Fjortonde Föreläsningen 8/3 64
Kommentar
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
2 stämplingar konspirationer.
2 Herman Müller Gabriel Rein nämner i sina föreläsningar också denne Herman Müller, medan Fryxell talar om en lybsk borgare vid namn Lytke Möller. Dessa torde vara en och samma person. (Rein, Föreläsningar öfver Finlands historia. Sednare delen, 1871, s. 21; Fryxell, Berättelser ur svenska historien 3, kap. 42.
2 lyktades slutade.
3 »Ännu ha ej mödrarna ätit sina egna barn.» Citatet finns åtminstone i Geijer, Svenska folkets historia. Andra delen (Första kapitlet).
6 »all adel ihjälslå och utrota ville» Citatet finns bl.a. i Geijer, Svenska folkets historia. Andra delen, andra kapitlet (1834), s. 99. Topelius har också i övrigt använt Geijer som källa för upplysningar om Dacke.
8 Stora Krafvelen svenska örlogsflottans amiralskepp.
8 förskyllanförtjänst.
8 »Wi hafve förnummit, [...] oss ansvara viljen.» se Fabian Collan, »Erik Fleming, biografiskt utkast», Suomi 1844 (1845), s. 101–102.
8 margfaldiga myckna.
8 älte driver.
8 basten fängslar.
8 vitterligt veterligt, känt.
8 edsöres brott grövre brott, som ansågs kränkta den allmänna friden i landet.
8 hästestånd böndernas skyldighet att inhysa och utfodra kronans hästar under viss tid.
8 varkunna sig förbarma sig.
8 fjerde brodren Joachim Topelius talar felaktigt om bröderna Joakim och Jakob, som är en och samma person.
8 »sig till mera gagn och profit än landene» se Fabian Collan, »Erik Fleming, biografiskt utkast», Suomi 1844 (1845), s. 103.
9 »Der den skjutsfärd [...] intet försvar.» citatet finns bl.a. i J. J. Tengström, »Några blad ur Finlands häfder för k. Gustaf I:s regeringstid», Suomi 1853, s. 128.
9 afställd avskaffad.
10 blockhus av grova stockar uppfört mindre befästningsverk.
11 äreställen värdigheter och titlar förenade med ära och utmärkelse.
11 riktade sig skodde sig.
12 »Och skolen I veta, [...] regera skole.» Detta skrev Gustav Vasa till befolkningen i Savolax, när de inte lydde hans befallningar. (Topelius, Boken om Vårt Land.)
Fjortonde Föreläsningen 8/3 64.
1 Reformationen i Dmk etc.
2 Konung Gustaf I satt ändtligen trygg på sin länge på en vacklande thron, hkenhvilken i början varit omgifven af så många faror, så många stämplingar. Han var krönt konung sedan 1528; han hade förödmjukat den stolta kyrkan och infört reformationen, delat hennes gods med adeln; han hade för andra gången besegrat sin gamle medtäflare Christian II, som nu satt fången inmurad i Sönderborgs slott; han hade tre gånger, än med klok eftergifvenhet, än med bödelsbilan kufvat dDalarnas uppror, sin gamle dödsfiende Thure J. Roos. Vestgötharnes motkonung Måns Brynteson och sjelfva Upplänningarnes myteri; han hade upptäckt och omintetgjort Lybecks lejda lönnmördare; han hade förekommit sin trolöse svåger grefven Johan af Hoya och tvungit honom undgått nya försåt genom Svante Stures tvenne gånger visade trohet. Slutligen Han hade han äfven den smärtan att bland förrädarne finna säfven sin svåger, sin älskade fromma syster Margarethas make, grefve Johan af Hoya, hvilken han öfverhopat med ynnestbevis och åt hkenhvilken han förlänat Wiborgs slott med dess och län samt Kumogårds län uti Fd. År 1532 hade han sändt grefve Johan till Lybeck för att uppgöra liqvid om rikets skuld; grefven hade låtit skrämma sig af de sluge Hanseaterne att på kon:skonungens vägnar bevilja deras orättmätiga fordringar och hade derföre vid hemkomsten fått uppbära hårda ord af den vredgade konungen. Mellan dem uppkom då en missämja, hvaraf Lybeckarne ej underläto att begagna sig. Om v Grefven höll hof på Wiborgs slott, då om våren 15334 en Lybsk köpman vid namn Herman Müller kom infann sig i Wiborg med hemliga och lysande löften, om grefvene Johan ville ingå förbund med dem och ställa sig i spetsen för en här mot kung Gustaf. Ännu uppfylld af harm öfver de hårda orden, gick den svage grefven in på aftalet, samlade på tre skepp sin redbaraste egendom och afseglade med sin gemål från Wiborg, lemnade derpå Margaretha i Reval och for sjelf till Lybeck. Erik Flg, som konungen afsändt för att bevaka hans steg, kom för sent. S. å.Samma år utbrast den s. k. grefvefejden, anstiftad af Lyb. för att på Dks thron efter den då aflidne kung Fredrik I uppsätta Kristofer af Oldenbg och på Sveriges thron grefven af Hoya, båda som vasaller under den mäktiga hansestaden. Reform.Reformationen i Dk. – Pred. – Kyrkomöten. Disput. – Fruekirke 1530. Bisk. Rönnov = Trolle. 1536 fängslades alla biskopar i Riksdag. – Försöket lyktades med ett afgörande nederlag mot de förbundne konungarne Krisitian III och Gustaf I, vid hkethvilket tillfälle grefven af Hoya och f. d. erkebiskop G. Trolle ömkligen omkommo. Danska böndernes slafveri. Komma i Grefvens tid.
3 Kphmns belägring 1536. »Ännu ha ej mödrarna ätit sina egna barn.» Folkfriheten i Dmk.
4 Reform. isvårläst p.g.a. strykning
5 Rantzov.
|102|6 Det sista och svåraste farligaste upproret under kon. Gustafs regering var den ryktbara Dackefejden i Småland. Danska böndernes uppror mot sina herrar hade funnit genklang äfven i Sv., der adeln ingalunda var älskad af folket. Redan 1537 upphotade Smålands bönder att de »all adel ihjälslå och utrota ville». År 1542 utbrast ett öppet uppror under anförande af Nils den förrymde Bergsmannen Nils Dacke. Det blef stod i förbindelse med papistiska stämplingar och blef farligt genom det allm. missnöje, som rådde öfver kon:skonungens numera våldsama sätt att genomdrifva reformationen. Bondehären, 10,000 man stark, slog den ena af konungens härar efter den andra och var sjelf oåtkomlig i sina djupa skogar. Dackens partigängare ströfvade långt in i Ö:göthland, öfverallt plundrade adelsgårdarna. D. Dacken erbjöd var djerf nog att erbjuda Sv. krona först åt Chr. III i Dmk, sedan åt hertig Albrecht af Mkbg, slutligen vexte hans mod så högt att han ansåg henne kunna passa hans eget hufvud. Han Pfalzgrefven Fredrik gjorde Dacken till adelsman; han stod i förbindelse med alla kung G:s fiender, och fick genom Granvella löfte om understöd från sjelfve kejsar Carl V, som ännu visade lust att förskaffa sin svåger Chr. II sv.svenska kronan,. – ja Lybeck lurade på tillfälle att atert hämnas sitt nederlag, Dantzig och Preussen lågo i delo med Sv., ryssarne hotade med ett infall i Fd. Nils Grabbe. Det var den svåraste tid kon. Gustaf genomlefvat alltsedan flykten i Dalarna; och ett ögonblick föll hans mod, han beslöt öfvergifva det otacksama Sv. och nedsätta sig i Tyskland. Redan hade han begynt samla sina skatter på skepp i Mälaren och förmanade adeln att vara beredde på detsamma. En allmän bestörtning intog sinnena – adeln samlades kring kon.konungen och besvor honom att icke öfvergifva dem – 2000 Dalkarlar, denna gång trogne, kommo i full rustning att erbjuda sin hjelp, och kon. Gustaf lät förmå sig att stadna. Från denna stund vände sig lyckan. Dackens härar blefvo nu lika ofta slagna, som de dittills segrat, han sjelf förlorade en stor del af sitt medhåll, när han, en annan Engelbrekt, ville införa krigstukt bland de roflystne bönderne, – G:s härar inbröto i Småland|103| och förhärjade i landet. Sommaren 1543 irrade slutligen Dacken fridlös kring skogarna, blef der upphunnen och ihjälskjuten med en pil. Härmed slutades detta sista uppror under kon. G:s regering. 10 års lugn.original: lugn Det öfra Sverige hade förblifvit honom troget. Den enda del af hans rike, som aldrig gjort uppror mot honom var likväl Finland.
7 Fab. Collan Suomi 44. (Grabbe Wibg)
8 Der hade med den nya tiden nya män kommit till styret. Den mäktigaste män slägter på den tiden i Fd voro Hornar, Kurckar och Flemingar. Knut Erikson till Laukko, riksråd, (Jöns) lagm. i Norrfinne, fogdar Riksråd = lagman = häradsh.svårtytt den Flemingska. vorosvårläst p.g.a. strykning bröderne Erik och Ivar Fleming, lagmäan öfver Fds båda Söderfinne lagsaga, Erik Flg: Junker Thomas, befrielsen. Amiral 1535.original: 1535 Stora Krafvelen, Bornh. Till belöning för sina tjenster erhöll denne väldige kämpe, utom Sydfinne lagsaga, Raseborgs län, – Kumogård – jemte flera spridda kronogods i södra Fd uti förläning – riksråd och riddare och brukades i de vigtigaste värf, men fick, ej utan egen förskyllan, ligga ömsom kraftiga bevis på kon:skonungens gunst, ömsom på hans stränghet och onåd. Adeln i Fd. Många och svåra klagomål inlupo vid denna tid till kon.konungen öfver de finske herrarnes förtryck mot deras bönder, särdeles bröderne Flmgs samt flera bland kon:skonungens fogdar. 1529 tog Erik Fl. åker och äng, säd och hö från bönderne i Öfre Satak., hkahvilka begärde att för Guds skull åter få komma under Åbo slott. Er. Fl. miste då Kumogårds län. År 1529 kom till kon. G. en deputation af 8 bönder från Raseborgs län med klagomål emot Erik Fg. Konungen stämde då båda parterne till svars för hans råd, men Flg uteblef. Då skref kon.konungen till denne sin gunstling ett bref i Juli 1529: »Wi hafve förnummit, herr Erik, desse fattige mäns, utskickade af hela Rbgs län, margfaldiga klagomål öfver Eder, att I älte dem från deras rätt, undsäge och plåge dem för det att de klaga deras nöd inför oss, som tillbörligit är, basten och binden dem olagligen, och plågen dem så hårdeligen, att somlige hafva gått en hel vinter fridlöse i skogen för eder och edra tjenare; och befrukta sig att det ännu så sker, när de hem komma.» – »Så efter väl vitterligt är, att sådant öfvervåld räknas i lagen till edsöres brott, och oss ståndar icke till lida, att I den fattige så svåra öfverfalla skolen med olaga skattningar, gästningar,|104| hästestånd och annat, som både ovanligt och oskäligt är, – vete vi och förmane eder, att I rätten eder sjelfve i dessa saker och alle andre, såsom I för Gud och oss ansvara viljen.» – På samma tid afgick ett bref till Rbgs läns allmoge, der kon.konungen säger sig varkunna sig öfver deras fattigdom, berättar att han skrifvit herr E. Flg allvarligen och skäligen till, så att ingen oförrätt må dem vidare tillfogas, och förmanar dem slutligen att vara sin slottsherre hörsame i allt hvad honom med rätta tillkommer. – Alldeles samma klagomål föras öfver bröderne Ivar och Jakob Fleming. Ivar Fg, lagman öfver Norrfinne lagsaga, hade fått Åland i förläning; Ålänningarne klagade, tvenne riksråd skickades att ställa saken tillrätta, och herr Ivar fick, mot löfte om bot och bättring, behålla Åland. – Tredje brodren Jakob var häradshöfd. i Kumo härad med flera förläningar och fick år 1529 af samma anledn. en sträng skrapa af konungen. – Endast mot fjerde brodren Joachim vet man inga klagomål. – Flemingska slägten hade blifvit den rikaste i hela Fd, dels genom kon:skonungens gunst, dels derigenom att den skickligt begagnat Westerås recess och återbördat från kyrkan stora egendomar. Äfven skattegods. Bland andra besittningar ägde Erik Flg Ekenäs stad, hvars egentl. grundläggare han synes ha varit, och dref derifrån en indrägtig handel på Reval, – som kon.konungen säger, landet till »sig till mera gagn och profit än landene». Denna rikedom smälte dock snart tillsamman.
9 – År 15334 när kon.konungen befarade kon. att hans svåger, grefve Johan af Hoya, skulle uppvigla folket i sina förläningar: Wiborgs, Nyslotts och Kumogårds län, hvarföre han sände han Erik Flg jemte Nils Grabbe m. fl. att förmana bönderne folket till trohet samt att förmå grefven med godo till lydnad. Fg kom för sent.original: sent Förklarg Hoya ting – Kon. G. hade härtills sökt stöd hos adeln, obs. men knappt kände han sig tryggare på thronen, innan han begynte draga in tyglarna. Särskildt var han missnöjd med de f.finska herrarne (allmogen, skjuts, handeln, krigsskepp). 1537 till E. F: »Der den skjutsfärd och länsmansgästning af eder och flera icke blifver afställd, då skola vi tänka der annat till, så att en part skola springa af de länsmansgårdar, så att det skall knaka i dem. De skola, näst Guds hjelp, blifva försvarade, de arme bönder, så länge I plägen, en part af eder, då I kommen i länsmansgården och står icke så lika till, som I eller edra karlar vilja, – pocka, truga, slå länsmannen l.eller bonden, likasom de vore edra egne undergifvne, köpte Ester och trälar och deras folk, liksom de fattige hade intet försvar.» – E. Fg ursäktade sig med gamla privilegier – varnades för missbruk. 1537 tog han Åland tillbaka från Ivar Fg, – »för kalk, ved och rådjur». – S. å. fick Erik Fg stränga bannebref – 1538–40 ny skattläggning uti de vestra länen. 17 maj 1556 skjutsordning för Fd.
|105|10 1539 stämdes han till svars för att ha bortdrifvit Jöns Mickson fr.från Moisis. 1540 fråntogs honom Raseborgs län, »emedan det icke kunde umbäras af kronan». HketHvilket likväl icke hindrade, att herr Erik kort derpå återvann kon:skonungens gunst, blef för andra gången amiral öfver flottan, och brukades i de vigtigaste uppdrag. Af kon:skonungens bref finner man att han under Dackefejden misstänkte äfven FfFinnarnes:s trohet adelns trohet, säkerligen utan skäl. Finska trupper, finska fartyg skickades denna tid öfver till Sv. och stredo för konungen mot de upproriske – ishti synnerhet f.finska fartyg – E. Fg var afs anbefalldes tillika att sätta Fd i försvarsskick mot RneRyssarne, särdeles Viborg, – blockhus vid Wuoksen. 1547 gingo f.finska trupper åter öfver till Sv., i anledn. af ett befaradt krig med Dk. Erig Fg återfick en del af sina förläningar – † 1548 s. å.samma år som hans bror Ivar.
11 Hans historia utgör vid denna tid en del af Fds. Wi läsa der, huru några få mäktiga slägter icke blott voro i uteslutande besittning af landets högsta äreställen och indrägtigaste befattningar, utan äfven riktade sig med den fallande kyrkans lätta byte. Möderne: Kurck, Er. Spåre, hvars far var borgare i Nådendal. Aristokratins makt i Fd grundlades i 15:de seklet, vexte betydligt uti det 16:de, uppnådde sin höjd i 17:de seklet, aftog hastigt uti det 18:de, och är tilldess att i 19:de seklet end återstår endast dess skugga återstår. Denna aristokrati fortfor under sin lysande period att frambringa utmärkte män – och bland till dem var måste vi äfven räkna Erik Fg – det var den som, efter kyrkans fall, i främsta rummet representerade landets intelligens, landets förmögenhet, ej mindre än dess krigiska tapperhet, och derigenom var Fds adel utan allt tvifvel på sin tid historiskt berättigad. Kurk – Spåre Att den tillika utgjorde en herrskande kast, som förtryckte sina underhafvande, var till en del dess eget, till en del de lägre tjenstemännens, fogdarnes, till en del äfven tidernas fel. Man måste tänka sig det långvariga upplösningstillstånd, i hkethvilket landet hade råkat alltsedan stora ryska kriget, således under en tid af 50 år, innan G. Wasas kraftiga hand lyckades återställa ordning och rätt. Att han här, liksom i Sv., gjorde hvad han förmådde för att skydda ett förtryckt folks lagliga rätt, det är en af de mest berömliga sidor af hans långa regering.
|106|12 År 1530 besökte kon. G. sjelf Fd. Han fann lag och rätt uti stort förfall. Dråp och andra svåra förbrytelser försonades med böter. Domstolarnes anseende hade mycket sjunkit. (s. 138) Räfsteting l.eller landsrätt hade här ej hållits på många år. 1545 Kon.Konungen höll då sjelf ett sådant ting uti Åbo. Många som ansågo sig förfördelade, begynte från denna tid vända sig omedelbart till konungen. – 1545 hölls för första gången åter räfsteting i Fd. – Lappvesi bönder klagade öfver 4 ting – Måns Nyrhi – Uppstudsighet 1552. – (dödsdom) »Och skolen I veta, att vi fördenskull äre eder rätte herre och öfverhet, det vi eder, och icke I oss, styra och regera skole.»