Tredje Föreläsningen. 6/10 63
Kommentar
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
1 Norrmanner vikingar.
3 Olaus Magnus omtalar deras sällsama försvarsvapen Se Olaus Magnus Historia de gentibus septentrionalibus (Historia om de nordiska folken) från 1555.
4 lodjor flatbottnade mindre rodd- och segelfartyg.
6 »till en evärdelig fröjd för Fd»Kalevala (1841, Förra delen), Trettieandra Runan, s. 215.
9 obilad stock rundstock.
9 Damascenerklingorna bladen till hugg- eller stötvapen smidda i trakterna kring östra Medelhavet. Namnet från Damascus.
9 Terfinnar samer på Kolahalvön; tersamer.
10 cantilena (lat.) sångbar melodi.
10 Runo Niekka (fi.) runoniekka, »sångkunnig».
10 parellismen stilgrepp som innebär att en tanke upprepas och varieras i två eller flera på varandra följande, likformigt byggda språkled.
16 prosten Hippings [...] Nyland Anders Hipping, »Om svenska språkdialekten i Nyland», Acta Societatis Scientiarum Fennicæ II. 2. (1848), s. 1077–1176.
Tredje Föreläsningen. 6/10 63.
1 Kalevala är en slägtsaga, hvars tilldragelser såvidt de kunna antagas äga en historisk grund, sannolikast ägde rum vid stränderna utaf Ladoga,. Denna sjö Ladoga som har för Fds äldre historia har en central betydelse. Om besittningen af dess stränder kämpade i århundraden Tavaster, Karelare, Slaver, Norrmanner, Svenskar. Ladoga utgjorde medelpunkten för det dåvarande Finlands, som icke hade någon bestämd gräns i öster, utan sträckte sig med den Karelska befolkningen vida öfver den nuvar. ryska gränsen.
2 Vid sjöar, skogar, sveder och ängsbetesmarker lefde i dessa nejder ett folk utan stats- och samhällslif i modern betydelse. Folket utgjorde ett förbund af en mängd slägter, i hvilka familjefadren var oinskränkt herrskare. Konungar eller original: eller gemensama stamchefer funnos icke. När landet anfölls af fiender eller folket sjelf tågade ut i härnad, valdes den tappraste och anseddaste slägtchefen till anförare. Det är troligt att vissa rikare eller mäktigare slägter, gjorde såsom g ägde ett slags ärftliga anspråk på detta slags chefskap. Slägterna lågo ofta med hvarandra i inbördes fejd. För att slita dessa tvister och för att välja gemensame anförare, synes man ha ägt ett slags|23||487| folksammankomster, keräjätspråk: finska, der de visaste män förde ordet. Ofta förenade sig äfven flera närboende slägter, kihl till ett förbund, kihlakuntaspråk: finska, för att bevara inbördes sämja och försvara sig emot fiender. Familjen sid. 24.
3 Dettat lösa föreningsbandet sinsemellan utgjorde Ff:sFinnarnes politiska svaghet och orsaken hvarföre de, med all deras tapperhet och med alla deras lands naturliga fördelar, slutligen dukade under för deras angran fientliga grannfolkoriginal: grannfolken, som kände ett slags militärisk disciplin och samlade sin makt under krigiske furstar. Af samma orsak saknade Ff.Finnarne all politisk beräkning; hvarföre vi än se Karelarne förena sig med ryssarne till att bekämpa deras broder stamförvandter Tavasterne – än dessa åter i förbund med Svenskarne, för att bekämpa Karelarne. Allt utvisar emellertid, att Ff.Finnarne voro ett i hög grad krigiskt och tappert folk. Deras skicklighet i bågskjutning och slungning var vida berömd. De stridde både till häst och fot, de begagnade stridsklubbor, spjut, och och svärd och snaror, hvilka de med stor skicklighet slungade mot fienden, så att de dermed nedryckte häst och karl. Olaus Magnus omtalar deras sällsama försvarsvapen: harnesk af skjälskinn och elghudar, blötta i kalk, hjelmar af fiskfjäll eller ren- och oxklöfvar – stundom eller torkade fågelhudar, öfverspunna med jerntråd. Om Esterne, som ägde ett talrikt kavalleri, läsa vi, att de uppställde sin här i form af en kägla med spetsen mot fienden. – Äfven envig voro brukliga. – Sjelfva krigssättet var sådant man kunde vänta af ett halfvildt folk och förvildades än mer af fienders grymheter. Fångar och boskap, som man ej kunde medföra, nedgjordes, det fientliga landet sköflades, byarna brändes, allt som hade något värde bortfördes som byte, och anförarens sedva sold bestod i en tredjedel utaf bytet, medan det öfriga fördelades på hvarje krigare. – Någon beskattning till cheferne var icke bruklig. De inhemska orden verospråk: finska och sakkospråk: finska beteckna gärder, som pålades besegrade folk.
|24||488|4 En stor del af krigen fördes till sjös, af Karelarne på Ladoga – af Tavasterne på F. Viken, på lodjor eller fartyg som inrymde 20 till 50 krigare. Djerfvast på sjön dess sjön voro Esterne, som sträckte sina plundringståg ända till svenska kusterna, och dernäst Tavasterne, som hkahvilka Ol. Magnus säger af ålder ha haft deras förnämsta hamn invid Hangö. Men äfven Karelare och Ingrer vågade sig härjande vidt kring Östersjöns kuster. Ff:sFinnarnes sjöfart var sålunda för det mesta sj härjningståg och sjöröfveri. Handeln drefs af främmande fartyg, som vid Björkö i Wiborgs skärgård funno en nederlagsplats för den Bjarm en gren af ostindiska handeln, som gick öfver Rd, hvarföre man också i dessa nejder funnit österländska mynt från 8:de, 9:de, 10:de och 11:te seklerna. Utom Björkö synes man redan i äldsta tider haft andra handelsplatser: vid Suvantos utflöde i Ladoga, vid Kymmene elfs utlopp, vid Pojo viken, vid Aurajoki, vid Kumo, vid Kyro, Uleå och Torneå elfvar. – Handel = plundring. F.Finska språket har af ålder en mängd inhemska sjötermer, ehuru dessa på sednare tider utträngts af svenska och holländska ord. – Huru talrika finska fartyg kringsvärmade hafvet, kan man sluta deraf, att från de sjöröfvande Esterne på Ösel blefvo på engång 300 piratskepp på engång borttagna. En annan gång samlade Esterne 200 fartyg för att angripa en tysk handelsflotta. Sjödrabbningarna beskrifvas sålunda att Esterne med jernhakar drogo de fientliga fartygen till sig och äntrade dem, och när de blefvo angripne i fronten, drog sig det mesta manskapet till aktern, för att tynga upp fören, der de bäste skyttarne placerades frånör att skjuta med båge på den lägre stående fienden.
5 Egentliga fästen hade Ff.Finnarne lika litet som städer ett halfvildt folk, som dessutom älskar ensligheten, trifves ej gerna inom stenmurar. Likväl har f.finska språket för fäste ett inhemskt ord: linnaspråk: finska, och spår till sådana af ohuggen sten uppförda befästningar – d. v. s. med ringmurar omgärdade kullar – finnas ännu på flera orter i landet.
6 Slägtförbundet var det vidare, familjen det trängre föreningsband, som sammanhöll vårt folk. Och i familjen koncentrerades Ff:sFinnarnes hela sociala lif. Dess allrådande herre var husfadren, men dess medelpunkt och hjerta var husmodren, qvinnan. Många spår utvisa, att qvinnan äfven hos Ff.Finnarne tidigare stod i den träldom, som hon ännu är underkastad hos alla österländska folk. Fadren sålde sina döttrar, fastman den unge mannen köpte sin brud, eller|25||489| bortröfvade han henne med våld. Seden får ensin förklaring uti en annan sed, som bjöd att ingen fick gifta sig inom sin slägten – och deraf hände att mången sökte röfvade sin maka ur fientliga slägter, hvarigen uppkommo ständiga fejder. Men denna urgamla sed öfvergick mildrades senare mycket till en formalitet qvinnans fördel. Det var egentligen barnent, den ogifta qvinnan, som var ofri och sällan tilläts att rådfråga sin egen böjelse. Engång husmoder, var qvinnan friare än hos de flesta samtida folk och hölls hedrades med en aktning, som sprider en vacker dager öfver våra förfäders husliga lif. Kaleva skildrar henne på många ställen med en verkligen rörande pietet. Teckningen af Joukah:s syster, och af Pohjas tärna Ilmarinens unga brud, kunna mäta sig med de finaste skildringar i Odyssén, och intet epos i verlden har kunnat gifva oss en högre bild af qvinnan som moder, än den Kvala gifver oss om Lkns moder. Allt utvisar, att qvinnan utgjorde det civiliserande, det förädlande elementet i finska forntiden. – Det är en outvecklad, men i folklynnet liggande romantik, som finast så oändligen vackert afspeglar sig i det fina drag, när dikten låter Wn stränga sin andra, mest högstämda kantele med den halft sorgsna, halft glada unga flickans lockar, – denna kantele, som han sedan qvarlemnade »till en evärdelig fröjd för Fd». – med Huru familjens band och aktningen för qvinnan voro hos för våra förfäder heliga och dyrbara, det läsafinna vi äfven på ett storartadt sätt bekräftadt i Kalevalas storartade högstämda Kullervosaga – i den Nemesis som drabbade äfven den ovetande förbrytaren mot denntta heliga blodsband. – Och jag för min del är öfvertygad, att bland det som mest bidrog till xdomenskristendomens – d. v. s. katholska lärans insteg i Fd – var den katholska lärans romantiska dyrkan af jungfru Maria – i hvars tillbedjan Finnen igenkände ett djupt drag ur sitt eget lynne.
7 Jagt och fiske voro de äldsta näringarna. Landet var uppfylldt af ofantliga skogar, i hkahvilka elgar, renar och andra, i största delen af Fd nu försvunna eller försvinnande djur uti stora skaror kringströfvade. Bytet var så rikt, att ofantliga massor pelsverk utfördes till det öfriga Europa, och deraf kommer det sig, att ordet rahaspråk: finska, skinn, ännu i dag betyder penningar. Alla sjöar och floder voro uppfyllda med fisk och nard lemnade ensamt en rik näring, hvilkenoriginal: hviken århundradens oförnuftiga utrotningskrig emot fiskarne sedan beröfvat landet.|26||490| De stora skogarna medförde en tätare nederbörd, en yppigare vegetation och till en del annat klimat än nu, i det att vintrarna voro kallare, somrarna varmare och öfvergångstiderna af vår och höst kortare än nu, när kalla och förtorkande vindar fritt spela öfver våra stora, skogfattiga slättländer.
8 I dessa stora skogar, vid stränderna af dessa tallösa fiskfyllda sjöar bodde nu en befolkning, som efterhand delade sig i nomader och åkerbrukare. Nomaderne voro Lappar, som ända inpå 15: seklet af vår tideräkning med sina renhjordar kringströfvade det inre af landet ända tillochmed nordliga delarna af Satakunda och Tav:land. Åkerbrukarne voro Finnar, som, utan att öfvergifva fiske och jagt, höllo talrika boskapshjordar och sådde korn uti svederna, – ty kornet var länge Ff:sFinnarnes enda sädesslag; rågen infördes först af svenskarne, hafre hvete och bohvete inhämtades från Ryssarne (?) – lin, hampa, humle, rofvor lärde Ff.Finnarne känna genom klostren under katholska tiden – tobaken kom på 1600talet från Rd – biskötseln var en urgammal näring, som Ff.Finnarne medfört från sydligare länder. De kände i äldsta tider mjödet – först i senare tider ölet, som under då vann ett stort anseende. – Af tama djur kände Ff.Finnarne hunden, katten, hästen, hornboskapen och geten: fåret och svinet infördes senare,original: senare. – potäterna infördes först i medlet för hundrade år sedan under pommerska kriget. – Af svedjandet hafva Ff.Finnarne lärt sig det för våra skogar olyckliga förakt de ännu hysa för vexande träd. Det vill synas, som hade Ff.Finnarne – i likhet med månget annat folk, länge betraktat åkerbruket såsom ett trälarbete. Till dess misskredit bidrog bristen på qvarnar. – Allt mjöl malades på handqvarn af trälar slafva och tjensteqvinnor. – Trälar. Kullsvårtyttervo.svårläst p.g.a. inbindning/konservering
9 I slutet af 1:sta seklet e. Chr. omtalar Tacitus en hord af Ff.Finnar – d. v. s. Esterne – såsom boende under stor fattigdom uti usla löfhyddor. och då ännu okunni Detta armod hade under seklernas lopp, vid tiden näst före sv.svenska eröfringen, ingen motsvarighet mera. Ff.Finnarne bodde hade då redan i hus fasta bostäder. De bebodde hus af obilad stock med eldstäder af ohuggen gråsten midtuppå golfvet och ett rökhål i taket. Pörtena voro en senare lyx, likasom troligen golfven. Ett högsäte fanns vid öfre ändan af bordet; man hade kistor och skåp. Den fordna enkla|27||491| toiletten af djurhudar hade synes redan före sv.svenska eröfringen ha lemnat rum icke blott för yllekläder, som Karelarne lärde känna genom deras bröder Bjarmerne, utan äfven för ett slags orientalisk lyx, som inströmmade genom den ostindiska handeln. Man begagnade bröstnålar, man kände smycken af silfver och guld – ett sådant var den kj silfverkjeder med vidhäng.vidhängande österl.österländska mynt, som har man nyligen funnit. i Mången läsare frågar sig, huru ett så fattigt folk, som Ff.Finnarne antagas vara, slösat i sinatt poetiska bildspråk ett sådant öfverflöd af guld och silfver, som vi finna i Kvala. Gåtan förklaras af det Bjarmiska minnet, som ofta hägrar lik ett återsken från forntiden i Karelarnes hågkomster. Sampospråk: finska. – Nästan alla folk ha, liksom de skandinaviska, genomgått en sten-, en bronz- och en jernålder. Så visa oss många spår, att den första metall Ff.Finnarne lärde sig känna och bearbeta var kopparn. Sagan tillskrifver en finne upptäckten af Fahlu koppargrufva. Men äfven jernet kände de långt före sv.svenska eröfringen, och deras rykte som smeder är äldre än deras invandring i Fd. (Damascenerklingorna). Ordet rautaspråk: finska, jern, är likväl icke finskt, utan fornskandinaviskt, af raudspråk: fornisländska, röd, emedan den första kända jernmalm var röd. Deremot finnes ett original: ett inhemskt ord, terässpråk: finska, som betyder stål = hvaraf benämningen Terfinnar.
10 Om de hedniske Ff:sFinnarnes fester och folklekar ha endast spridda notiser kommit till våra dagar. Vi veta, att de firade björnfester, kouwonpäällisetspråk: finska, med mycken högtidlighet – vidare henkien päivätspråk: finska om våren, då de aflidnes andar troddes återvända till deras fordna bostäder, hkenhvilken fest sedan flyttades till Sept. och egnades boskapsguden Kekri, tilldess att den sflöttsammanflött med själarnas högtid – den kristna allhelgona. – Ukon vakatspråk: finska, för god årsvext, till Ukkos ära vid såningstiden – o. s. v. Kekrifesten l.eller Willa wuonnaspråk: finska i September – Vid alla dessa fester och vid alla lustbarheter var runosången hufvudsak och hölls öfverallt i största heder. Eget är att sångensoriginal: sången förnämsta termer, kantelespråk: finska och runospråk: finska båda äro lånade fornceltiska. Kantele är = det latinska cantilenaspråk: latin, af canospråk: latin, cantospråk: latin, sjunga – Runo o eg. celtiskt runaspråk: keltiska. – Runo Niekkaspråk: finska från ryskan – Gottlund har, som det tyckes, på goda skäl, uttalat den åsigt att den finska runsången i ålder öfvergår|28||492| sjelfva den skandinav. Eddan, hkenhvilken icke blott lånat den finska alliterationen och parellismen, utan äfven i versformen företer en påfallande likhet med den finska fornlkpoesin.
11 Jag har nämnt, att de hedniske Ff.Finnarne ej kände skrifkonsten. Måhända var det en konst, som gått förlorad under tusenåra oblida öden. Visst är, att bland de åtminstone 70 hällristningar man härtills upptäckt i Fd, ingen enda med full säkerhet kan tillskrifvas våra hedniske förfäder. Väl kände Ff.Finnarne runstafvar – riimi puutspråk: finska, pykäle puutspråk: finska – äfvensom man har en kalender af benskifvor, hkenhvilken tillskrifves den f.finska hedendomen. Men deras äldsta tecken äro endast märktecken af skåror för årets dagar med tvärstreck för högtidsdagarna, och senare runstafvar äro lånade från svenskarne med deras runtecken och symboliska tecken på för helgonfesterne. – Kirjaspråk: finska, bokstaf.
12 Ff.Finnarne hade egna namn för månaderna – de kände ett slags solvisare – de hade egna namn på åtminstone 12 stjernor och stjernbilder – och de hade likaså en egendomlig indelning af väderstrecken – 6 hufvudstreck i st.stället för våra 4. – Här stadnade deras positiva kunskapsförråd. Men deras forskande sökte, efter deras egendomliga magiska verldsåskådning, att afslöja tingens ursprung och naturens hemligheter – ishti synnerhet i den magiska läkarekonsten med dess besvärjelser emot allt slags ondt, och i den djerfva fantasi, hvarmed de underordnade hela naturen sångarens allmakt. I allt detta igenkänner man dragen af ett riktbegåfvadt, djupt begrundande intelligent folk, af naturen utrustadt med ädla anlag för en hög sedlighet och en genomträngande intelligens. Under allt det slagg, som tider och öden olyckor hopat öfver dessa ursprungliga anlag, blickar dock redan ur denna aflägsna forntid emot oss ett folk krigiskt, storsint och frihetsälskande folk, som endast behöfde en blidare sol öden och en högre kultur, för att efter sin andes behof och lynne utveckla sig till höjderna utaf mskligtmenskligt vetande, mskligmensklig kultur, mskligmensklig förädling.
|29||493|13 Sv.Svenska Kolonisationen. Huru detta tappra och frihetsälskande folk för första gången under sin då redan tusenåriga tillvaro blef underkufvadt utaf ett annat folk – dertill ha vi redan funnit en förklaringen uti dess lösa politiska samband och i bristen på militärisk organisation. Tapperheten Friheten utan ordning är svag och mvanmäktig likasom tusende vågors stormning mot stranden; friheten utan enhet i folkviljan faller åtskils likasom knippan af pilar, från hvilken man lossart bandet.
14 Men utom denna Ff:sFinnarnes inre söndringoriginal: sönder, funnos andra orsaker, som slutligen gjorde att sv.svenska väldet blef dem öfvermäktigt. En af dessa orsaker var sv.svenska kolonisationen i Fd.
15 Som bekant äger denna kolonisation sv.svenska inflyttning tvenne hufvudkolonier i Fd: en i Nyland, den andra i Öbotten. Man antager vanligen – och Porthan, som dock anser Åland med sin varsama kritik har bestyrkt denna mening – att sv.svenska kolonisationen i Nyland blifvit dit öfverskickad af Erik den helige i medlet af 12:te seklet och att svenskarne i Öbotten blifvit ditförde af Birger Jarl i medlet af 13:de seklet. Båda dessa antagande bero på osäkra traditioner och äro sannolikt blott till hälften riktiga.
16 Det är också i hög grad osannolikt, att ett så djerft och vidtkringströfvande folk som Svenskarne – samme Normanner, som med qvarlemnat sina väpnade skaror på nästan hela det vestra Europas kuster – icke skulle qvarlemnat ett enda varaktigt spår spår på de näraliggande finska kusterna under de 500 år, som de bevisligen känt och befarit dessa kuster redan före Erik d. h:s tid. Många skäl – och bland jag vill blott nämna ättehögarna samt andra prosten Hippings undersökningar af sv.svenska dialekten i Nyland – tala för den åsigt, att här redan af ålder funnits svenska kolonier vid de förnämsta handelsplatserna en del utaf Fds kuster och att original: den sv.svenska eröfrarene vid sitt deras tåg sökt ett stöd uti dessa landsmäns hjelp. I Österb. åter leda andra skäl till den förmodan att sv.svenska flyktingar, åtminstone två sekler före B. Jarl, sökt en tillflykt för sin frihet och sin gamla hedniska tro uti den f.finska skärgården och på de f.finska kusterna under Stenkilska ättens religionsstrider och under de inbördes krigen mellan Sverkerska och Erikska ätterna. Till följd häraf synes sv.svenska kolonisationen isåväl i Nyland som Öbotten vara flera sekler äldre än man förut antagit; hkethvilket icke hindrar, att ju senare inflyttningar kunnat ske under Erik d. h. och B. Jarls tider.