Tjugunionde Föreläsningen 14/4 71

Tjugunionde Föreläsningen 14/4 71.

1 För att vara en stor man, en stor medborgare, fattades G. M. A. två egenskaper: uthållande energi och fasta sedliga grundsatser. Han var, likasom sin mästare G. III, en för liflig, sanguinisk natur, för att vara en fulländad statsman, och alltför mycket hetsig, alltför intagen af personliga bravur bevekelsegrunder, för att vara en kallt beräknande fältherre. Naturen hade slösat på honom sina rikaste gåfvor, utan att likväl lyckas frambringa något rätt helt. G. M. A. var hvarken ett sekularsnille, eller en hjelte, men han hade tillräckligt både snille och hjeltemod, för att vara en af de ovanligaste, högst begåfvade gestalter i detta glänsande tidehvarf. Hade han vuxit upp i den Carolinska tidens stränga krigareskola, hade han otvifvelaktigt blifvit en krigare i hvar tum, likasom hans barske, men ridderlige farfader. Men Carolinernes tid var förbi, och A. blef i stället en snillrik hofman, som delande sitt lif mellan kärleken och ärelystnaden, det fina behaget och den ränkfulla statskonsten. Fyra eller fem gånger upphöjd till makten och lika ofta åter nedstörtadsvårläst p.g.a. inbindning/konservering derifrån – Tjenande ömsom sitt fädernesland och dess gamla fiende – tillbringande hälften af sitt lif uppburen af lyckan och den andra hälften i landsflykt – ömsom hatad och beundrad och erfarande alla lifvets vexlingar från ärans högsta solglans ända till skampålens oförtjenta vanära, och likväl under allt detta oftast bättre än sitt rykte, var denne Nordens Alcibiades verkligen en så träffande motbild till den berömde Atheniensaren, som detta var möjligt med en skilnad i tiden af mer än 2000 år. Wi, hans landsmän, kunna icke utan det största intresse|329| möta hans gestalt i historien, och i det vi ej böra dölja för oss hans fel, böra vi icke helleroriginal: helle vägra vår beundran åt hans lysande snille. Män som han äro sällsynte i hvarje land och hvarje tidehvarf, men i detta land af barrskog och bland detta folk i vadmal står G. M. A. nästan alldeles enstaka. Fd har mer än engång gifvit Sv. utmärkte statsmän och ännu oftare berömde hof krigare; det är första gången, som Fd i G. M. A. kunnat framvisa en fulländad hofman, och mer än detta, en fulländad representant af ett helt europeiskt tidehvarf.

2 Medan Armfelt var dömd till döden och tillbragte sitt lif i landsflykt, sökte hertigen, eller rättare Rhm genom hertigen, att genom ett mästaredrag i det politiska schackspelet befästa sin makt. Kejsarin. Catharina i Rd hade en enda son, storfursten Paul, men storfursten hade, utom sina söner, äfven en dotter, storf. Alexandra, ungefär jemnårig med två år yngre än den unge konungen af Sverige. Om man lyckades förlofva dessa båda barn med hvarandra och sålunda knyta en politisk förbindelse, varaktigare än osäkra fredstraktater mellan Rd och Sv., så vore dermed icke allenast rikets säkerhet vunnen, utan äfven Rhms makt för lång tid betryggade mot den alltid fruktade, alltid hatade Armfelts stämplingar.

3 Redan 1793 hade sv. reg.svenska regeringen gjort ett försök i denna syftning i Pbg, men så oskickligt, att det icke ledde till något resultat. På våren 1794 sändes derföre den unge grefve Stenbock som sv.svensk underhandlare till Pbg för denna affär, till hkenhvilken man lyckats utverka den blifvande brudgumens samtycke. Förslaget fann ett villigt öra hos kejsarinnan, som redan förut låtit förstå, att en sådan förbindelse skulle vara för henne angenäm: dent ingick fullkomligt i hennes långsynta och statskloka framtidsplaner, att på detta sätt nära förbinda de båda hofven med hvarandra. Allt gick till en början så förträffligt, att Rhm fattade mod och vågade begära Armfelts utlemnande såsom pris|330| för Sv:s drottningakrona. Dertill var likväl Cath. för stolt och för högsint att samtycka. Han »En viss baron Rhm» var hos henne illa anskrifven som jakobin: hon förklarade att hennes heder ej tillät henne att utlemna en man, som sökt fristad i hennes stater. Rhm nödgades låta pruta med sig, underhandlingarne fortgingo; man tvistade nu om sv. reg.svenska regeringens fordran, att storfurstinnan skulle låta döpasvårläst p.g.a. strykning öfvergå till luth. läran. Ett Rhms hat mot A. förledde honom då till entt groft politiskt dumhet. misstag. men pPå sommaren våren 1794 utkommo protokollerna i den Armf. högmålsprocessen af trycket, och der stod att läsa huru han Armf. hoppats vinna sitt brottsliga ändamål med tillhjelp af en utl.utländsk – d. v. s. rysk – flotta. Häraf fann sig kejsarinnan så förnärmad, att underhandl. om förlofningen plötsligen afbrötos.

4 Förhållandet till Rd blef nu med ens ganska spändt, Polens delning var fullbordad, och en koalition mellan Rd, Engld och Dmk mot Sv. syntes nära förestående. Det blef nödigt att tänka på Fds försvar, och omsorgen derom anförtroddes åt dåvar. gener.löjtn., sedermera fältmarskalken grefve Mauritz Klingspor, – en man, som var af skickelsen bestämd att sedan spela en så bedröflig rol i Fds historia för 1808. Han var född 1744, således vid denna tid (1794) en 50 års man, hade som ung varit i utl.utländsk krigstjenst, sedermera blifvit öfverste och som gen.adjutant åtföljt G. III under 1788 års krig, der hans bragder likväl mera tillhörde den fredligare befattningen af chef (?) för krigskomissariatet, hvarföre han också 1792 blef president i krigskollegium, men från 1793 var han general en chef i Fd. Han fick befallning att utrusta skärgårdsflottan i Sveabg och Åbo: man väntade krig med Rd,. På våren 1796 sammandrogs hela f.finska armén till gränsen och man var beredd att sända den unge kon. sjelf med trupper öfver till Fd. och uUnder sådana faror sökte Sv. ett stöd hos Fr. Robespierre var nu störtad, en konung kunde nu anständigtvis underhandla med republiken. Underhandl. gsvårläst p.g.a. skadaenom|331| baron Stael lyckades så väl i Paris, att Sv. erka i April 1795 erkände fr.franska republiken mot en summa af 40 tnrtunnor guld eller omkr. 34 millioner mark, mot förbindelse att Sv. skulle utrusta en flotta, hotande England. Huru mycket af dessa pgrpenningar, som tillföllo hertigen och Rhm är obekant; säkert är, att hert. för sin egen del begärt en million och dernäst ett lämpligt belopp åt sin gunstling.

5 Lyckligtvis för Sv. och Fd voro de stora makterna denna tid upptagna för mycket af Polen och Fr., för att fästa sig vid Sv. reg:sSvenska regeringens små shackdrag, och året 1795 blef deri ovanligt vinstgifvande för vårt land genom en blomstrande sjöfart. Medan handeln och sjöfarten i största delen af Europa låg förlamad af kriget, medan Holland var eröfradt af fransmännen, medan Medelhafsvet länderna var nästan stängdt för andra nationer, medan franska och eng. kapare ömsesidigt afskrämde hvarandras handelsflottor och ryska och tyska fartyg icke vågade sig ut, funno de sv.svenska och finska fartygen öfverallt oerhördt stora frakter och många bl.bland våra köpmän blefvo rika inom ett år. Den f.finska skeppsrörelsen fördubblades inom kort tid, och massor af guld begynte inströmma i det dittills fattiga landet, hkethvilket allt gjorde förmyndarstyrelsen ganska populär i Fd.

6 Men hämdgirighet var ett framstående drag i Rhms karakter, och han var nu betänkt på att hämnas på kejs. Catharina för den korg han å kon:skonungens vägnar erhållit i Rd. G. III hade i sitt testamente föreskrifvit, att den unge konkonungen borde förmälas, såsnart han fyllt 17 års ålder. I denna punkt fråga efterkom Rhm punktligt testators vilja. Den 1 Nov. 1795 fyllde G. IV Ad. 17 år, och redan d. 2 Nov. tillkännagafs med stor högtidlighet, att »H. M:s uppfostran nu vore afslutad» samt att H. M. täckts besluta att ur barnkammaren inträda direkt i brudkammaren. Landet underrättades|332| neml. genom en allmän kungörelse, att H. M. täckts f i nåder förlofva sig med den femtonårigasvårtytt prinsessan Lovisa Charlotta af Mecklenbg Schwerin. – Detta var en sak, som i Aug. samma år blifvit i tysthet uppgjord af Rhm genom hofmarsk. baron Munck, och det hade alldeles här behöfde man icke befara en korg. DStorhert. af Mbg fann sig naturligtvis smickrad af en sådan förbindelse; han lofvade gifva sin dotter en kungl. utstyrsel, och det bestämdes t. o. m. att i vigselringen skulle vara infattad en diamant om 10,000 rdrsriksdalers värde. Vigseln skulle ske i Wismars domkyrka, hert. fick redan på förhand serafimer ordningsvårläst p.g.a. överskrivningensvårtytt, och allt Sv:s rike var förtjust öfver den glada nyheten. Förlofn.ringarna vexlades, den unga prinsessan fick titel af kgl. höghet, och den glada tilldragelsen firades med stora högtidligheter i Schwerin på slottet Ludvigslust nära Schwerin. Underdån. lyckönskningar framburos vid hofvet, allt gjordes i ordning till den kungl. brudens emottagande, hennes hofstat utnämndes, förlofningen notificerades till de utl.utländska hofven, och det var sannolikt icke Rhms minsta både stora fägnad och stora harm, när kejs. Catharina upptog denna förlofning så illa, att hon genom sin sv.svenska ambassadören i Sthm Pbg lät tillförständiga sv. reg.svenska regeringen att hon icke ämnade emottaga det sändebud, som skulle notificera förlofningen vid det r.ryska hofvet. Sv.Svenska sändebudet baron Schwerin mottog denna underrättelse, när han på resan till Pbg redan hunnit 4 verst på andra sidan om Wiborg. Schw. tog sitt parti, han lät i hemlighet lossa ena hjulet på sin vagn – vagnen stjelpte, Schv. vrickade naturligtvis sin fot och låg sedan till sängs i Wiborg, men om nätterna gick han ut i sin betjents kapprock, för att taga sig en behöflig motion. – V

7 Kejsarinnan hämnades med att skicka till Sthm en ung baron Budberg, som uppförde sig pså det mest öfvermodigt, att hert. vid en audiens fann för godt att, honom till varning, hålla en stor ridpiska i handen och dermed piska på sina stöflar.|333| Det säges, att kejsarinnan satt många ränker i rörelse för att omintetgöra det MbgskaMecklenburgska partiet, men om så var, blef det öfverflödigt, ty den unge konkonungen sparade henne besväret. Oaktadt sitt slutna och grubblande lynne, fann han vid 17 år, att äfven han ägde ett hjerta. Vid hertig:s af Söderml. hof fanns en ung och älskvärd fröken Modée. I henne förälskade sig G. A. midtunder förlofningen, och detta så häftigt, att han – så allvarsamt, som man beslutar sådant vid 17 år – var betänkt på att afsäga sig kronan, för att kunna bjuda sin hand åt sitt hjertas utvalda och med henne dela en koja någonstädes i landsbygdens lugn. En ordentlig abdikationsakt uppsattes och renskrefs af konkonungen sjelf, hvari han lyckönskade sin farbroder till kronan, som han försäkrade sig ej skola sakna. Men, när den unga fröken var nog förståndig att ej uppmuntra sin kgl. älskares böjelse, och flamman förkolnade lika hastigt, som hon upplågat. Derpå vände sig konungens böjelse till fröken Sofi Piper med lika häftighet och lika liten varaktighet. G. A. var vid denna tid i en sjuklig öfvergångsperiod både till kropp och själ. Mot sina förra vanor var han ytterst ombytlig, häftig och retlig till lynnet, än öfverdrifvet glad, än åter lika öfverdrifvet nedslagen, otålig, snarsticken, misstänksam, svår att handtera. Det var en sjuklig kropp, i förening med ett envist lynne och ett inskränkt förstånd, som nu begynte tydligare framträda hos »den lille», som hertigen och Rhm dittills brukat temligen vanvördigt kalla honom.

8 Under sådana förhållanden behöfdes ej mycken statskonst, för att göra kon. motvillig för det Mecklenburgska partiet. Han fick, man vet ej huru, den tanken om henne, att hon var ful, sned och allsicke passande|334| till drottning af Sverige. Och när ett gängse rykte kom till hans öron, att han i denna sak endast tjenade som redskap för Rhms intriger, behöfdes icke mera: han slog upp förlofningen. Hofven i Sthm och Schwerin råkade i största förlägenhet, Rhm kunde knappt tygla sin vrede mot »den lille» och mot »den gamla käringen», som han kallade kejs. Catharina, men rupturen var ohjelplig, och efsedan saken ett par månader hållits hemlig, begärde konkonungen sin ring och porträtt tillbaka af sin öfvergifna brud.

9 Kejsarinnans utskickade fortforo emellertid att bearbeta vederbörande vid sv.svenska hofvet, och resultatet blef, att konungen och hert. nödgades i personliga skrifvelser till kejsarinnan notificera brytningen af den MbgskaMecklenburgska förlofningen. Detta var icke angenämt – allraminst för Rhm – men det befanns politiskt nödvändigt, och svaret på dessa bref blef en inbjudning från kejsarinnan till de båda höga personerna att besöka Pbg.

10 RepetitionRepetition. Rhms frierier. Rds hot. Kon:sKonungens kärlek. Mbg afbrutet. Afbön hos Catharina.