Trettonde Föreläsningen. 20/10 64
Kommentar
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
2 förstånd förhållande.
2 kneser knjaser, furstar.
2 Hermogenes Hermogenes var redan död vid detta skede och deltog såleds inte i valet av Romanov.
5 Hjonelagspeningarne Hjonelagspenningar var en personlig skatt som uppbars av hela befolkningen från 1609 till 1611, då mantalspenningarna infördes.
6 Laiska Jaako. Under den långa ockupationen av Novgorod fick De la Gardie av sina finska soldater ett öknamn, under vilket han senare blev bekant i Finlands historia. Soldaterna, som var trötta på ockupationen och längtade hem, ska ha konstaterat: »Sommaren förgår, vintern går, men inte Laiska-Jaakko (Jakob den late).» (BLF, artikel om J. De la Gardie.)
6 »Hans kungl. maj. [...] eld.» källan inte identifierad.
8 enfans perdus (fra.), pro enfants; förlorade barn, använt om soldater kommenderade till farliga posteringar eller uppdrag.
13 »Genom Guds bistånd [...] pannan.» citatet finns i Matthias Akiander, »Utdrag ur ryska annaler», Suomi. Tidskrift i fosterländska ämnen 8, 1848, s. 275.
13 hårdnade här med betydelsen obevekliga.
15 Wildeman. Lille. Arvid Tönnessons son tog i bruk släktnamnet Wildeman. Tidigare hette ätten Lille.
16 Lagus 243 W. G. Lagus, Undersökningar om finska adelns gods och ätter (1860).
18 half m. med 6 uddig stjerna på ätten Muncks vapen en munk i halvfigur och en sexuddig stjerna.
18 femblad. rosor egentligen sexbladiga rosor.
18 Lagus 298 W. G. Lagus, Undersökningar om finska adelns gods och ätter (1860).
TolfteTrettonde Föreläsningen. 20/10 64.
1 RepetitionRepet. Östersjöväldet. 2 systemer. Polen och Sv. Rds ställn. Nationalparti Ljapunov. Minin 1612 Pol.Polackerne fördrifne. Carl Filip. G. A. och Dela G.
2 Wi ha sett huru hatet mot Polackerne i deras dubbla egenskap af främlingar och katholiker framkallade i Rd ett nationalparti, stödande sig sig på den religiösa fanatismen. Det var d. 22 Okt. 1612, som Kosma Minins vexande skaror, anförde af Posharski och Trubetzkoj, utdrefvo Poll.Polackerne från Moskva, och vid slutet af samma år var medlersta Rd rensadt från polskt öfvervälde. Men alldeles samma orsaker, som föranledt hatet mot Poll.Polackerne, gjorde äfven de kätterske Svv.Svenskarne förhatlige i RnesRyssarnes ögon. Så länge stridens utgång var oviss, underhöll det moskov. nationalpartiet ett godt förstånd med Dela G. och Svv.Svenskarne, för att i nödfall försäkra sig om deras bistånd, och samtyckte derföre att välja Carl Filip till storfurste. Men såsnart de ryska vapnen förjagat Poll.Polackerne, vände sig bladet. Muskovv. Nationalp.Nationalpartiet ville ej mera höra talas om en främling på thronen.|97| Deras chefer församlade sig i Moskva och ditkallade på vintern 1613 ett slags nationalrepresentation, bestående af deputerade från alla stånd: biskopar, kneser, bojarer, lägre adel, borgare, köpmän och fria godsägare. Öfverläggningarna blefvo stormiga; i tre dagar stridde man om hvem som skulle intaga den lediga thronen. Men nationalpartiet behöll öfverhanden, och den 21 Febr. 1613 genomdrefvo Hermogenes, Posharski och Trubetzkoj att den 16 årige Michail Feodorovitsch Romanov blef vald till Rds storfurste. Romanovska huset tillhörde för öfrigt icke Rds äldsta och mest betydande adel; men Michails fader, dåvar. metropoliten i Rostov Filaret (Feodor Nikititsch), var en statsklok och af RneRyssarne högt ansedd man, som af Boris Godunov blifvit förvist till ett kloster och för närv. befann sig i polsk fångenskap. Dertill bidrog hans den unge knesens slägtskap med det gamla furstehuset, emedan hans farfars syster Anastasia Romanovna varit Ivan den förskräckliges första gemål;. – men främst bidrog dertill att hans faders anseende, dåvar. metropoliten i Rostov Filaret (Feodor Nikititsch), var en statsklok och af RneRyssarne högt ansedd man, som af Boris Godunov blifvit förvist till ett kloster och för närv. befann sig i polsk fångenskap. Michail sjelf uppfostrad i ett kloster, undgick med möda Sigismds utsände lönnmördare. Han befann sig neml. på sitt gods i Kostroma – Uppfostrad i klostrets lugn, såg sig den unge Michail med förskräckelse uppsatt på den blodiga thron, som han icke eftersträfvat, men Rds Rds framtids genius hade inskrifvit detta val i skickelsens bok: M. F. Romanov grundlade en dynasti, som förde Rd till en förr ej anad makt och ännu i dag besitter dess thron: Alexander II är genom Anna sonsonssons dottersons sonssons son till grundläggaren af Romavsvårtytt. huset; således i 9:de led afkomling af den år 1613 valda tsaren, – men tillika genom Carl XI:s dotter Hedvig Sofia en afkomling af Pfaltziska huset i Sverige och genom Carl IX:s dotter Catharina afkomling af Carl IX Wasaätten. – Alexander II är således i 9:de led afkomling af både Romanovska och Wasaätterna, hkahvilka år 1613 täflade om Rds thron. Susanin. D. 19 Mars 1613 anlände den nye tsaren till Moskva och kröntes af metropoliten i Kasan.
|98|3 När således då hertig Carl Filip i Juli 1613 anlände till Wiborg, möttes han af underrättelsen om det nya storfurstevalet i Moskva. I början fästade hvarken konungen eller DelaG. mycken vigt vid denna nyhet. Der hade så många beherrskare vid denna tid uppstigit på Rds thron och fått betala sin korta upphöjelse med en bråd död, att en mer eller mindre tycktes göra föga till saken. Men denna gång misstog man sig om den nationela rörelsens krafter och varaktighet. De r.ryska sändebuden fortsatte för syns skull underhandlingen i Wiborg, för att draga ut på tiden och låta den nya tsaren befästa sin makt, men mot hösten 1613 blef det tydligt att der icke mera var något allvar med C. Filips upphöjelse. Detn ena staden, detn ena provinsen efter den andra förklarade sig för den unge storfursten Michail, och i samma mån blef RnesRyssarnes språk mot Sv.Svenskarne allt mindre undfallande, allt mera fientligt. Sjelfva Novgorod, som dittills utgjordt stödpunkten för sv.svenskt inflytandet i Rd vågade förklara sina beherrskare, att det alldeles icke ämnade skilja sig från det Moskovitiska riket och erkänna sv.svenskt öfvervälde. Det gynnsama ögonblicket hade flugit förbi på tidens örnvingar, och C. F:s krona hade gått för alltid förlorad. G. A. – som aldrig varit rätt böjd för detta förslag – fann rådligast att uppgifva hela planen, och när enkedrottn. i Sthm, sjuk af ängslan öfver sin son, enträget yrkade på hans återresa hemresa återvände hert. Carl F. på sena hösten 1613 vintern 1614 Carl IX:s väg öfver Fd norrom Bottn. viken till Sv. – Värdig bror till G. A. – Berömlig tsarsvårtytt † i Jan. 1622. – Gift mvid 18 års ålder med Elisab. Ribbing. – Elisab. Gyllenhjelm. – Hertigd. till kronan.
|99|4 Jacob Dela G. harmades bittert öfver felslåendet af hans djerfva plan, för hkethvilket han icke utan skäl tillskref kon:s dröjsmål. I sitt sinnes bitterhet begärde han att få nedlägga befälet, men G. A. förstod att värdera en sådan man, öfverhopade honom med bevis af sitt förtroende och lyckades öfvertala honom att behålla öfverbefälet. Nu trädde Rds och Sv. motsatta intressen, motsatta anspråk i öppen kamp mot hvarandra, på båda sidor bortkastades masken,. uUnderhandl. i Wiborg upphörde och den skenbara, å båda sidor hycklade vänskapen förvandlades strax till öppen fiendskap. Det gällde nu att med öppet våld tilltrotsa sig så mycket som möjligt, och G. A. gaf Dela G. befallning att handla derefter. Novgor. hårdt.
5 Ännu i dag läser man icke utan beundran berättelsen om de storverk fransm.fransmannen Dela G. och finnen Evert Horn vid denna tid utförde i Rd. Dessa två hjeltar, nära forbund liknande hvarandra i ridderlig tapperhet och nära förbundne med en aldrig svikande vänskap, förstodo i mer än 48 år att nästan utan understöd från hemlandet, med ren ringa styrka af några tusen man för det mesta de f.finska och utl.utländska trupper icke blott trotsa Rds makt på dess eget område, utan ock göra sitt namn så fruktadt, att nästan hela norra och Nordvestra delen af detta rike, eller det fordna stora Novgorods område, faktiskt böjde sig under deras vapen och på deras vink erkände Carl Filip som erkände den beherrskare de funno för godt att gifva åt Rd. 1611 hade Ev. Horn besegrat den siste falske Demetrius, och intagit staden Ladoga, som med korskyssn. hyllade Carl Filip såsom sinoriginal: hin herre, och der inlagt en besättning af Östb.Österbottniska knektar. S. å.Samma år nödgades det starka Kexholm och det ännu vigtigare fästet Nöteborg, efter tappert försvar, och slutligen sjelfva det gamla Novgorod öppna sina portar för DelaG.|100| Så stor var den skräck – och det anseende – att Een af Dela G. utsänd ströfkorps förmådde en sträcka af 60 sv.svenska mil i hjertat af Rd att hylla Carl F. som storfurste. RepetitionRepetition 13/10 68. R.Ryska nationalpartiet M. F. Rom 22 Okt. 1612. C. Filip – G. A. M. F. Rom. 21 Febr. 1613 Omslag. J. DelaG. och E. Horn. – Långt uppåt Hvita hafvet tågade en här af 1000 man Östb.Österbottningar för att intaga det rika klostret Solovetskoj, hkethvilket dock misslyckades, emedan vårföret slog upp. Gränsfred. – 1612 utbredde sig de sv.svenska vapnen segrande öfver hela Ingermanland. Fästena Jama, Koporje, och Ivangorod och slutl. Augdovos intogos, alla efter ett tappert försvar, ty deri utm.utmärkte sig RneRyssarne. Olivier Poppler, en af Dela G:s tappre skottar, slog Dmitris r. härföraren Alexej Michailovitsch vid Staraja Rus och innebrände 300 fiender i en by; men led på återtåget sjelf en kännbar förlust. Denna hämnades af Ev. Horn, som för andra gången slog den r.ryska härföraren, tog honom sjelf tillfånga, jemt tog hela hans läger och tross samt nedgjorde 800 man. – Det var Fd, som Sv. gaf musköter och harnesk men det var Fd som hufvudsakl. underhöll dessa segrande trupper, egna och främmande. DHe Hjonelagspeningarne från Fd anslogos för detta ändamål – Den tappre skottske öfversten Cobron fick i förläning icke mindre än 301 hemman i Östb., och hans skottar aflönades från Fd med 33000 daler, utom musköter och värjor. – För Lifsmedel och qvarter måste fiendens land ombesörja. Det oaktadt var bristen så stor, att Dela G. och Horn måste mot egen borgen upphandla kläde i Reval, och t. o. m. en del af artilleriet måste pantsättas för andra förnödenheter. Novgor. var nu fullkoml. utsugadt, trupperna ledo brist, och åter deserterade många till Fd.
6 Efter danska krigets slut anlände efterhand förstärkningar från Sv., 5 à 6000 man, men nu hade också det återförenade Rd fått mod och samlat sina krafter. År 1613 gick kriget sämre|101| för sv.svenska vapnen. obs. Laiska Jaako. Augdov blef återtaget af RneRyssarne; (det starkt befästade Tichvinska klostret föll i deras våld.) och ett Tvenne försök att återtaga dessa åter fästen misslyckades. En rysk här tågade mot Novgorod, men blef med stor förlust tillbakaslagen, dervid det sällsama inträffade, att en polsk trupp förenade sig med Dela G. att tillbakadrifva den gemensama fienden. – Ingenting af vigt uträttades, men farorna vexte med hvarje dag, – med hvarje dag sopades Rd rent från ännu kringströfvande partigängare, och i samma mån kunde det samla sin förenade styrka för att alldeles tillintetgöra de främmande inkräktarne. – Då utskref G. A. i Jan. 1614 en riksdag i Örebro, och ständerna lofvade nya gärder till kriget. För årstidens skull kunde inga ombud från Fd öfverkomma, derföre utseddes särskilde ombud att göra riksdagsbeslutet bekant i Fd och utverka de f.finska ständernas underskrift. Med häpnad förnam man, att kon. sjelf ville gå i fält mot RneRyssarne. – Enkedrottn. och riksrådet afstyrkte, men G. A. stod ej att qvarhålla. Lära krigsk.krigskonsten Hans håg stod till Fd, hvarifrån Rd skulle besegras. Men isarna stängde Ålands haf. G.Äfven G. A. reste derföre Carl IX:s väg norrom Bottn. viken till Wiborg Fd, med afsigt att skynda till Wiborg. Under vägen erfor han att underhandlingarna voro afbrutna och reste derföre i stället till Thus och derifrån ttill Åbo, der han dröjde i 3 veckor, sysselsatt med att ordna landets angelägenheter, som i hög grad behöfde hans närvaro. Under denna kon:s vistelse i Åbo hände den 24 April 1614, att när kon. om aftonen satt till bords uti stora slottssalen, kom elden lös i den deröfver belägna kammaren, fattade uti taket och tog med en sådan hast öfverhand, att hela det s. k. gamla slottet brann ned och (krön.krönikan) »Hans kungl. maj. måtte se för ögonen sitt eget hus gå bort i eld.» Spår efter denna brand ha ända till sednare tider varit synliga i tornen och flera svedda fönsterposter.
|102|7 Från Åbo reste konungen öfver Hfors till Wiborg och derifrån d. 16 Juni till Narva. Här framträdde brytningen med Rd allt skarpare. Dela G:s här befanns mycket försvagad, i Novg. hade sv.svenska besättningen nödgats slagta sina hästar,original: hästar. men kon:s ankomst ingjöt hos alla nytt mod. Med outtröttlig verksamhet pådref han nya krigsrustningar i Sv. och Fd. Två mån. dröjde G. A. i Narva och ilade derifrån att belägra det fasta Augdov. Breche blef skjuten, sv.v.svenskar och ff.finnar stormade två gånger; och d. 10 Sept. uppgaf dagtingade fästningen. Brunitz. 14 Juli 1614. – På skilda punkter i Ingermanld kämpades med ömsesidig förbittring – Ladogas böljor färgades af blod; – men striden blef oafgjord. Underhandl. likaså. Då begärde och erhöll Dela G. tillstånd att öfverresa till Sv. och öfverbef. anförtr. åt Evert Horn. I Oktober vändere kon. tillbaka från Reval till Sv. och förlustade sig under resan med elgjagt på Åland.
8 Det var under dessa strider man första namnet Dela chapelle första gången fördes h på ryktets vingar kring norden. La Chapelle var nemligen en af de många fr.franska officerare, som vid denna tid ingått i G. A:s tjenst och anförde – sjelf tapper ända till öfverdåd – en liten oförvägen och tygellös trupp af fr. krigare, ett slags enfans perdusspråk: franska, som alltid skickades främst i elden. Dela Gard. Folket kunde ej uttala det främmande namnet: – Laskepelle, stora och lilla Laskepelle. – En annan: Reinhold Taube, öfverste för Dela G:s lifregem. Han fick till belön. sv.svenska soknarna Skelefte och Bure träsk, men stupade för en rysk kula år 1613. – En tredje var öfverste Rechenberg.
9 Då begärde och erhöll Dela G. tillstånd att öfverresa till Sv. och öfverbef. anförtr.öfverbefälet anförtroddes åt Evert Horn. I Oktober vändere kon. tillbaka från Reval till Sv. och förlustade sig under resan med elgjagt på Åland.
|103|10 RepetitionRepetit. Michails val. Carl Filip. – 1612. Dela G. och Horn. G. A. i Fd 1614 Åbo slott. – Augdov. DelaG. efterträdd. G. A. 1615: Pskov. Ev. Horn. Ätten. Bragder. Mildhet. Elisab. Finche – † 1728. RnesRyssarnes fröjd. Jak. och Joh. DelaG. Dela Chapelle. Taube. Rechenberg. (sid. 104)
11 Första hälften af året 1615 förflöt med fruktlösa fredsunderhandlingar under engelsk bemedling. Men vid samma tid hade RneRyssarne börjat underhandla om fred äfven med Polen, och ju mindre de sågo sig hotade från denna sida, desto högre blef deras språk mot Sv. G. A. ville derföre påskynda deras fredsifver med någon vapenbragd och reste på sommaren 1615 åter till kriget. Den 8 Juli var han i Narva, qvarlemnade der DelaG. somatt fortsätta underhandl. och ryckte sjelf med Ev. Horn fram att belägra det rika och välbefästade Pleskov (förut). 3000 m.man De belägrade gjorde utfall med kavalleri. En morgon red Herrsvårtytt Ev.svårtytt Hornoriginal: Hort ut på rekognoscering och kunde ej förmås att aflägga sin lysande fältherredrägt, som på långt håll gjorde honom igenkänlig för fienden. Der uppstod en liten skärmytsling, blott 2 eller 3 man stupade på sv.svenska sidan, men bland dem, till evärdelig sorg och skada, den tappre Ev. Horn. Kon. G. A, hela Sv., hela Fd, sörjde honom djupt. Året derpå begrafven på Kankas omgifv. af fanor, tagna från den besegrade fienden. – G. A. närvaro. – Flyttades till Åbo domk. – Ej Hornska grafven: Helga Lekamens Koret. – Andre son till Karl Henrikson Horn t. Kankas (1500) – lärd Forsius – latin, tyska, franska – Hans namn är ett af de mest lysande, som Fd inskrifvit på den sv.svenska ärans vapensköld, utan att återbörda dem som sina. Ätten Horn Genom honom, genom hans fader riksr. Carl. Henr. Horn, (underh.underhandlare) och genom äldste brodren Henr. Horn (underh.) och [----]oläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarande slutligen genom den yngste och ryktbaraste bland dem alla Gust. Horn, blef denna ätt på sin tid den mest lysande i hela Fd.
12 Klas Horn Lagm. i Karelen och Ingermanld, – Gustaf Horn f.född 1592: studerade utr.utrikes till 1612; fick sedan ett befäl under Ev. Horn.
13 – RnesRyssarnes fröjd lika stor som Sv.Svenskarnes saknad. »Genom Guds bistånd – säger Pleskovska krön. – blef det Xnakristna blodets värsta fiende genom en osynlig kraft med ett bösskott skjuten för pannan.» Belägringen af P. drog ut på tiden, och afbröts af underhandl. Eng.Engelsmannen Merrik och begyntes ånyo. – Sv.Svenskarne inneslöto staden|104| beskjöto den från 10 batterier och afskuro all tillförsel. Flera kyrkor och hela qvarter nedbrunno, men besättn. försvarade sig med största mannamod. Slutligen lät kon. blåsa till storms d. 9 Okt. – Anfall och försvar voro lika hårdnade. Timmerstockar och stenar nedvältades från murarne på de stormande och krossade deras stegar. Stormen afslogs, och då sjukdomar visade sig bland de belägrande, nödgades kon. d. 17 Okt. upphäfva belägr.
14 I slutet af Okt. återvände kon. öfver Narva till Fd och tillbragte här hela den vintern, en minnesvärd tid, under hkenhvilken G. A. och Ff.Finnarne mer än förr lärde att känna och älska hvarandra. – Det var då landtdag i Hfors 1616. –
15 Wildeman. Lille. 1572. Felin 1602: – 1612 ständ. i Wibg efter Nyköpgs riksdag. † efter 1617. Hans Boje f.född 1581 † 1617. – Redan 1598 en fana ryttare. – 1605: 500 skidlöp.skidlöpare till Narva. – 1611 vid Novgor. – 1613 ståth.ståthållare på Nöthebg. – 1614 öfv.öfverste för ett tyskt och ett f.finskt regem. 1615 ståth.ståthållare i Novgorod. – fick 1610 hela Ruovesi och Orivesi »fritt och qvitt.»
16 – Samuel Cobron (Cobrand, Kockburn) – Öfv.Öfverste och gen.fältvaktmästaregeneralfältvaktmästare: 1611 Novgor. – 1612: 301 h.hemman i Östb. – 1613 gods i Borgå och Perno. – † 1622: 47 år g.gammal och begrafv. i Åbo domkyrka (testam.) (Lagus 243) »Kockburn, du har lefvat tappert, men dog grymt; Mars och Minerva hvila med dig i samma graf. Aldrig har Skottld och Sv. fått något sorgfullare och Polen intet angenämare.»original: angenämaresvårläst p.g.a. radslut
17 Jaloherra Jaako Puntus. Laiska Jaako: Trolldom. Johan Dela G. riksråd.
18 Munk t. Fulkila: half m.munk med 6 uddig stjerna. M. till Sommarnäs dito med 3 femblad. rosor. Stamfar: Pål Andersson t. Huovari i Wehmo (Lagus 298) – Hans Munck t. Fulkila † 1635 – finsk ätt – M. t. Sommarnäs, svensk. H. M.svårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande Beröm – Slog RneRyssarne 27 Juli 1614 vid Uguniemi. H. Munck. 1609 från Tver att inöfva förstärkn. – 1614 fick han ordres att med Savol.Savolaxiska knektar försvara Kexh. län. Kurkssvårtytt jokersvårtytt – Öfverraskade d. 27 Juli en öfverlägsen fientl. styrka, dref m. i sjön – tog fanor, fångar – Sårad. – Till följd häraf underkastade sig inv.invånarna i Agnisma län Sv.Svenskarne – och tvungos att föra sina utl.utlänningar t.till Kexh. Kexh. – Henrik Månsson Spåre Öfverste för rytteri. 1614 tillbakaslog ett r.ryskt anfall mot Novgor. – 1618 kommend.kommendant på Kexholm. – Hans Jonsson Stålhandske 1614 kommend.kommendant på Kexholm.