Elfte Föreläsningen. 17/2 73

|63|

Elfte Föreläsningen. 17/2 73.

1 Sjöfart.

2 Vi må med A. antaga, att Ff. Tavasterne före ankomsten till Ösjön icke kännt andra farkoster, än de små båtar, hvarmed de öfverforo floderna och som ännu betecknas med orden venehspråk: finska och pursispråk: finska (ekstock). Vi må medgifva att sjelfva ordet laivaspråk: finska, fartyg, är lånadt från lithauiskan; men otvifvelaktigt ha såväl T.Tavasterne, som K.Karelarne i flera århundraden före sv.svenska eröfringen kännt sjöfart på hafvet. Äldsta sättet att framdrifva en båt var att skofla den framåt med en styråre, som kallades mela. Derefter kommo årarne, airat, (af åre), sedermera seglet, seili l.eller purje, båda orden lånade från svenskan (?) (purje = bör, medvind). Att häraf, tvärtemot andra intyg, sluta till att Ff.Finnarne hvarken kände årar eller segel före Svv:sSvenskarnes ankomst, vore förhastadt. Det bevisar endast, att det ursprungliga ordet bortfallit – eller på sin höjd, att redan Svv:sSvenskarnes vikingafärder i en tidigare period gjort Ff.Finnarne bekanta med dessa redskap.

3 Wi veta, att Esterne och Karelarne i 12 och 13 seklerna varit fruktansvärde för deras sjöröfvareflottor, hkahvilka räknade flera hundrade mindre fartyg, sannolikt af ungefär samma storlek och tackling, som de ännu i östra Fd brukliga jalorna.

4 Handel, såväl till sjös, som lands, var för Ff.Finnarne välbekant, men medan Karelarne tidigt deltogo i den aktiva Bjarmiska handeln till lands, var sjöhandeln passiv, i det att Hansestädernes fartyg utbytte vid våra kuster deras salt, vapen och andra varor mot landets pelsverk. Wisby och Lybeck, sednare Riga och Reval.

|64|

5 Handel. Städer.

6 Förutom den stora handelsvägen öfver Nevan, Ladoga och Wolchov till Novgorod, funnos handels- och upplagsplatser äfven vid Fds kuster. Sådana var Björkö nära Wiborg, mynningarne af Wuoksi, Kymmene elf, Borgå å, sannolikt äfven Wanda; vidare Pojovikens inre kuster, Haliko å, Aurajoki, Kumo elfs mynning och i en sednare tid de Österbottn. flodmynningarne. Vid de flesta af dessa punkter uppstodo sedan städer och köpingar; men före sv.svenska eröfringen hade Fd ingen enda stad eller ens en sådan handelsplats, der entt större antal invånare skulle ha varit bosatte. Sammanlefnad i städer förutsätter ett ordnadt samhälle en börjande industri, och var icke blott, af brist på ett något sådant, omöjlig, utan den stred alldeles emot Ff:sFinnarnes kärlek till oberoende och enslighet samt emot deras primitiva näringsfång. Det vaär först i 14:de seklet man hör omtalas de äldsta städerna Åbo, Wiborg, Borgå, Raumo, Ulfsby, hvartill i 15:de seklet kommo Ekenäs, och Nådendal.

7 Alla köpmän kallades Saksatspråk: finska, emedan norra Tysklands kuster invånare, hvarmed handeln bedref, i äldre tider räknades till det Sachsiska stamfolket. För enskilda varor lånades utländska namn: kauppaspråk: finska, köp, betecknade handel i allmht, turkuspråk: finska, torg, kallades marknadsplatsen, hvaraf Åbo fick sitt namn. – Handeln var länge en byteshandel. Penningar voro, genom Bjarmiska handeln, icke obekanta, men namnet blef rahaspråk: finska, af de stämplade mård- o. ekorrskinnen.|65| Oravanmaaspråk: finska, ett stycke jord, för hkethvilket ett ekorrskinn erlades i skatt. Namn på särskilda myntslag saknas alldeles. I 13:de och 14:de seklerna begynte något litet af Hansestädernas mynt inflyta; i 15:de seklet slogs mynt i Åbo, men byteshandeln var, det oaktadt, ganska vanlig ännu under Gustaf Wasas regering. – För mått, mål och vigt saknar finska språket egna benämningar, förutom några af längdmåtten, såsom kyynäräspråk: finska, aln, hkethvilket mått togs af armens längd från armbågen till långfingrets spets, samt fa sylispråk: finska, famnen, som mättes mellan en mans båda utsträckta händer. Penikulmaspråk: finska, som nu betecknar en mil, betyd kommer af penispråk: finska, hund (antiqv.antiqvariskt) och kuulemaspråk: finska, hörande, d. v. s. en så den låängsta distans, på hkenhvilken man kan höra ett hundskall. För måttet af en bundt hade man de genuina orden rihmaspråk: finska och kihtelysspråk: finska, som betyda 40 ekorrskinn, emedan dessa skinn såldes bundttals, och likaså betydde tikkurispråk: finska 10 skinn.

8 Mått. Väderstreck.

9 Vindar och väderstreck uppfattade Ff.Finnarne på ett mycket egendomligt och sinnrikt sätt. Medan de flesta andra folk räkna 4 hufvudstreck på kompassen och afdela dessa i 16 underafdelningar, räknade Ff.Finnarne 6 hufvudstreck och afdelade dem i 24 med 12 mindre streck. Orsaken är, att medan andra folk till norm antagit dagjemningstiderna och solens upp- och nedgång, antogo Ff.Finnarne solståndstiderna som fasta punkter för N. och S., men räknade dertill de fyra punkter, på hkahvilka solen upp- och nedgår vid sommar- och vintersolstånden. De fingo derigenom icke blott Pohjaspråk: finska och Eteläspråk: finska, N. och S., utan äfven Itäspråk: finska, der solen gick upp,|66| och luodetspråk: finska, der solen gick ned vid sommarsolståndet, samt kaakkospråk: finska, der hon gick upp, och länsispråk: finska, der hon gick ned vid vintersolståndet. Hade nu denna beräkning uppgjorts under vår polhöjd, så skulle kompassen blifvit mycket missvisande, ty itäspråk: finska och luodetspråk: finska skulle då ha infallit alldeles nära norrstrecket, kaakkospråk: finska och länsispråk: finska deremot lika nära sydstrecket; men på den polhöjd, der dessa benämningar först uppkommo, neml. ungef. 40° n. bredd, måste kaakkospråk: finska itäspråk: finska och luodetspråk: finska ha inträffat ungef. 60° på hvardera sidan om norrstrecket, kaakkospråk: finska och länsispråk: finska deremot ungef. 60° på hvardera sidan om sydstrecket – och så blef kompassen delad i 6 hufvudstreck med 60° mellanrum, i st. f.stället för att nutidens kompass har 4 :do med 90° mellanrum. Dessa 6 hufv.streckhufvudstreck afdelades sedan med ett streck mellan hvardera, så att man fick itäpohjaspråk: finska, itäkaakkospråk: finska, merikaakkospråk: finska, merilänsispråk: finska, luodeslänsi och luodetpohjaspråk: finska. o. s. v. Ehuru nu dessa 12 streck icke ursprungl. passa in på de 8 strecken i Nya kompassen, ha de finska benämningarne likväl småningom öfvergått på dessa, så att nu betecknar t. ex. itäspråk: finska öster och länsispråk: finska vester, kaakkospråk: finska NO. och luodetspråk: finska NV.; men då den sega folktron likväl af gammal vana är böjd att placera itäspråk: finska norrom oststrecket och länsispråk: finska söderom veststrecket, uppstår häraf mycken förblandning.

10 Väderstreck.

|67|

11 Tideräkning.

12 Denna egendomliga indelning af väderstrecken är vigtig, derför att den hänvisar antyder på qvarlef icke blott på en fin observationsförmåga, utan ock spår af en forntida högre kultur i naturkunskapen. Vi finna äfven att Ff.Finnarne hade sin genuina tideräkning, beräknad efter sol och måne i år, månader, dagar, men icke veckor, hkahvilka sistnämnda och veckodagar ha svenska namn, utom Keski-wiikkospråk: finska, infördes först af kristendomen. Sålunda finna vi de genuina orden vuosispråk: finska, kuukausispråk: finska, vuorukausispråk: finska, päiwäspråk: finska, men icke timmar, minuter, sekunder. Årstiderna hade, likasom väderstrecken, sina underafdelningar: kevät-kesäspråk: finska, syvä-kesäspråk: finska, syksy-kesäspråk: finska, syksy-talvispråk: finska o. s. v. Någon utgångspunkt för tideräkningen Ff.Finnarne räknade sitt år efter vintrar, likasom sitt dygnoriginal: dyn efter nätter, »tois-talviais-hevonenspråk: finska» och tyckas ha börjat året från tröskningstiden d. 15 Sept., då man firade wuodenalkajaisetspråk: finska; likväl tyckas några ha räknat året från vintersolståndet. Månadernas namn äro inhemska, men till en del tillkomna i nyare tid. Tammikuuspråk: finska, emedan eken är det hårdaste trädslag; helmik.språk: finska af isperlorna; maalisk.språk: finska af mahalaspråk: finska, björklake; – huhtik.språk: finska af huhtaspråk: finska, sved; – toukkokuuspråk: finska, vårutsäde; – Kesäk.språk: finska, heinäk.språk: finska, Elok.språk: finska, Syysk.språk: finska, Lokak.språk: finska och J ha alla sitt namn af årstider och göromål, likasom Joulukuuspråk: finska af den stora julfesten, men namnet Marraskuuspråk: finska tillkom under kath.katholska tiden, när man helgat d. 10 Nov. åt biskop Martin af Tours, † år 375. Flera månaders äldre namn ha gått förlorade, och spår finnas, att man indelat året i 13 månmånader.

13 Ff.Finnarne kände äfven ett slags solvisare, som bestod deri, att man vid klippspetsar och andra|68| upphöjda föremål iakttog, när skuggan föll på en viss punkt, som då utmärkte en viss tid på dygnet. För årsdagarna hade man runstafven, riimi-käpispråk: finska, l.eller pykälepuuspråk: finska, som icke är lånad af Svv.Svenskarne utan genuint finsk, emedan den finnes hos många folk af finsk stam. Runstafven har sitt upphof af det för alla folk lika kännbara behofvet att kunna på förhand beräkna årets tider och dagar, sin jagt, sitt fiske, sitt åkerbruk, sina fester och sina krigsföretag, så att de infölle på rätt eller gynnsam tid. Dess form kunde variera: den äldsta och enklaste var ett stycke träd, i hkethvilket man skar en skåra för hvarje dag, intilldess solen kom i samma ställning, som när man började: – då hade man solåret. Eller ock från fullmåne till fullmåne: – då hade man månaden och i forts. månåret. Vid vissa skåror gjorde man särskilda märken för vissa högtidsdagar l.eller vissa arbetsdagar: såning, skörd o. s. v. – och dessa märken voro utan tvifvel i början hieroglyfer, föreställande något föremål, som stod i förbindelse med dagens betydelse. Efterhand följde dessa märken samma utvecklingslagar, som bokstafsskriften, d. ä.det är de förkortades och blefvo mer och mer konventionela. Den enkla skåran fick t. ex. ett streck, som gaf den en annan betydelse – och så hade man början till runskriften. – Skandinavisk, finsk. Dessa skrifttecken hunno ej hos Ff.Finnarne utveckla sig till verklig bokstafsskrift, såsom hos Skandin. – men dess hemlighetsfulla anseende blef detsamma.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning

14 Runstafven.