Sjunde Föreläsningen 1/11 62

|56||194|

Sjunde Föreläsningen 1/11 62.

1 Ungefär vid den tid, när häfdernas morgonskymning uppgick öfver det aflägsna Qvenland, begynte än mera fjerran i norden att framskymta ett land, som genom sitt läge står nästan ensamt i historien, och detta land var Finnmarken. Vi veta, att ännu i dag ett landskap vid Noriges nordvestra kust bär detta namn, men våra dagars Finnmark motsvarar endast en liten del af den vida, numera öde och frostiga kuststräcka, hkenhvilken man för ett årtusen tillbaka förstod under detta namn. Af de isländska sagorna finna vi, att Finnmarken i sednare hälften af 9:de seklet gränsade i norr och vester till oceanen, i öster till Gandviken = Hvita hafvet, och Bjarmaland, i söder till Norige och Jemtland, eller, efter andra berättelser, äfven till Qvenland, Finland och Karelen,. Det innefattade således då, utom det nuvar.nuvarande Finnmarken, äfven största delen af hvad vi nu kalla den norska, finska och ryska Lappmarken, och utgjorde den yttre, nordliga landbågen vid Ishafvet, likasom Qvenland utgjorde den inre och sydligare kring Bottn. vikens hjessa. Namnetn Lappe, Lappland = loapspråk: samiska, loppuspråk: finska, uppkommo först i 13:de seklet., Wi ha således intet dittills kallades Lapparne, liksom Qvenerne, Finnar, hvilket namn de i flera trakter af Norige bära ännu i dag.

2 Det folk som bebodde Finnmarken var således Lappar, och om vi ville kunde tvifla derpå, så skulle vi öfvertygas derom af sagornas enstämmiga vittnesbörd,. att Finnmarkens folk var så beskrifves så kort till vexten, att sagorna härleda dess ursprung ifrån ett dvergpar, – hkethvilket för resten noga passar in på den förklaring man numera äger om dvergfolket i Skandinavien. Det var t. o. m. intet ovanligt, att Noriges konungar underhöllo till sin förlustelse en dverg från Finnmarken och läto honom, efter medeltidens sed, spela rolen af hofnarr. Kon. Harald Hårdråde ägde en sådan finsk dverg, som hette Tuta. Han|57||195| var, säger sagan, oaktadt han länge vistats hos konungen, icke längre än ett treårs barn, men deremot mycket tjock, och skalderne måste, på konungens befallning, i särskilda heftiga kämpavisor prisa denne favoritpygmés mandom och hugbålstora egenskaper. – Dessa Finnlappar – desamme, som af äldre förff.författare kallas Crefennæ och Scritovini l.eller Skridfinnar, och hkahvilkas således tillvaro på dessa kuster således var känd redan vid början af vår tideräkning, kallades vid Hvita hafvet Terfinnar och = Teräspråk: finska, klinga,original: klinga kringströfvade i nomadiska horder sitt vida område, sysselsättande sig med fiske och jagt. Deras kulturgrad torde man ej så mycket mindre kunna tänka sig särdeles hög, emedan Lapparne, så långt man känner, i detta afseende stått tillbaka för sina finska grannar; och hvad sagorna berätta oss om Finnmarkens konungar kan naturligtvis endast tillämpas på höfdingar öfver spridda horder och fiskelag. Men deras jagt och fiske vaoro så lönande, att de sedan urminnes tider bortbytte sina varor mot utländska produkter, särdeles mjöl, fläsk och smör, hvarpå de då voro lika begifne som i en sednare tid på bränvinet. Tilli Härigenom förvärfvade de för den tiden stora rikedomar, som innan kort utsatte dem för Norrmännens roflystnad. Dessa hårdhändte krigare, som vid samma tid voro en skräck för hela södra och vestra Europa, försmådde ingalunda det närmare och beqvämare byte, som Lapparne erbjödo dem. Deras vikingaskepp seglade utefter kusten ända till Hvita hafvet, och ömsom handlande, ömsom plundrande, och gjorde slutligen hela Finnmarken skattskyldig under Noriges konungar.

|58||196|

3 Redan Harald Hårfager tillsatte embetsmän, som skulle handla med Finnarne och indrifva tribut af dem. Sagorna omtala flera sådana uppbördsmän:, en Brynolf, en Bard, sedermera bland dem äfven samme Thorolf, som ingick förbund med Qvenerne. Till Finnmarken gick han med 95 man, den största styrka någon till den tiden medtagit dit, hkethvilket bevisar att Lapparnes motstånd ej kan ha varit synnerligen fruktansvärdt. I Finnmarken fick Thorolf veta, att en skara s. k. Kylpingar (troligen Qvener l.eller Karelare) kommit österifrån i samma afsigt som Norrmän, neml.nemligen att handla och, der det så föll sig, äfven plundra. Uppbragt öfver detta intrång i Norrmännens handtverk, öfverföll Thorolf Kylpingarne, ett fjällfolk, dödade 100 af dem och tog ett stort byte af deras medförda varor. – Finnmarken var en förläning, stundom för en, stundom för två läntagare, som Konungens uppbördsmän bodde vanligen bodde i det till Fmk. gränsande Halogaland och riktade sig så på denna marknad s. k. Finnafärd, att de vanligen inom kort tid samlade stora rikedomar, och derföre utnämndes dertill endast konungens synnerliga gunstlingar; men för alla andra var handeln på Fmk. vid lifsstraff förbjuden. Vanligen erlade uppbördsmännen en bestämd tribut af Fmks varor åt konungen: en af dem betalade för hvarje halfår 30 marker silfver, hkethvilket knappt ansågs utgöra hälften af Fmks verkliga inkomster.

4 De förnämsta varor man hämtade från denna nordliga bygd voro pelsverk, ren- och björnhudar hvalfiskben och skeppståg. En rik Finnlappe betalade vanligen om året i skatt 15 mårdskinn, 5 renhudar, 1 björnhud, 10 korgar fjäder, en tröja af björn- l.eller utterskinn, ett skeppståg af walrosshud och ett annat af skjälskinn, hvardera 60 famnar långt. – Äfven skepp och båtar voro en utförsartikel: de drakar, på hkahvilka Norrmännen lato seglade ut att härja Europa, voro ej sällan byggda i Fmk.

|59||197|

5 Det fanns likväl en mera förädlad vara, som den ryktbaraste och mest eftersökta i Fmk., och det var den s. k. Finna gjoldispråk: fornisländska = Finnguldet, finnskatten, hvarmed man egentligen förstod bågar, pilar och andra i Fmk. förfärdigade vapen. Det är troligt, att den ständiga jagten gjorde Lapparne till utmärkte bågskyttar, och bågfabrikanter, en utmärkelse, hkenhvilken de delat med hela den finska, för att ej säga hela den skythiska folkstammen. Saxo Gramm. och Joh. Magn. omtalara dessa Finnars stridbarhet, deras stora, breda pilar och samma skicklighet i skidlöpning, som förvärfvat dem namnet Skridfinnar. Olof Tryggvas. saga berättar, att den rike och mäktige Raudur hade ett antal Finnar i sin tjenst som krigare: troligen var denne Raudur sjelf af finsk börd, likasom de mäktige Hladejarlarne. men Sitt förnämsta rykte fingo väl dessa Finnarnes vapen af den mystiska trolldomsmakt, som troddes innebo uti dem. – Ett särdeles utmärkande drag för alla Finnar i Skandinavien, såärdeles dvergarne = Lapparne, är just deras berömda smiden, icke blott bågar, utan än mera svärd. Dessa svärd troddes bita igenom hvarje brynja, hkenhvilken icke var lika förtrollade som de och förlänade derigenom säker seger. Ett sådant svärd var t. ex. be Angantyrs berömda Tirfing (Terfin?), hkethvilket smiddes af dvergar åt Odins sonson Svafurlane och genom sin magiska kraft blan äfven blef Hjalmar den hugfulles bane på Samsö. Sid. 62.

6 Att Qvener med fasta bostäder varit bosatte i närheten af de nomadiske Lapparne, visar sig tydligt af många ställen i sagornaoriginal: sagorn, bland annat af en särdeles fantastisk berättelse i Harald Hårfagers saga, hkenhvilken jag vill anföra dels derföre, dels som ett af de många bevisen på Finnarnes utomordentliga trolldomsrykte.

7 Konungen, heter det, blef en julafton bedd till Finnen Svase (= Susispråk: finska, Ulf) och begaf sig till honom, oaktadt alla hans vänners varningar. Denne finneoriginal: finee hade en dotter ovanligt skön dotter Snäfrid, som om julqvällen iskänkte mjödet åt konungen. – Anm.Anmärkning Häraf synes att finnen måste ha ansetts bebotto en gård, emedan ett julgästabud i annat fall varit otänkbart. Och Namnet Snä- l.eller Snöfrid betecknar, likasom finndöttrarna Drifva och Skialf, endast den nordliga bygdens rykte för vinterköld.|60||198| Knappt hade konungen druckit af mjödet, innan han upptändes af brinnande kärlek till den förtrollande finskan och genast begärde henne till sin gemål. Han älskade henne så högt, att han för hennes skull förglömde rikets styrelse och alla den mandom, som dittills gjort hans namn så fruktadt i norden. Han satt från den tiden overksam hemma, sommar och vinter uti sin konungaborg; och ingenating böner kunde förmå honom att åter ihågkomma sin pligt och sina bragder. Sedan han sålunda suttit i flera år och erhållit fyra söner med sin finska gemål, föll hon i sjukdom och dog, men hennes hy förändrades icke af döden, och hennes skönhet fortfor att stråla med samma glans, som förr uti lifvet. I tre år satt konung Harald försjunken i hennes åskådande och väntade blott att hon skulle vakna igen, medan hela Norige sörjde öfver sin konungs förvillelse. Ändtligen förmådde intalade honom Thorleifer den vise, att hans och hans gemåls ära led förfång deraf att Snäfrid låg qvar i samma kläder, hvari hon dött, och konungen lät då lyfta henne ur sängen, för att kläda henne i nya kläder. Men q i Snäfrids kläder låg hemligheten af hennes förtrollning. Såsnart de fråntogs henne, blånade hennes skönhet bort, och der låg nu endast en vederstyggelig gestalt, ur hkenhvilken kröpo ormar, ödlor och paddor. Konungen lät då bränna den döda på bål, och från den tiden styrde han åter sitt rike med kraft och visdom.

8 Berättelsen är, som vi lätt finna, en af de romaner,|61||199| som så ofta möta oss i de isländska sagorna. Men den skildrar lifligt detn djupt rotade fruktan, som norrmännen hyste för hvarje beröring med finnarne, och den som tror denna fruktan ha ingifvits dem af att Lapparne, hkahvilka, såsom vi sett, utan svårighet kufvades af en hand full dj vikingar, den har glömt, att samme Norrmän för sin otroliga djerfhet voro hela Europas plågoris.

9 Vi skola också strax finna, att icke ens den finska trolldomen ensam förmådde injaga en sådan fruktan hos Norrmännen, derest den ej tillika understöddes af krigiska egenskaper.

10 Både de historiska och de romantiska sagorna äro uppfyllda af berättelser om Norrmännens ryk färder till Bjarmaland, hvilka ansågos bereda dem på engång den högsta ära och högsta vinst. – Hvar detta Bjarmaland var beläget, derom var länge mycken tvekan hos senare forskare. Man Scheffer trodde en tid, att dermed förstods Finnmark Lappmarken Björner åter det nuvar.nuvarande landskapet Medelpad i Sverige. Andra åter Rudbeck och Werelius ansågo att dermed har menats det nuvar.nuvarande Lappland, och det behöfdes icke mer, än att på Åland fanns en socken benämnd Jomala, för att öfvertyga en bland desse forskare, som bygga hela pyramider af historiska hypotheser på en namnlikhet, derom, att med B:land icke förstods något annat än Åland. (Sid. 63.)

11 Innan vi lemna den urgamla finska befolkningen i Skandinavien, bör det anmärkas, att der finnas många såväl Finnar som Lappar ännu i dag. I Vermland, i Dalarna, i Gestrikland, Helsingland, Ångermanland och Medelpad bor ännu ett stort antal finska familjer i de s. k. Finnskogarna, der de ända till sednaste tider lifnärt sig med det nationela svedjebruket och bott i pörten af välbekant finsk konstruktion. I en del trakter ha dessa kolonister redan blifvit till en del försvenskade och tala båda språken; i andra vidhålla de uteslutande och med äkta finsk seghet deras förfäders språk. Gottlund, hkenhvilken man har att tacka för de pålitligaste skildringar af detta folk och hkenhvilken under sina ungdomsvandringar i Finnskogarna genom sin outtröttliga ifver att förskaffa dessa finnar rattvi en bättre ställning vann deras tillgifvenhet till den grad, att man kallade honom finnkungen och, eget nog, äfven misstänkte honom för politiska planer till Finnarnes emancipation,|62||200| – Gottlund, säger jag, besöktes engång i Sthm af tvenne Savolaksare och dessa blefvo ej litet öfverrraskade, när han inbjöd dem till ett sällskap, der det talades endast finska, och i sällskapet befunno sig Finnar från sex olika provinser i Sverige. Man har vanligen trott, att dessa Finnar härstamma från finske kolonister, mest savolaksare från Rautalampi härad, införskrifne af Gustaf I och Carl IX för att odla och bebygga de oländiga skogstrakterna. Nyare forskningar utreda likväl allt tydligare, att denna senare kolonisation skedde på underlaget af en vida äldre, som bebo alltfrån urminnes tid bebott skogarna i det inre af Sverige, likasom man numera i alla svenska provinser upptäckt sp urgamla spår af Finnar i nästan alla svenska provinser. Samma förhållanden exsistera i Norige., Man har visserligen utredt, att der senare finske kolonister der från sv.svenska sidan öfverstigit fjällen och koloniserat sig omkr.omkring år 1624, som de sjelfva efter deras egnaoriginal: egen berättaelser flyktingar vid ett ryskt infall i norra Fd,. men

12 sid. 61. – Hvar detta Bjarmaland var beläget, derom var länge mycken tvekan hos senare forskare. Man Scheffer trodde en tid, att dermed förstods Finnmark Lappmarken Björner åter det nuvar.nuvarande landskapet Medelpad i Sverige. Andra åter Rudbeck och Werelius ansågo att dermed har menats det nuvar.nuvarande Lappland, och det behöfdes icke mer, än att på Åland fanns en socken benämnd Jomala, för att öfvertyga en bland desse forskare, som bygga hela pyramider af historiska hypotheser på en namnlikhet, derom, att med B:land icke förstods något annat än Åland. (Sid. 63.) Numera är det genom Arvidson och slutligen genom Castrén 1844 fullkomligt utredt, att Bjarmaland utgjorde landet på båda sidor om Dvinafloden, från Onegafloden var detsamma, som af Ryssarne kallades Savolotschieeskaja Tschud = Tschudernes land bortnorrom landsåsen, eller kortare Savolotschie, hvarifrån finska provinsen Savolaks har sitt namn. Kärnan af detta land utgjordes af Dvinas flodområde. Det sträckte sig således i norr till Hvita hafvet, i S. till inemot det nuvar.nuvarande Kasan, i Ö. med obestämda gränser inemot Ural, i N.O. till Petschora, i V. till Bielozero, Wolgas vestra bifloder och slutligen ytterst till de karelska insjöarna – ett vidsträckt område, motsvarande något mer, än hvad man i senare tider kallade Permien. Bjarmaland = Perämaaspråk: finska.

|63||201|

13 Att Bjarmerne voro af finsk härkomst, har man aldrig betviflat, men det är Castrén, som tydligt bevisat, att Bjarmerne voro ingenting a hvarken mer eller mindre, än obs. rena Karelare. Detta ger det i sig sjelf intressanta landet och folket deten vigtig betydelse för belysningen utaf vår egen forntid. De isländska sagorna äro emellertid så uppfyllde af dvidunderliga fabler om Bjarmaland, att man mången gång endast med svårighet kan urskilja hvad som i dessa sagor är historiskt från det som i dem är endast foster af en liflig fantasi.

14 Första gången omtalas B:land af Norrmannen Other, i hans för Alfred den store förf.författade resebeskrifning, således omkr. år 890. Other säger sig neml.nemligen ha velat utforska huru långt Finnmarken sträckte sig i norr eller om något folk bodde än vidare norrut. För den skull seglade han i tre dagar rakt åt norr med landet till höger och hafvet till venster, tilldess han kom så långt som hvalfångarne plägade färdas, när de foro som längst. Sedan for han ännu tre dagar norrut: då böjde sig landet åt Ö., hvarföre han måste vänta på NW. vind. Derpå seglade han åt Ö. i fyra dagars tid, hvarpå han måste vänta på N. vind, emedan landet nu böjde sig åt S. Sedan färdades han åt S. utmed landet i fem dagars tid. Då såg han en stor flod, som gick långt in i landet; vid dess mynning ankrade han och vågade ej landstiga, af fruktan för invånarne, som i stor myckenhet bodde vid stranden och talade ett språk, hkethvilket Other ej förstod mer än fågelqvitter, men Other tyckte det likna finska språket, som han kände från Norge. Detta folk var nu Bjarmerne och floden kallades af Skandin:neSkandinaverne Vinå. Man skulle tycka, att redan Others berättelse tydligt angifvit B:lands läge. Men – Finnmk, Lappland, Medelpad, Åland.

|64||202|

15 Det som utbredde B:lands rykte vida kring norden och ditlockade talrika, roflystna skaror af no Skandinav.Skandinaviska vikingar, var dess dels dess dyrbara handelsprodukter, dels dess utomordentliga rikedomar af guld och silfver. Other besökte landet för hvalrossarna att tillegna sig hvalrosständer och skeppståg. Efter hans tid kommo alltflera Norrmän, höllo köpstämma vid Vinås mynning och tillbytte sig ishti synnerhet dyrbara pelsverk. Men det skedde här som i Fmken, att Norrmännen sporde en synnerlig begärelse att, om möjligt, hellre taga sin nästas egendom, än köpa den, och med deras råa ärlighet påfunno de dervid en sed, som icke brukas vid nutidens marknader. De öfverenskommo neml.nemligen att under vissa dagar skulle det vara fred mellan dem och Bjarmerne, och derunder skulle man byta varor, men derefter uppsades vänskapen, och då röfvades utan betänkande allt hvad man kunde öfverkomma. Ofta brydde sig Norrmännen icke ens om några formaliteter, utan landstego genast att plundra. De lockades dertill utaf en särskild frestelse. Hos Bjarmerne, berättar oss Sturleson, rådde neml.nemligen den sed, att när rike män afledo, skiftades hans lösegendom så, att den döde erhöll stundom hälften, stundom tredjedelen mot arfvingarne, och de dödas andelar nedgrofvos i högar på en särskild plats vid Vinå, omgifven af en hög skidgård, och förvarad med en låst port. Sex Bjarmer v Äfven inlades i högarne vid hvarje barns födelse en handfull silfver. Men om dessa högar uppgräfdes, ansågs detta såsom den största landsolycka, emedan det ådrog landet de dödas förbannelse, och derföre vaktades skidgården hvarje natt af sex Bjarmer, hvilka turvis vakade; två i sender. Inom skidgården stod dessutom Jumalas bild, som bar i sitt knä|65||203| en silfverskål, fylld med penningar, och omkring halsen en stor gyllene kedja.

16 Så långt är det sannolikt, att berättelserna öfverensstämma med verkliga fakta: vi påminna oss t. ex. huru Ryssarne än i dag berätta, att Tschuderne nedgrofvo deras skatter i jorden. Men snart ser man denna första enkla berättelsen mycket utsmyckad. Andra sagor förtälja, att Bjarmernes offerhus l.eller Jumalatempel bevakadt af 30 trollqvinnor, stod vester om Vinå, mycket skönt och glimmande af guld och ädla stenar, så att marken glänste vid omkring. Innanför tröskeln var en graf, full med gift. Inne i templet satt stod Jumalas (enligt andra, Thors) bild på ett altare, bärande på hufvudet en krona med tolf dyrbara ädelstenar, och kring halsen ett perlband, som värderades till 300 marker guld, och framför sig på ett bord af silfver ett gyllene buffelhorn, äfven uppfylldt med gift. På knäna bar bilden en pokal af guld, så stor att fyra män knappt kunde tömma honom, när han var bräddad med vin, och pokalen var fylld till randen med rödaste guld. Öfver bilden hängde vidare en pell l.eller baldakin, i värde motsvarande tre de rikaste skeppslaster. Vidare bodde i templet en trollkunnig prestinna vid namn Kolfrosta, som uti hvarje mål förtärde en två års qviga (jmför Snäfrid); hon var den bjarmiske konungens moder och vaktades af en träl, en förtrollad gam och en dito tjur, alla förtrollade hkahvilka genast dödade alla som nalkades. Slutligen fanns i templet en lönngång, förvarad med en stark jerndörr, och innanför den satt fängslad den sköna Ledur, hkenhvilken skulle blifva Kolfrostas efterträderska, men befriades af vikingarne Herröd och Bose.

17 Sådana sagor rikedomar måste naturligtvis locka till talrika vikingatåg. Den förste som omtalas kände Bjarmalandsfararen var Harald Hårf:s son Erik Blodyxe i början af 10:de seklet; efter honom drog hans son Harald Gråfäll|66||204| ditåt och slog Bjarmerne i ett blodigt, vida beryktadt slag »på Vinås backar». – Lika berömd är den färd, som Norrmännen Karli och Thorer Hund år 1026 företogo till B:land. Karlis fartyg var bemannadt med 25 och Thorers med 80 välrustade män. De köpslogo först med Bjarmerne, men då bytestiden var till ända, uppsade de freden och seglade ut från Vinå. Om Natten derpå beslöto de plundra Jumalatemplet. De qvarlemnade alltså några få män att bevaka skeppen, och landstego i mörkret och gingo först öfver en slätt, derpå genom en stor skog, vid hvars utgång de stötto på den bekanta skidgården. Nu fogade lyckan, att de sex som skulle vaka begifvit sig bort i sin tur, och deras efterträdare voro ej komne ännu. Thorer Hund gick och Karlin gingo då till skidgården, häftade fast sina yxaor ofvantill och klängde sig öfver, hvarpå de inifrån öppnade porten och insläppte sina landsmän. Dessa borttogo då ur högarna så mycket guld och silfver, som de förmådde bära. Thorer ryckte till sig den gyllne pokalen ur Jumalas knä, Karli åter ville nedrycka gudens halsband och högg derföre till det med yxen. Men hugget blef för hårdt, så att Jumalas hufvud nedstörtade med ett förfärligt dån, hvarpå vakten, som nalkades, märkte oråd och begynte att blåsa i sina horn. Då, säges det, förnummo Norrmännen hornskall på alla sidor omkring sig och måste med stor hast springa allt hvad de förmådde genom skogen tillbaka till sina skepp, hkethvilket lyckades endast genom Thorers trollkonster, som han lärt sig uppe i Finnmarken och hvarigenom han förvände Bjarmernes syn, så att de ej kunde se Norrmännen, ehuru de på alla sidor omringat dem. – Thorer Hund = Hun l.eller Hune, hvaraf Hunnernes namn.

|67||205|

18 Efter Th. Hunds äfventyr omtala ej sagorna någon Bjarmalandsfärd förrän år 10960, då norske prinsen Håkan säges ha anfallit och besegrat Bjarmerne. Derefter tiga sagorna åter länge, tilldess att de omtala den sista Bjarmalandsfärden år 1222, då tvenne norrmän Andreas Skialdarbrand och Ivar Udvig med fyra fartyg angrepo Bjarmerne till straff hämd för det att Bjarmerkonungen en vinter öfverfallit och nedhuggit besättningen. – Äfven af Bjarmernes strider med Novgoroderne finnas flera spår i de isländska och ryska krönikorna. Jaroslaf, furste af Novgorod, hade råkat i fejd med sin broder Burislaf furste af Kiev, och Burislav sökte bistånd hos Bjarmerne, bland hkahvilka han samlade en talrik här och drog mot sin broder. Der uppstod ett skarpt och blodigt slag, i hkethvilket Bjarmerne efter tappraste motstånd öfvervunnos, förnäml.förnämligast genom de norrmäns tapperhet, hkahvilka Jaroslaf hade uti sin sold.