Adertonde Föreläsningen. 10/12 62

|174||320|

Adertonde Föreläsningen. 10/12 62.

1 Efter återkomsten från Fd regerade kon. Erik ännu på tredje året med ära och drog sannolikt all möjlig försorg om att den del han eröfrat af Fd måtte vidmakthållas vid kristen tro och svenskt välde. Men på tredje året föll hände sig att den tappre och fromme konungen blef försåtligt öfverfallen af danske prinsen Magnus, som på mödernet härstammade från sv.svenska konungahuset och helt oförmodadt inbröt i landet med en dansk här understödd af svenske förrädare, för att göra sina förmenta rättigheter gällande. Det var, säger legenden, Chr. himmelsfärds dag den 18 Maj 1160. Man har likväl sedan uträknat att år 1160 inföll pingst d. 15 Maj, men d. 18 var ock en helgedag, den s. k. Qvatember l.eller Tamperdagen. Konung E., som icke väntade någon fiende, bevistade gudstjensten i trefaldighetskyrkan uti Östra Arås, som nu kallas Upsala, på samma ställe, der nu domk Upsala domkyrka står, och biskop Kopman, Henriks efterträdare, förrättade messan. Midtunder gudstjensten kom bud, att fienden framryckte på Fyrisvall, men kongen lät icke störa sig i sin andakt, utan förklarade att han ville höra messan till slut; det månde komma hvad som helst, han hoppades till Gud att annorstädes få höra en herrligare messa. När detta var gjordt, togo han och hans folk sina vapen, och och gingo mot den mångfaldt öfverlägsne fienden. Der blef konungen, efter ett skarpt fäktande, sårad, öfvermannad, tillfångatagen och släpad till den s. k. dombron, der han blef halshuggen. Prins Magnus lät då utropa sig till konung, men hade ringa fröjd af sin missgerning, ty kort derpå blef han anfallen, slagen och dödad af östgötha konungen Carl Sverkerson i förbund med Fale Bure och Helsingarne. –

2 Det var naturligt, Aatt en konung, hkenhvilken i så hög grad som Erik d. h. förenade folkets kärlek och kyrkans gunst, skulle efterlemna ett djupt och varaktigt intryck både på sitt och nästföljande tidehvarf. Hvarken förr l.eller sednare har en sv.svensk konung blifvit så högt vördad af samtid och efterverld; näst Erik d. h. intager Gustaf II Adolf andra rummet. En lång kedja af underverk begyntes redan vid hans död. St Eriks källa upprann af hans blod på det ställe han halshöggs; och när hans döda kropp bars in till en fattig, blind qvinna, fick hon sin syn igen o. s. v. StKon. Erik förklarades för|175||321| helgon och Sveriges skyddspatron, hans förvarades i Upsala domkyrka, hans dödsdag den 18 Maj, som ännu i vår almanacka behållit hans namn, blef en allmän högtidsdag, och utmärktes på runstafven med en krona, genomstungen med ett svärd. hHans blotta åkallande eller löftet att gifva sig eller sina barn åt sankt Erik troddes hafva kunna göra otaliga sjuke blinda och och krymplingar helbregda, dämpa eldsvådor, helbregda, ja hjelpa i all slags nöd. Emedan rågaxen vanligen visa sig omkr. d. 18 Maj, troddes St Erik skydda de späda axen, likasom St Olof ansågs skydda den mognande säden, hvarföre böner anställdes till honom för årets gröda och man hade ordspråket: »När Erik ger ax, ger Olof kaka.» Afz. 2:36. År 1257 uppgrofvos hans St Eriks ben och insattes i ett dyrbart skrin af silfver, år 1273 d. 24 Jan. flyttades de med stor högtidlighet till den då under byggnad varande Upsala domkyrka, och denna dags åminnelse firades sedan lika med d. 18 Maj. I alla kyrkor sjöngos under hela medeltiden lofsånger till St Eriks ära; Sveriges konungar skulle måste vid sin kröning svära att taga den helige Erik till föredöme; Strinnholm IV:115. (Afz. 2:129) »Så beder jag mig Gud huldan både till lif och själ, jungfru Sancta Maria och Sancte Erik konung och alla helgon,» menige man svor vittneseden vid hans namn; hans bild upptogs i rikssigillet; den fana han burit mot Finnarne (målad m.med hans bild, ett lamm o. en lindorm) ansågs såsom en rikets helgedom och bars vid stora högtider (krig o. hungersnöd)original: hungersnöd i procession, likasom St Eriks skrin; då måste hvarje åskådare falla på knä, och knäböjande mottog Sten Sture d. ä. denna fana i Stockholms storkyrka år 1495, för att tåga med den emot de i Fd härjande ryssarne. (sv.svenskarne ville ej släppa henne ur landet)original: landet – Vår tid står höjd öfver denna mskodyrkanmenniskodyrkan, men också sjunken under den medeltidens fromma vördnad för det stora och heliga. Den Vår tid har derföre med samma likgiltighet stökat i Erik d. h:s graf, som i bland Gustaf Adolfs och Carl d. 12:tes qvarlefvor. Som en kuriositet kan tilläggas, att nNär prof. Acrel år 1791 förrättade en noggrann besigtning af den hel.helige Eriks ben, fann han den i en särskild silkespåse förvarade halsknotan tydligt bära märke af svärdshugg. För öfrigt skall lårpipornas längd och den i behåll varande öfre armpipan ha utvisat, att konungen icke varit en storvext man, utan fastmer af mindre kroppsstorlek.

|176||322|

3 Den vördnad och tillbedjan svenskarne egnade den helige Erik, Sveriges skyddspatron, go tjena göra det lättare för oss att fatta den vördnad och tillbedjan Ff.Finnarne egnade St Henrik, Fds skyddspatron.

4 Strinnh. IV:26 ff.

5 Om denne finske martyrs lefnad och öden känner man föga mer än några knapphändiga traditioner om hans omvändelseverk och hans slut. Han utgick var, som så många andra af nordens hednaapostlar, från till börden eEngelslandman och skall hafva åtföljt påflige legaten Nikolaus Breakspear, sedermera påfven Hadrian IV, också en engländare, på hans resa till Norige och Sverige år 1152. St Eskil, Södermanld (stenad) St David Vestmanld, – St Stefan Helsingland. En bättre lärare kunde Fds apostel icke ha ägt, än denne utmärkte, lärde och kraftfulle man, som från en fattig tiggargosse uppstigit till värdigheten af kardinalbiskop af Albano och slutl. d. 2 Dec. 1154 valdes till påfve under namn af Hadrian IV. Deraf attoriginal: Att denne på mäktige påfve, som sjelf ordnat Norigesska och Sverigesnska kyrkan och der på mötet i Linköping införde den s. k. Peterspenningen, således sjelf ägde personlig kännedom af nordiska förhållanden, kan man sluta att förklara hvarföre påfvarne visade ett stort nit för, – och hHans lärjunge Henrik bedref den troligen Fds omvändelse med sin mästares anda och kraft. Det fordrades icke heller ringa mod och sjelfförsakelse, att efter konungens bortresa qvarstadna, långt skild från den öfriga verlden i ett så vildt och fientligt land med hårdt luftstreck och ringa l.eller ingen beqvämlighet som Fd, omgifven af ett folk, som ännu i hjertat måste vara fiender till den främmande och okända tro man påtrugat detsamma. Men när ett tidehvarf samlar hela sin viljas kraft, hela sitt hjertas hänförelse mot ett högt mål, då uträttar det storverk. Samma brinnande nit, som vid samma tid förde oräkneliga skaror i striden för Christi graf – samma nit som eldade 12:te seklets störste troshjelte,|177||323| den heligaste bland de helige, Bernhard af Clairvaux; – samma nit som förde d. helige Meinhard till Venderne, den helige Eskil Stefan till Gottl Helsingarna, d. hel. Botvid, och befolkade norden med missionärer, martyrer och helgon så talrikt, att sjelfva äfven qvinnorna blefvo martyrer, såsom St Ragnhild, St Helena,original: St Helena St Bothild och senare St Brita och St Catharina – samma nit förde äfven biskop Henriks steg i det öde Fd. Det är med St Henriks predikan som med E. d. h:s korståg. Storverket i dess helhet har stadnat djupt i efterlefvandes minne, men detaljerna ha bortfallit och blifvit förgätna. Den helige Henrik stadnade qvar i Fd för att vårda Guds plantering i det hedniska landet – så lyder krönikornas och legendernas enkla, enstämmiga berättelse. Huru länge han fått verka här, är icke med säkerhet kändt. En del sägner antyda att han redan följande vinter lidit martyrdöden – andra tyckas låta förmoda en längre verksamhet – några förff.författare, bland dem den grundlärde Strinnholm, anse det möjligt, att biskop Henrik t. o. m. kan ha öfverlefvat kon. Erik. Härom kan intet med visshet afgöras – endast synes det mindre otroligt, att biskop Henrik på den korta tiden af föga mer än ett halft år kunnat grundlägga sin kristna kyrka bland ett glest spridt folk och i ett land fullt af ödemarker., äfven om han, som det säges, predikat dag och natt, ofta under bar himmel, i köld och regn, i skogsbygder och byar. Han Traditionen uppgifver många ställen, der han skall hafva predikat. Hvarhelst något minne bibehållit sig om kristendomens första införande i v. Fd, der heter det att St Henrik predikat. Bland många sådana ställen, är det s. k. St H:s predikohus – »Pyhän Henrikkin saarnashuonespråk: finska» – i Ylistaro by af Kumo socken 5 w ett for märkvärdigt för sin ålder och sitt anseende. Redan platsen är märkvärdig, emedan här låg fordom det gamla Östertelge, en på sin tid ryktbar köping och handelsplats, som sedan blef moder för det nu 5 mil derifrån belägna Björneborg. Här stod länge en gammal, halfförfallen ria,|178||324| vanvårdad, liksom alla våra fornminnen, men likväl betraktad med vördnad för den dervid fästade traditionen omatt St Henrik der predikat. Två gånger, säges det, har den öfverbyggda nyare logen blifvit lågornas rof, men den und nedre och äldre delen af byggnaden skyddats genom helgonets inflytande. Dertill fanns likväl en naturlig orsak, emedan dessa nedre stockväggar vaäro af ålder och fukt så hårdnade, att de likna petri förstenadt träd, och hvarföre ingen eld torde fått makt öfver dem. – Ändtligen på 1840talet fick man en subskription i gång, hvarmed kring hela landet insamlades 1,500 rub. silfver, och dermed uppfördes 1852 ett litet kapell af tegel omkring den gamla byggnaden, hkenhvilken derigenom skyddas mot vidare åverkan af tiden och okynnet.–

6 OmOmsvårtytt den äldsta kristna kyrkans tillstånd i Fd blir framdeles tillfälle att tala. Jag vill här endast nämna, att St Henriks personliga verksamhet troligen icke sträckt sig norrom Satakundas vestra delar och troligen icke till Nyland, emedan man ej finner något spår deraf i traditionen. Troligen har han haft sitt egentl.egentliga residens i ett litet fäste, hkethvilket man förmodar då redan hafva uppförts vid mynningen af Aurajoki, för att trygga svenska väldet i Fd, och derifrån har han, enligt missionärernes sed, beledsagad af ett ringa följe gjort ridande l.eller åkande på släde tågat kring bygderna, för att döpa hedningarne. Andra kyrkor, än möjligen Räntämäki och Nousis, kunna icke gerna anses grundlagda på hans tid, men möjligen har ett kapell l.eller bönehus af träd vid den genom honom så heliga Kuppis källa varit den första kristna kyrkan i Fd.

|179||325|

7 Folktron kan icke förlika sig med den tanken att stora och heliga män gå ur tiden som vanliga mskormenniskor, och fäster sig derföre med synnerlig förkärlek vid deras dödssätt. Så finna vi t. ex., att under det få eller inga bragder och lefnadsöden äro kända och de flesta gamla sv.svenska konungar af Ynglingaätten, finnes alltid deras dödssätt mer l.eller mindre omständligt beskrifvet, och i ännu högre grad är det fallet med martyrerne, hkahvilka just genom sin död beseglade sin mission och förvärfvade helgonglorian. De blodiga och våldsama tider, under hkahvilka de verkade i ständig lifsfara, jemte det skoningslösa nit, hvarmed de fördömde hedningarnes tro, nedhöggo deras heliga lunder och kullstörtade deras afgudabilder, måste äfven ofta framk föra dem till ett blodigt slut. St Botvid dödad af en träl med en yxe på Råsvårtyttgö vid Södermld. – St Eskil stenad – Och när man känner Ff:sFinnarnes ihärdiga fasthängande vid deras fäders tro och den grundväsentliga motsats som gjorde denna tro så fientlig mot kristendomen, matsvårläst p.g.a. strykning har man intet skäl att betvifla, det ju äfven biskop Henrik sålunda med offret af sitt lif invigde den kristna kyrkan uti vårt fädernesland. En annan fråga är, om han fallit så som traditionen berättar oss; men då det är omöjligt att härom komma till någon historisk visshet, kunna vi endast välja den mest sannolika af de varierande berättelserna och föröfrigt konstatera endast der möjligheten att så verkligen skett.

8 Legenden säger oss härom endast, att biskop Henr. dömt en mansdråpare till kyrkoplikt, och att denne af hämdlystnad mördat biskopen. Men den muntliga traditionen har härom två berättelser.

9 Enligt en gammal finsk runa, som finnes i 3:dje delen af Kanteletar, tradition som finnes upptecknad af Albertus Davidis, pastor i Nousis år 1674,|180||326| skall St H. hafva predikat i Nousis, på det ställe der N. kyrka nu står; der har han mött en orm och spottat på ormen, som genast sjunkit i berget, der man ännu kan se hans skapnad, och till minne deraf har berget blifvit kalladt Kermen kallio, Ormberget. Derifrån har St H. vidare dragit till Killais by i Nousis och tagit in på Saaris gård hos en bonde, benämnd Lalli, som då var frånvarande. Biskopen har då begärt mat af hans hustru – såsom det då var både sed och lag, att kyrkans män skulle under sina resor erhålla hvad de behöfde hos bönderne – men detta hade hustrun vägrat, hvarpå biskopen befallt sina tjenare med våld taga hvad de behöfde, likväl så att det skulle allt betalas, och sedan har han vidare fortsatt resan. När Lalli derpå med sina drängar hemkom från skogen, klagade hustrun att biskopen gjort öfvervåld i huset, hvarefter Lalli med sitt folk i vredesmod dragit efter biskopen och upphunnit honom 8 mil derifrån på Kjulo träsk samt ihjälslagit honom med sin yxe. – Med denna tradition öfverensstämmer i hufvudsaken en gammal finsk runa, som finnes införd i 3:dje delen af Kanteletar, endast att den vidare utsmyckar berättelsen, gör »Hämenmaan Henrikki» och kon. Erik till bröder samt kallar Lallis hustru Kerttu. – I dessa traditioner finnes intet osannolikt. Vare sig att Lalli verkligen bar enskildt agg till biskopen l.eller det att han, endast delade de f.finska hedningarnes allmänna hat mot den nya tron och det nya väldet, låter det ganska väl tänka sig att han begagnat forevan våldgästningen såsom förevändning att hämnas på biskopen och att denne verkl.verkligen fallit offer för hans hämd på Kjulo sjö, – Porthan framkastar, för namnets skull, den förmodan att mordet skulle föröfvats på isen af Pyhäjärvi, som derföre kallats den heliga sjön, men sjöar med detta namn finnas många i Fd.|181||327| Legender – romantik: underbare – 1157–1293. 1293–1521. RepetitionRepetition – Första Nyland. Helsinge. Eriks slut. Helgondyrkan. Henrik. Mission. Första kyrkan. Slut. Legend – Tradition. Vår tid finner de underverk, hvarmed folksägnen och munklegenderna utsmycka helgonens död mycket barnsliga, men de äro likväl stå i alltför nära samband med tidens religiösa tro, för att icke ur denna synpunkt äga sin märkvärdighet. Så äro äfven St Henriks underverk mycket betecknande för medeltidens tro i Fd. Det säges, att Lalli, för att åtkomma en ring, som biskopen bar på sin tumme, afhuggit tummen, men denna föll bland snön på isen och kunde ej återfinnas. Om våren midsommartiden året derpå rodde en blind gubbe med sin son öfver Kjulo sjö, och gossen såg en flytande isbit, hvarpå en korp satt och hackade. De rodde då dit och funno St H:s tumme med ringen på isbiten, och när den blinde dermed beströk sina ögon, fick han sin syn igen. Till minne häraf för Åbo domkapitel ännu i dag St Henriks tumme i sitt sigill.

10 – Om Lalli berättas, att han tog på sitt hufvud biskopens mössa och for derpå till sin gård igen, sägande: »nu har jag dräpit björnen.» hvarpå hans hustru skall hafva utropat: »Kusta Lalli lakin saanut, mies paha hyvän hytyrinspråk: finska»? – hvarpå Lalli velat aftaga mössan, men då ha hår och hud af hufvud följt med – och äfven denna tilldragelse fanns fordom ofta afbildad i Fds katholska kyrkor. H. Lalli under fötterna
Sarkofagen. – Om biskopen berättas, att han på vägen till Kjulo profeterat sin död och befallt sina tjenare att derefter lägga hans kropp på en släde, dragen af två otämda stutar oxar, och der dessa tröttnade, skulle en kyrka byggas. Detta skall ha skett, hvarpå dragarne stadnat på Repoile åker i Nousis, der man ännu på 1600talet stod ett kors, och derinvid uppfördes Nousis kyrka. – Föröfrigt berättar legenden tretton underverk bland de otaliga som skola ha skett genom helgonets förbön. Döda barn återkallades till lifvet, sjuka, lama och blinda blefvo helbregda,|182||328| drunknande skjälskyttar åkallade helgonet och bergades ur sin sjönöd. Gudmund, bispens i Åbo tjenare, drog till V:göthland och drack der en afton St H:s skål hos en prest. Deråt log presten och sade: är denne ett helgon, så må han näpsa mig, om han gitter. Hvad hände? Om natten fick presten en ytterst svår värk i alla leder och förstod strax, säger legenden, att det var helgonet. Då lofvade han att fasta alla år vid Henriksmessotiden, och så blef han frisk.

11 Henriksmessan firades alla år den 19 Januari, biskopens dödsdag, i Åbo domkyrka och alla Fds kyrkor med stor högtidlighet. Emedan med sådana högtider drogo mycket folk till kyrkorna, för att få aflat för deras synder, uppstodo dervid tillika marknader, och Henriksm.Henriksmessomarknaden hålles ännu i Åbo på denna dag. St Henrik sjelf, ehuru veterl förklarades föroriginal: för. helgon och Fds skyddspatron. År 1300 d. 18 Juni – festus translationesspråk: latin fördes hans ben med mycken högtidlighet från Nousis till den då fulländade Åbo domkyrka, der de, liksom St Eriks, förvarades uti ett dyrbart silfverskrin. En af hans efterträdare, biskop Hemming, säges t. o. m. hafva försilfrat helgonets armar och hufvud. I Åbo domkyrka knäböjde, slägte efter slägte, många tusende vid dessa heliga qvarlefvor intill reformationen, hvarefter de smån.småningom råkade i glömska.original: glömska åÅr 1713, då de gingo de förlorade vid ryska infallet. Ett rykte säger att ryske befälhafvaren grefve Douglas fört dem till Pbg och der låtit sammanställa dem till ett skelett, hkethvilket, om det verkl.verkligen skett, visar en hög grad af lättsinne, då man känner den vördnad ryssarne sjelfve hysa for dylika reliker. – Man äger ännu långa latinska psalmer, som under hela katholska tiden, sjöngos i kyrkorna|183||329| till St Henriks ära och latinska predikningar, som ställde honom till ett föredöme för f.finska kyrkan. Äfven i Sverige hölls firades Hindersmessan hvarje år d. 19 Jan., som på runstafven utmärktes med en biskopsstaf och en bila. Och den bön, som folket lärde sina barn att bedja till St Henriks ära, hade följande lydelse: »Allsmäktige, evige Gud, som din helige martyr, den i himmelen salige Henrik, en ärofull seger och herrlig martyrkrona gifvit hafver, ack, gif oss för hans böners och förskyllans skull dina nåd och eviga herrlighet. Amen.»

12 Chor och beläte i Uppsala Domkyrka –

13 Silfverbeläte i Sthms storkyrka. –

14 Script. R. Su. II sid. 338. Vid gudstjensten: i Åbo Responsoriumsvårtytt

»Omnes gentes jubilate,

Deo coeli exsultate,

Gaudeat Finlandia.

Læti Deum collaudate,

St Henrici celebrate

Læta natalicia.»

|||330|