Tjugusjette Föreläsningen 8/4 64

|164|

Tjugusjette Föreläsningen 8/4 64.

1 Erik. Regent. Eriks fångenskap. Sthm – Åbo – Kholm – Gpshm – Westerås – Örbyhus Sammansvärjningar Rådets dom † Johans bref till Joh. Henrikson lemnades af denne på en skräpvind i Stegeborg och fanns sedan der af riksr.riksrådet Er. Sparre, som förvarat detta dokument åt efterverlden. Erik mskamenniska.

2 Konungarne Erik och Johan hade – enl. Geijers uttryck – under lifvet förföljt hvarandra med ömsesidig bäfvan. Konung Eriks skugga förföljde brodermördaren ännu efter döden. Johans ånger och samvetsqval visa sig tydligt i den mildhet, hvarmed han behandlade Karin Månsdotter och hennes barn. Det är berättadt, huru Karin intill år 1574 fick tillåtelse att besöka sin gemål i hans fängelse. Derefter lefde hon med sina barn i Åbo slott, i början under både sorg och fattigdom. Man har ännu förteckningar öfver hvad som i mat och kläder åtgått för henne, hennes barn och hennes betjening. Det är tarfligt nog: – för 1575: 22 par skor, 1 aln kläde, 5 st. fårskinn o. s. v. 18 aln. lärft.original: lärft 1577 börjar underhållet med ens att flyta rikligare efter Eriks död. Erik = Christian II. Uppvuxna utan kärlek, förstodo de icke mskornamenniskorna, icke sitt folk, doch deras folk for sid. 171. ShangetSammanhanget dermed är tydligt. Erik dog d. 26 Febr., och den 20 Mars s. å.samma år förlänade kon. Johan åt Karin Månsd. Ljuxiala gård med 26 underlydande skattehemmen i Kangasal s:n. Ljuxiala hade varit en af kung Gustafs många afvelsgårdar i Fd och var ett betydligt gods om om 5 mantal, om hvars afkastning man kan göra sig en föreställning, när man vet att der bl. a. föddes 300 oxar och att vid det dagliga spisbordet sutto 40 personer. S. å.Samma år lades till förläningen ytterligare 4 hemman, utom en silfverkanna och en kontant gåfva af 200 daler. I Juni 1577 ditflyttade fru Karin med ett följe af 21 personer, och vägen togs öfver Björneborg. 1578 fick hon dessutom entt anslag af 3 tnortunnor lax och 3 trtunnor sik som sedan ökades med 10 tunnor årligen från Kumo laxfiske, äfvensom 100 dagsverken från Satakunta. Förlän.Förläningen af Liuxiala var likväl i början till tiden obestämd. 1578 begärde Karin att erhålla den lifstid, hvarpå kon.konungen i början svarade med ett förbehåll: »Der som I velen utvisa den skatt, som vår broder, salig kon. Erik hafver låtit nedsätta förän han kom ifrån regementet» – då ville kon.konungen göra donationen ärftlig. Förklarg.Förklaring Hvad Karin svarat, är icke bekant. Säkert är att kon. Johan icke fann någon skatt, men likväl år 1587 slutligen gaf sin broders enka Liuxiala på lifstid. Efterhand vidgades godset med flera förläningar af gods o äfven fisk.

|165|

3 Gåfvobrefvet stadfästades 1594 af kon. Sigismund och 1601 af Carl. Under Liuxiala lydde då 75 skattehemman i Kangasala och Birkkala. Och dpå detta sköna Liuxiala vid stranden af Roine, som den tiden omgafs af en vida tätare urskog än nu när vestra stranden är något flack – med utsigten öfver leende stränder och bördiga åkerfält – tillbragte den olycklige Eriks enka, aktad och älskad af alla för sin mildhet sin fromhet och sin stora välgörenhet, 365 år, omgifven af dotter och dotterbarn. intilldess att hon Slutligen, 63 år gammal, afsomnade K. M. der år 1619. Som prof på hennes goda försonliga hjerta: Olof Stenbock. – Klubbekrigets fasor och hert. Carls blodiga kamp om kronan med Sigismd rasade i hennes grannskap, utan att störa lugnet af hennes återstående dagar. Efter henne ärfdes det stora godset af dottren Sigrid Wasae, hkenhvilken hade blifvit uppfostradt vid prinsessan Annas hof och 1587 förmäldes med lagmannen i Söderfinne (?) Henrik Klasson Tott. Sigrid vistades med sin make mest på Gerknäs i Lojo, och der föddes 1598 hennes son, den sedan ryktbare Åke Tott, Gustaf Snöplogen benämnd. År 1633 gick Sigrid Wase ur tiden, år 1640 äfven Åke Tott. Derefter blef sonen grefve Clas Tott ägare af Liuxiala, men sålde det 1661 åt lagmannen i Norrfinne frih. Lorentz Creutz. Under hans tid indrog reduktionen Liuxiala gård och gjorde detn till boställe för baron Creutz’ måg, öfverste friherre Gustaf Mellin † 1708. men pPå 1700 talet kom blef det L. åter privat egendom och gick genom flera händer, kronofogden Andersin, landtm. direktören Jack, intilldess att det numera tillhör Meurmanska slägten. Under så många vexlande ägare hafva spåren efter Karin Månsdotter vistelse på Liuxiala gått nästan totalt förlorade. – En sägen har gått, att tre ännu qvarvarande källrar på L. äro från drottn. Karin Månsdotters tid, och emedan en af dem sedan urminnes tider varit tillmurad, har deraf uppkommit den orimliga sägen, att Karin der inmurat en af Erik XIV:s döttrar och att man en lång tid sett ljus skymta genom en springa, som dock slutligen inifrån tillmurats af Konungadottren. – Möjligen har denna berättelse så mycken grund, att Karin under klubbekrigets oroliga tider i källaren fördolt sina dyrbarheter, kanhända någon gång sina barnabarn. En gammal kyrknyckel, som tros fördrifva svullnader, och möjligen några obetydliga qvarlefvor af äldre byggnader äro för öfrigt Liuxialas enda återstående minnesmärken från de reformationens de tider, om hkahvilka här är fråga.

|166|

4 Karin Månsdotter ligger, jemte sin dotter Sigrid och sin dotterson Åke Tott, begrafven uti det s. k. Tottska grafkoret i Åbo domkyrka. Den praktfulla grafvården restes år 1578 af Pehr Brahe och har, likasom hela detta grafkor, bättre än någon annan af kyrkans minnesvårdar öfverstått brandenoriginal: braden 1827. Fråga om en nNy kista Sarkofag 1867. – Horns chor. Man äger en lång tryckt grafskrift öfver Karin drottn. Karins död, förf. af Jeremias Petri Parginsulanus, hvari hon förliknas vid drottn. bibelns Esther och prisas för sin fromhet och sina dygder: Börjas:

»Gud nåde, Gud nåde, hvad eländ och möde

MskanMenniskan fattig har i verlden här öde,

Ty strax ifrån vår svaga barndomstid

Fullföljer oss döden thyvärr oblid,

Den der ej väller, ej rikdom, sölf och eller gull,

Ej heller stor kistor med ägodelar full,

Ej visdom, ej klokhet eller dygder andra

Rädes eller låter sin grymhet förandra,

Utan höge och låge, med stora och små

Bortrycker han hastigt denna verlden ifrå.

Så som det med denna Saliga frun skett,

HkensHvilkens kropp nu ligger kull och intet vet»

6 o. s. v.

7 RepetitionRepetition 15/11 67. Mot Eriks lif. Erik XIV:s minne. Katharina N:o 248, 249. Ljuxiala. Gustaf.

8 Utom dottren Sigrid hade drottn. Karing med kon. Erik tre söner. Den äldsta, Henrik, och den yngste, Arnold, född 1569 i Febr., dogo unga. Den medlersta, prins Gustaf, kom till vuxen ålder och upplefde många skiftande öden. Enl. en berättelse har kung Johan, efter upptäckten af Mornays s:svärjningsammansvärjning, befallt låtit en af sina tjenare stoppa den då sexårige gossen i en säck och föra honom ut att dränkas. Under vägen till Södermalm i detta ärende mötte tjenaren en sederm. rikskanslern Erik Sparre, som frågade hvad han hade i säcken och, på drängens förvirrade svar, tvang honom att öppna säcken, hvarpå Sparre igenkände konungasonen, och tog gossen till sig och skickade honom utrikes till Olmütz. Der lefde han några år under kejsar Rudolfs beskydd och kom sedan i skola hos Jesuiterne, först i Braunsberg och Thorn, sedan i Wilna. Hans fattigdom var så stor, att han förtjenade sitt uppehälle med att om qvällarna|167| borsta de resandes skor på värdshusen och se om deras hästar. I detta armod var det som han pantsatte sin faders egenh.egenhändiga dagbok för 1566, 67 pför sin förtäring på ett värdshus i Wilna. Kom sedan till Paris. Vid kon. Sigismunds intåg kröning i Krakau 1587 skall prins Gustaf, förklädd till tiggare, ha betraktat högtidligheterna och igenkände bland den lysande hofstaten sin syster Sigrid, som följde med Sigismunds syster, prinsessan Anna. Äfven Sigrid skall då ha bli fäst sittn deltagande blick vid den 19 årige tiggaren, utan att ana hvem han bvar,. men Derefter hade brodren hemligen gifvit sig för henne tillkänna, då de under tårar berättat hvarandra sina öden, hvarpå Sigrid gaf honom sin lilla kassa och allt hvad hon kunde umbära, så att han fick fortsätta sina studier. Sigismund, underrättad derom, skall ha erbjudit honom en andlig befattning, me hkenhvilken han afslog för att egna sig åt vetenskaperna. Begärde af Rudolf att få gå mot Turkarne. – Prins G. blef en högeligen lärd man af berömliga seder, fast mycket vekhjertad, – talade sju språk och var egnade sig i shtsynnerhet åt kemin, l.eller såsom den då bedrefs, alkemin, konsten att göra guld. Guld Att han icke lyckades deri göra guld, det bevisar hans fattigdom, men väl råkade han i politiska frestelser. Johans fruktan omgaf honom med spioner och rådde Sigismd att »klippa fågeln, så att ej fjädrarna må vexa för långa» – d. v. s. inspärra honom i fängelse, hvartill dock Sgd, mildare än fadren, vägrade. Johans misstankar voro ej utan grund. Jesuiterne hade för afsigt att uppsätta prins G. på Sv:s thron och med honom återföra den kath.katholska läran i norden – och troligen var det på deras inrådan, som missnöjde sv.svenska herrar år 1583 intrigerade i Paris, för att med Henrik III:s tillhjelp inuppsätta prins G. på thronen såsom vasall under Frankrike. Planen gick om intet, emedan Henrik III hade fullt upp med att sköta sitt eget rike; emellertid utströdde dessa herrar så stora penningesummor, att man deraf tagit sig anledn. tänka på kon. Eriks fördolda skatt.

9 Efter Johans död begärde prins G. att få återvända till Sv., men det vägrades honom. Han och hans mor begärde då att få mötas i Fd, men|168| Klas Fleming, som då förde befälet i Fd, lät svara, att derest prinsen satte sin fot på finsk jord, skulle han gripas och föras fängslig till Åbo. Då berättas det, att drottn. Karin rest öfver till Reval och der efter 22 års skilsmessa återsett sin son, men blott för snart derefter skiljas från honom för alltid. Detta var 1596. En tradition från nejden af Borgå låter gör det emellertid åtm.åtminstone icke osannolikt, att mor och son funnit tillfälle att trotsa förbudet och Flgs vaksamhet. –På Vid Halkis bys skogsmark, 4 v.verst ifrån Dregsby gård, har en sv.svensk prins vid namn Julus varit hårdt förföljd af sin farbroder, Sv. konung och här sökt en tillflykt med sina följeslagare uti en koja i Halkis skog. Hvar dag, när man eldade kojan, har Julus förklädd till qvinna, kommit till byn att hämta mat. En dag kommo kon:skonungens utskickade till Nikula hemman, medan prinsen var der. Då skickade värdinnan med hårda ord den förklädde konungasonen att tvätta några mjölkbunkar och råddade afböjde derigenom alla misstankar. Efter en vinter, tillbragt i ödemarkerna, har prinsen förnummit att faran var öfverstånden och derpå försvunnit; men en kulle nära hans förra bostad kallas ännu Juluksensaari och den väg han upptrampat till byn Juluksen tieä. – Jmfr traditionen om Liuxiala källrar. – Efter denna tid fick prins G. af Sigismund inkomsterna af ett polskt abbotsstift. 1599 reste han till Moskva, på kallelse af dåvar.dåvarande tsaren Boris Godunov; som mottog honom med furstlig prakt och gjorde honom det förslag att öfvergå till grekiska läran, förmäla sig med tsarens dotter Axinia och derpå, understödd af en rysk krigshär, återfordra Fd och Liffland som fädernearf. Prinsen vägrade, och czarens ynnest förbyttes i hat. I Rd utbrusto inre oroligheter. Två gånger kastades prins G. i fängelse och fick slutl. befallning att uppehålla sig i den lilla staden Kaschin. Möte med Sigrid 5 mil fr.från Sthm. Afz: VI:207. Försvagad af nattvak och osunda ångor från sina kemiska præparater, kanske också af fängelset, slöt prins G. här sin lefnad år 1607, endast 39 år gammal. Några år derefter såg Jakob de la G. hans graf i en björklund utanför Kaschin.

|169|

10 Johans regering. Hertigarne Johan och Carl hade båda gemensamt störtat sin broder från thronen. De hade också låtit gemensamt hylla sig under upproret och aftalat att båda styra riket. Carl som hade mod, gick förut och skördade hugg i striden; Johan, som var feg, följde efter och skördade stridens frukter. När Johan intågade i Sthm, hyllades han af rådet som konung, och i Jan. 1569 bekräftade ständerna rådets val på grund af arfsrätt. Annorlunda kunde ej heller ske, så framt ej Sv:s rike skulle hafva två konungar. Men sättet var hvarken ridderligt eller broderligt. Carl nödgades erkänna sin broder Johan som konung och hans son Sigismund som thronföljare, men dolde icke sitt missnöje. Hans erkännande måste Johan köpa med bekräftelsen på hertigdömet Södermanld ökadt med 4 härader och utan inskränkning af Arboga fördrag. »Konunganamnet, säger G., förblef odeladt, men det från denna tid var det hertig Carl, som styrde icke blott sitt hertigdöme, utan till stor del riket», i det att hans råd verkligen blefvo de gällande, såsom den starkare viljans. »Alla hans strider med konungen gjorde honom endast mäktigare, och det förundrar slutligen mindre att se Carl på Sveriges thron, än att en thron här kunnat finnas bredvid honom.»

11 RepetitionRepetit: Karin Msd. / Ljuxiala. Sigrid Wase. Prins Gustaf. Johan och Carl.

12 Vi måste således börja Johans historia med att tala om den mäktigare anden, hertig Carl. en jemförelse mellan dessa bröder. Han Carl var den ende som liknade fadren, ej blott i en häftighet, som utan ock i mod, duglighet, skarpsinnighet, kraft i viljan, och oböjlighet ända till hårdhet. Johan deremot var rädd, svag, vankelmodig, fåfäng, utan storhet hvarken i de mål han satte sig före eller de medel han begagnade att genomdrifva dem; derföre vacklande hit och dit mellan partier och personliga intressen; dertill under kung Eriks fångenskap bruten af en förtärande fruktan och efter hans död af oupphörliga samvetsqval. Brottet är en snara kring halsen, som icke blott hindrar förbrytaren att andas fritt, utan äfven tvingar binder honom i andras ledband. Under det att hertig Carl styrde sitt hertigdöme med kraft och klokhet, anlade 3 nya städer och uppröjde ödemarkerna genom Finnar, som han lät ditflytta, tänkte Johan långt mera på att befästa sin krona, än att bota sitt rikes många brister. Och under det att Carl styrde sjelf, men umgicks så utan krus med folket, att han han sjelf lärde bonden rödja sin skog och ej sällan sågs stå på medarna, medan bonden satt ini släden, styrdes kon. Johan beständigt af gunstlingar och smickrade|170| sålänge den hersklystna adeln, tilldess att denna slutligen begynte vexa honom öfverhufvudet. Mellan tvenne så olika och så häftiga bröder, den svage konung, den starke undersåte, måste beständiga strider uppstå och fresta den starkare till lystnad att tillrycka sig makten. Också ha bröderne under hela Johans regering kifvats om hertigens furstliga rättigheter, hkahvilka Carl ville beständigt öka, Johan beständigt förminska. Konung vorden, fick Johan sjelf smaka de bittra frukterna af den stat i staten han engång sjelf ville uppställa emot sin broder Erik.original: Erik Till tvisten om de furst.furstliga rättigheterna kom sedan tvisten om liturgin, hvari båda bröderne voro lika envisa. För någon tid uppträdde drottn. Katharina som försonande medlarinna hos konungen och hert. Carls milda gemål Maria af Pfaltz likaså på hans sida. Efter Cath. Jagellonicas död 1583 blef det värre. Mer än engång samlade både bröderne trupper emot hvarandra, och inbördes krig var nära att utbryta. Det gick så långt, att de vid ett samtal i Sthm drogo värjorna mot hvarandra, och rådet måste nästan med våld skilja dem åt. När Johan upphört att darra för Erik, fick han i stället orsak att darra för Carl. »Jag fruktar, sade han, Nyköpings gästabud.» Riket led dubbelt af denna nya brödrafejd, både af inre oro och emedan Johan, af fruktan för Carl, ej vågade bortsända sina trupper lettsvårläst p.g.a. strykning mot utrikes rikets fiender. Denna förderfliga fejd inom konungahuset förlamade således hJohans hela regering.

13 Den börjades lysande, likasom kon. Eriks, med en kröning i Upsala d. 10 Juli 1569. Alla rikets provinser, äfven Fd och det nyss vunna Estland, skickade sändebud till denna högtidlighet. Johans anhängare belönades med titlar och förläningar; adelns rättigheter utvidgades; den nya konungamakten ville, liksom den förra, blända med prakt och stöda sig på ståndsintressen. Adelns privilegier utvidgades 8 Juli 1569 betydligt: deras landbönder befriades från nästan alla utskylder, äfven för utskrifning till krigstjenst inom den s. k. fredsmilen; i allm. gärder skulle de deltaga blott till hälften mot skattebönderna. Rusttjensten nedsattes. I dessa förordningar förekommer ock det första stadgan erkännandet af en ärftlig och obesuten adel i riket. Den adelsman, som ej sjelf förmådde utrusta häst och karl, fick upplåta sitt gods till närmaste fränder, men dock sjelf behålla adelig sköld och vapen. Adeln skulle i lifssaker dömas endast af sina likar; domaretjensten skulle besättas endast med adelsmän, utom i några domsagor och i Norrbotten, der inga adelsmän finnas. Äfven presterne gynnades. Det var från denna tid de s. k. privilegiera stånden, ishti synnerhet adeln, åter begynte vexa starkt uti makt och rikedomar.

|171|

14 Konung Erik. Sid. 162. = Christian II. Uppvuxna utan kärlek förtroende, förstodo de icke mskornamenniskorna, icke sitt folk, och deras folk förstod icke dem. Uppvuxna utan kärlek, blefvo alla deras böljejelser, alla deras mål sjelfviska; derföre gjorde makten lyckan dem till despoter öfvermodiga och olyckan till fega. Uppvuxna utan frihet, blefvo de genom maktens demoniska lockelser despoter och förtrampade båda de folk de ville upplyfta. Dock voro de båda bondekonungar och föllo för sammansvärjningar af adeln, som hatade dem intill döden, under det att de lägre folkklasserna efter deras fall begynte förstå hvad de med dem förlorat och sedan under tyngden af sina fjettrar suckande önskade sig dem tillbaka. Sjelfvisk, som hela deras väsen, var äfven deras politik: skilnaden var att unionskonungen Christian II alltid hade större planer i sigte, än han förmådde utföra, under det att Estlands eröfrare Erik XIV utförde mer än han hade i sigte. Sjelfviska och sinnliga voro deras personliga lidelser ända till raseri vanvett raseri, ända till raseri, vanvett ty och vanvett är ingenting annat än den mskligamenskliga sjelfviskheten, som lösgör sig från alla de band, hkahvilka binda mskanmenniskan vid lifvets ordning. och Vanvettet låter henne mskanmenniskan hjelplös sjunka tillbaka i tomheten af hennes sinnliga tillvaro som individ, lösryckt från alla andra. När man G. derföre med skäl antager att vanvettet spelat en större rol i Eriks historia, än man härtills förmodat, betyder det endast att vilddjuret var lössläppt äfven der det till utseendet var fjettradt. Men likasom emedan kärleken, emedan försakelsen af sig sjelf är ett behof, som hos mskanmenniskan aldrig kan fullt utrotas, så se vi äfven dessa sjelfviska despoter, som uppoffrade allt och alla för deras intressen, likasom åt ett håll gå ut i ur sig sjelfva och hängifva sig åt en trogen, uppoffrande kärlek: Christian för Dyveka, Erik för Karin. Denna känsla var endast möjligt för sådana väsen, hkahvilka sjelfva gåfvo allt och begärde intet, och deruti liknade Dyveka och Karin Månsd. fullkomligt hvarandra. Båda ha återknutit, återförsonat deras annars for hatade älskare med den förolämpade msklighetenmenskligheten, och derigenom att båda oskyldigt beredde sina älskares fall, hafva de båda dragit öfver dem den försoning olyckans stora försoning för efterverlden.