viken till ett stort haf. Neva synes alldeles icke, men midtemot Hangö ligger Neogrodo vid Östersjön i samma linie med Revalia. Utom dessa punkter på kartan uppräknar Ziegleri Schondia äfven Ancoper fluvii Ostia, Tavastiæ domus samt Päjänes öfre och nedre del med Anc. flodens utlopp – Ett halft sekel sednare ser man de yttre konturerna af Finland framträda mera igenkänneliga i ett af Abr. Ortelius i Antverpen år 1570 utgifvet kartverk: Theatrum orbis Terrarum, men ganska pfå punkter namngifvas och inga elfvar upptagas. Något sednare finner man i ett på sin tid ryktbart geografiskt kartverk, Ger. Mercatoris Atlas, sive Cosmographieæ Meditationes, utgifven i Amstdm år 1609, en mängd nya detaljer uppgifna, särdeles för Finlands södra kust. F. Viken vänder sig original: sig österom Perno åt nordost och slutar i en smal vik vid Wiborg. I Sagolax finnes en sjö vid namn Niger lacus med en holme Pagesea, från hkenhvilken faller en elf förbi Nyslott.original: Nyslott|133||159| Från södra viken af samma sjö flyta ytterligare två elfvar i Finska Viken, som tyckas föreställa Rakolanjoki och Wirojoki – vidare uppräknas Piente, Perno, Borga och en mängd elfvar so med främmande namn, såsom Don, Oriha, Orischom – Wanda kallas här Helsingia, Karis å kallas Oberan – Vidare omtalas här ett Reisanburg, ett Hesseport, Pelting, Saronet, Saressa, Porsvårtyttthut, Sederon, Orca, Neleborg, Hange o. s. v.

12 År 1559 författades på Zar Ivan Wasiljevitsch’ befallning en generalkarta öfver hela ryska riket, hvilken sedermera kopierades tvenne gånger, nemligen åren 1627 och 1680. Sistnämnde år författades jemväl en beskrifning öfver kartan, och derur sammandrogs åter en hydrografi, som är den äldsta man äger för Ryssland. Häraf inhämtas flera upplysningar äfven för östra Finlands geografi – Kotlinska sjön o. s. v.

13 Men tiden medgifver ej denna gång etc. Wi ha följt den geografiska kännedomen om Finland från de äldsta tider intill slutet af medeltiden. Wi ha sett vår nordiska bygd långsamt och ofullständigt framträda ur den täta dimman af smythen och sagan – likasom när man från hafvet nalkas en aflägsen strand och först varseblifver en mörk strimma vid horizontens yttersta rand – derpå osäker om man har för sina ögon ett verkeligt land eller blott en försvinnande molnvägg. Efterhand reder sig föremålet, det är ett land, man kan ej mera tvifla derpå, maen|134||160| man urskiljer med möda de högsta bergstopparna – man kommer närmare, man ser stranden bugta sig i vikar – man urskiljer skogar och slätter – ännu närmare, då hör man dånet af en fors och ser uppå stranden en främmande varelse, tills man ändtligen vågar landstiga och taga personlig kännedom om det obekanta landet, först delvis, sedan i allt större sträckor, intill dess man slutligen äger dess fullständiga omfång och kan upprita dess konturer.

14 Så MM. HH.Mina herrar har äfven Finland ganska långsamt och delvis framträdt ur dunklet, och ganska länge ha dervid lådit alla aflägsenhetens underbara föreställningar, alla ödemarkens fasor och vidunder. Wi ha sett huru den äldsta grekiska mythen i dessa nejder förlade allt det ljufvaste och rättfärdigaste, som funnit ett hem på jorden eller i menniskors fantasi – och huru denna äldsta föreställning motsvaras i Kalevala af den ursprungliga fridfulla och lycksaliga skildringen af Pohjola. Derpå sågo vi huru dessa ljusa bilder efterhand fördystrades, så att den finska norden alltmera, både i sydlänningens dikter och i Kalevalas runor likasom mörknade och svartnade till fasornas hembygd och trolldomens rätta stamhåll i norden, intill dess slutligenoriginal: slutligens historiens dager begynte att tränga igenom mytherna, upplösa dem i en|135||161| verkligare gestalt och småningom låta Finlands olika trakter en efter annan klarna. Så återfunno vi i gruset af den gamla mythen Epigia, eller hästlandet, hvilket vi öfversatte med skidlöparnes land, Finland; och derefter sågo vi genom den skandinaviska sagans obestämda österland vissa nejder klarna, såsom Qvenland, Bjarmaland, Finnmarken, till dess historiens dager i omvänd ordning från vester till öster, från norr till söder begynte att omfatta allt större delar af Finland och slutligen hela vårt land.

15 Utan tvifvel ha HH.Herrarne märkt, att vi härunder fäst en ständig och stor uppmärksamhet vid tvenne omständigheter, hvilka liggkasom legat i bottnen af alla andra nationers föreställning om Finland och äfven till stor del förklarar de mesta icke blott mytherna, sagorna, utan äfven andra geografiskt oriktiga begrepp, som man gjort sig om vår finska nord. Den ena af dessa omständigheter är nordens natur, specielt i dess underbara, för sydlänningen nästan sagolika omvexling af ett beständigt mörker med ett beständigt ljus. Den andra är föreställningen om nordens aflägsenhet – ochoriginal: om dmed det aflägsna förbinder menniskotanken städse det sällsama, mystiska från alla menskliga reglor och dimensioner afvikande.|136||162| Man skall invända häremot, att i okunnighetens tidehvarf många föremål af samma orsak antogo det underbaras färg – men det gäller aldrig annars så allmänt, aldrig så konstant genomgående hela årtusenden, som det gäller den finska norden. Vill man se, huru dessa föreställningar fortlefva ännu idag som seklernas arf, så beho fråga sydlänningen af hvilken nation som helst, fråga Svensken, fråga Ryssen, fråga till och med vår egen landsman i södra Finland, och man skall till sin förvåning finna att de gamles ultima Thule ännu långtifrån slocknat i folktron, och den bild man ännu i dag gör sig om Finland och dess nord är sammansatt af de samma urgamla beståndsdelarne: ljuset, mörkret, kölden, aflägsenheten, trolldomen, fasan och fruktan. Wisserligen ha våra fäder varit tappre och stundom ryktbarae genom egen förtjenst, men trettioåra krigets Hackapeliter hade dock sitt lands underbara rykte att tacka för en stor del af sin den fruktan de ingåfvo Wallensteins skaror, och nu när åter det finska namnet börjar att spöka öfverallt i Europa, tro icke HH.Herrarne det att vår aflägsenhet och vårt gamla trott rykte ha sin andel uti den stora uppmärksamhet man fäster vid oss.|137||163| Men desto mera tillhör det oss, som ha det dyrbara ansvar och företräde att inför samtid och framtidoriginal: framtrid representera vårt lands intelligens, att bygga detta vårt rykte på en säkrare grund, på bildningens segrar, på vetenskapens stora verldsarbete, och först när vi lyckats häruti vinna åt Finland ett namn isvårtytt Europa, skall den mörka mythen om Finland försvinna och ljusets seger skall vara så mycket större och ärofullare, emedan den blifvit vunnen i striden med den hårdaste nature och i detn aflägsnaste nejd, som ännu härtills varit en vagga för sanning och skönhet på jorden.

9/12 54.

|| |164|