Andra Föreläsningen. 29/9 64

Andra Föreläsningen. 29/9 64.

1 Den vårdagjemning i häfderna, som med det 16:de seklet inbröt öfver Europa, var föregicks och efterföljdes af våldsama politiska kriser. Konstantinopels fall intagande, Granadas eröfring, och Amerikas som gjorde Span. till stormakt, feodalväldets fall, som i Frankrike, som der hade samma påföljd, – det burgundiska rikets korta glansperiod och bråda undergång – Italiens splittring – sönde blodiga krigen mellan röda och hvita rosen i England – tyska kejsaredömets sönderfallande – Hussitkrigen – bondefejden i Tyskland – Nederländernes vederdöpare – Rysslands befrielse från Mongolernas ok – allt bådade en för Europas statsskick en ny tid, för hkenhvilken tre mäktige monarker, Carl V, Frans I och Henrik VIII täflande uppträdde som fanbärare. Och på samma gång: andl. kr.andlig kris vägen till Indien – Amerikas upptäckt – de stora uppfinningarna, krutet, kompassen, boktryckarekonsten, som buro en hel framtid i deras sköte – de klassiska studiernas återuppvaknande – konster naturvetenskaperna – det filos. tänkandet – konsterna – och slutligen Luthers jättelika gestalt på den rom. hiera ruinerna af Roms verldsherravälde. – Och dessa stora hvälfningar i tidens öppna sjö underläto icke att ganska snart kasta sin svallvåg äfven mot nordens aflägsna stränder, ty man skulle mycket misstaga sig, om man trodde att dessa länders aflägsenhet skyddade dem för tidens stormar: tvärtom –

|11|

2 I allmhtallmänhet begynte den nya tiden med stora och stormiga krafters fientliga brottande mot hvarandra på alla håll, utan klara, bestämda mål. När den enda makt, som dittills shållitsammanhållit allt, – när den romerska kyrk hierarkin, skakade af schismen och ställd under förmynderskap af kyrkomötena, dethroniserades från sitt verldsherravälde, tycktes i början allt falla åtskils, – och uppskrämde tillika af en rad sällsama naturföreteelser, trodde tidens fromme män på werldens snara undergång och den yttersta domen. Luther, reform.reformation I dessa, som man trodde, yttersta tider och

3 Och dessa stora hvälfningar i tidens öppna sjö underläto icke att ganska snart kasta sin svallvåg äfven mot nordens aflägsna stränder, ty man skulle mycket misstaga sig, om man trodde att dessa länders aflägsenhet skyddade dem för tidens stormar: tvärtom – Så finna vi äfven nu det närmaste samband mellan tidens rörelser och händelserna i norden. Ur Rds befrielse från Mongolerne gaf Czar Ivan den förskräcklige III rådrum att och anledning att kasta sina vilda horder öfver Fd och Estland i den s. k. stora ryska fejden, hkenhvilken med några afbrott fortfor från 1490 till 1505 och särdeles åren 1496, 97 förvandlade större delen af Fd till en ödemark. Ur Christian II:s förbund med sin svåger kejsar Carl V gaf å en annan sida den danske konungen mod att åter företaga sig eröfringen af den Norige och Sverige, hvarur slutligen, efter Sturarnes fall, Gustaf Wasa framgick som befriare och grundare af ett nytt tidehvarf för Sv. och Fd. – Sädeskornet ur sveden.

4 Sid. 258. Båda dessa motståndare, Chr. II och G. Wasa, äro storartade personligheter, och striden mellan dem erbjuder det tragiska intresse, som alltid åtföljer kampen om stora mål, utkämpad med starka viljor. Båda voro reformatorer, båda lysande politiska snillen: skillnaden låg i deras mod, som hos och deras karakterer. Chr. var den ende som förstod K. U.Kalmare Union tanke – han ville grundandet af en skandinavisk stormakt politiskt: hvaremot; hos G. W. grundandet af ett sjelfständigt Sverige,. Sedligt. – sSkillnaden låg Med afs.afseende å deras karakterer, var Chr. II en arm af sprödt jern, som väl kunde döda, men brast i motgången – G. W. var en ek tillika i deras karakteren, som hos G. W var af statsman, fastare virke – Chr. II var ett stort snille, men utan hjerta en kall, sjelfvisk natur, som i sina beräkningar glömde att taga folkens känslor|12| med i beräkningen och slutligen öfverväldigades af den allm. rättskänslans storm, hvars lagar han trampat under sina fötter. Blott politiskt. G. Wasa deremot stödde sig på ett stort det sedliga motivet neml. af sitt frihetens kamp mot utl.utländskt förtryck och gick derföre som segrare ur den olika striden.

5 Vid sidan af desse den stora hvälfningens chefer, en dansk och en svensk, står icke ovärdigt en tredje, som representerade Fd, neml. biskop Arvid Kurck. Kung Chr. och G. Wasa Lika storartad såsom konungarne, föll denne siste kämpen för ett försvinnande tidehvarf, föll han me ärofullt tillika med allt hvad hans tid dittills ansett för heligt och dyrbart wördnadsvärdt, lemnande sin tro och sitt land som en värnlös enka efter sig, men också och lemnande också i rätta stunden fältet fritt för införandet i Fd af Luthers reformation.

6 Jag har tillförene sökt visa huru denna stora andliga omhvälfning i Sv. och Fd först uppträdde med en afgjord politisk karakter, åsyftande att flytta den kath.katholska kyrkans öfvervägande makt i konungens händer. Det var en maktförändringoriginal: Maktförändringen under nam innan det blef en trosförändring. Och denntta politiska syfte, bibehöll som grumlade rörelsens andliga halt, bibehöll reformationen i norden mer eller mindre ändusvårtytt under hela 16:de seklet. Sedan konungen blifvit kyrkans öfverhufvud, blefvo biskoparne kungatjenare, beroende af staten som och användes af regenten att befordra hans politiska syften. Så se vi icke allenast de f.finska biskoparne Agricola och P. Juusten användas för politiska beskickningar, utan äfven bisk. M. Skytte och E. Erici begagnas tvingas att afträda till kon. kyrkans rikedomar samt bb.biskoparne Juusten och Ericus Erici begagnas att genomdrifva Johan III:s liturgiska hugskott. 1554 delning, rivalitet. Den nyss så rika, så stolta kyrkan var numera fattig och förödmjukad; så fattig, att b. Juusten måste förbjuda pastorerne att begagna sina kapellaner till drängsysslor; – lerkärl – många kyrk. förfallna. Johan: till skrudar – Kyrkorn hennes välgör. anstalter, hennes skolor råkade|13| i djupt förfall, i hela nordl. hälften af Fd fanns ingen enda skola, mörker utbredde sig öfver landet – så djupt mörker, att till läroembetet ofta måste förordnas okunnige djeknar och personer af lastbara seder – och regeringens godtycke gick så långt, att man efter behof tog de bäste half djeknarne ur landets få öfriga läroverk, för att insticka dem i kon:s kansli och andra embetsverk.

7 Icke allenast kyrkan sjelf, utan äfven folket kände denna förödmjukelse djupt. I Sv. utbrusto gång efter gång farliga uppror, tillställde af papismens anhängare, som det hette, i det lugnare Fd slöt sig förblef den gamla trons motstånd mera passivt och yttrade sig i ett envist fasthållande af de gamla kyrkobruken, de kath.katholska föreställningarne. Folket var den kath.katholska läran uppriktigt: tillgifvet och hade skäl att vörda denna sin första lärarinna. men gåtan Att det oaktadt, motståndet var så ringa, kan endast förklaras af tvenne orsaker. För det första skedde trosförändringen så varsamt, att mängden länge icke förstod dess betydelse, utan trodde sig ännu stå midti kath.katholska kyrkans sköte, när lutherdomen redan länge lagt yxan till roten. ännu i Johans dagar. – Förargelse. Andra orsaken var införandet af f.finska språket vid gudstjensten samt f.finska nya testam. af 1548, f.finska handboken af 1549, åtföljd af psaltaren och flera öfvs.öfversättningar från den heliga skrift af Agricola, samt Juustens arbeten i samma syfte. Man har numera, sedan Guds ord i sekler predikats och läsits på landets språk, svårt att fatta den underbara känsla af lyftning och tillfredsställelse, som hvarmed f.finska folket ändtligen fick närma sig sin Gud på dess eget tungomål, fick likasom kasta en blick i det allraheligaste, sedan det sålänge stått utom förlåten – och den stora myndighetsförklaring, som detta innebar, var ganska säkert den, som mer än P. Särkilaks predikningar, Agricolas öfr.öfriga mödor och konungens maktspråk utbredde reformationen i Fd. Man har endast få data om gången af denna den nya lärans utbredning. Så småningom indrogos Fds 6 kloster,|14| och den hierarkiska ståten i Åbo upphörde derigenom att de gamla embetenas innehafvare småningomoläsligt p.g.a. skada dogo undan och inga nya tillsattes i deras ställe – År 1529 höll sakrist. Laur. Canuti den första luth. messa i Åbo domkyrka. Redan 1529 aflystes vigvattnet, helgonbilderna, palmerna, kyndelsmessoljusen, klockors invign. den h.heliga oljan m. m., – kort derpå aflaten, processionerna, själamessorna, vallfarterna, sista smörjelsen m. m.,original: m. m. men fortforo ännu i mansåldrar att begagnas i de aflägsnare församlingarna. – Lika långsamt gick det med gudstjenstens hållande på f.finska språket, hkethvilket visserl. föreskrefs redan 1536, men Äännu långt derefter messades på latin, ehuru predikan skedde på finska. De latinska psalmerna fortforo att sjungas in på 1600 talet, då man begynte vexelvis sjunga lat.latinska samt finska l.eller sv.svenska psalmer. – Nuvar. psalmbok. – I skol.skolorna latinska sånger inpå 1700 tal. – I Olai Petri sv.svenska och Agricolas f.finska handbok återfinnas ännu många vidskepliga kath.katholska bruk – Kunna ännu igenkännas: julljusen, själaringn., messan – skruden.

8 Ett sällsamt afsteg i reformationsarbetet gjorde Johan III:s s. k. liturgi, antagen på kyrkomötet i Sthm 1574 och hvarigenom de flesta kath.katholska kyrkobruken ånyo insmuglades i den till namnet orubbade luth. kyrkan. Detta liturgiska oväsende, anstiftadt af Jesuiterne och utgånget från den vankelmod. Konungens inbillning att vara sin tids förste theolog, bragte äfven i f.finska kyrkan en stor förvirring, – men var af kort varaktighet.utanför pappret (radslut) Cath. Jag. 1583 – Johan svalnade – flera religioner – † 1592 – hvarefter Upsala mötes beslut af d. 19 Mars 1593 ändtl.ändtligen gjorde slut på oredan genom att erkänna den oförändr. Augsb.Augsburgska trosbekännelsen af 1530. – Vid samma tid försvann Nådendals kloster. – Kath.Katholicism har ingått i Fds kultur – konsterna i kyrkan.

|15|

9 F.Finska kyrkan, inrättad efter mönstret af den sachsiska kyrkan i Wberg, reformationens moderkyrka, organiserades först enligt Örebro mötes beslut af 1529 och de s. k. Westerås ordinantia, på grund af kyrkans fullkoml. underordnande under staten. Kath. qvarlefvor i dogmerna – i hierark. rangordn. Gustaf I, ehuru luth. läran uppriktigt tillgifven, var likväl så långt ifrån att i henne igenkänna frihetens princip, ishti synnerhet tankens frihet, – att han fastmer undertryckte denna frihet på ett sätt, som förefaller efterverlden i hög grad despotiskt, ehuru den till en viss grad ursäktas af tidens nödtvång. Den s:smältningsammansmältning han åsyftade mellan stat och kyrka blef icke, och kunde ej blifva annat än yttre tvång. Knappt vågade kyrkans förmän några skygga invändningar: en sådan kostade erkebiskopen, reformatorn Laur. Petri konungens stora onåd. – Efter Gustafs död gjorde f.finska kyrkan ett försök att återtaga sin sjelfstyrelse: der hölls 1573 under b. Juustens tid ett prestmöte i Åbo, det första i Fd, ang. 16 artiklar i den presterliga tjenstgöringen. Det lyckades klent: Johan III var då i farten med sina många kyrkoordningar, och bisk. i Åbo måste foga sig derefter med en grämelse, som sades hafva förkortat den nitiske Juustens dagar. Det kostade 70 års svåra strider, innan reform.reformationen och kyrkan kommo till någon stadga genom Upsala möte, och då ännu var kyrkan så underordnad den verldsl. makten, att – Vid sjelfva Upsala möte ville hert. Carl ville mot det församl.församlade presterskapets mening afskaffa besvärjelsen i döpelseformuläret, och det när b. Ericus E. m. fl. vägrade ingå derpå, kostade det honom svåra förföljelser, när hert. Carl kom till makten. – Reform:sReformationens yttre kamp var afslutad med Upsala möte – hennes inre strid fortfar ännu i dag och kommer att fortfara, sålänge en kyrka finnes, emedan striden är ett vilkor för sjelfva lifvet.

|16|

10 Ingenting kan jemföras med den oreda i alla lagliga former, hvarmed Fd gick ur sin medeltid in i den nyare tiden. Det gamla låg fallet och nederbrutet under tidens betryck; det var en jernhård tid, under hkenhvilken alla sjelfviska passioner kommo i rörelse, och den nya ordningen behöfde tid för att rotfästa sig. Rättegångsväsendet var i största obestånd. Kon. G. sjelf vidtog inga genomgripande åtgärder för lagstiftningen; han nöjde sig med att så godt sig göra lät återställa de gamla formerna. Landet hade lan Hvarken räfsteting, eller som det i Fd hette, landsrätt, hade hållits på många år, då kon. höll ett sådant i Åbo år 1530. Lagsmansrätter och häradsrätter fortforo att vara i verksamhet, men på ett oordnadt och godtyckligt sätt. I samma lagsaga funnos stundom flera lagmän – Samma person – en lagman i en del var tillika stundom och häradshöfding i en annan del. Flera fogdar på samma slott – – Desse domare tillhörde nästan uteslutande adeln och voro således parter uti de många tvisterna mellan adeln och deras underlydande bönder. Således ofta utan möjlighet att finna rättvisa vid domstolarna, vände sig bönderne i deras betryck till konungen sjelf och lyckades ej sällan utverka skarpa tillrättavisningar för deras tyranniske herrar, men kort derpå finner man åter förhållandet oförändradt. – Den f.finska adeln hade nemligen vid denna tid snart icke blott hämtat sig från krigens olyckor, utan äfven betydligt riktat sig och stigit i makt genom det rika rof, som den visste tillegna sig från den till sköfling gifna kyrkan. Allt hvad en familj kunde bevisa vara doneradt af dess förfäder till kath kyrkor och kloster,|17| kunde nu återfordras, och vid lagskipningens slapphet fordrades och ficks ännu mer. Så uppsteg denna samhällsklass på den fallna kyrkans skullror, emot G. Wasas beräkning, till en högre betydenhet än någonsin förr, emedan den nu saknade den nära, alltid vaksama motvigt och kontroll, hkenhvilken den förut hade ägt uti hierarkin, och emedan Fd låg mera aflägset från kon:s starka tyglar. Denna f.finska adel, hvars främsta ärelystnad förut hade syftat till höga andliga embeten, skänkte nu konungen och staten tappre krigare, utmärkte fältherrar, statskloke rådgifvare och gick numera visserl. i alla afseenden främst i spetsen för folket; hvarom Fds och Sv:s historia bär lysande vittnen på häfdernas blad. Till dem hörde i 16:de seklet ätterna Kurck, Fleming, Tavast, Boye, H Spåre, Hästesko, Horn, Stålarm, Fincke m. fl., och särskildt fann Erik XIV i sina många krig sin bäste härförare bland denna finska adel. – Men under det att adeln sålunda skördade lagrar i kon:s tjenst på slagfälten och i rådkammaren, var frestelsen för stor, för att begagna landets dåvar. oredor för egen vinning för stor, för att kunna af alla emotstås; o och när härtill kom att den närmare beröringen med Estland och Liffld efter Erik XIV:s tid lockade med exemplet af de estl.estländska och liffl.liffländska böndernas hårda lifegenskap under adeln, kan man ej undra, att äfven flera bland 1600 1500 talets f.finska ädlingar fläckade sina för öfrigt lysande förtjenster med gan det mindre berömliga ryktet att vara oblide herrar mot sina underhafvande. En af de värste bondeplågarne var den ryktbare amiralen o. riksrådet Erik Fleming. Mot honom börjades den långa raden af klagomål från bönderne redan 1529 och fort|18|sattes med korta afbrott till hans död 1548. Af klagomålen framgår att han plågat bönderne med allehanda oförrätt, och när de vågat klaga, hade han låtit basta och binda dem, så att de måste rymma fridlöse till skogen. Fg fick från kon. hotande bref, miste tid efter annan sina förläningar, men återvann snart åter kon:s gunst och fortsatte så som han börjat. – Hans likar funnos flera, ehuru mindre ryktbara; ingen domstol. – Det var för att stäfja denna domstolarnas partiskhet, som redan Gustaf I. förordnade, att mål mellan kon:s tjenstemän och andra undersåter skulle afdömas af en kon:s gårdsrätt. Förordningen synes dock ha stadnat på papperet. Erik XIV upptog kort efter sin thronbestigning och inrättade den s. k. konungens nämnd, hkenhvilken bestod af 12 ledamöter, frälse och ofrälse, och skulle utgöra en öfverdomstol, motsvar. den gamla landsrätten, för att hvart 3:dje år draga omkring i rikets olika delar och der döma konungs dom. – Tidernas oro gjorde likväl, att äfven denna nyttiga inrättning ej kom till varaktigt bestånd och råkade snart i glömska efter kon:s Eriks död. – Under Johan III:s tid vexte adelns öfvermod och böndernes betryck i Fd liksom i alla delar af riket, gynnadt af de betydl. ökade privilegier kon. gifvit denna samhällsklass, som förhjelpt honom på thronen. Denne herre Axel Lejonhufvud, lika oefterrättlig mot för kon:s befallningar, som mot för sina underhafvandes klagomål, förde ett sådant regemente på Raseborg, att 300 bönder på engång, dock utan synnerlig verkan, framburo sin nöd till konungen. – Ka Grunden till den hela Sv:s nyare historia genomgående kampen mellan folkvälde och adelsvälde lades i detta och na tidehvarf, genom sedan Engelbrekts, Sturarne och G. Wasa hade med bondehärar befriat riket. Hatad af adeln, som han förgäfves sökt smickra, stödde sig äfven Erik XIV|19| på de lägre samhällsklasserna, utan att dock deri, som i annat, följa ett konseqvent handlingssätt. Mot slutet Johan III var, som redan nämndt, adelns synnerlige gynnare, intilldess att den mot slutet af hans regering begynte vexa honom sjelf öfver hufvudet och umgås med planer till en ny K.Kalmare Union på kon. maktens bekostnad. – Följden deraf blef en omsvängn. i den vankelmodige kon:s tänkesätt, och adeln blef nu ett föremål för hans djupa misstroende. – Ej utan sam Händelsen fogade ock att en af denne kon:s sista åtgärder, neml. den frihet han beviljade Öbottens bönder från de s. k. borglägren, bragte striden mellan adelsmakt och folkmakt i Fd till utbrott. I norra half Den f.finska adeln hade neml. sina flesta och mest betydande gods i södra delen af landet – i Eg. Finld, Nyland, Satakunda, Tav:land och södra Karelen – hvaremot i norra Fd, och särdeles Öbotten, bonden från urminnes tider sjelf varit ägare till sin jord. Detta, jemte Öbottn:sÖsterbottningens mera frihetsälskande lynne, gaf demokratin i dessasvårläst p.g.a. överskrivningnna del af landet en afgjord öfvervigt, och häraf uppstod, under thronstriderna mellan Sigismd och Cl. Flg å ena sidan och Hert. Carl samt hans bondechefer å andra sidan den ryktbara och blodiga fejd, som är känd under namn af klubbekriget.