Tredje Föreläsningen. 20/10 55

|11||291|

Tredje Föreläsningen. 20/10 55.

1 Wi öfvergå till en betraktelse af den finska naturen, en inledning till dess fysiska geografi, och det första föremål, som dervid fäster vår uppmärksamhet är den finska jordens daning.

2 Wi få dervid att göra med ett faktum, som icke blott äger det historiska intresset af något förgånget, som fortlefver i sina verkningar, utan fastmer utgör en för våra ögon fortgående skapelseakt, en prständigt ny produkt af naturens innersta krafter, hvarigenom den europeiska norden i denna stund fortfar att dansa till en ny tillvaro. Detta faktum, som utgör vårt lands geogoni och ligger till grund för hela dess fysiska geografi, är landhöjningen, den enda i sitt slag, der man kan mäta naturens sekulararbete så att säga med tumstocken.

3 Läran om ett lands yta, dess orografi eller bergsystem, dess hydrografi eller vattensystem, kan sammanfattas i läran om dess dalar, dess ankologi. Dal är ett relativt begrepp – bergdal, floddal, sjödal – i allmänhet den lägre och djupare delen af en nejd. Det är klart, när man erinrar sig vattnets tyngdlagar, att en sjö alltid är en dal och den djupaste dalen i sitt område. Men en sjös dal är icke inskränkt blott till dess bassin, eller dent än högre mindre, än lägre yta större området af dess vatten. För att finna en sjös verkliga dal, måste man inberäkna alla vatten, som falla deri – man måste draga en linie genom källorna af alla floder, som utgjuta sig i sjön. Deraf händer, att sjödalen oftast blir betydligt större än sjelfva sjön. Ex. Svarta hafvet.sdalen. Nu är det nödvändigt för oss att veta området af Östersjöns dal, emedan denna sjö, som är nordens medelhaf och centrum för dess historia i alla riktningar, tillika måste vara en basis och utgångspunkt för dess geografi. Vi måste då draga en linie genom källorna af alla de floder, som utflyta i Östersjön – och|12||292| tänka vi oss en sådan linie på kartan, så finna vi, att Östersjödalen sträcker sig långt utom dess nuvar. bassin. Den innefattar då allt land veöster om Skandinaviens fjällar och söderom Lappmarkens bergsryggar – vidare allt land vesterom Onega, och vester Dvinas vatten flodsystem och den ryska vattendelaren Waldai – vidare allt land som tillhöra Dünas, Weichselns, Niemens, Oders, Elbes och öfriga Östersjöfloders område; slutligen äfven danska öarna och östra delarna af Jutland. Kanterna af detta bäcken äro väl ej så skarpt markerade på alla håll, särdeles i öster, der vattendelarne äro lägst. Likväl finna vi att det har en tydelig afrundning, att det utgör icke blott en fysisk, utan också en historisk enhet – det var detta stora Ösjöbäcken, som Gustaf II Adolf och Carl X ville göra till ett svenskt rike.

4 Nu blir då frågan: har detta stora Ösjöbäcken i alla tider varit lika? Ha land och vatten beständigt intagit deruti samma begränsade områden som nu? Naturen sjelf har sörjt för att vi tryggt kunna besvara denna fråga med nej. Landhöjningen, som fortgår ännu i dag, visar oss klart, att Ösjöns vattenyta fordom måste ha varit en helt annan än dess nuvarande – den leder oss tillbaka till en tid, då vi måste tänka oss hela eller största delen af detta stora bäcken öfversvämmadt af vågorna. Det är klart att de nordiska ländernas konfiguration mdå måste ha varit en helt annan än nu, och med eller mot vår vilja återkomma vi således till den hos Fenicier, Greker och Romare gängse föreställningen om de nordiska länderna i skepnad af en ofantelig skärgård. – Celsius, den 100grad. thermometerns uppfinnare, var den förste som företog sig att vskapligtvetenskapligt undersöka vattuminskningen; häfdatecknaren Dalin drog deraf de första och ännu omogna slutsatserna för nordens historia. Sednare talrika forskningar ha i åtskilligt korrigerat de första, men alla ha slutligen stadnat vid det resultat, att Skandinaviens och Finlands kuster i jemn progression fortfara att höja sig öfver Ösjöns vattenyta.

5 Bevisen för detta fenomen äro dels traditionela, dels vskapligavetenskapliga.

|13||293|

6 Första beviset är egna ögons vittnesbörd. Vid vårt lands kuster finnas ingen man om 50 år och deröfver, som ej kan intyga att hafsvattnet i hans ungdom stått högre än nu; att skepp lagt till der nu båtar med möda passera; att landtmannen nu bergar sitt hö der fiskaren förr drog not. Fenomenet är allmänt bekant under namn af tillandning. Wi se den öfverallt, och det hjelper ej att förklara den genom flodernas fällda slam, ty den fortgår lika tydligt vid kuster der ingen flod faller ut. Ex: Gammelstad – Thölö, Gloet. Tillandningens belopp beror på om stranden är djup eller grund. Sveriges östra kust och Estlands norra kuster, som ligga oss närmast, äro djupare än de finska; derföre vinner Finland årligen mera land än sina grannar. Vestfinska kusten är grundare än den sydfinska; i samma mån är tillandningen der starkare. Först bildar sig ett sandgrund, som än sammanhänger med stranden, än är skildt derifrån af ett djupare vatten. När detta grund stigit vidpass 1½ fot under vattenytans medelhöjd, börjar man se vassen att uppsticka derpå. Några år förgå – då ser man grundet vid lågt vatten höja sig öfver ka ytan, naket, betäckt med stenar och ditflutna trädstubbar. Ännu några år, och grundet höjer sig permanent öfver ytan, om det också vid högt vatten öfversvämmas. Nu ser man fräkne med ett och annat grässtrå framskjuta om sommaren och bortsköljas af höstvågen. Ändtligen nås grundet ej mera af vågen, som vid dess lrand gör kroklinier i sanden. Gräset tar rot, och om tio till femton år lönar det mödan att berga. Så bilda sig vid kusten af fastlandet oöfverskådliga, jemna grasbev med alar och gräs bevuxna fält, som påminna om Amerikas Savanner. Vi I skärgården bilda sig små holmar invid de större, och svenska allmogen kallar sådana vattuungar. Efterhand uppgrundas sundet mellan den mindre holmen och den större; då uppstår der hvad man kallar en hals. Slutligen vexa de båda holmarna tillsamman, och förenas ej sällan genom samma naturprocess med fasta närmaste fasta land. Man behöfver endast kasta en blick på Gyldéns höjdkarta,|14||294| för att inse huru största delen af Finlands nuvar. kuster på detta sätt uppkommit genom tillandning. B Storkyro åker och Limingo äng hänvisa på ett sådant ursprung. Våra sjöstäders historia är ett frappant bevis på tillandningen. Vi veta att de allesamman vid deras grundläggning voro belägna vid goda hamnar; och nästan allaesamman, Kaskö ha ett eller två sekler derefter antingen nödgats flytta sig närmare sjön eller finna sig att efterhand förvandlas nästan till uppstäder. Hfors flyttades 90 år efter dess anläggning, emedan den fordom djupa Gstads viken hastigt småningom uppgrundades. Åbo, fastvuxet vid domkyrkan, har nödgats flytta sin redd 3 verst utåt. Wiborg,original: Wiborg ochBorgå, Ekenäs hara fått ett svårare inlopp än förr. Till Björneborg gingo fordom fullastade stora fartyg – och fastän staden sjelf är flyttad, har den varit tvungen att flytta sin redd 3svårtytt mil utåt till Räfsö. Wasa har förgäfves uppmuddrat en kanal till den s. k. gamla hamnen; hdet tvangs att flytta sin redd en mil utåt till Brändö, och nu se vi staden rusta sig till att springa efter det bortilande hafvet. NyCarleby lastade för 200 år sedan sina skepp vid strandgatan; nu är dess redd ¾ mil aflägsen. Jakobstad ser sig har sett sin hamn draga sig ½ mil tillbaka, och G:Carleby, anlagdt vid den fordom djupa Kokkolahti, har nu en mil till redden. Brahestad ligger vid öppen sjö och måste dock lasta 2 verst från stranden. Uleåborg, der en stor elf skär sin djupa fåra tätt under staden, måste likväl lasta nära en mil derifrån bakom Hietasaari. Der nu Torneå står var fordom en ö vid namn Savensaari eller Svensar; nu är hänger den ihop med fasta landet, och farleden blir med hvarje decennium grundare. – Alldeles samma förhållande se vi på svenska kusterna. Lund var fordom en sjöstad; nu har det längesedan upphört att vara det. Hudiksvall flyttades 58 år efter sin anläggning 440 famnar närmare hafvet. Piteå flyttades efter 45 år en half mil. Luleå flyttades efter blott 28 år en hel mil o. s. v. Sjelfva hafvet förändras. Med hvarje mansålder uppstå nya klippor och grund, och derföre bli alla äldre sjökort efterhand odugliga. Särskild uppmärk|15||295|samhet har man fäst vid de s. k. skjälstenarna. Förklar.

7 Af allt detta finner man huru tillandningen icke blott som fysiskt fenomen är af så stor vigt, utan också i historiskt och merkantilt hänseende förtjenar den största uppmärksamhet.

8 Andra traditionela beviset för v.minskningenvattuminskningen är tillvaron af namn som beteckna hafvets granskap på sådana orter, der dessa namn ej mera äro genom ortens läge berättigade. Sådana namn med den vidfogade ändelsen öre, ö, holm, vik, sund, näs, å, fors m. fl. äro mycket allmänna i Sverige och äfven i Finland (Pedersöre, Björkö), och lika förhållande är med finska ortskustnamn, som slutas med luotospråk: finska, lahtispråk: finska, salospråk: finska, salmispråk: finska, niemispråk: finska, o. s. v. Karjalutoto, Mariluoto, Wäkisalo, Kokkolahti, oaktadt det ursprungliga läget numera förändrats.

9 Tredje beviset är likaså traditionelt och består i de fynd man dels vid kusten, dels längre inåt landet gjort af sådana saker och inrättningar, som häntyda på hafvets närvaro der det ej mera finnes: Åkersjön vid Trollhättan jernringar i bergen vid Strömstad – Skeppsvrak i Storkyro på Simsjö – ankare i Pyhäjoki 1 mil fr.från kusten. –

10 Fjerde beviset är naturhistoriskt, nemligen de vattenmärken hafvet efterlemnat i klippor vid stranden. Vågränder på Åland – i Österbotten. 1838 fann franska Nordpolsexp.Nordpolsexpeditionen sådana vågränder på kli i klipporna på Noriges vestra kust, hvilkas utseende tydligen gaf tillkänna att de fordom varit sqvalpbäddar för hafsvågen. Vid Aterfjord en vid 60 f.fots, en vid 90 fots höjd öfver vattenytan. – Mellanrummen oförklarliga, om ej hafvet hastigt dragit sig tillbaka.

11 Femte beviset är likaså naturhistoriskt, neml.nemligen åtskilliga hafvets organiska alster, såsom ostron, musslor, hafssnäckor och saltsjövexter, som anträffas temligen långt inåt från kusterna. Emedan petrifikater aldrig träffas i graniten, utan i öfvergångsformationerna, och både Skandinaviens och Finlands berg äro för det mesta granit, kunna sådana fynd ej vara särdeles talrika. Dock har man funnit åtskilliga. Hela Kinnekulle i V.göthland är likasom byggdt af musselskal. Vid Skara fann|16||296| man i jorden benranglet af en hvalfisk. Lemningar af mollusker finnas vid Nådendal på 60 fots och på Kampen vid Hfors på 20 fots höjd öfver vattenytan. Saltsjövexter har man funnit bland annat i Laihela i Österbotten 3 till 4 mil från den nuvarande kusten.

12 Sjette beviset för vattminskningen är sandåsarne, som i flera mils sträckor och stundom ända till 100 fots höjd genomstryka både Sv. o. Finland. Det är märkvärdigt att dessa sandåsar både i Sv. o. F. gå i samma sträcka, som flodernas hufvudriktning, d. v. s. i norra Sv. från N.W. till S.O och i norra F. från N.O. till S.W. Att dessa åsar uppkommit genom ofantliga sandbankar sammanhopade af hafsvågorna, är obestridligt – på samma sätt som man ser bankar och dyner uppkomma vid kusterna.

13 Sjunde beviset är beslägtadt med det sjette och består i de talrika stenrösen, hvilka förekomma mångenstädes i Skand. och F., särdeles i vårt lands norra och vestra delar. – Likaså finner man största delen af norden betäckt med lösa stenblock – bullerstenar – likasom kringströdda af en stor naturrevolution. Undersöker man dessa stenar , så finner man dem alla nötta och afslipade i kanterna – ett evident bevis derpå att de blifvit kringkastade af en ofantelig vattuflod och under rullningen nötts mot hvarandra, så att deras kanter blifvit afstötta. Vid Reval – i Tyskland – Schwedenstein. – 1838 om våren förde isen ett stenblock af en million skålp:sskålpunds vigt från finska kusten till Hogland, der det stadnade och blef liggande nära vid stranden.

14 Åttonde beviset för vminskn.vattuminskningen står likaledes i förbindelse med de nästföreg.nästföregående och utgöres af de refflor man öfverallt i Skand. och F. finner i bergen och hvilka ej böra förblandas med de förut nämnda vågränderna. Deras uppkomst kan ej förklaras utan en kort historik öfver detn märkvärdiga naturrevolution, som är bekant under|17||297| namn af rullstensfloden. Prof. Sefström, Sv. V. A. Handl. 1836: