Tjugonde Föreläsningen. 28/10 67
Kommentar
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
1 Dackefejdens småländskt bondeuppror 1542–1543, lett av Nils Dacke.
stycke – textställe – kommentar
1 Dackefejdens småländskt bondeuppror 1542–1543, lett av Nils Dacke.
Tjugonde Föreläsningen. 28/10 67.
1 Efter Dackefejdens slut följde i hela Sv:s rike ett tioårigt fredslugn, som gaf kon. Gustaf tid att befästa sina storverk. Det första hade varit rikets befrielse och upplösningen af Kalmare Union. Det andra, allt ännu fortgående, var reformationen. Det tredje, som skulle kröna verket, blef arfföreningen i Vesterås år 1544. – Redan år 1526, då sv.svenska rådet uppmanade konungen att välja sig en gemål, försäkrades, att, derest Gud skänkte honom söner, skulle en af dem – »helst den äldste» – blifva hans efterträdare. De öfrige skulle, som kungabarn anstår, försörjas med land och län. Dessa löften gjordes utan afsigt att upphäfva det gamla arfvalriket. Meningen var att, såsom vanligen skett, välja den äldste konungasonen till fadrens efterträdare och, enligt feodalväsendets ännu fortlefvande vanor, försörja de öfrige medelst län under kronan. Utgången blef dock en annan, än de förste rådgifvarne hade föreställt sig.
2 Kon. Gustaf förmälde sig år 1531 med prinsessan Katharina af Lauenburg, syster till danske konungen Christian III:s gemål, och af detta mindre lyckliga politiska äktenskap föddes år 1533 sonen Erik. – Katharina af L. dog år 1535 och året derpå förmälde sig kon. Gustaf för andra gången med Svante Stures fästmö Margaretha Leyonhufvud. Af detta äktenskap, som blef lyckligare än det första, föddes 10 barn, af hvilka 8 kommo till vuxen ålder, och bland dem prinsarne Johan, Magnus och Carl. Margaretha L. dog år 1551 och af sitt tredje äktenskap år 1552 med G. Roos’ fästmö Katharina Stenbock erhöll konungen inga arfvingar. Han hade emellertid 9 barn, och denna talrika familj väckte ganska naturligt hans önskan att lagligen betrygga deras arfsrätt till riket. Nu framkallar alltid den ena motsatsen den andra. Likasom kyrkans öfvermakt under kath.katholska tiden följdes af hennes förtryck i början af reformationen, så följdes konungamaktens ytterliga svaghet under unionen af nu af en|110| stark lutning åt enväldet. Riket hade lidit så länge af partifejderna, att man nu villigt medgaf åt konungamakten nästan allt, blott för att bibehålla ordning och lugn. Från Vesterås recess, när kon. G. förstod att man ej mer skulle vägra honom något, som han fordrade med hela kraften af sin energiska vilja, blef han i sjelfva verket en envåldskonung, som efter behag kunde uttänja de qvarstående, men nog sväfvande lagar, som skyddade folkfriheten. Han vande sig alltmera att hushålla med riket såsom med sin privategendom – han ansåg sig för en god husfader, hkenhvilken efter bästa förstånd styrde en talrik familj af undersåter och mot hvars myndighet ingen af familjen var befogad att göra en invändning. När han pålade nya skatter eller plundrade kyrkorna eller begärde skänker, som det icke var för en undersåte rådligt att neka, så följde han den vanliga regeln i privatekonomin att taga hvar det finnes och lägga hvar det behöfves. När han förbjöd Smålänningarne att föra sälja sina oxar utom landet, eller när han förbjöd Finnarne att sälja smör och fläsk annorstädes än i Stockholm, så ansåg eller när han sjelf dref handel med salt och jern, ansåg han sig fullkomligt berättigad att behandla riket ungefär som när han gaf föreskrifter för sina landbönder och afvelsgårdar. Det var den patriarkaliska regeringsformen i all dess maktfullkomlighet, ehuru omgifven af lagliga former, der folkviljan ännu hade ett sken af yttranderätt. Så var det naturligt, att han som en god husfader äfven skulle försörja sina barn, och det skäl var nära till hands, att entt så talrikt kungahus destomer betryggade riket mot alla försök af Dmk att återupplifva unionen. Valriket innebar alltid en fara för pa åt detta håll och för nya partiförändringar inom landet. Derföre skulle valriket förvandlas till arfrike, i rikets, icke mindre än i konungens eget intresse.
|111|3 – År 1540 framledde kon. G. prinsarne Erik och Johan inför det församlade rådet i Örebro, utdrog sitt svärd, lät de närvarande vidröra klingan och förestafvade dem en ed, hvari de erkände hans söner såsom rätte arfvingar till riket. Fyra år derefter blef detta högtidligen bekräftadt på riksdagen i Vesterås år 1544.
4 G. Wasa var nu, efter Dackefejdens kufvande, mäktigare än någonsin och dikterade utan gensägelse riksdagens beslut. Här erkändes först svenska kronan vara ärftlig inom Wasaätten och sedan att denna krona skulle ärfvas efter förstfödslorätten af kon:s manliga arfvinar. Omedelbart derefter hyllades den 11 årige prins Erik som rikets thronföljare.
5 Denntta ödedigra beslut, kändt i sv.svenska historien under namn af arfföreningen i Vesterås, fatta skedde Knutsdagen den 13 Januari 1544 och utfärdades å alla ständernas vägnar af adeln, som här kallar sig »Sveriges kronas medledamot och stöd». Ytterligare förklarade sig ständerna på riksd. i Strengnäs år 1547 villiga att erkänna och upprätthålla »den testamentsordning, som kgl. majestät mellan sina konungsliga lifsarfvingar gjort eller görandes varder.» Denna stadga är åter å de öfriges vägnar utfärdad af presterskapet. – Genom dessa tvenne beslut var således Sv. förvandladt från ett valrike till ett arfrike. – Principen är riktig och har efterhand blifvit erkänd af alla monarkier. Den sista, som ännu bibehöll valriket, var Polen, – och det fick med sin frihet, sin sjelfständighet och sin nationela tillvaro betala sitt halstarriga vidhängande af en form, som vid hvarje thronförändring hotar hvarje ett rike med anarki. Faran af en arfsrätt till kronan ligger icke i bördens slump, som så ofta låter en Erik XIV efterträda en G. Wasa; faran ligger i saknaden af konstitutionela garantier mot konungamaktens missbruk. Sv.Svenska folket behöfde, likasom alla andra, sekler af kamp och olyckor,|112| för att lära sig inse denna fara. Den konstit. monarkin är öfverallt ett resultat af århundradens dryga lärpenningar. På G. Wasas tid var denna konstitutionela monarkin ännu okänd i hela Europa. Skrank Alla lagar, alla skrankor kring konungamakten betydde så litet, att det öfverallt berodde på en konungs egen personliga kraft, om han var svag eller de facto enväldig. Vi få ej glömma att G. W. var samtidig med Henrik VIII, Carl V, Frans I. Hvad betydde för dessa regenter en lag, när det låg i deras intresse att trampa den under fötterna?
6 För Fd blef arfföreningen i Vesterås af en stor och genomgripande betydelse, derigenom att den upphäfde kungabrefvet af 1362, som gaf Fd rättighet att deltaga i Sv:s konungaval. Denna rättighet hade blifvit så hofsamt begagnad, att icke mer än en enda gång, neml. år 1457, och äfven då blott för en kort tid, någon strid uppstått mellan de båda nationerna om konungavalet. Men denna rättighet innebar var likväl af stor politisk betydelse. Den ställde Fd som en fristående medlem i det federativförbund af skilda sv.svenska landskap, som frivilligt förenade sig om ett gemensamt öfverhufvud. Den ställde f.finska nationen bredvid, icke under den svenska; den gaf Fd, enligt tidens åsigt, en bestämmande röst i rikets styrelse. När denna rättighet nu blef upphäfd, förvandlades Fd de jure och de facto till en provins under Sv:s rike och förblef i denna ställning ända till 1809. Följderna blefvo också ganska snart kännbara och ledde till en reaktion, som uppträdde under hert. Johan och i klubbekriget mot Sv:s öfverhöghet.