Nionde Föreläsningen. 6 Okt. 1871

Nionde Föreläsningen. 6 Okt. 1871.

1 Af 80 kända arter räknar prof. Malmgren 38 sötvattensfiskar och 42, som lefva endast i saltvatten. Men ehuru bland de förstnämnda, som lefva företrädesvis i sött vatten, äro de flesta sådana, som obehindradt lefva äfven i salt vatten. Östersjöns norra vikar ha ganska få fiskarter gemensama med Nordsjön, och de flesta bland dessa äro tydligen vandrande fiskar, som inkommit genom Öresund och händelsevis förirrat sig till våra kuster. Deremot ha vi flera af våra allmännaste fiskar gemensama med Ishafvet, bland dem strömingen, torsken, flundran, hornsimpan och orklan, – småväxta i jemförelse med deras stamfäder i polarhafvet, men för öfrigt fullkomligt lika. Alla dessa invånare i våra haf och sjöar äro qvarlefvande vittnen om den tid, när Östersjön ännu var en vik af Ishafvet.

2 Med hafsvexterna är sannolikt samma förhållande. Men det faktum, som mer än något annat bevisar, att Finland fordom varit med bredt sund skildt från den ryska|52||70| kontinenten, är det, att gränsen för Finlands flora och fauna icke sammanfaller med den vår östra politiska gränsens, utan sträcker sig något längre österut, eller just till den fordna sträckningen af det ofta nämnda sund, som svallat in från det nuvar. Hvita hafvet till den nuv. Finska vikens inre delar.

4. Finlands dalar.

3 Dalar. Jag kommer nu till framställningen af original: af vårt lands höjdförhållanden eller orografi, hvarmed dess vattensystemer eller hydrografi på det närmaste sammanhänga. OmAtt jag här nödgas Det torde tillåtas mig att börja med satser, som väl kunna anses synas alltför elementära, men hkahvilka äro nödvändiga utgångspunkter för en vskapligvetenskaplig uppfattning och en klar öfversigt af landets yta. Finlands fysiska geografi har härtills icke blifvit betraktad ur dessa synpunkter. Man har bredvid hvarandra uppradat de särskilda höjdsträckningarna och de särskilda vattensystemerna, utan att göra sig en riktig föreställning hvarken om deras inbördes sammanhang med hvarandra och med det hela, eller om de lagar, som ligga till grund för dessa fenomener på landets yta. Men detta uppradande af geografiska fakta bredvid hvarandra är lika otillfredsställande, som om man t. ex. i naturalhistorien uppställer slägten och arter bredvid hvarandra utan någon uppfattning af deras inbördes samband och rätta ordningsföljd.

|53||71|

4 Wi ha sett huru vårt land har danats genom de vulkaniska krafternas och vattnets förenade samverkan. Vi ha sett huru det uppvuxit ur hafvets sköte, huru polarhafvet i dessa trakter förvandlats till skärgård och skärgården till en fast kontinent, – huru bergsryggarna, sandåsarna, sandmoarna och de lösare jordlagren uppstått, – huru Östersjöns båda armar, som omfamna Finland, antagit sin nuvarande form, – huru sjöar och floder uppkommit i detta vattenrika land och huru de under årtusenden genomgått en konseqvent fortlöpande utvecklingsprocess. Vi skola nu konstatera den yttre beskaffenheten af de fakta, som sålunda tillkommit, för att längre fram kunna redogöra för deras allmänna inverkanflytande, deras vexelverkan med menniskolifvet och deras samband med vår historia.

5 Ankologi. Den allmänna öfversigten af Finlands yta sammanfatta vi under benämningen Ankologi, eller läran om dalarna. Det är en ny vetenskap, först ordnad och uppställd af den genialiske svensken biskop Agardh. Det är hans på Sverige tillämpade system, som jag har sökt att tillämpa på Finland. Och enligt min öfvertygelse är det ett system, som på engång väsentligt förenklar och förtydligar den vanligen så intrasslade härfvan af ett lands fysiska geografi.

6 Ankologin eller dal-läran utgår från den grundsats, att ehuru hvarje kraft i naturen|54||72| verkar i rät linie, så hara naturens yttre former sjelf,va, i sina yttre former helhet betraktade ingen rät linie att framvisa. Sjelfva dess primitiva rätliniga kristallformer förvandlas i deras massor till kroklinjigaier. obs. Hvarje kraft för sig verkar i rät linie, men flera gemensamt bilda kroklinier. Klotformen är den dominerande för himlakropparna. Våglinien. Våglinien är den dominerande för jordytan, och för djurformerna och för den mskligamenskliga skönhetstypen,, likasom spiralen för luftarterna och för vextformerna. Det är nu närmast med naturens våglinier vi hafva att sysselsätta oss, emedan det är de, som gifva ett lands yta dess allmänna karakter.

7 Det, som härtills intrasslat den fysiska geografin, är att man antagit höjderna som bestämmande för ett lands yta och vattensystemerna såsom beroende af dem. Detta har varit att sätta en del i st.stället för det hela och att, som Agardh säger, »uppfylla kartan med stretande streck, som göra, att den mera liknar en pels, än ett land». Höjderna äro visserligen bestämmande, men endast såsom gränser för dalen, eller m. a. o., dalen är det hela, höjderna äro blott dess yttre råmärken. Det verkligen bestämmande är således dalen i dess helhet, och dalen består, såsom vi strax skola se, af flera delar, som hafva ett inbördes sammanhang.

8 Våglinien af ett land går i många bugter, som ofta tyckas korsa hvarandra. Emedan höjderna äro så ofta afbrutna eller enstaka, och emedan stora sträckor finnas, som knappt hafva en märkbar upphöjning, får man aldrig någon|55||73| reda och klarhet i geografin, sålänge man upplinierar ett land efter höjderna ensamt. Men Deremot om man jemför dessa med vattendragen, som beteckna dalarnas botten, har man åtminstone de högsta och lägsta punkterna gifna, hvaraf man sedan kan sluta till det område, som ligger emellan båda. Wi skola således först betrakta dalens allmänna karakter.

9 Dalarnes karakter. En dal består af tre delar: höjden, som utgör dess gräns; sluttningen, som utgör dess sidor, och bottnen, som är dess djupaste sänkning. Kunde vi ställa på Dalens djup är lika med afståndet mellan dess botten och dess öfversta höjdgräns. Kunde vi ställa på bottnen en stång, hvars öfversta topp vore jemnhög med den öfversta höjdgränsen, skulle således stångens längd vara lika med dalens djup.

10 Höjderna äro antingen bergsryggar, eller sandåsar, eller enstaka berg och kullar, eller också en högslätt. Högland och lågland äro relativa begrepp, som bero dels af närliggande trakter, dels af hafsytan, och kunna inom sig original: inom sig omfatta andra relativa hög- eller lågländer. Hafsytan är anses, i brist på en fastare punkt, såsom den absoluta måttstocken för höjdpunkterna, så att ett lands eller ett bergs absoluta höjd är detsamma som dess höjd öfver hafsytan. Men i sig sjelf är äfven detta ett relativt begrepp, isht vid ett haf, som Östersjön, hvilket icke har fullt samma nivå, som oceanen.|56||74| Vid noggranna mätningar i Finland måste man derföre beräkna oceanens nivå och icke Östersjöns.

11 Höjderna hafva betydelse som dammar mot vindarna och i öfrigt såsom bestämmande för klimat, vegetation och djurverld, men deras original: deras betydelse för dalen uttrycker sig förnämligast deri, att de äro vattendelare. Ty vattendragen äro, som vi strax skola se, dalens mest karakteristiska kännetecken. Wattendragens källor äro relativt alltid på höjden. Så högt, som källan är öfver flodens mynning, så högt är äfven flodens fall. Fallhöjden kan, liksom dalhöjden, betecknas med en stång, som reses vid flodens mynning och som hvars topp står jemnhög med flodens källa.

12 Sluttningen. Sluttningen, som är dalens sida, kan vara antingen brådjup, högsluttande eller långsluttande. En sådan sluttning kan hafva sina relativa ojemnheter, sina relativa höjder, sluttningar och dalbottnar, men likväl i sin helhet utgöra sidosluttningen af en större dal. En annan gång kan sluttningen vara så omärklig, att den för ögat visar sig som en jemn plan yta, en jemn slätt, och denna slätt kan åter vara en skog, ett åkerfält, ett kärr o. s. v. – men allt detta är dock, ur synpunkten af ett större område, en dalsluttning mellan en höjd ofvanför och en dal dalbotten nedanför. – Ty Ssluttningens utm igenkännes alltid af rinnande vatten. Ditåt vattnet rinner, ditåt sluttar landet, ytan må sedan på ett eller ennat ställe synas aldrig så jemn. Strömmar|57||75| och hela flodområden utvisa icke allenast landets sluttning, utan äfven den riktning, der man har att söka dalens botten.

13 Dalbottnar. Enligt hydrostatiken och tyngdlagarna, måste alla rinnande vatten söka sig väg till det djupaste ställe de kunna uppnå,. och Deraf vet man, att ett sådant ställe, der vattnen samlas och hvila, är dalens botten. Likasom flodernas källor utmärka höjden och rinnande vatten utmärker en sluttning, så utmärkera ett haf, en insjö, ett träsk alltid en dalbotten. Det händer, att vattnet i några grundare dalbottnar uttorkar, eller sipprar bort genom jorden, eller rinner ut till andra djupare dalbottnaroriginal: dalbottnare. Men i de djupaste dalarnas botten är alltid vatten. Der är alltid en sjö eller ett haf. Finland har den egenheten att äfven dess grundare dalbottnar utmärkas af vattensamlingar: deraf dess många tusen sjöar. Men det saknar icke heller sådana dalbottnar, der som numera äro torra.

14 Af allt detta kan man finna, att dalen, likasom höjden, är ett relativt begrepp, som beror på omgifningarna. En större dal kan i sig innesluta många mindre. Och å andra sidan kan denna större dal utgöra endast sidosluttningen af en annan, ännu vidsträcktare dal. Kontinenterna i alla verldsdelar innesluta oräkneliga mindre dalar och äro likväl sjelfva endast sidoslutningar emot oceanernas dalbottnar. Det är detta faktum, som sammanbinder geografin på hela jordens yta.

|58||76|

15 RepetitionRepet. 9/10 71. Hafsfaunan. fysisk geografi. – Agardhs Dal-lära. – Grundsats. – Dalens delar – djup – Dalbäcken – Vattu Kärndalar – Vattudrag.

16 Hafsdalar. Verldshafvet innehåller neml. jordens djupaste dalbottnar. Dit rinna alla floder; ditåt slutta alla länder. Och emedan verldshafvets botten, likasom den torra jordytan, består af omvexlande höjder och dalar, måste detn ännu okända djupaste delen af oceanen vara alla dalars dal, till hkenhvilken alla vatten ytterst strömma. Från bottn Sänklodets djup på detta ställe, adderadt tillsamman med höjden af Chimboratzo eller Davalaghiri, skulle således angifva höjden summan af alla jordens dalhöjder. Man känner ännu icke det största djupet, men i polarhafven har sänklodet icke funnit botten på mer än 2000 famnar = 20svårläst p.g.a. överskrivning12000 fot, eller ½⅓ svensk mil. DetMan ärvet således endast, att största dalhöjden bety betydligt öfverstiger en sv.svensk mil, eller rättare 40svårtytt,000 fot. Det är denna höjd, utför hkenhvilken vattnen rinna på jorden.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning

17 Atlantiska oceanens största djup, som blifvit funnet vid mätningarna vid den transatlantiska kabeln, går till omkr. 1400 famnar = 8,400 fot. I jemförelse med dessa oceandalar äro våra när Östersjödalar grunda.

18 Nu rinna Finlands flesta vattendrag ut i Östersjön och dess vikar., Deraf kunna vi men några få nordliga vattendrag utströmma i Ishafvet. Deraf kunna vi sluta, att största delen af Finland utgör en nordöstra sidosluttningen till af Östersjödalen, hvaremot den nordligaste delen utgör en sidosluttning till Ishafs|59||77|dalen. Vi böra således först nämna några ord om dessa haf, till af hkashvilkas område utgör ett litet hörn.

19 Hafsdalar. Ishafsdalens gränser. Om den del af norra polarhafvet, som ligger oss närmast och till hvars södra sluttning vi höra, är icke mycket att säga, emedan vi känna så litet derom. Det har redan tidi tidigt i medeltiden blifvit besegladt af Norrmän och Bjarmer, – sedan 300 år har det varit en jagtplats för alla nationer och ett mål för polarfararnes forskningar. Härtills har man föga öfverskridit 82 breddgraden, och till polen återstår ännu en okänd sträcka. Isfritt? Golfströmmen. Jag har redan nämnt, att denna ocean är den djupaste man härtills mätt. Nordensköld och Malmgren ha uppfångat blötdjur från dess botten på omkr. 126000 fot. – För kommunikationen i dessa högnordiska vatten öppnas nu nya utsigter genom Norrmännens djerfva handelsresor åt öster. Men för Finland har detta haf blott en indirekt betydelse. Våra kuster beröra det icke omedelbart: den politiska gränsen mellan Norige och Finland utlöper i en smal spets, som icke når hafskusten, utan skiljes af en smal landsträcka från den fiskrika Warangerfjorden. – Till Ishafsdalensluttningensvårtytt höra endast 3 små dalen: Enaredalen, Hvita hafs dalen och Onegadalen. Mera härom.