Tredje Föreläsningen. 14/2 55

Tredje Föreläsningen. 14/2 55.

1 Härmed sammanhänga några på engång historiska och geografiska fakta, som äro af intresse för det ljus de kasta öfver den finska medeltiden.

2 År 1311, säger ryska krönikan, företogo Novgoroderne ett tåg mot Jemerne i Nemzernes land, seglade öfver hafvet, bemäktigade sig Handelsfloden och Svarta floden, intogo den fasta borg, i hvilken Nemzerne försvarade sig, härjade landet samt återvände öfver Kaugala och Perno å till hafvet.

3 Jag har sednast iHvar nu dessa trakter rätteligen borde sökas, derom ha mycket olika lärda meningar blifvit framställda. Lehrberg söker anser Handelsfloden vara i Kumo elf, Svarta floden Nokia fors och kastellet Tavastehus, så att Novgoroderne följaktligen först skulle ha kringseglat och sedan genomtågat en stor del af Finland. Karamsin anser Handelsfloden beteckna Kymmene elf. Prosten Hipping ansåg den i ett år 1820 utgifvet arbete beteckna Pojoviken, men justerar 1844 denna åsigt och söker denna ryktbara flod i Salo å. Jag har utredt de skäl grunder, på hvilka alla dessa gissningar måste anses grundlösa, hvaremot ganska goda skäl tala för en sednare anonymt framställd åsigt, att med Handelsfloden ska år 1311 förstods Suvanto sjö, som den tiden föll ut i Ladoga, ehuru dess mynning sedan tillgrundades och var stängd af en sandvall ända till 1818, då den inom få timmar ånyo banade sig ett utlopp till Ladoga.

|26| |190|

4 Det andra dunkla och omtvistade faktum gäller stället der Birger Jarl landsteg vid sitt korståg mot Tavasterne 1249. Man vet att det gick till hjertat af Tavastland, der jarlen anlade Tavastehus slott, medn om landstigningen säger krönikan endast att den skedde vid Tavasternes hamn. Enligt Messenius har B. J. landstigit i nejden af det nuvarande Wasa och der anlagt Korsholm samt medfört svenska kolonister; hvilket enligt Porthan har Tavasternes hamn betecknat Kyro elf enligt Hipping, har dermed förståtts Pojo viken. Rein åter är af den åsigt att med T:sTavasternas hamn bör förstås Kyroumo elf och att B. J. således landstigit i nejden af det nuv.nuvarande Björneborg. För Dden sista åsigten har tala mågnga skäl, och Kumo elfs mynning var verkligen i forntiden en betydande hamn för T.Tavasterna, hvarföre också Björneborgs forntid förlorar sig i tiderna bortom 1300 talet. Likväl återstår ännu att vederlägga det inkast, hvarföre B. J. skulle ha seglat Åbo förbi, der svenska väldet redan hade fotfäste, och således kan frågan ännu ej anses fullkomligt besvarad.

5 Den tredje geografiska hypothesen angår det af prosten Hipping förmodade Tyska landet i Finland. 1842 Deraf att rRyska krönikor ofta omtala ofta Njemetzspråk: ryska eller Tyskar såsom bosatte på finska kusterna. Detta sammanlägger Hpg med hvad man från andra håll vet om hansestädernas makt, om Padis klosters m. fl. förläningar på i samma trakter och slutar deraf något hastigt, att hela den nuvar.nuvarande nyländska kuststräckan mellan Haliko å och Kymmene elf skulle ha ägts under medeltiden ägts och bebotts af Tyskar samt utgjort det det i krönikan s. k. Tyska landet. Jag har utredt svagheten af denna mening, som till största delen bygges på öfversättningen af Njemetzspråk: ryska med Tyskar, hvilket likväl är ganska osäkert, emedan samma ord af Ryssarne begagnas om både Svenskar och Tyskar. Hvarföre man gör Man känner visserligen ej Tyskarnes stora handel och inflytande,|28||191| särdeles i Åbo och Wiborg, men något politiskt välde ha de väl föga vunnit på Finlands kuster.

6 Fjerde hypothesen gäller den i en gammal geografi omtalade Ankoperfloden, hvilken prosten H. anser vara densamme som Salo å och Handelsfloden. Prof. Akiander bevisar på ett tillfredsställande sätt i Suomi för 1846, att med Ankoperfloden förstods en del af Kymmene elf.

7 Hr. Lindström har i ett år 1852 utgifvet arbete uppställt en femte geografiskt-historisk hypothes i en mycket omtvistad fråga. Han försöker nemligen bevisa, »att Rurik och hans Waräger voro af finsk härkomst», nemligen Karelare, hvil som bott vid Ladogas kuster och blifvit kallade att beherrska de af finska folk omringade Slavänerne, som bodde vid Ilmensjön. Sin bevisning stöder han dels på Nestors ryska krönika, dels på filologiska grunder, men är långtifrån att lyckas i sitt bemödan vederlägga de omisskänneliga spår af en skandinavisk herskareätt, som gå mer än tre sekler igenom den ryska medeltiden efter Rurik. Med lika liten framgång söker prosten H. bevisa, att Rurik och hans Waräger wisserligen voro Svenskar, men utgått från kusten af Nyland. Emellertid ha dessa hypotheser, som ofta händer, den förtjenst att likasom i förbigående sprida ljus öfver några mörka delar af vår forntid. Särdeles är Hippings undersökning af vigt derföre att den temligen klart visar, huru svenska kolonisationen på Nylands kuster är äldre än man härtills anat och går tillbaka i tiden före Erik den helige, hvilket H. bevisar hufvudsakligen dermed att Nyländska svenskan innehåller en mängd ord af den gamla s. k. Norränatungan, hvilken talades öfver hela den skandinaviska norden intill inemot tolfte seklet, men derefter föll sönder i de tve danska och svenska.

8 Nyland är en helt och hållet geografisk bestämning, hvars namn tillkommit i de svenske kolonisternes mun och helt enkelt öfversättes af Finnen. Redan den omständigheten bevisar, att det är enoriginal: ett landfaktumenhet, icke en folkenhet.|28||192| Dess äldre historiska betydelse för Finland ligger till någon del i dess gamla han tyska handel, men förnämligast i dess svenska kolonisation. I den egenskapen har nNyland, likasom södra Österbotten den betydelse att ha varit en öppen breche, hvarigenom ett främmande välde och en främmande civilisation inträngde till hjertat utaf vårt land. Dess nyare betydelse deremot är concentrerad på den punkt, der vi nu befinna oss.

9 Satakunda är likaså ett blott geografiskt begrepp, uppkommet under medeltiden och sannolikt först på svenska tungan, hvarifrån det s namnet sedan blifvit öfversatt. Dess betydelse var sannolikt ursprungligen administrativ och härrörande från den gamla sve germaniska indelningen i »hundraden». Satakundas högland och skärgård voro länge en obygd. Långt inpå 1300 talet ströfvade Lapparne kring på dess område, till dess de kufvades af Birkkarlarne. Dess folk är af Tavaster Hämäläisetspråk: finska; dess kärna är Birkala; dess stora handels- och kolonisationsväg från urminnes tider Kumo elf.

10 Österbotten låg fordom gömdt uti Qvenlands vestra hälft. Det har ett genuint namn, Kainumaa, och derföre äfven en genuin historia. Det är det enda område i Finland der alla Finlands tre hufvudstammar beröra och inverka på hvarandra: Karelska stammen med dess Qvenerblod i norra och nordöstra delarna, Hämäläisetspråk: finska i sydöstra delen, svenska kolonisationen långs södra hälften af Ö:bottens dess kuststräcka. Ö:botten är ett den enda flodland och en slättland i Finland; dermed sammanhänger dess histor individualitet. Långs floderna intågade odlingen och bofäste sig på den bördiga slätten. Rivaliteten mellan de olika folken väckte allas energi. Österbotten är Finlands slagfält; det är här som dess öde för det mesta blifvit afgjordt i krigen.

11 Det återstår att nämna etten af Finlands af Finlands äldsta provinser, nemligen den som i kulturhistoriskt hänseende är den vigtigaste af alla: Egentliga Finland. Namnet förekommer oss usurperadt, förmätet, men som vi veta, har det en ganska naturlig förklaring. Wi finna deri helt enkelt en svensk föreställning. Likasom Nyland för de svenska kolonisterne var ett nytt, dittills obekant land,|29||193| så utgjorde Finlands sydvestra hörn, Suomenniemispråk: finska i dess inskränkta betydelse, Finla för de landstigande Svenskarne Finlands totalitet, Finland κάτ ίξοχήν, och hette derföre Finland, ty predikatet »Egentliga» är ett senare tillägg, för att särskilja delen ifrån det hela. Den delen var således för Svenskarne Finland, allt det öfriga var Tavastland, eller Österbotten, eller Nyland o. s. v. Om det berott af Svenskarne, skulle också Finlands namn ha förblifvit ett provinsnamn, såsom det ursprungligen var och såsom det fortfor att förblifva 6½ århundrade igenom. Finland motsvarade i den betydelsen hvilken annan svensk provins som helst, t. ex. Vestergöthland, Småland o. s. v. Tavastland skulle åter ha varit en annan del af riket, Karelen en annan tredje, Österbotten en fjerde o. s. v. Ännu i dag hör man stundom Svenskar möta vårt lands anspråk på egen individualitet med det inkast, att då kunde t. e likaså gerna t. ex. Dalarne eller Småland, »som också ha sina egna provinsdialekter», göra anspråk uppå att räknas som geografiska eller politiska enheter. Emellertid var den nationela kohæsionskraften starkare, än den söndring, den partikularism, som tillhörde medeltiden, och starkare än den för Finland främmande föreställning, som, hvad i dess sätt att betrakta Finland, väl såg många delar, men intet helt.

12 Att »Egentliga Finland» var ett vilkorligt och utländskt begrepp, det visar sig bland annat i indelningen af de första lagsagorna 1435. Man hade en Norrfinne lagsaga och en Söderfinne lagsaga; gränsen mellan dem båda var Aurajoki. N. F. lagsagan låg norrom Aura omfattade den del af E. F., som låg norrom Aura och dessutom biländerna Åland, Satakuntda, samt öfra och nedra Norrbotten, d. v. s. Österbotten. S. F. lagsagan åter omfattade E. F. söderom Aura, jemte biländerna Nyland, Tavastland samt östra och vestra Karelen. Först omkring två sekler derefter hade namnet Finland vuxit ut öfver sin provinciela betydelse och begynte att sträcka sin famn kring hela landet. Man ser det i medlet af 1600talet draga till sig Satakunda, Nyland och Tavastland, men ännu ej ha makt att omfatta de aflägsnare landskapen. Pehr Brahe kallas år 1637 »guvernör öfver|30||194| Finland, Åland, Österbotten och begge Karelerna». Småningom omslötos också dessa landskap af finska namnet, sist likväl Åland hvars geografiska samband var lösast. Men först 1809 framträder Finland fullständigt i dess nuvarande betydelse, betydelse, och likväl icke dess största betydelse vår tids Finland, Wvårt land. Denna betydelse kan vara nog för oss; framtiden må afgöra, om den kan utsträckas längre; ty namnet omsluter nu visserligen allt h hela Suomenniemispråk: finska, finska halfön, men utom dess östra gräns ligga ännu de landsträckor, hvilka fordras till den fullständiga afrundningen af Suomensaarispråk: finska, Finlands ö.

13 Sålunda se vi namnet Finland under olika tider uppfattas i en mycket olika betydelse. I sitt första ursprung är det ett geografiskt apellativum och betecknar likasom vårt inhemska Suomi, Suomenmaaspråk: finska, i allmänhet ett land som har rikedom på vatten. Men vi ha tillika sett att namnet Finnar ursprungligen hos de skandinaviska folken betecknade Lappar, och då desse krin ströfvade kring största delen af nordens kuster, så öfvergick det finska namnet i början från Lapparne till de trakter som beboddes af dem. (Fionia, Finland i Småland, Finnmarken o. s. v.) Det blef då tillika ett nomen gentilespråk: latin, hvilket successivt träffas ej blott på våra kuster, utan vid Weichseln, på Fyen, i Småland, i Finmarken, ja i dess finska betydelse af ett Sam- eller Suomiland ända långt ned i Preussen och långt bort på de lappska och nordasiatiska tundrorna. Det blir derigenom nästan omöjligt att bestämma hvar och huru namnet Finland först uppkommit. I en senare tid öfvergår det åter till en fix geografisk bestämning, men ej i dess nuvarande omfång, utan som ett provinsnamn för sydvestra hörnet af finska halfön. Slutligen indrager det i sitt område alla med land och folk närmast sammanhängande delar, och nu först blir det ett Finland i nationel mening, af ett historiskt och geografiskt helt för sig.

14 Man finner lätt, att här är fråga om något mer, än blott ett namn. Detta namn representerar en enhet, fysisk och andlig, som utgör grundvilkoretoläsligt p.g.a. skada för hela vår tillvaro, hela vår historie, hela vårt minne så långt vi se tillbaka och hela vårt hopp så långt vi se framåt. Historien om Finlands namn är således tillika den yttre formen af landets historie. Och vill man häri söka ett nytt exempel på geografins, landförhållandenas inflytande på ett folks öden, så finner man här ett ganska märkvärdigt.|31||195| Nästan alla grenar af den stora finska folkstammen äro numera förströdda, kringkastade, i spillror fallande delar ruiner af ett sönderbrustet helt, förlorade för framtiden och sig sjelfva. Endast två folk af denna stora familj ha stadgat och utvecklat sig till ett bestående helt, nemligen Ungrarne och Finnarne. Hvarföre? Utan tvifvel af flera samverkande orsaker, men närmast derföre att deras land utgjordt en afrundad och naturligt begränsad geografisk enhet. Det tredje folket, som ännu har åtminstone något att hoppas, är Esterne. Men hvad ha icke Esterne lidit genom sin olycka att ej äga en naturlig gräns i söder!

15 Framdeles vid Finlands politiska och administrativa indelning komma vi närmare att tala om landskapens uppkomst och gränser. Nu bör en kort öfversigt tilläggas angående finska geografins literaturhistoria.

16 Finnarne äga ej några egentligen inhemska urkunder i geografin. Der förekomma visserligen i Kalevala ett antal namn på länder, sjöar, byar gårdar. Onekligen ligger der också en geografisk, icke blott poetisk verklighet till grund för den genomgående antithesen af ett Pohjola och ett Kalevala. Likaså återfinnas ännu några sjoar der nämnda sjöar och berg. Men allt sådant måste skärskådas ur diktens synpunkter. Der står mythen som kärna, hjeltebragderna som innehåll, hjeltarnes personligheterna som hufvudämne och som bindningspunkter för det hela. OLokalnamnen voro en likgiltig sak, som kunde vexla om, och derföre öfverflöda de af varianter. EI det afseendet kunde en sångare lägga till, en annan taga ifrån., Namnen Poh och så är det ett fåfängt arbete att uppgöra Kalevalas geografi i detalj. De enda ortsnamn som äro af mera konstanta natur äro de mythiska: Kalevala, Pohjola, Wäinölä, Turja, Saariola, Tuonela, Maanala, Kipumäkiwuori m. fl. sådana. Men just af det skälet halka de undan händerna, om man vill försöka att fixera dem på en karta. Det vore lika lätt att på kartan def[--]oläslig handstilsvårläst p.g.a. strykning utpricka mörkrets land, ljusets land, hjeltarnes land, dödens land, plågornas berg o. s. v.

|32| |196|

17 Svenskarnes första geografi är likaså insvept i deras gudasaga. Men så snart hjeltesagan begynner finner man genast ett för den tiden rikt förråd af geografiska detaljer. Orsaken var den naturliga, att svenska lynnet sträfvade utåt, det finska deremot inåt. Vikingarnes långväga färder gjorde dem tidigt bekanta med hela Europas kustländer., och tidigare än de ännu hade någon säker kunskap om F. När Ragnar Lodbrok härjade Englands kuster, när norrmännen intogo belägrade, Paris, ja ännu när de grundlade sitt välde på Sicilien och tjenade som väringar i Mycklagård eller K., hade de blott dunkla föreställningar om F., uppblandade med fabler och myther. Dessa fabler gå likväl långt tillbaka och äro nästan så gamla som Så ha vi redan sett de finska kusterna och en del a Finland, ehuru söndradt, ganska tidigt få en plats i deras geografi. Den äldsta och märkvärdigaste urkund som af rent geografiskt syfte är den nämnde Norrmannen Others resa långs Ishafvets kust til Bjarmaland vid Alfred den stores tid, bekant under namn af Otheri periplus och skrifven på latin. Runstenarne innehålla lek kallas af Wieselgren Sveriges äldsta geografi. Snorre Sturlasons konungasagor äro också för geografin af stort intresse. Den nordiska historiens äldsta hufvudkällor, näst Sagorna, d. v. s. de historiska arbeten vi ha i behåll af Adam från Bremen, Saxo Grammaticus, Johannes Magnus och Olaus Magnus, alla på latin omfatta är likaså en mängd geografiska detaljer. Af utmärkt intresse är i den vägen Olai Magni Gothi Historiæ septentrionalium gentium breviarium, som utkom 15 [    ]Tomrum och börjar med Bjarmiæ, Finnmarchiæ et Scricfinniæ descriptiospråk: latin, innehållande en mycket risvårtyttk, ehuru visserligen föga kritisk, skildring af landet, folket, sederna och allehanda traditioner ifrån dessa tider. J. M. 143 sv.svenska konungar från Noacks sonson Magog till Gustaf.

18 Jag sade att Finlands geografi ej äger några äldre inhemska urkunder. Detta yttrande tål likväl en inskränkning. I viss mening äga vi sådana från medeltiden och det till en ganska stor mängd, nemligen dombref, fastebref, jordeböcker,original: jordeböcker donationsbref, köpebref, rågångshandligar och andra dylika dokumenter, som haft till föremål att lagligen utreda eller betrygga innehafvandet af vissa jordlägenheter. Sådana urkunder finnas samlade i Åbo domkyrkas svartbok, i Porthans Sylloge Monumentorum, i äldre årgångar af Åbo Tidningar, i Lagi handlingar till upplysning i Finlands kyrkohistoria, nu sednast jemväl i Arfvidsons värdelika samling af Handlingar till upplysning i Finlands häfder samt föröfrigt kringströdda i en mängd akademiska dissertationer och möjligen ännu gömda i några kyrkoarkiver. Dessa urkunder gå icke längre än till början af 13:de00 seklet talet, hvarunder deförekomma ganska sparsamt under dess förra hälft, bli sedan ymnigare under sednare hälften och finnas i stor mängd för hela 1400talet och såvidare till reformationen. De flesta af dem äro hämtade ur svenska riksarkifvet; en del förvaras här i kejs. senatens arkiv,. det Orsaken hvarföre våra kyrkoarkiver äga så få dokumenter i behåll ej allenast från medeltiden, utan t. o. m. från hela 1600 talet är den, att under stora ofredens tid i början af 1700talet en del arkiver förstördes af eld, andra plundrades, skingrades eller gömdes inom landet, medan åter andra bergades undan till Sverige och sedan aldrig kommo tillbaka.|33||197| Ptolemeus. Åren 1532 och 1536 utgaf Tysken Jacob Ziegler, hvilken sedan år 1536 kallades till professor i Upsala, en descriptio Syriæ, Palæstinæ, Arabiæ et Schondsvårtyttiæ, med kartor, hvilka sedan förbättrade utgåfvos åren 1575 och 1583 och gällde för sin tid såsom de yppersta man hade öfver norden. Både beskrifningen och kartan utvisa en ganska tillfredsställande kännedom af södra och medlersta Skandinavien, men deremot är förf bär det till fjälls, så snart förf.författaren kommer längre öserter- och norrut. Finland aftecknas på Zieglers karta såsom två långa halföar, skilda från hvarandra genom en djupt inskärande hafsvik, kallad Peyente, i hvars midt en ö är belägen. För öfrigt ser man der landet deladt i tvenne provinser, Ostrobottnia och Finlandia, mellan hvilka en stor bergsrygg framstryker. I Österbotten finnas endast tvenne orter namngifna: Korsholm och ön Nerpa, men i det s. k. Finland förekomma omkring 210 namn: på vestra halfön Kuusta, Åbo, Rasburgum, Ingia och Hanga; på östra halfön utmärkas endast Wiborg och Rasburgum. Bakom Wiborg utvidgar sig Finska viken till ett stort haf. Neva synes alldeles icke, men midtemot Hangö ligger Neogorodo i samma linie med Revalia. Utom dessa punkter på kartan uppräknar Zieglers Schondia äfven Ancoper fluvii Ostia och Tavastiæ domus. Detta må tjena till ett prof på utlänningens dåvarande insigter i finsk geografi. Af andra äldre kartor öfver Sverige och Finland har man en som utgafs af Olaus Magnus i Venedig 1539; af Johannes Magnus i Rom 1554, samt en tredje: Regiones septentrionales, utgifven 1567, af anonym förf.författare alla lika eländiga. Dessa sistnämnda voro dock utgifne af Svenskar. Man ser att geografin ännu låg i sin linda, isynnerhet om deri låg ett haf emellan auktor och de orter han ville beskrifva.

19 obsvårtytts. Sigfr. Aroni

|| |198|