Tjuguandra Föreläsningen. 4/11 64

|165|

Tjuguandra Föreläsningen. 4/11 64.

1 Sv. utgick ur hedendomen som ett förbund af landskaper – Eriksgatan – landskapslagarna. Landskapsmöten. – Derföre var ock all folkrepresentation ursprungl. provincial ständer. Och bibehöll länge denna karakter. Ännu i Carl IX:des tid ansågo sig rikets församlade ständer endast vara samlade provinc. ständer, hkethvilket synes af deras förslag på Söderköpgs riksdag 1595, att alla punkter först borde föredragas inför hvarje landskaps ombud inbyggare och sedermera fullmäktige derifrån afsändas till riksdagen. Ännu år 1657 lät Carl X öfver hela riket skallasammankalla landskapsmöten i st.stället för riksdag. Förbjöds 1660.

2 Vid frågor, som rörde hela riket, var det då vanligt, att dessa skildt öfverläggande landskapsmöten l.eller provinc. ständer meddelade hvarandra skriftligen sina beslut, och på samma sätt se vi nu Fds församlade ständer meddela Sv:s provinc. ständer sina beslut. Den 2 Febr., l.eller samma dag som landtdagsbeslutet undertecknades, i Hfors, skrefvo neml. Fds i Hfors församlade ständer, jemte närvar. rikets råd, ett långt utförl. bref till samtelige Sv. rikes ständer. I detta bref erinra de f.finska ständerne, huru de, som voro boende vid rikets östra gräns, varit i mannaminne betungade med borgläger och annan krigstunga samt ständigt utsatte för anfall af deras illasinnade ofredlige granne Rd, som icke ens i fredstider unnat dem att sitta trygga i deras hus. Likväl säga sig Fds ständer nu, fastän förl.förliden höst haft svag årsvext, hafva beviljat en hjelp efter råd och lägenhet till krigets fortsättande, hvarmed Kgl. Majestät gunsteligen nådigt låtit sig nöja. Och ehuru Fds ständer ingalunda betvifla, att ju Sv:s gode herrar och män skola visa en lika beredvillighet och komma dem till undsättning vid denna osäkra gräns, så vilja de dock påminna dem om sintt nödställda läge samt om det trogna och godvilliga bistånd FfneFinnarne alltid visat Svv.Svenskarne, när nöd gått på, hkethvilket Ff.Finnarne ock hädanefter gerna vilja göra efter yttersta förmåga.|166| Och anse Fds ständer det otvifvelaktigt, att derest alla rikets inbyggare framhärda i samma trohet och beredvillighet samt inbördes enighet, icke låtande sig tubba af ovänners list, då hafva Fds ständer, Kgl. Maj. och fäderneslandet intet att frukta af deras fiender, alldenstund riketsoriginal: riket välfärd hvilar på Guds bistånd, öfverhetens omsorg, och folkets endrägt och rättrådighet lydnad, hkethvilket Fds ständer innnerligen önska, bedjande till Gud allsmäktig, att han ville stadigt uppehålla konungen och fäderneslandet till långlig styrka och lycklig välmåga. Slutligen bedjas Sv:s ständer upptaga detta bref i bästa mening och försäkras deremot om Fds ständers redobogenhet att alltid göra hvad till Sv:s välfärd lända kan. »Och befalle vi – heter det – eder samt och synnerligen härmed Gud allsmäktig till all själs och lifs lyckliga välmåga.» – Brefvet är undertecknadt af riksråderna Ax. Oxenstjerna och Jöran Boje, 4 f.finska adelsmän, 4 prester, 4 af krigsbefälet, 4 städers ombud: Åbo, Wbg, Raumo, Hfors, samt på allmogens vägnar af 4 häraders ombud: Sääksmäki, Jäskis och med Ruokolaks, Stor Savolaks och Masku.

3 Här ha vi således finska Fds ställning till Sv. – f.finska folkets ställning till sv.svenska folket – tydligare än någonsin uttalad i klara, manliga ord. Skrifvelsen i sig sjelf innebär intet ovanligt, emedan, som nyss nämndes, dylika bref ej sällan utfärdades af en provins till de öfriga. Men innehållet i sin hofsama, vänskapliga form är desto märkvärdigare. Fds folk talar här, genom sina ständer, icke till en eller annan provins, utan till hela Sv:s folk. Och f.finska folket ställer sig dervid jemnbördigt, lika berättigadt, vid sidan af sv.svenska folket; erkännande att båda lyda samma spira, hafva gemensama fiender, gemensama intressen, och måste förenas i endrägt, för att icke gå under. Men tillika säger det f.finska folket: vi stå på vakt vid rikets gräns; vi bära den tyngsta bördan; vårt svärd får aldrig hvila i slidan.|167| Det oaktadt äro vi beredde att än vidare gifva vår sista penning, vår sista blodsdroppe för konung och fädernesland och misströsta icke. Vi stå som män för oss sjelfva och svigta aldrig icke. Vi skola genom all nöd gå till seger och ära. Och derföre ha vi någon rätt att af eder vänta detsamma. Vi bjuda främst våra bröst mot faran. Viljen I följa oss, så räcka vi eder vår broderliga hand.

4 Så talar ett folk med mod och hjerta. Aldrig har det finska folket talat värdigare, aldrig har det manligare låtit bekräftat orden med handling, och det är en att dessa ord utgått från Hfors är redan en ära, som original: gjort berättigat denna stad att blifva säte för Fds kommande landtdagar. Man igenkänner redan också här den store G. A:s ande. Men man igenkänner äfven det f.finska folkets ande, – detta egendomliga drag af orubblig förtröstan och försakelse in i döden, hkethvilket i alla tider, i all nöd, alla faror, hållit detta folk upprätt och än framgent skall hålla det upprätt i alla vedermödor. Må detta stora föredöme af fädernes trofasta, manliga mod städse blifva ett föredöme för efterkommande slägten!

5 Då f.finska ständernas bref var ställdt till hela Sv:s folk, måste man taga för afgjordt, att det äfven afsändts till hvarje landskap i Sv. Vi finna, att det redan den 9 Mars anländt till Smålands ständer, som just då voro församlade uti Kalmar. Den 14 Mars besvarades skrifvelsen. Rikets råd i Kalmar och Smålands ständer förklara i deras svar, att dem nogsamt väl kunnigt är i hkenhvilken fara och nöd Fff.Finnarne stadde varit, hkethvilket Gud nådigt lisa ville. Smålds ständer önska en snar fred, »på det att vi fattige sv.svenska män kunde engång få fred och rolighet i vårt kära fädernesland.» Men då kriget ännu pålägger sin börda och Ff.Finnarne häri föregått med sin beredvillighet samt begärt att Sv:ssvårläst p.g.a. överskrivningvSvenskarne må göra detsamma, så tacka Smålands ständer broderligen för Ff:sFinnarnes trogna bistånd, lofvandes att det alldrig ihågkomma förgäta. Fastän Småland är fattigt, vill icke heller detta landskap draga sig undan, »så länge vårt blod är varmt uti oss», utan godvilligt utgöra samma gärd som Ff.Finnarne, vara lika trogne som de och icke låta sig af någon förföra från endrägt och vänskap med det öfriga riket.|168| Smålands ständer bedja sluteligen att de gode herrar och män i Fd »ville vara deras vänner och stå dem bi», hvar något oförmodeligt, (det Gud förbjude) påkomma kunde; önska att Gud må förhjelpa kgl. Maj. och hela hans medfölje väl hit hem igen»original: igen samt sluta med välönskningar för de gode f.finska herrars och mäns sundhet och välmåga.

6 Svaret är, likasom den f.finska skrifvelsen, hållet i en anda af broderlig vänskap och trohet mot fäderneslandet, men saknar den högsinta värdighet, som utmärker Ff:sFinnarnes bref. I detta den f.finska skrifv. talade tydligt ett helt folk som stod med draget svärd vid rikets gräns. I den småländska skrifvelsen talar blott en del af det sv.svenska folket, trött af striden och framför allt önskande freden för att få ro. I den annars naturliga önskan att få H. M.Hans Majestät och hela hans medfölje väl »hit hem igen», röjer sig oafsigtligt en skymt af den exklusivt sv.svenska synpunkten, att neml. Sverige sjelf vore det rätta och egentl. fäderneslandet, under det att kon., medan han vistades i Fd, ansågs vara, om icke just i främmande land, dock utom detta svenska hem, som för Sv.Svenskarne gällde främst. Skillnaden var, att Ff.Finnarne på rikets gräns icke kunde uppoffra tänka sig rikets Sv:s välfärd skild från deras egen; (båda oskiljaktiga) men Svv.Svenskarne kunde, om nöden blef alltför hård det gällde lif eller död, tänka sig besluta sig att uppoffra Fd, för att rädda detta sv.svenskarnes hem, som dock var i deras ögon det enda rätta, verkliga och egentliga hemmet.

7 – Äfven från andra landskap, än Småland, svar.

8 Den af ständerna beviljade gärden blef strax derpå i Fd utskrifven, och som någon ersättning befriades folket från mindre hjelpgärder samt fick genom den nya skjutsförordningen någon tids lättnad i denna tunga börda. – Till landtdagsförhandlingarne hörde äfven de resolutioner l.eller s. k. afsked, som Fds städer stånden fingo på deras enskilda besvär.

9 I tio dagar varade de egentl. landtdagsförhandlingarna, och någon vecka derutöfver torde ha upptagits af skrifternas uppsättande. Protokoller finnas icke,|169| endast besluten. Lika korta, lika summariska voro ofta de vigtigaste riksdagar. Jemfördt med våra dagars öfverläggningar och protokoller, var allt detta mycket enkelt. Tiden fordrade mera handling än ord; der skedde ock stora ting under tystnad. – Flera än denna enda allm. landtdag hade ej Fd under G. A:s regering. Aldrig förr och aldrig sedan har Sv:s konung så högtidligt öppnat Finlands ständers sammankomst i deras eget land – likasom heller ingen sv.svensk konung, mer än som G. Wasa en vinter och Carl IX två vintrar, tillbragt så lång tid i Fd. som G. Wasa, Carl IX och G. A. Nära 200 år efter G. A. öppnades åter Fds en landtdag i Fd af landets regent storfurste, men denne storfurste var då kejsare af Ryssland.

10 Den 10 Febr. afreste G. A. från Hfors, ankom till Åbo d. 17:de och dröjde der i 3 månader, under hkenhvilken tid han nedsatte en kommission för att ransaka allmogens många besvär och gjorde i April en kortare färd till Bborg och Kumogård, hvarefter han d. 18 Maj återvände till Sthm. Detta Kon:s resa låter oss, bl. a., kasta en blick i den f.finska handelns, de f.finska städernas tillstånd under G. A:s regering. Huru det stod i allmhetallmänhet stod till med rikets handel, kan man föreställa sig deraf, att rikets hufvudstad Sthm år 1614 icke ägde ett enda eget skepp. Kronan gaf 2. De f.finska städerna ägde väl mer än Sthm, åtm. några skepp, »handel men den mesta handeln drefs ännu af Lybeckare, holländare och engelsmän, som på deras fartyg hitförde sina varor och exporterade finska. Ännu 1631: 34 holl. fart.holländska fartyg till Åbo, Hfors, Borgå. »Handelslöse,svårtytt ruttne, kullrifne» 1614. – Hand. och Segl. ordning 1614. Köpmans ordinantie 1617. G. A. hade stora planer till handelns upphjelpande, för att skaffa riket tillgångar och kom derföre de f.finska städernas önskningar till möte. Utlänningar skulle väl, medpå vissa vilkor, få besöka Fds hamnar, men icke handla i skärgården direkte med allmogen. Åbo och Wbg hade förut haft rättighet att segla på utländsk ort: nu fingo Hfors, Borgå, Ekenäs, Bborg, Wasa och Uleåborg för en kort tid samma rättighet. Viktualier skulle få exporteras endast på Sthm. – Åbo gynnades framför andra med rättighet att handla på landsbygden, hvarom anna hkethvilket under inbördes afund var de andra städerna förbjudet. »Efter det är en gammal namnkunnig stad, som nu för handelslöshet platt förfaller.» I Östb. skulle Wasa och Uleåbg ensamt få handla, med undantag af 14 dagars frimarknader,original: frimarksvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarandenader en i Pedersöre, ensvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande i Salo för Sthm, Åbo, Raumo och Bborg. En Ddylika frimarknader hade Hfors i Janackala,original: Janackala – Raumo – och Wbg härjadt af eldsvåda 1612, fick fri torgdag hvar lördag.

|170|

15 Genom handelsordningen 1619 stadsstyrelsen af 1614 infördes den första skillnaden mellan uppstäder och stapelstäder. Mycken och rättvis klagan spordes öfver detta reglementerande, men det låg nu engång i tidens anda. För att tillfredsställa den ena, gjorde man förfång åt den andra. – Sthm inkomst af bergverken – kopparmonopol – f.finska städernas handel inskränktes. – En stor svårighet var att reg.regeringen sjelf var köpman – Reg.Regeringen uppbar neml. en stor del skatter i produkter, men måste betala t. ex. Elfsborgs lösen och många krigsbehofver i pgarpenningar. Derföre kronoköpman – så uppköpte reg.regeringen all koppar – uppdrog detta sedan åt kopparkompaniet – jernhandeln åt ett jernkompani – 1627 ett general-handelskompani – 1629 ett skeppskompani – 1628 förbehöll sig reg.regeringen salthandeln och 1631 spanmålshandeln. – Detta bar sig icke, och inom kort blefvo båda åter frigifna, men emot hög tull. – Omo Denna helt och hållet falska princip föranledde trassel och underslef,svårtytt vanmakt och oreda. – Reg. måste bedja der den Man förundrade sig att ingen spekulation ville vakna. – 1619 ordnades stadsstyrelsen.original: stadsstyrelsen En rådmans lön: 3 rdrdaler och 1½ kanna vin samt hvartannat år 3 t.tunnor spanmål, ½ lisp.lispund smör och ½ fåsvårtyttr.

11 Så fattiga: att i Hfors få borgare funnos, som en ärlig man en bit mat gifva kunna. – Joach. Gullberg 2000 t.tunnor råg och kläde: 14,500.Den Den klena f.finska handeln begynte något, om ock långsamt repa sig. Fd hade denna tid stundom spanmål öfver eget behof. År 1627 utfördes från Åbo genom Öresund 8,600 trtunnor spanmål och 800 läster tjära. Följande år ungefär lika. – Till kon:s verksama åtgärder för f.finska handeln hörde De nya städerna Wasa och Ubg. Kon. beslöt derföre anläggandet af tre fyra städer på landets vestra kust: Nystad, Ny- och G:Carleby Torneå.

12 Under sin vistelse i Åbo 1616 om våren fästade G. A. uppmärksamhet vid den lifliga veckomarknad, som hvarje lördag hölls uti Männäis by af i Nykyrka socken på de af ålder s. k. Vackafinnarnes område, och 1617 anbefallte han anläggandet af Nystad på Mäihälä bys ägor, hkahvilka han, jemte Ruokasvårtyttlaks och Pietola byar, donerade till den nya staden., som för sitt fiske erhöll till vapen tvenne gäddor i silfverfält. Han kunde icke föreställa sig, att här, i denna lilla stad, som var hans skapelse, hundra år senare frukterna af hans fälttåg och eröfringar i öster skulle, tillika gå förlorade på samma gång som Sv:s öfvermakt och detta Östersjövälde, som var hans favoritsyfte i politiken. – Nystad sågsoriginal: såg icke gerna af Åbo, som gerna hellre än att få en ny konkurrent, velat draga Raumo och Nådendal till sig. Men ortens idoga trädslöjd gaf den nya staden en viss välmåga, förvärfvad genom export på Sthm, och från 1630 höll Åbo hofrätt här sina sessioner af fruktan för pest i den f.finska hufvudstaden.

13 Den vida, och tätt befolkade och af elfvar genomskurna kusträckan mellan norrom Wasa och Uleåbg föranledde kon. att under sin genomresa 1614 utse platser för tvenne tre nya städer på denna kust. År 1617, eller samma år som Nystad, anlades här, vid Kokkolahti då segelbara fjärd på Ristrands bys ägor i Carleby socken GamlaCarleby, som erhöll sitt sv.svenska namn efter den redan förut från Pedersöre afskilda socknen, men sitt finska namn utaf närmaste fjärd. Och samtidigt anlades på dåvar. Pedersöre sns område vid Lappo elfs mynning, som då var segelbar äfven för större skepp ända till staden, NyCarleby. Enligt en|171| original: en obestyrkt sägen har skillnaden i dessa städers namn uppkommit deraf, att bådas privilegier utfärdades på samma dag, den 7 Sept. 1620, men G:Carlebys på f. m. och NyCarlebys på e. m. Planritningarna till båda, äfvensom till Torneå, uppgjordes af medic. doktorn Olof Buræus. Vapen. Nby fick fem frimarknader, men utestängdes både från seglation på utrikes ort och vidsträcktare landethandel, hvarföre invån. med deras 24 donerade mantal sysslade lika mycket med jordbruk som med handel. G:Carleby gick något mera upp genom skeppsbyggeri, som af ålder idkats i grannsocknen Kronoby, der kronan äfven lät bygga örlogsfartyg. Genom Östb.Österbottniska kustens höjning försvårades inloppet till dessa, liksom till alla Östb.Österbottniska kuststäder från och med Wasa, men oaktadt de efterhand kommit allt längre från sina urspr hamnar och alla brunnit, har likväl ingen annan än Wasa haft mod att flytta plats.

14 Torneå anlades 16020 på en af ålder mycket besökt handelsplats vid elfvens delta mynning och fick privilegier den 12 Maj 1621. – Carl IX. – Vid Björkö söder om Wbg ville G. A. anlägga en stad – och en annan ville han anlägga vid Nevans mynning. Krigen – 17 städer.original: 17 städer

|172| ||||