Tolfte Föreläsningen. 23/10 63

|107||573|

Tolfte Föreläsningen. 23/10 63.

1 Kalmare Union »ser ut som en tanke», emedan detta fördrag uttalade som sin grundsats ett skyddsförbund mellan de tre skandinav. nationerna, af hvkahvilka hvar och en för sig var för svag att motstå mäktige grannar, under det att alla tillsammans förbrödrade genom en nära slägtskap, borde bildade en betydande stormakt. Men denna förening »var en händelse», emedan den kom till stånd af tillfälliga orsaker, af en konjunkturpolitik för dagen, och föll sönder med denna, – emedan den politiska klokhet, den inbördes endrägt och ishti synnerhet den fullkomliga jemnlikhet saknades, hvilka voro de första, oeftergifliga vilkoren för en sådan dylik förening. Att för vinnandet af ettoriginal: en stort mål höja sig till en sådan klokhet, en sådan endrägt, en sådan jemnlikhet, – dertill var tiden icke mogen. Minst kunde man vänta något sådant af det dåvar. germaniska Europa, hkethvilket var så djupt genomträngdt undermineradt af den andliga och verldsliga maktens kamp om herraväldet – så i sitt inre söndersplittradt af ståndsintressena, hkahvilka på ena sidan organiserade kyrkan efter hierarkins, på den andra sidan länsväsendet kunga- och adelsmakten efter feodalsystemets rangordning – under det att nu redan det tredje ståndet, som bar framtiden i sitt sköte, trängde sig som en ny kulturmakt mellan dem båda öfriga kämpande statsmakterna. Det var icke förbehållet en sönderfallande, i sina fogningar lossnande tid, ur hvars former redan den anda flytt, som gifvit dem upphof – att här i norden skapa en ny helstat, byggd på helt andra grunder, på en folkfrihet som just då trampades under fötterna af de stora, och på en nationelrnas jemnlikhet, som hvarje ögonblick förnekades af det dominerande folket. Derpå hade ingen tänkt; tvärtom Allt sträfvade allt deremot – gammal fiendskap, ny hersklystnad, pockande, motsatta intressen utan verkligt föreningsband, och så bar denna till utseendet så lysande|108||574| politiska kombination redan vid dess första uppträdande förstöringens frön inom sig. I st.stället att blifva en smammansmältning af dittills åtskilda krafter och viljor, blef Kalm.Kalmare Union fastmer ett nytt söndringselement, som i mer än ett århundrade kastade mot hvarandra de folk den ville förena, sönderslet de band af brödrafränskap den ville befästa, började med förtryck, fortfor med blodig tvedrägt och slöt med en djupare söndring än någonsin, ja med ett ärftligt inrotadt hat mellan alla de tre nationerna, – ett hat, som ännu i dag – när en klarare insigt af denna unions betydelse åter manat dess tanke i dagen – fortfar att ihärdigt sätta sig deremot och göra den en verkliga, en sannoriginal: sanna Unionen omöjlig af de skandinav. rikena.

2 Förbindelsen mellan dessa tre nordiska rikenoriginal: rikena år 1397 var hel och hållen ett verk af partiintressen. Folkkungaätten i Sv. hade gifvit utveckling och stadga åt det aristokratiska elementet, som ligger i svenska lynnet och derföre – vid ehuru länge tygladt af folkfriheten – också ligger i dess historia alltifrån början. Öfver rikets gamla förbundsförfattning hade bildat sig tvenne priviligierade stånd, presterskapet och adeln, hkahvilka i rådslag och handling begynte anse sig ensama representera folket – Ooch emedan de ansågo betraktade sig som lagstiftande makt, äfven, i sina mest betydande män alltför ofta, tillmätte sig att stå öfver lagen. Redan förut, under Erikska och Sverkerska ätternas strid, hade kyrkan förstått att dagtinga med båda, och att befästa och utvidga sin makt. Magnus Ladulås, sjelf en kraftfull regent, gaf adeln ett ett kungabref på en öfver massan af folket upphöjd ställning. Hans söner, iInvecklade i förhärjande inbördes fejder, nödgades hans söner att söka ett stöd hos den då redan mäktiga aristokratin, och som under den svage Magnus Smek Erikson fick en sjelfrådig vana|109||575| att styra riket på herredagarna. Kom så Albrecht af Meklenburg, tillsatte genom de höge herrarnes val, och om folket blef icke mera fråga, blott om de stora. Det ögonblick, då han vågade vara konung, var äfven det sista af hans makt; och herrarne inkallade Margaretha, och Albrecht blef slagen och och tagen till fånga af genom riksmarsken Erik Kjellson af Pukeslägten vid Falköping år 1389. Derefter förgingo sju blodiga år under vilda partistrider. Ett parti hyllade Margaretha, ett annat försvarade Albrecht. Det var då Hättebröderne, det tyskarne i Stockholm, år 1389 måndagen efter pingst läto förrädiskt fängsla, döda och innebränna på Käpplingeholmen Sthms anseddaste svenske borgare. Det var äfven då de s. k. Fetaliebröderne – ursprungligen ett väpnadt handelsgille, men sedermera ett band af sjöröfvare – med understöd ifrån Tyskland härjade Sveriges och Fds kuster samt förstörde all handel på dessa vatten, under förevändning att strida för den fångne kon. Albrecht och förse hans anhängare i Sthm med proviant. Deras djerfhet gick så långt, att de uppbrände städerna Lkpg, Malmö, Helsingborg och slutligen Bergen. Tillhåll i Rostock, Wismar. Till lands och sjös var ofrid och örlig, hvart man vände sig. Adeln befäste sina gårdar i Sverige och Fd och förde krig mot hvarandra. Så Der uppstodo en mängd små fästen i landet, föga bättre än röfvareborgar. Broder stod emot broder; den fattige förtryckte bonden, som ingenstädes fann skydd hos en laglig öfverhet, slöt sig af nödtvång till den ena eller andra mäktige biskopen eller ädlingen och blef hans underhafvande eller hans knekt. Jorden blef obrukad och flera delar af riket förvandlades till en ödemark. Tillståndet kunde jemföras med de tider af interregnum i Tyskland, då näfrätten och röfvareborgarne voro uti sitt flor, men varade lyckligtvis icke nog länge, för att hinna utrota de gamla begreppen af frihet och förvandla folket till lifegne under kyrkan och adeln.

|110||576|

3 Under sådana förhållanden tider varblef det en välgerning att åter erhålla en lagligen erkänd, af alla hyllad konung, hvem det ock vara månde, och Sveriges rike mottog dertill en sådan af Margarethas hand. Hon var då 44 år gammal – bördan af tre konungariken syntes henne för mödosam, och hon valde till medregent prins E sin systerdotters son, prins Erik af Pommern, då endast 14 år i hans 15:de år. Erik, förut korad till Danmarks och Noriges kro thronföljare, valdes af sv.svenska rådet till Sveriges konung den 11 Juli 1396 och blef dertill smord af erkebisk. Jakob i Lund samt, efter urgammal sed, som sådan hyllad vid Mora sten. Derförinnan hade Dden fångne Albrecht och hans son blifvit frigåifvosne år 1395 mot lösen af 60,000 marker silfver,. adeln På riksdagen i Nyköping Sept. 1396 samtyckte adeln och Bo Jonssons arfvingar samtyckte att återgifva hvad de af kronan tillskansat sig i pant eller förläning sedan 1363; deras nya feodalfästen skulle nedrifvas, och de odalbönderne som gifvit sig under dem, skulle åter skatta som förr till kronan. Det var allas trötthet vid fejderna, allas behof af ordning och lugn, som för ett ögonblick aftvang adeln dessa vigtiga medgifvanden. Kyrkan gaf intet förstod skickligt att behålla hvad hon fått. Och så kröntes konunoläsligt p.g.a. skadag Erik, XIII:de af det namnet, följande året på trefaldighets söndag d. 17 juni i Kalmar, och här ingicks på Margaretas dag den 20 Juli år 1397 af 17 de de här församlade mäktige andlige och verldslige herrar från Dmk, Norige och Sverige den ryktbara Union, som för framtiden skulle under en spira sammanbinda Nordens tre riken.

4 1) En konung, aldrig skiljas

2) Han skall väljas af alla.
3) Efter honom en af hans söner.
4) Finnes ej son, väljes en annan.
5) Alla i ett mot utlandet.
6) Hvarje rike efter egna lagar.
7) Har ett rike krig, komma de andra till hjelp – dock att det krigförande underhåller krigsmaktsvårtytt. – Ingen får skylla på landets gränser.
8) All tvedrägt bilägges.
9) En fredlös, fredlös i alla.
10) Kon:s råd i hvart rike.
11) Deremot brytande straffas.
12, 13) Om Margaretha.
I vilkoren röjes en skymt af Unionens grundtanke: evärdelig fred, endrägt, jemnlikhet, gemensam konung, gemensamt försvar, hvarje rikes styrelse efter dess egna lagar. Något slags hegemoni för Dmk kan icke upptäckas. Men förbundsakten, – ett hastverk, såsom den var, – förblef en bokstaf, under hkenhvilken hvarje parti skjöta sina särskilda system. – Tillstädes 67 – Undertecknare 17.

|111||577|

5 BrefvetUrkunden, skrifven på danska och försedd med 10 påtryckta, ej vidhängande sigill, skulle utgör ett slags protokoll och skulle sedan, enligt 13:de artikeln, utskrifvas i 6 exx. på pergament, hvaraf 2 exx. skulle förvaras i hvarje rike. Detta blef aldrig verkställdt – måhända emedan alla ingen af parterne hade nog rena händer, att framdeles åberopa dokumentets bokstafliga lydelse, och minst Margaretha sjelf, – som med stor slughet arbetade på en inkorporation af de öfriga rikena i Dmk. Hennes motiv valåg klart och omisskänneligt i herraväldet öfver norden. Herrarne i Sverige åter hade ingått i unionen, ingått i dess vigtiga medgifvanden, under förhoppning att sjelfve enväldigt styra riket under en utländsk namnkonung. Renast voro Noriges motiver, som af gammal trohet hyllade ko troget hyllade dynastin och önskade lugnare tider, – ehuru utan allt tvifvel kyrkan äfven der önskade fiska i grumligt vatten.

6 Vid denna stora statshvälfning förhöll sig gick Fd i det hela passivt öfver till drottn. Margarethasvårtytt. På biskopsstolen i Åbo satt den tiden en fin och slug diplomat, biskop Bero Balk, som styrde har f.finska kyrkan från 1384 till 1412. Kon. Albrecht hade sökt att vinna F:s tillgifvenhet och var åtminstone i Öbotten verkl. älskad af folket; men han dock väckte hans fogdars utpressningar äfven här mycket missnöje. När han då retade mot sig Bo Jonssons arfvingar, som innehade största delen af landet och dess fästen, gick Fd för honom förloradt. Redan i början af 1388 forklara slöt sig den mäktige Thord Bonde, höfvidsman på T:hus, till drottn. Margarethas parti, och de öfriga slotten följde efter slaget vid Fkg exemplet. Han vände kappan efter vinden och deltog personligen uti riksdagen i Nyköping år 1396, men var icke tillstädes vid Unionsfördraget i Kalmar. Orsaken är obekant; måhända var han okunnig om den vigtiga plan, som der kom i dagen, eller fruktade han att adeln skulle i sin tur påyrka en efterräkning med kyrkan. Att Fd ingick i Kalmare Unionen mindre förhärjadt än Sverige sjelf.original: sjelf, men dock i svåra, rättslösa tider.

7 Den 28 Okt. 1389 skrifver rikets råd, biskop Bero inberäknad, till Magnus Kase, höfvidsman på Thus, att slottet med dess län skulle öfverlemnas åt drottn. Margarethas ombud – och vid samma tid har sannolikt det öfriga Fd efterhand till henne öfvergått. Endast Wiborgs slott och län behölls ännu någon tid af Bo Jonssons arfvingar. Fd led Biskop Bero|112||578| derföre hade det att tacka dels kyrkans bemedling, dels lyckan att icke äga så många höga magnater som svenska broderlandet. Dessa tiders skiften i Fd äro så föga kända, att vi knappt veta mera derom än resultatet. Alldeles passivt har väl landet föga kastat sig i armarna på en främmande dynasti. Men Albrechts anhängare saknade chefer, i Fd, hans tyska knektar förstodo att öfverallt göra sig förhatliga, och fetaliebrödernes plundringar förbättrade icke hans sak i Fd. Så skedde statshvälfningen föga bemärkt, och innan ännu ens knappt de mäktige i landet, långt mindre folket sjelf, hade någon aning derom, befann sig Fd i Unionens tidehvarf, fastknutet vid alla de tre skandinaviska rikena.

8 Detta tidehvarf innebar för Fd och romersk katholska kyrkans fulländade utveckling och blomstringsperiod, och – afslutandet af dess denna kyrkas civilis. mission – en närmare anknytning till Europa genom Rom – lagskipningens ordnande – det svenska samhällets införlifvande och ingående uti f.finska folkets lif – utbildandet af medeltidens karakter ochsvårtytt de tre första stånden, medan det fjerde ännu förblef outveckladt – den första f.finska handeln – de första f.finska näringarna – den första klarare skymten af politiskt medvetande, genom de lossnade band, som vid denna tid knöto Fd tillsamman med Sverige. Med ett ord: detta tidehvarf, 15 seklet, innebar Fds egentl. medeltid. Betydelsen deraf. – Derest icke svåra härjningar under detta tidskifte inträffat från ryska sidan, skulle Unionsperioden – jemförd med äldre och nyare skiften i vår historia – varit snarare lycklig, än olycklig för Fd, och i alla händelser vida lyckligare än samma period var för det inom sig långt mera sönderslitna, utom sig långt mera intrasslade Sverige. – Vi stöta här ånyo på en af de skiftesdigra motsatserna mellan Fds och Sv:s historia – och den visade sig närmast i det olika sätt, på hkethvilket det danska inflytandet gjorde sig gällande i båda dessa länder.

|113||579|

9 RepetitionRepetition. 9/4 67. De 7 åren 1389–95: Fd. Kalmare Union. Händelse – tanke. 20 Juli 1397. – 17 herrar af 67. – Nytt tidehvarf. Medeltid – Kyrkan. Danska elementet. Nationalhat.

10 Strax efter det tyska elementet inträngde neml. det danska i Sverige, och blef der så sammanblandadt, att det i mer än ett sekel var ovisst, hkahvilka af de mäktige, som egentl. voro danska och hkahvilka som voro svenske medborgare. Samma personer ägde jordegendom i båda rikena, åberopade än det enas, än det andras lagar och skydd, och höllo sig än till det ena, än till det andra partiet. Med de danska anspråken på att vara det herrskande folket, vexte hos de stolte och afundsame svenskarne den redan förut gamla fiendskapen rivaliteten mellan de båda folken snart till ömsesidig fiendskap, ömsesidigt hat, som gick från slägte till slägte och som röjer sig, bl. a., i de danska uttryckens degradering i sv.svenska språket till en förnedrad betydelse uti det sv.svenska språket, såsom orden dreng danska orden konespråk: danska, drengspråk: danska, pigespråk: danska m. fl. – under det att svenskan tillika upptog icke blott en mängd ord, utan äfven ordformer från danskan,original: danskan. t. ex. alla ord på -else. Sv. ha, liksom de flesta nationer med af skarp egendomlighet, ett slags naturbehof att hata sina grannar. Så ha tyskarne, danskarne, norrmännen, ryssarne efter hvarandra varit föremål för Sv:s ovilja, hkenhvilken slutligen, likasom koch af lätt förklarliga skäl, koncentrerat sig emot de ryska grannarna, under det att behofvet af kärlek under en sednare tid likaso hos Sv: likasom koncentrerat hela sin värma på det förlorade Fd. Detta hat har skärpt nationalkarakteren i både god och elak betydelse,. eme Emedan hatet alltid har endast ett öga, ett öra, innebär det alltid en olycka, åtminstone alltid en skefhet, och de nationer kunna kallas lyckliga, hkahvilka, likt FneFinnarne, undgått denna msklighetensmensklighetens brandfackla i stort. Något nationalhat af större betydelse har aldrigt utvecklat sig hos Ff.Finnarne – icke ens emot RneRyssarne, med hkahvilka de dock under så många sekler|114||580| lefvat i bittraste fejd, och orsaken dertill är utan tvifvel att Karelska folkgrenen blef klufven emellan de båda rikena och såsom gränsfolk på båda sidor genom sin stamförvandtskap mildrade, fsvårläst p.g.a. strykningar läkte ärren efter så många ömsesidiga sår. Och på samma sätt st Efter så våldsama strider, som f.finska folket engång har i 150 år – ja i ett årtusende – har utkämpat emot det svenska, skulle man väntat långvarig bitterhet, och likväl läktes äfven dessa sår af genom det försonande inflytandet af senare gemensama öden och vänskapsband. Icke heller minnet af danska fejder, danskt förtryck hafspeglar sig här på något mera märkbart sätt – och orsaken dertill är att någon täflan om makten ej har ägt rum – hvarföre danska väldet under Unionsperioden uppträdde här i Fd långt mindre förtryckande, än uti Sverige. Derigenom Medan nationalhatet i Sv. i många afseenden färglagt Unionens historia, har i Fd ett lugnare, mera opartiskt omdöme varit i stånd att göra Unionen rättvisa och erkänna hvad hos den, hvad hos dess regenter dock har funnits godt och förtjenstfullt. – Och dennss olikheta omdömen visa sig genast vid betraktandet af Margarethas och särdeles Erik XIII:s regering och personliga egenskaper. Margaretha var i Fd föga känd. Hos Svv.Svenskarne stod hon icke i godt rykte. Hon hade svart hår, svarta, skarpa ögon, till röst och anletsdrag mera lik en man, än en qvinna. Till sinnelagestalt var hon icke stor, men välvext och behaglig, så att hon lätteligen vann dem hon ville hafva till vänner och beskylldes för alltför fritt umgänge med män, ishti synnerhet gunstlingen ridd Abrah. Broderson, älskogsrun.älskogsrunor hkenhvilken Honom lät kon. Erik sedan, afundsam på hans gunst, lät halshugga år 1410, hvaröfver Margaretha bittert sörjde. och dog två år derefter om hösten 1412 på ett af sina skepp utanför Flensborg Älskogsrunor.

11 En djerf, slug och snillrik qvinna var hon utom allt tvifvel, och till sinnelaget säges hon mycket ha liknat sin fader, kon. Waldemar Attd. af hvilken hon ock ärfde sin stora plan till hela nordens underkufvande. För detta stora mål sparade M. hvarken våld l.eller list.

12 Skatter. Försvagade adeln. – Fogdar. Gottlands lösen. Drottn.skattenDrottningskatten Stakeskatten »Förvaren I mina bref och Signet: jag skall nog förvara edra slott.»

13 Dog 1412 utanför Flensborg. Hvilar i Roeskilde. Wadstena.

14 St Britas dotter Märtha: gaf drottn. af Norige ris. M. var då 11 år.

15 Omdömet om honom Erik XIII utfaller från sv.svenska sidan i hög grad strängt och fördömande, under det att hans motståndare Engelbrekt framstår ju mot fonden af denna skugga såsom en äkta folkets hjelte i klaraste dager. Hvarken till skuggor eller belysning har heller svden sv.svenska Sv:s historiena här saknat starka skäl. Men Fd åter, som icke hade någon Engelbrekt, Fd, som af Erik XIII:s regering väl hade mycket omaktig för den tiden, men varaktig nytta för framtiden, kan icke för sin del kasta samma skugga, på denne, visserligen svage, lättsinnige och karakterslöse konung,|115||581| utan måste anse honom för en i grunden välmenande regent,. som hade den olyckan att vara hvad man i hvardagslifvet kallar en beskedlig stor slarf. – Femtonjorton år, när han emottog danska och norska, femton år när han emottog svenska kronan, – vårdslöst uppfostrad, såsom han synes ha varit under ett redan förderfvadt och trolöst tidehvarf – dertill af svag karakter och under de första sexton åren af sin regering medkonung till namnet vid sidan af sin sluga och energiska frände, drottning Margaretha – synes konung Erik föga lika litet ha gjort sig reda för de pligter, de ansvar, som hans tunga tredubbla krona ålade honom, som för sina en makes enskilda pligter. som make Början god – afsatte fogdar – Räfsteting – Krogar. – Han behandlade sina riken Mmed samma lättsinne som han behandlade sin af hela norden högt älskade och beundrade gemål, Filippa af England – han utblottadetömde hennes rika brudskatt och sina skattkamrar på ett enländigt, nära trettioårigt krig för Slesvigs eröfrande, hkethvilket dock icke lyckades honom, och på ett lika fruktlöst försök att förskaffa thronföljden åt sina pommerska slägtingar. Kon. Erik brydde sig föga om Dden kloka varsamhet, hvarmed Margaretha efterhand befästade sitt välde i norden. Misstroende de sv.svenska herrarne, som visade alltför stor lust att med honom dela regeringen, besatte anförtrodde han rikets slott och fästen åt utlänningar, dels danskar – hkahvilka betraktade sig som herrar Sv:s herrar – dels tyskar, hkahvilka sålde sig åt den mestbjudande och voro hemma öfverallt der man lefde godt och något var att förtjena,. Berättelsen om desse höfdingars och slottsfogdars framfart är icke så litet färglagd af nationalhatet, men tillräckligt återstod i alla fall, för att bringa folket till raseri. Gaf kon. Erik det rådet att föda sig af Sverige, kläda sig af N., men försvara sig med Dk. Af ett bref från drottn. Margaretha sjelf af år 1401, hvari hon ursäktar den tunga hon måste pålägga|116||582| allmogen, finner man att befälhafvarne på kronans slott höllo bönderne till godtyckligt arbete – och inqvarterade sina knektar med deras hästar i bondgårdarna, der knektarna uppförde sig som fiender och pålade gärder efter behag.

|||583| |||584| |||585| |||586| |||587| |||588| |||589| |||590| |||591| |||592|