|1||349|

Föreläsningar i Finlands Geografi.
Vårtermin 1857.

Tolfte Föreläsningen.

1 Wi ha nu sökt att, med särskildt afseende på fFinskland, fixera de oligka naturhufvudföreteelserna berg höjd, sluttning, dal och slätt och de derunder fallande bibestämningarna af berg, ås, kulle, backe, bäck, å, flod, sjö, träsk, kärr, land och vattensluttning, mo, hed o. s. v. Nu ett par några ord om den allmänna karakter, som landet erhåller af dessa företeelser. – Historiskt – ekonomiskt –

2 Wi finna då 1) attVi göra början med vVi bebo ett kuperadt, men land, men icke ett bergland, som Skandinavien, ej heller ett slättland som Ryssland, utan en sjelfständig förmedling mellan vester- och österland. Wi bebo ett land som med dessa höjder och sjöar är lätt att försvara, svårt att angripa; när Finland blifvit eröfradt, så är det icke naturen, som lemnat oss utan försvar eller utan seger. har det aldrig skett genom angriparnes öfverlägsenhet eller mod, ej heller genom försvararnes feghet eller fåtalighet, såsnart man med dessa försvarare menar soldaten eller folket, utan det har skett genom befälets oklokhet, feghet eller förräderi på försvararnes sida. Sex månader af året äga vi omkring oss en vall af isar och ödemarker; dock bör anmärkas, att vår sjögräns är svagare om sommaren, men vår landgräns är svagare om vintern. Vi äga flera hundrade pass, f tryggade i flankerna af sjöar der en ringa styrka kan försvara sig mot en mångdubbelt större om sommartiden såsom fallet var t. ex. vid Porosalmi – ehuru oftare händt att både vän och fiende öfvergifvit de starkaste positioner utan strid; men om vintern kunna de flesta kringgås. Vårt land är icke egnadt för ett bergskrig som Spanien, men ej heller för det stora kriget, som t. ex. RTyssskland, utan för ett krig med små arméer såsom 1808, för detacherade ströfkorpser och ett partigångarekrig med tillhjelp af sjökommunikation, såsom Roth och Spoof ha bevisat. Att i vårt land bygga kanaler, är militäriskt strategiskt endast i fredstid af nytta, nemligen för transport af lifsmedel, materiel och proviant, när man dertill äger tillräcklig tid; och således att rusta sig till försvar – ty för anfall och krigstid är detta transportmedel genom sin långsamhet odugligt. Att åter bygga jernvägar, är strategiskt af stor vigt, isynnerhet i krigstid, när man vill hastigt flytta eller concentrera stora massor af trupper eller material både til försvar och till anfall inom landet. Det är också|19||337| otvifvelaktigt, att dessa strategiska ändamål, här liksom i Sverige, Tyskland, Frankrike och öfverallt lägga sin tyngd i vågskålen, när det gäller för styrelsen att bevilja förslager åt detta håll. Men likaså säkert är det, att jernvägarna, likasom telegraferna i sådana händelser måste ha befolkningen på sin sida. Ty det är lätt insedt och har också redan varit flera gånger bevisadt, särdeles åren 1848 och 1849, att jernvägarna omöjligen kunna bevakas på längre sträckor, der det ligger i befolknings intresse att förhindra deras användande. Några få man äro tillräckliga att upprifva rails och stoppa den största transport; hvarefter en tid förgår till deras iståndsättande.original: iståndsättande dDeruti ligger deras oskadlighet vid sidan af deras nytta. Det är sannt, att jernvägarnas användning för kriget i stort ännu icke blifvit praktiskt bevisad; men det kommer också aldrig i fråga för vårt land. Det bör ännu tilläggas, att man ej kan transportera kavalleri på jernväg, emedan hästarne ej tåla skakningen, och endast mindre artilleripjeser, emedan hvarken rails eller vagnar rails ej äro beräknade för en så stor tyngd –

3 Skärgården har för vårt land den historiska betydelse att förmedla öfvergången och beröringen med grannländerna åt sjösidan, särdeles i vester. Det ärkan med teml.temlig visshet antagas, om också icke bevisas, att Åländska öarna varit det första trappsteget till svensk kolonisation i sydv. F., och i än högre grad Qvarkens skärgård för Ö:bottn.Österbottniska kusten. Dene kolonister B. Jarl uppgifves ha fört till nuv.nuvarande Wasa län, eg.egentligen Korsholm, ha långt före hans tid och särdeles under religionskrigen och striderna mellan Sverkerska och Erikska ätterna öfvergått sökt en fristad på öarna,|20||338| der de hoppades få dyrka sina gamla gudar i fred och undgå partihatet. Derföre återfinner man ganska riktigt på ödarna både oOdens och Thors namn – hkenhvilken sednare gud t. o. m. öfvergått till finska mythen under benämn.benämningen Turri eller Turrisas. Således just på de punkter, der skärgården är talrikast, der är också den tätaste sv. befolkn.svenska befolkningen på vestra kusten, men söder och norrom Qvarken, der skärgården upphör, der upphör äfven den vesterl.vesterländska kolonisationen. Att så skett, kan väl till stor del tillskrifvas den omständ.omständighet att finska befolkn.befolkningen på denna kust var mycket gles – och stora sträckor vid sv.svenska kolonis:skolonisationens inbrott obebodda. Ett annat Ty förh.förhållandet är icke alldeles detsamma i landets sydv.sydvästra hörn, der det finska elementet var tätare och starkare. Der har det kämpat för hvarje fotbsbredd mark och på flera punkter invid skärgården behållit platsen. Öarna deremot bebos af svensk stam. I allmänh.allmänhet vill det synas, som skulle Finnen, så god sjöman han är, likväl icke tycka om att höra på alla sidor omkring sig hafsvågors dån. Vår folkstams vandringar ha öfverskyddsvårtytthufv.öfverhufvud följt kontinentens stråkvägar och stadnat vid kusterna eller der vikit åt sidan. Derföre har också esten och finnen släppt svensken nära på lifvet också der man skulle tycka herraväldet lätt kunnat göras honom stridigt, såsom t. ex. på öarna Runö och Rågö. På samma sätt har sydfinska skärgården gifvit rot tidigt rotfäste åt svensk kolonisation – den har föregått både Erik den helige, Torkel Knutson och Birger Jarl – och utbredt sig inåt så långtifrån kusten, som det finska elementets motstånd tillåtit. Det svenska elementet är således afgjordt en sjömakt och sträfvade från början af naturlig böjelse efter Ö:sjöväldet.original: Ö:sjöväldet Deremot har det ryska folkelementet från början varit en kontinentalmakt och, likasom det finska, följt kontinentalvägarna åt, utan att äfventyra sig uppå sjön, för hkenhvilken det haft en naturlig skräck; och all rysk kolonisation, likasom alla ryska härar, ha derföre sträfvat landvägen inåt Finland. Men det finska folklynnet intar också häruti|21||339| en förmedlande ställning mellan båda sina grannar. Det trifs icke att bo på sjön, hkethvilket man ser också derutaf, att stränderna af våra insjöar varit tätt befolkade, innan det fallit någon in att der bosätta sig på holmar och öar. Men det oaktadt älskar Finnen att se vattnet, att befara det med rodd och segel, och är af naturen skapad til sjöman, med vilkor att han, liksom sjöfågeln, bygger sitt näste på fast mark och får andas landsluft emellanåt. Med sina flottor har han fordom härjat främmande kuster, men aldrig har han den vägen koloniserat dem.original: dem

4 Ett bevis på att Finnen älskar sjön och begagnat den till sin stråkväg, är också det, att sjo de stora insjöarna uti vårt land icke förmått särskilja de söndrade och ofta förr fientliga delarna af det finska folket. På båda sidor om Saimas fjärdar finner man Karelare, ehuru de i vester något modifierat sig i den savolaksiska varieteten; På båda sidor om Näsijärvi och finner man föga skiljaktige Tavastefolk; Päjäne utgör visserl. lika litet en gräns,. men mera tillfälligtvis, emedan gGränsen mellan de båda hufvudstammarna går i allmänhet följer ungefär något öster om den linien från söder till norr. InSsjöarnas historiska betydelse är, liksom flodernas, att ha bildat kommunikationsleder både sommar och vintertid; att efterhand ha förmedlat och försonat söndringen mellan folkelementerna och sålunda varit det inre landets första vägar, första kulturmedel., så mycket mera nödvändigt, som vi ej ha några segelbara floder. Utan insjöar skulle F. ha förblifvit en ödemark, glest bebodd af råa och fientliga folkstammar, och all kultur, all mäktigare lifskraft skulle ha trängt sig till kusterna. Der Emedan nu också bergen ej äro tillräckl. höga och otillgängliga, för att bilda bestämda provinvinciela råskillnader, så har denna betydelse|22||340| hufvudsakligen tillfallit mon. Och emedan mon, åtminst. i medlersta F., har en tendens att sträcka sig i öster och vester, tvärtemot sjöarna, som ha en tendens att sträcka sig i söder och norr, så finner man också de provinserna skarpare begränsade sinsemellan i ö. och v. än i s. och norr. Det är Nurmijärvi mon, som bestämdt särskiljer Nyland från Tavastland; det är Tavastmon, som lika bestämdt särskiljer Satakunda från Öbotten och Satak. fr.från Tavastland – och om det nordliga Tavastl. oaktadt moarn Laukkas och Saarijärvi moar icke förmått särskilja som en egen provins från det södra, så är orsaken den, att dessa trakter längst af alla i medlersta F. voro ödemarker bebodda af kringströfvande Lappar. Man finner tycker väl på kartan, att det är Maanselkäs sydvestra utgrening, som särskiljer Österbotten i hela dess sträckning från Karelen, Savolaks, Tavastland och Satakunda; men i verkligheten består denna bergsrygg till större delen af vidsträckta moar, genombrutna af sandåsar och låga, sporadiska bergsträckor. Det är således mon, som också här utgör den egentliga gränsen; och hvar och en af HH.Herrarne, som rest igenom de inre trakterna kan utan svårighet öfvertyga sig om den märkvärdiga olikheten mellan det folk, som bor söderom en stor mo, och det folk, som bor norrom. Man röjer denna olikhet i byarnas läge, i husens och gårdarnas konstruktion, i åkerns fördelning, i stängseln, i drägterna, i sederna, och i språket, i lefnadssättet, ja uti hela folklynnet. Ruovesi och Orihvesi soknar t. ex. ligga på hvardera sidan om en stor mo. I Orihvesi finner man stora, tättbyggda byar, qvarlefvor af pörten små fönster, den tavastländska mekkonspråk: finska, det röda eller mörka håret, ett fulare qvinnor och vackra, men bistra karlar, i allmänhet det antika tavastländska lynnet; I Ruovesi deremot, glesa och bättre byggde byar, ljusare fönster, den grå eller blå jackan, det blondare håret,|23||341| qvinnorna vackrare, karlarna mindre kortvuxnare och af ett mildare yttre, öfverhufvud ett ljusare tycke i lynnet och spår af en viss förfining i sederna. Och då mskanmenniskan alltid står som den högsta, men icke enda typen af ett visst gifvet naturlynne, så återfinner man samma skiljaktighet i floran, i faunan, i skogarnas färg och gruppering, i lokalt sjöarnas stränder och i totalintrycket af hela nejden. De bland HH.Herrarne som reste öfver den stora eg.egentliga Tavastmon genom Tava Ikalis och Tavastkyro, skola der göra samma observation och i än högre grad. På det sättet är det, som mon öfverallt i vårt land är naturtypens egentliga gräns, likasom ett bredt bälte af förvildning öknar, dragent tvärtigenom kulturen. Mossarna.original: mossarna Detta kan sägas i än högre grad om mossorna, som äro den rätta förvildningens representanter och målsmän här uti norden, hvarpå vi redan sett ett bevis i deras ursprung utaf förstörda skogar. Men just genom deras sekundära och mera tillfälliga uppkomst ha mossorna aldrig så skarpa gränser, som moarna, utan äro likasom nyckfullt inströdda än här, än der, hvarest polarkrafterna fått öfvertag öfver det organiska lifvet. Och derföre kunna de visserligen söndra trakt från trakt, men icke provins från provins. Mon måste i alla fall respekteras som en kraftig, prod ehuru ensidig produkt af den nordiska och finska naturen, såsom någonting för sig positivt, hvilket endast har den envisheten att ihärdigt motsätta sig hvarje annan kultur, än produktion, än sin egen ursprungliga, hufvuds.hufvudsakligen furan och ljungen; hvaremot mossan är ett negativt resultat af en förvildningsprocess, som visserligen åter i sig innebär möjligheten af en ny produktion genom odlingen.

|24||342|

5 Slättländer bebos i allmänh.allmänhet af ett rörligare, för bildningen åtkomligare folk; hvarföre också den österbottniska befolkn.befolkningen röjer ett inflytande af de friare vindar, som blåsa öfver slätten. Men det är nämndt, att F. har ganska få eg.egentliga slätter och inga sådana, som kunna mäta sig t. ex. med de stora slätterna i R. och T. Till någon del kan man tillskrifva detta det allvarsama, ofta sorgbundna lynne som utmärker vårt folk, det har snarare an ttagit intryck af mon, tagit monat. färg af barrskogarnas mörka grönska och förlorat sig i begrundning vid spegeln af sina sjöar; det har något af mons ihärdighet, envishet och slutenhet. Men å andra sidan motsvaras också frånvaron af höga branter och djupa dalar klyftor i den yttre naturen af det lugnare lynne hos menniskan, som gör att hon sällan förlöper sig i ytterligheterna af motsatta känslor eller häftiga pa lidelser. Sådant landet är, sådant är folket: undertill en gömd granit och ofvantill mörka skogars sus. Men för att icke förlora sig oss i liknelser, är det nog att erinra, det huru dDen finska naturens förmedlande lynne, dess saktmodiga härdigfasta tycke afspeglar sig mycket bestämdt uti hela den finska befolkningens karakter.

6 Det är förut sagdt, att mon har födt barrskogen, barrskogen har födt svedjebruket, och svedjebruket har födt åkerbruket, och åkerbruket är alla näringars moder. Allmänt taget, kan man säga att hela den finska odlingens historia innefattas i dessa få ord.

7 Medan de rika och tätt befolkade länderna i Europa stöda sin kultur på ett bibehållande och ett förbättrande af redan vunna fördelar, genom kommunikationer, genom nya methoder för åkerbruk och industri, således genom ett vidgandet af intensiteten af i landetsoläsligt p.g.a. konservering/inbindning produktionskraft, är Finlands bestämmelse|25||343| ännu i lång tid att vara ett eröfrande land, d. v. s. ett som har sig förelagt att öka kulturens landvinningar extensivt, genom inkräktningar från mossorna, från kärren och, derest det vore möjligt, äfven från mon. Det är så som odlingen hos oss gått framåt genom nybyggen, genom kärrodlingar, sjöfällningar, sveder, kyttländer ,och skogsförödelse, medan methoderna, medan produktionens intensitet gjort ringa, ofta på långa tider inga framsteg. Men om således denna nödvändighet att i främsta rummet utbreda odlingen berättigar vårt folk till en ursäkt för dess försummelse i förbättrandet af dess qvalitativa halt, så måste det gifvas en gräns, der framdrifvandet af den sednare visar tillika blir allt mera nödvändig och slutligen oundviklig, derest odlingen ej skall gå tillbaka. Denna gräns ha vi redan uppnått, hvad skogarna angår. Det är omöjligt att längre fullfölja samma slöseri, samma skogsförödelse som härtills, utan att prisgifva landets kultur åt elementarmakternas förstörande inflytande. Det har visat sig, att lan den finska jordens produktiva kraft aftagit i intensitet, i följd af skogarnas utödande, den dermed följande mossbildningen och årstidernas progression. För detta aftagande måste oundvikligen sättas en damm; den produktiva intensiteten måste höjas, korntal skogarna vårdas och förr eller sednare återgifvas någon del af deras fordna område på en mark,|26||344| som är oåtkomlig för åkerbruket – vare sig att det sker genom skogssådd eller frivillig vextlighet – hkethvilket sednare ej alltid blir möjligt, emedan otaliga åsar, sluttningar och stenbundna marker, der skogen blifvit utödd, icke vidare taga skog af sig sjelfva. Skördarnas korntal måste höjas genom det rationela jordbruket; de underjordiska vattnen måste regleras, aftappas genom dikningar; ängsskötseln måste blifva entt föremål för omtanken i stället för plundringen; boskapsskötseln måste uppdrifvas för att lemna näring åt åkern; kommunikationerna måste nyskapas for hufvudsakligen för jordbruket och icke, såsom mången föreställt sig, ensamt för industrin; folket måste i allmänhet läras att uppfatta jordbruket såsom en vetenskap, hvilken går fram, och ej som en slentrian, som står stilla. Endast derigenom kaunna land och folk hafva en stor framtid och de nationela och andliga intressena gå framåt på grundvalen af de materiela.

8 När man betraktar orsakerna till nuvarande hungersnöd i en del af Finland, kan man ej undgå att känna en viss blyghet öfver att na en sådan tidpunkt, hkenhvilken vi trott oss längesedan ha förbigått, ännu kan inträffa. Det är klart, att vissa stora naturinflytanden, hkahvilka, liksom 1856 års sommar, rubba åretstidernas vanliga gång och nedstämma jordens produktiva kraft, aldrig fullt kunna förebyggas. Wi måste alltid tänka oss, att, äfven under den mest framskridna odling,|27||345| tider kunna inträffa, när frosten härjar, när torkan skadar, när regnet bortsköljer grödan och den inbergade skörden utvisar ett belopp under de vanliga årens. Men det blir odlingens problem, och hade längesedan bordt blifva det, att i möjligaste måtto sätta en damm för dessa inflytanden, att höja ett land och ett folk öfver tillfälligheternas nyck. Wi kunna utan förmätenhet hoppas, att den tid kan komma, när skogarnas skydd och när kärrens uttappande göra frosterna mindre täta och mindre förödande, såsom de verkligen blifvit i landets södra och medlersta delar. Och likaså kunna vi utan fara för stort misstag påstå, att en så utbredd nöd som den nuvarande aldrig inträffat, om befolkningen i det norra och nordöstra landet haft någon aning om ett rationelt jordbruk och dermed följande skogsskötsel. Dertill komma sedan stora administrativa brister, som gjort, att en enda missvext kunna störta stora landssträckor i nöd och till dess afhjelpande påkalla ofantliga ansträngningar både af staten och enskilde. Man fordrar en väl organiserad administration, att förråder af föregående rikare skördar ständigt böra finnas i reserv för möjliga missvextår – det har ej skett hvarken i sokne, eller kronomagasiner – . Man väntar vidare, att en uppmärksam spanmålshandel skall|28||346| i tid förse landet med förråder, när missvext förutses helst vi i sådana händelser ha Rysslands spanma ryskt mjöl att tillgripa – det har ej heller skett, oaktadt resultaterna af skörden redan i medlet af Aug.Augusti bordt vara lätta att beräkna. I stället gjordes exportförbud – också som sådana alltför sena – men hvarje förbud är ett ingripande i den enskilda spekulationen och gör denna omöjlig. Ingen kan vågar att införskrifva en vara, hvars pris kan, genom godtyckliga bestämningar från lagstiftningens sida, undergå de största prisförändringar – och allraminst en vara som är så lätt underkastad förskämning. Af sådan orsak, och emedan lagstiftn.lagstiftningen oupphörligt blandat sig deruti, exsisterar ingen eg.egentlig spanmålshandel i Finland, ty denna handel fordrar icke blott betydliga kapitaler, som kunna bära stora förskotter, utan också mer än vanliga kunskaper för att kunna bedöma rätta tiden och rätta eximporten, och ännu dertill en ständig och öfvad uppmärksamhet på den för beräkningen af en blifvande skörd. I saknad af en sådan handel, som icke skulle ha kostat staten annat än ett liberalare handelssystem, har man nu varit tvungen att bortkasta ofantliga summor på halfva eller sentida åtgärder, som i hög grad försvårats af bristande kommunikation. – Äro engång jordbruket, spanmålshandeln och kommunikationerna ordnade på ett tillfredsställande sätt, så bör en partiel missvext aldrig medföra större rubbningar, emedan bristen på ena stället fylles af öfverskottet på det andra och behofvet alltid blir fylldt af den enskilda|29||347| företagsamheten. Men visserligen shängersammanhänger detta åter med en allmän anda, som nu icke finns, och öfverhufvud med ett system af reformer, som vårt ämne här ej ger oss någon rätt att beröra. Wi ha endast, ur geografisk synpunkt, att konstatera ett faktum, nemligen att nödvändigheten af intens en förbättrad, en intensivare odling i jemnbredd med en utvidgad kultur, icke blott nya eröfringar ifrån ödemarkerna, utan ännu dertill nya eröfringar af det redan för odlingen vunna området – d. v. s. en direktare inverkan af intelligensen på den materiela kulturen, och det är deruti som den statsekonomiska grundvalen för Finlands framtid bör sökas.

9 Nästa gång öfvergå vi till en framställning af dalsystemerna med dithörande orografi och hydrografi.

14/3 57.