Andra Föreläsningen. 5/10 63

|11||475|

Andra Föreläsningen. 5/10 63.

1 Jag fortsätter.Vi lade sednast en stor, ja en öfvervägande vigt derpå, att hvarje folks historia måste hämta sitt innehåll ur detta folk sjelf och ur intet annat. Likasom vi sjelfva ej kunna vara svenskar, ryssar eller hvad annat som helst, utan att förneka våross sjelfva och kasta oss rotlösa in i en grund kosmopolitism, – så kan ej heller vår historia nedsättas till en underafdelning af något annat folks, eller derifrån hämta sitt hufvudsakliga innehåll. Men att hålla denna sats ensidig, det vore att komma på samma afväg, som på hkenhvilken man ser en berättigad nationalkänsla stundom förirra sig.utanför pappret (radslut) Hållet ensamt för sig, är det genuint fosterländska ingenting annat än barbari. Äfven folken lefva och andas i verldens luft, som blåser in öfver dem från alla väderstreck. Hvarje folk upptager derföre främmande elementer i sitt lynne, sin bildning, sina historiska utveckling åt alla håll. Eller huru skulle vi kunna förklara, att i det mest genuint fosterländska vi kunna tänka oss – i vår äldsta folktradition t. ex. – finnas samma idéer som vi återfinna hos långt aflägsna folk – att vi t. ex. i Kalevalas äldsta traditioner återfinna indiska hågkomster – att vi i våra finska folkvisor, våra finska sagor återfinna samma uppränning, samma tankegång, stasvårläst p.g.a. strykning någongång samma melodier, som i svenska, ryska, skottska, irländska ballader och sagor?|12||476| Det genuint fosterländska är derföre mindre sjelfva det ethnologiska faktum, än den form, den färg under hkenhvilken en nation gjort detta till sitt. Det är en verldsidé, en msklighetensmensklighetens tillhörighet, hvilken det särskilda folket på sitt eget sätt, efter sin anda och verldsåskådning, uppfångat, förarbetat, färglagt och gjort till sitt eget. Ur denna synpunkt äro vi alla kosmopoliter. Och ur begränsa vi oss närmare, kunna vi ur samma synpunkt kunna vi säga säga: Fds historia går ut på att framställa, huru vårt folk efterhand gjort msklighetensmensklighetens framsteg till sina – huru det utvecklat sig till en genom beröring med andra folk utvecklat småningom intagit sin plats i verldshistorien – huru det från Asiater har blifvit Européer. Det är gången af all europeisk historia; skillnaden ligger blott i tiden och sättet.

2 Onekligen ha vi byggt på ett asiatiskt underlag. Den äldsta tradition vi äga – Kalevala – utgör en aflagring af så många generationers minnen, att vi högst sannolikt flera årtusenden ligga emellan dess äldsta och dess yngsta beståndsdelar. LikvVäl har folkets egendomliga anda tillika så underbart sammansmält dessa vidtskilda hågkomster, att de numera inför våra blickar framstå som ett storartadt helt. Men detta hindrar oss icke att urskilja grundvalen från det senare tillbyggda, och denna grundval är orientalisk. Den genomgående grundtanken är färgläggningen får Kvala af samma magi, som spelat en så stor rol i hinduernes, egypternes, persernes äldsta civilisation och som i dess mera utvecklade, likasom förandligade form uppträder i Ordets, i mskoandensmenniskoandens i sångens allmakt öfver naturen, – en tanke, ur hkenhvilken slutligen den ende Gudens dyrkan uppvexte hos judarne. Wns kantele är minst lika gammal, som Orfei lyra. – Orientalisk är vidare i Kvala natursymboliken, som likaledes återfinnes hos alla österländska folk (soldyrkan). Jag behöfver endast nämna ljusets och mörkrets strid = Ormuzd och Ahriman. I Wns solsång framlyser tydligt den fornsvårtyttpersiska eldsdyrkan. – Asiatisk och urgammal är vidare den äldsta finska kosmogonin: verldens daning ur ett ägg, som är en ursp = den bekanta indiska mythen. Jag tvekar ej heller att i Wns långa irrfärd öfver hafven igenkänna ett antediluvianskt minne = samma fornsägen om en stor öfversvämning, som återfinns hos många folk och i den judiska traditionen fått namn af syndafloden.|13||477| Slutligen igenkänner man orientaliska minnen i den äldsta finska Gudasagan; och i mythen om Sampo jag behöfver endast nämna t. ex. mMythen om Tuonela,. Wn, nedstigande till underjorden Tuonela är ingenting annat än Orfeus, nedstigande till Orkus. Likheten är så påfallande, att man en tid trodde Ff.Finnarne ha lånat dem sin Wn från grekerne; men det blir med hvarje dag klarare, att båda folken hämtat sina myther ur samma österländska källor. På samma sätt förhåller det sig med den af Castrén anmärkta likheten mellan Wn och Skandinavernes Odin.

3 Det är i högsta grad intressant, att betrakta, huru europeiska senare inflytanden hos Ff.Finnarne efterhand förändrat, omfärgat och delvis utplånat denna urgamla, asiatiska grund, ur hkenhvilken vårt folk har utgått. Man finner i hela denna ombildning den tydligaste reflex af den långa kulturbana, som slutligen europeiserat Ff.Finnarne Först vill det synas, som hade Mongoler, Celter, germaner, Slaver, alla ha efterhand, intryckt spår i den finska mythen, och otvifvelaktigt ha dessa folk emottagit af Ff.Finnarne icke mindre djupa intryck tillbaka. Den urgamla kulten synes ha råkat i ett slags upplösningstillstånd. Tempel och gudabel De orientaliska templen förbyttes till offerställen, gudabilderna förlorades eller nedsjönko ef såsom hos Lapparne, till oformliga beläten af sten och träd; prestkasten – magerne – förblandades med det öfriga folket och bibehöll sig endast hos de sång- och trollkunnige tietäjätspråk: finska. Bjarmerne ensame vidhöllo tempel- och prestkulten genom deras täta och direkta förbindelser med stamländerna i orienten. De ursprungl. naturgudarne blefvo dels förmenskligade och förblandade med utmärkta personligheter, dels flerfaldigt förvandlade uti folktron. Den fordne Solguden Jumala, himmelens gud, bibehöll sig rsvårtytten endast hos Bjarmerne och qvarstod hos de öfrige finnarne som en dunkel öfvergud, under det att hans egentl. funktioner som himmelens beherrskare öfvertogos hos Karelarne erhöll namnet Ukko, hos Tavasterne Turrisas, hos Esterne Taru och hos Skandinaverne, som lånat honom af Ff.Finnarne, Thor. Solgudens gemål förvandlades till en jordgudinna, Maan emospråk: finska, Maderakkaspråk: annat, under det att nattgudinnan Louhi, Skandinavernes Loke, Grekernes Lsvårtyttater[--]oläslig handstilspråk: grekiska Latinarnes Luna och mater Dêumspråk: latin, förvandlades till en hexa. Den fordna jordguden|14||478| sammanflöt – till följd af idén om en skapande kraft med ett urgammalt sångarminne och uppträdde under namn af Wäinämöinen (Wanha emoinen muinenspråk: finska?). Den ursprunglige luftguden iklädde sig genom en annan idéassociation smeden Ilmarinens gestalt, och den fordne vattenguden Ahti, öfvergick – till följd af en tredje analogin med vågens ostadighet – den glänsande, men ostadiga vågen, öfvergick till lietospråk: finska Lemminkäinen, af Lempispråk: finska, gengenitiv Lemminspråk: finska, kärlekens och behagets ursprungliga gudamakt. – Eldguden Panu = solens son. – Man finner spår af fordom mäktiga gudamakter, som efterhand blifvit förvandlade till obetydlige gastar spöken = Kööpelispråk: finska = Cybele = Κοβαδοςspråk: grekiska, Cybele, Kobold. (Sampospråk: finska, ett ursprungl. mongoliskt ord, som betecknade Jumalatemplet.) – I den ursprungliga mythen om verldens daning inträngde nyare myther, om dess ursprung ur vattnet, om Ilmatar såsom en verldsmoder, original: om om Luonnotaretspråk: finska, som äro beslägtade med den grekiska naturfilosofin, och slutligen om Wn såsom jordens skapare, hvari hedniska och kristliga föreställningar blandas mötas – och bBlandningen af alla dessa myther från vidtskilda tider och länder har åstadkommit mycken villervalla vid ordnandet af Kalevalas mythcykel.

4 När då kristendomen inträngde uti vårt land, fann den här en urgammal, men redan mycket försvagad, mycket urgammal uppblandad österländsk myth, hvars gamla soldyrkan, gamla magi hade upplöst sig, uti som s i en mängd, svaga aflägsna ljusglimtar. Att besegra denna så svagt sammanhållna myth, skulle troligen icke varit för kristendomen ett svårare arbete, än besegrandet t. ex. af den redan försvagade Odinskulten i Tyskland, eller Druidkulten i Frankrike. Men här i Fd mötte kristendomen en af dene mest hårdnackade fiender, som hon ännu mött i Europa, och det var Ff:sFinnarnes magiska visdom, läran om Ordets makt såsom allt i alla, hvilket är – en lära, som är den högsta tanke, hvartill någon hednisk myth förmått höja sig. I denna myth Ordets makt,|15||479| ligger visserligen en gryning till föreställningen om ett allt genomträngande, gudomligt förnuft i verldsordningen. Men emedan finska magin gjorde detta förnuft till ett med det mskligamenskliga och sålunda gjorde menniskan till Gud, blef denna grundtanke, i stället att förbereda kristendomen, så ytterst fientlig, att finska folkanden ihärdigare än något annat europeiskt folk har ända till våra dagar kämpat emot den kristligana verldsåskådningen. – Man får nemligen icke förblanda kristendomens landvinning i Fd med svenska vapnens och sv.svenska samhällsordningens eröfringar. Sv.Svenska vapnen behöfde omkring halftannat sekel och sv.svenska samhället omkring inemot tre århundraden för att utbreda sig öfver landet; men kristendomen behöfde fulla 700 år, för att utjaga hedendomen ur dess aflägsnare tillflyktsorter, och först det är icke fullt afgjordt, om ens i våra dagar kan denna stora eröfring kan anses vara fullständig. – Den måttstock man äger att mäta hedendomens tillbakavikande är, som bekant, de gamla runornas utdöende och upphörandet den fordna magiska visdomens makt, ordets makt, uti folktron. = Huru xdomenkristendomen inträngde i den hedniska mythens lossnade fogningar, finna vi på otaliga ställen i Kalevala, och särskildt bildar sista runan en märkvärdig och lärorik bild af kampen mellan de två religionerna.

5 Frågar man: nu: hvilka voro Ff.Finnarnes äldsta öden ochsvårtytt på hvilken ståndpunkt af kultur befunno de sig Ff.Finnarne, när sv.svenska vapnen och kristendomen inträngde i landet? – så måste ma känner man djupt den totala bristen af skrifliga urkunder från oberoendets tid. Skrifkonsten och sjelfva de skandinaviska runorna voro var obekant kanske snarare förlorad för de hedniska Ff.Finnarne – Ordet kirjaspråk: finska = kirjavaspråk: finska – Man har en kalender med runtecken, som tillskrifves den finska hedniska tiden, men man äger ingen enda hällristning, som med någon säkerhet kan hänföras till samma tidehvarf. Allt hvad vi derom veta, måste vi söka dels ur språket, dels ur Kalevalas och Kanteletars den med kristna elementer uppblandade folktraditionen, dels i mera kända förhållanden hos andra omgifvande och eller beslägtade folk, såsom Esterne. Hvad vi ur dessa Och lägga vi härtill fornforskningens nyaste undersökningar, komma vi till följande sannolika resultater.

|16||480|

6 Ff.Finnarne tilhöra en ofanteligt vidsträckt språkfamilj, hvilken af några blifvit kallad den Ugriska l.eller Jugriska, af andra åter den Ural-Altaiska, af några den Turanska stammen, – och en derifrån utgående, mera begränsad folkfamilj, hvilken vi man med rätta kallar finska folkstammen. Ursprungligen tillhörande Mongoliska menniskoracen, hafva de vestliga Finnarne alltmera antagit kaukasiska racens utmärkande kännetecken, under det att de ostliga och nordostliga grenarna utaf samma stam, äfvensom Lapparne, ännu märkbart närma sig bibehålla den mongoliska typen. VskapenVetenskapen blir neml. alltmera ense derom, att racerna bibehålla sig konstanta blott såvida de qvarstå under samma natur klimat och bildningsgrad, men öfvergå, engång antaga, när de förflyttade,s under förh.förhållanden som sitt de gynna en högre intelligens småningom dragen af deras nya hemvist.

7 Porthan och hans samtida förlade finska folkstammens äldsta kända boningsplatser vid Ural. Castrén gick ett steg längre och flyttade finska folkets vagga vid till Altai, l.eller den del deraf, som kallas Tangnu-Ola. Men äfven folkens horizonter vidga sig för hvarje bergkedja forskningen öfverstigit. Engelske och franske forskares nyaste upptäckter i ruinerna af Ninive och Babylon hafva gjort det i hög grad sannolikt, att Turanska stammen – d. v. s. icke folk-, utan – språkstammen – i en forntid, som går vida längre tillbaka än patriarkernes tidehvarf, bebott en del utaf Eufratländerna jemte det gamla Medien och derifrån utbredt sig vida åt vester och norr. Ett vidt, nästan oöfverskådligt f fält öppnar sig här för blicken mot längst förflutna tidsåldrar. Utsigten är förförande. Vi skola akta oss att förblanda språkstammen med folkstammen och tillsvidare draga i betänkande att tillegna våra förfäder de gamle Chaldéers vishet, jemte en af de vigtigaste roler i Assyriens, Babyloniens, Mediens och Persiens äldsta historia. Det är endast tvenne tre i hög grad intressanta, för Europas och vår egen forntid vigtiga hypotheser vi med något anspråk på sannolikhet tillsvidare hämta ur dessa forskningar.

|17||481|

8 Först kastara dessa nya upptäckter en oväntad dager öfver mycket, som härtills förekommit oss gåtlikt både i finska mythen och finska språket. Bekräftar det sig, att våra stamfäder i längst aflägsna tider bott så nära medelpunkterna for härdarna de gamla, historiska folkens hemtrakter och så nära härdarna för deras äldsta civilisation, så finna vi här ett stöd för dete antagande, att många anledningar Kalevala ger oss till den förmodan, att Ff:sFinnarnes förfäder i en aflägsen forntid stått på en vida högre kulturgrad, än den, till hkenhvilken de nedsjukit under den långa vandringen till deras nuvarande bostäder. Vidare finna vi här en förklaring på de sällsama öfverensstämmelserna mellan den indiska, fornpersiska, judiska och grekisk-romerska mythen å ena samt finska mythen å andra sidan. Af samma skäl kunna ej mera de för hundrade år tillbaka anmärkta, likh ej mindre sällsama likheterna mellan grekiska och finska språken väcka vår förvåning; och för att förklara dylika i ögonen fallande likheter mellan finska och hebreiska språken, behöfva vi icke mer, såsom med våra lärdaste fornforskare antaga före Porthan, antaga att Ff.Finnarne härstammade från de tio Israels stammar, som under konung Salmanassar drefvos i landsflykt. Det är nemligen kändt, att hebreiska språket under denna tid landsflykt upptog främmande ord från i Medien bosatta folk, och dessa folk tillhörde Turanska språkstammen, hvars språk antages hafva utgjort äfven Ff:sFinnarnes moderspråket. –

9 Vidare finna vi här en belysning för flera de mest många dunkla spår, dem finska folk i forntiden qvarlemnat öfver största delen af Europa. Det skulle föra oss för långt, att här redogöra för dessa undersökningar, hkahvilka allt omisskänneligare leda till det resultat, att Europasa aldst långt före de nuvarande europeiska folkens invandring varit till största delen bebodt af dessa finska – låt vara, dessa Turanska folk. Tidrymderna för deras härvaro gränsa till det sagolika; jag vill endast anmärka, att de moderataste uppgifterna antaga dessa folks bosättning på kusterna af Skandinavien och dDanmark till minst 21 à 32000 år före den kristna tideräkningen. Första, ehuru icke enda anledningen till dessa upptäckter gåfvo de i södra Skandinavien, Danmark, Tyskland, Bel Frankrike, England, Skottland, Irland m. fl. länder, äfven Finland, stundom talrikt funna redskap och vapen af sten.

|18||482|

10 Nilsson har numera till evidens bevisat, att det forntida folk, som begagnat dessa stenredskap, emedan det icke känt metallernas bruk, har varit af finsk härkomst. Att Ff.Finnarne således varit åtminstone Skandin:s och Danska öarnas äldsta invånare, är numera en historisk visshet,. och dDenna vissheten uppdagar mången mörk gåta uti den Skandin:s forntid, och det vill synas, som skulle icke blott den skandinav. gudaläran bära tydliga spår af fornfinska myther, utan äfven finska folkelementer i en oväntadt stor utsträckning ha ingått uti befolkningen af den Skandin. halföns inre delar.

11 Man har antagit, att desssvårtytta äldsta nordens äldste invånare utgjorts icke af Ff.Finnar, utan af Lappar. Castren har utredt, att detta antagande är af föga eller ingen betydelse, emedan Lappska och Finska språken äro så nära beslägtade, att skillnaden mellan dessa folk för något årtusen tillbaka måste ha varit så godt som ingen.

12 Detta leder oss äfven till detn förmodan, att tiden för Fff:sFinnarnes invandring i Finland är äldre, än man härintills antagit. Stenåldern upphör i Skandin. omkring 200 år före Chr. och kan i Fd ej antagas senare än omkr. 200 år e. Chr. Är Vore det nemligen nu utredt, – och man har afs att Lappar bebott Finland på en tid, när detta folk ännu icke kände metallernas bruk, och lappska och finska språken vid den tiden voro ett, så måste de en del af nuvar. Ff.Finnarne åtminstone i de två första seklerna e. Chr. ha stått Lapparne mycket nära.

13 Finsknarnes stora folkvandring har följt den stora folkvandringens hufvudström och gått från S.O. till N.W. De öfverstego Man måste antaga en vestlig och en nordlig ostlig folkström. En del De äldsta af dessa folk synesas ha inträngt i Europa på den allmänna folkvägen norrom Kaspiska hafvet och derifrån utbredt sig åt N.W. till dess att de öfver danska öarne inträngde i Skandinavien och möjligen öfver eller omkring F. Viken Åland uppnådde Finlands kuster. En annan Andra skaror öfverstego Altai, utbredde sig öfver N.Vestra Asiens stora slättländer, gingo derifrån|19||483| öfver Ural, spridde sig öfver det nuvar. Europeiska Rd, qvarlemnade der öfverallt det Tschudiska minnet och uppnådde slutligen på denna väg Finland. Den vestra kedjan blef tidigt sprängd af mellanträngande folk; den östra fortfar intill denna dag att med få afbrott sträcka sig från Fds vestra kuster alltintill Tangnu Olas den gamla folkvagga, der Castréns forskningar stadnade.

14 Tiden för våra förfäders invandring i Fd är ännu icke med säkerhet utredd. Vanligast antages, att tidigaste invandringen skett i 4:de eller 5:te seklet e. Chr. till följd af Hunnernas påträngande och den germaniska stora folkvandringens påträngande. Man har likväl flera skäl till den förmodan, att spridda finska kolonier åtminstone två sekler tidigare nedsatt sig på södra och sydvestra kusterna af vårt fädernesland.

15 Likasom floderna grena sig, när de möta hinder i deras väg, så förgrenade sig äfven den finska folkströmmen i tvenne hufvudgrenar, när den, kommande från Sydost, uppnådde Ladogas strand och östra fjärdarna utaf F. viken. En gren gick vesterut, och intog båda kusterna utaf F. Viken. Folket i söderom viken fick namnet Ester l.eller Österlänningar, folket norrom viken kallades Tau-ester l.eller sSjö-Ester, af Thauspråk: tyska, som ännu i tyskan betyder dagg, och deraf gjordesvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarandes sedan Tavaster. Men den vestligaste delen af Tau-esterne kallades Suomalaisetspråk: finska, Sumer. Hämäläisetspråk: finska = Suomalaisetspråk: finska = Sam = Jam. En annan hufvudgren gick norrut, utbredde sig långs Dvina fl ända till Hv. hafvet och blef under namn af Bjarmer ett genom handel och rikedomar mäktigt folk. Från denna gren skilde sig tidigt en vestligare koloni, som inträngde i norra Fd under namn utaf Qvener, Kainulaisetspråk: finska, och utbredde sig norrom Bottn. Viken ända långt in i det nuv. svenska Norrland. En annan koloni qvarstadnade i på de vattenrika betesmarkerutanför pappret (radslut)na mellan Saimasa och Onegasa, vader de blefvo kände under namn af Karjalaisetspråk: finska,original: Karjalaisetspråk: finska Karelare, medan deras vestligaste kolonier kring Saima erhöllo namnet Savolaksare.

16 Namnet Finnar, Finland är ethnografiskt och icke geografiskt; det har uppstått långt utom Fds gränser och kan således icke härledas från german. ordet Fennenspråk: annat, kärr = ett kärrland, kärrfolk, – lika litet som Suomi, Suomenmaa, kan härledas också ett vida utom Fd spridt namn, kan härledas från suospråk: finska, kärr. – Ordet Fenspråk: tyska, Fionspråk: keltiska, Finspråk: keltiska – är högst sannolikt af Celtiskt ursprung och betydde ursprungl. krigare, = krigarefolk = fiender Fin-gal, den ljuslockige hjelten. Det finnes spridt öfver hela nordvestra Europa, likasom Sam öfver N.Ö. Europa.|20||484| Finska folk buro således detta namn långt innan de bodde i Fd. I Skandin. var det Lapparne, som i Skandinav. kallas Finnar, voro de förste som hitförde detta namn, och från Lapparne öfvergick det till Suomifolketalaiset.språk: finska – Eg Finland.

17 Mycken villervalla har i nordens äldsta historia åstdkommits af ett urfolk, som i Skandinavien uppträder under namn af Jotar, Jättar, Thursar, m. m. Svartalfer, Ljusalfer, Dvergar m. m. och i Finland likaledes är kändt under många namn, såsom Hiietspråk: finska, Hiienväkitspråk: finska, Hiittolaisetspråk: finska, Wuorenwäkitspråk: finska, Jättiläisetspråk: finska o. s. v. Castréns skarpsynta vink om att Lappar och Finnar stand Man har kunnat förstå att med huru dessa smidekunnige, svaga, men illistiga Dvergar och Svartalfer väl kunnat menas Lapparne, men man har icke förstått, huru detta svaga och föraktade folk på samma gång kunnat skildras som jättar, som fruktade krigare – huru Jotarne kunnat äga mäktige höfdingar, bosatte i stora gårdar – huru Noriges förste upptäckare Nor säges ha varit af Fornjoters slägt – huru deras döttrar kunnat upphöjas på Ynglingaättens och Harald Hårfagers throner – huru Odins och Asarnes magiska vishet ansågs vara af finskt ursprung – huru Odins egen ättartafla börjar med stamfadren Finn – huru Asaläran kunnat af Ff.Finnarne låna sin väldige Thor – hvilket allt omöjligen kan tillskrifvas Lapparne. – Castréns skarpa blick har öfver detta, som öfver mycket annat, spridt en klar och oväntad dager, genom hans på språket grundade vink, att Lappar och Finnar måste äfven i den aflägsna forntiden ha nära följts åt. Af detta och andra skäl leda oss vi oss till det resultat, att traditionen har förblandat dessa båda folk – att Skandinaviens Jotar – jättar o. s. v. varit Finnar – antingen Qvener eller ett numera med Skandinaverne sjelfve sammansmält finskt folk – men Dvergarne, Svartalferne ha varit Lappar. – Och på samma grunder antaga vi, att de storvexta, jättestarka Hiietspråk: finska, Wuorenväkitspråk: finska o. s. v. i Fd varit ett äldre finskt folk, måhända samma Qvener, men de svaga illistiga deremot Lappar.

18 Munkilaisten Muuritspråk: finska. Jätin rouhkiotspråk: finska. Hiiden Kiukaatspråk: finska. Jäppiläisten supaatspråk: finska. Metelin hauatspråk: finska.

19 Munkilaisetspråk: finska – Nunnatspråk: finska Helsinkisvårtytt –

20 Arvidson, Rein –

21 Fornjoter rådde öfver Jotland, det ock kallas Qvenland l.eller Finland – jätteflickan.

|21||485|

22 sid. 29.Hvad åter angår svenska kolonisationen i Fd, har jag kommit till den öfvertygelse att äfven den är betydligt äldre, än man härtills föreställt sig och tagit sin början i Nyland redan med de äldsta vikingatågen i 7:de seklet, medan sv.svenska kolonisationen i Österbotten till större delen uppkommit genom flyktande hedningar, som under xdomenskristendomens framträngande och striderna mesvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarandellan Sverkerska och Erikska ätterna sökt sig en fristad för deras gamla tro och oberoende uti Bottniska vikens skärgård och kustnejder, ungefär som Norrmännen, rädde om sin frihet, hade koloniserat Island. – Hvilket likväl icke hindrar, att ju senare invandringar verkligen kunnat äga rum under Erik d. heliges och B. Jarls tider.

23 Allt detta visar oss redan i äldsta tider en mångfaldig vexelverkan mellan svenska och finska folk. Ff.Finnarne ha gifvit lika mycket som de ha tagit.

24 Det folk, som nu smultit tillsammans till ett oskiljaktigt helt, under namn af det finska, inträngde i Fd på olika tider och i tvenne nära beslägtade, men skilda och mot hvarandra nära fientliga stammar grenar, hkahvilka i början icke voro närmare befryndade med hvarandra, än t. ex. Karelare och Ester, Lappar och Tavaster. fFörst intogo Hämäläisetspråk: finska, Tavasterne, hvilka intogo södra, efterhand äfven vestra och inre Fd intill Päjäne, – och något senare Karjalaisetspråk: finska, Karelarne, som intogo östra landet österom Päjäne, jemte framåtskjutna kolonier ända åt norden, grupperade kring Uleå sjö. Dessa folkgrenars olika lynne och geografiska läge ha varit af det största inflytande på hela vårt lands historia intill denna dag. – I vester stod den styfva, obö Från vester hotade faran af en öfvermäktig civilisation, hkenhvilken, när dess talan fördes af ett främmande folk med vapen i hand, lätt hade kunnat sätta nationaliteten i fara: och mot denna sida stod som en mur det segaste, oböjligaste, vid sina gamla seder mest fasthängande lynne i verlden: det tavastländska. Från öster hotade faror af annat slag: öfvermäktiga, härar allt förödande, fientliga härar, – och mot denna sida stod lika tappert, men betydligt smidigare det|22||486| karelska lynnet, som ägde förmåga att vika undan för stormen och genast åter, när ovädret var förbi, taga tillbaka sin förlorade arfvedel. Följderna ha visat sig efter en sjuhundraårig strid: Tavasterne förlorade på valplatsen nästan hela sin åldriga tradition, sina runor, sina skalder, sin fordna egendomliga myth.; Karelarne men räddade dock det dyrbaraste af allt, sin finska nationalitet. Karelarne gingo ur striden med hundrade gånger förödda åkerfält, nedbrända byar och dödade eller i fångenskap bortförda mskormenniskor, men slutade lika segerrikt striden med nyodlade fält och bevarandet af hela sin folkegendomlighet. På båda sidor hade fosterlandet bestått striden med seger: hvarken: det utgick ur striden med obruten kraft, med vunna skördar för intelligensen och blicken oafvändt riktad mot framtiden. Tavastl.Tavastländska
Karelska mythen.