Sextonde Läsningen. 28/4 58

Sextonde Läsningen. 28/4 58.

1 Oulujärvi är nära 8 mil lång och på sina ställen 2½ mil bred. Dess vatten är så lätt, att det upprörs af minsta pust, hvarföre båt- och segelfarten på denna sjö är en af de vådligaste. Midti sjön ligerger Manamansalo ö, 5 mil i omkrets, 1⅟₈ m. lång, ¾ m. bred en oländig mark med 727 insjöar. Här funnos vid början a 10 hemman förutom torpställen. Manamansalo delar Oulujärvi i tvenne nästan lika stora fjärdar: Ärjanselkä i norr och Niskanselkä i söder. Den tredje fjärden i öster är Paltamonselkä (?), som afstänges från Niskanselkä genom de två midtemot hvarandra utskjutande uddarna Koutaniemi och Waresniemi. Öfver Oulujärvi går den stora vattenstråten österut till Uleåborg – den mest befarna i Finland, i anseende till vattendragenas stora utsträckning, 20 sv.svenska mil, och deras djup, som tillåter en numera oafbruten båttrafik ända från Maanselkäs östra krökning till hafvet. Den kringliggande nejden är för bergig|33||382| och ofruktbar, för att härtills åtminstone, tillåta en vidsträcktare odling. Det ryktbara Hiidenlinna är ett berg vid Hiidenjärvi sjö 5 à 6 mil från Kajana.

2 Slottet Kajaneborg i närheten af Ämmäkoski byggdes 1607–1666 – och förstördesföll efter sitt intagande af ryssarne 1716, men kommendantsembetet fortfor till 1788. – Staden Kajana anlades af grefve Brahe 1651. – Nära derintill gör Ämmäkoski ett 18 fots herrligt fall; slussen vid dess sida har en längd af 50 fot. – Paldamo kyrka ligger på Rupukkavaaras bergsudde vid P.selkä. – I övester vid Ärjänselkä ligger på en annan udde Säresniemi kyrka. – Historiskt: Quenernes stamhåll – Kalevaätten – Dan. Cajanus, 8 fot 4 tum; fd.dog 27/2 1749 i Harlem på sitt 46 år.

Den stora Österbottniska dalen.

3 När man på kartan betraktar Sden stora från nordost till sydvest gående barrieren af Suomenselkä, som bildar gränsen för kärnan af Finska halfön emot nordvest, så kanhar man för ögonen en temligen klar bild af Bottniska vikens fordna utsträckning. Dess östra kust har nemligen fordom gått så långt inpå den nuvar. kontinentens område, att B. V:s öfre bassin, ofvanom Christinestad, måste ha intagit vidpass dubbelt så stort utrymme som nu. På sSvenska vallen höjer sig visserligen ungefär lika med den finska under samma breddgrad, d. v. s. från 2 till 4½ fot – i seklet; men granitformationen är träder starkare på svenska sidan starkare i dagen; svenska vallen är högre än den motliggande finska, likasom äfven B. V. närmast kusten är djupare på svenska sidan, än på den finska. Der synes|34||383| vid de stora naturrevolutioner, som gifvit den europeiska norden dess nuvar. gestalt, ha inträffat ungefär samma fenomen, som man öfverallt är en verkan af vågornas återsvall, nemligen att vattnet närmast invid en större sten eller en bergvägg är djupare än det öfriga vattnet, och det ju mer, desto störrearkare svallet på den punkten har verkat. När man tänker sig den betydligt högre skandinaviska fjällryggen spolad af vågorna, så måste dessa vågor vid sj återsvallet ha gräft sig djupare rännor i närheten af dessa fjällsträckningar, än mot den finska kusten, som erbjuder en låg dalsluttning, der den första mera markerade och likväl ojemförligt lägre höjdsträckningen, Suomenselkä, icke förrän 12 till 15 mil från den nuvar. kusten förmått resa en damm emot vågorna. Vid stora hafssvallningar, frambragta af vulkaniska orsaker, hara således vattenmassorna först rusat emot den skandinaviska fjällryggen, brutits mot den, urhålkat bottnen i dess närhet, och sedan kastats tillbaka och gått i en lång dyning åt vester öfversandat den finska sidan af hafsviken. Eller vall tänker man sig rullstensfloden, hvars hufvudriktning var från nordvest till sydost, så finner man samma fenomen, som vid sandåsarna i Skandinavien och Finland, nemligen att den nordvestra sidan, af åsen, der floden rusat upp, är mera långsluttande, men den sydöstra deremot mera brant, emedan floden afsatt sina grusmassor vid uppsvallandet, sedan brutit sig och nedstörtat i ett brantare fall vipå andra andra sidan om åsen. Att så verkligen skett, derföre har man ett nästan ovedersägligt bevis i jordmånen af det österbottniska kustlandet. Den består, som bekant,|35||384| ända till Wasa och Wörå af bördig lermylla, men från och med Oravais blir den sandig och mindre fruktbar och fortfar så norrut ända till Kemi, österut ända till Maanse Suomenselkä, likväl mer så att den in sandhalten aftager ju längre man aflägsnar sig ifrån kusten. Orsaken är naturlig: Wid Wörå Ungefär der lerjorden slutar och sandjorden vidtager, vid Qveflaks, Maxmo och Oravais börjar hafsvikens egentl. krökning åt nordost. Följaktligen, om man tänker sig den stora floden kommande från nordvest, så har den ej förmått of synnerligt öfversanda den del af kusten, som låg i spetsig vinkel deremot, neml. från söder till norr – men hela den öfriga kusten från Oravais och vidare uppåt harlåg deremot i rät vinkel mot flodens hufvudriktning, mottog derföre dess starkaste svall och öfversandades såsom vi nyss sett.

4 Den egenheten hos finska kusten att vara vida mera långsluttande än den svenska gör att landhöjningen verkar på vår sida en mycket hastigare förändring af i förhållandet mellan haf och land. Finland eröfrar hvarje år stora sträckor från hafvet; säkerligen flera hundrade tunnland.; medan Sverige eröfrar i förh.förhållande dertill obetydligt. Hvarje år höjer sig fFinska vallen ½ verk höjer sig i nejden af från Wasa ochtill G.Carleby ½ verkdecimalverktum om året; från GCarleby uppåt till Torneå ½ decimaltum; hafsytan faller i samma proportion; och videt gör på 20 år redan 10 tum, således i medl.medlersta Öbotten 1 qv.qvarter 4 t.tum, i norra Öbotten en half aln. Det är lätt att inse hvilka märkbara förändringar vid en långgrund kust bli häraf en följd. Också se vi verkl.verkligen nya stränder likasom uppvexa under våra ögon ur hafvet – och denna fortgående stora naturprocess är densamma, som under årtusenden småningom bildast den Öbottniska kustdalen.

|36||385|

5 Det svenska Botten, liksom det finska Pohjaspråk: finska, har en grundbetydelse af det sista, yttersta, djupaste af någonting och har derigenom kommit att användas om dene yttersta fordom kända nordländerna. Men i den vanligare betydelsen af sjöbotten, dalbotten, är det här fullt lika användbart. Bottniska V., Pohjan Meri, är bottnen af en stor sjödal, den nordliga rännan af Östersjödalen, och ishetisynnerhet Österbotten; men äfven Vesterbotten, äro ingenting annat än sidosluttningar emot denna dalränna, som i en eliptisk krökning begränsas af Skandinaviska fjällryggen och Maanselkäs hela krökning intill och med dess sydligaste utsprång i Äyräpäänselkä vid Ladoga och F. vikens ostligaste hörn. Denna östra, dal eller rättare nor Öbottniska da Öbottn.Österbottniska dalen är så tydligt begränsad af Kivalonselkä i norr och Suomenselkäs hela sträckning i öster och söder, att traditionen från urminnes tid sammanfattat denna landkomplex, under det g aoaktadt dess många olikhbåde topografiska och ethnografiska olikheter, under det gemensama provinsnamnet Öbotten. Man har Förgäfves ha två språk söndrat detta område; förgäfves har administrationen klyft det i tvenne län och numera fördelat det på tvenne biskopsstift; traditionen fortfar, såsom den gjort i alla tider, att sfattasammanfatta hela området i en gemensam föreställning, med hvilken gemensama minnen och förhoppningar äro sammanvuxna. Aflägset och afstängdt från det öfriga landet har också detta område msvårtytter än andra utbildatoriginal: utbilda en provincial egendomlighet, som i dess skarpaste yttringar framstår som partikularism och söndrar socken från socken på samma gång som vissa allmänna karaktersdrag likväl sammanbinda allt till ett helt. Jag behöfver ej nämna dessa egenheter, de äro kända; men femtiåriga minnen ha just i dessa dagar erinrat oss om att Öbotten företrädesvis är varit skådeplatsen för Finlands största segrar och största nederlag

|37||386|

6 I motsats mot alla öfriga finska dalar, som väsentligen äro sjödalar, är den öbottniska dalen lika afgjordt af flodnatur – en komplex af omkring 20 större och mindre floddalar, allesammans smala, långsträckta, gående från NO till SV. eller från Ö. till W. [----]oläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarande Att uppräkna dem är detsamma som att uppräkna floderna; men det bör anmärkas, att barriererna, vattendelarna mellan dessa dalar äro olika; för somliga en knappast märkbar kullrighet uti landytan, för andra åter mera markerade höjdsträckningar. Öbotten är afgjordt ett lågland, ett slättland och höjderna derföre jemförelsevis låga; likväl finner man sådana både i norr och söder begränsa Siikajoki, Pyhäjoki och Kalajoki dalarna, samt Lochteå dalen i norr, hvarförutom Wörå dalen har en mängd spridda höjder – och de två yttersta dalarna, Simo och Lappfjärd, begränsas af den yttre stora da barrieren, Simo af Kivalonselkä och Lappfjärd af Suomenselkä.