Fyrtioåttonde Föreläsningen. 12/5 65

|316|

Fyrtioåttonde Föreläsningen. 12/5 65.

1 RepetitionRepetition. Red.Reduktionen i Liffld m. m. Dess slut. Red:s följder. Ekonomiska. Politiska. Moraliska. Kl. Flemg. Indelningsverket.

2 Regeringens förmyndarskap sträckte sig öfver allt och alla. Kon. bestämde till hkethvilket pris man skulle sälja spanmål, hö och salt; huru mycket man borde betala mjölnaren i tull; huru stor lön en dräng l.eller piga borde få af sin husbonde; huru många jerngrufvor skulle få upptagas; huru mycket skattebonden årligen skulle få svedja eller sälja utaf sin skog; huru många drängar han fick ha på sitt hemman; – allt detta stundom på borgares och bönders egen begäran. Det var skråandans och reglementernas gyllene tid och hvarochen sökte att förskansa sig och sitt yrke bakom så småaktiga privilegier som möjligt. Städerna hade sina bestämda handelsdistrikter, der ingen annan fick handla. De begärde och fingo tillstånd att skicka utridare, för att förfölja och straffa landthandlare. Bonden fick icke sälja sin säd eller sin boskap åt andra än borgare. Han fick ej på egna fartyg föra sin ved eller sin fisk till sådana orter, der de betalades bäst. Städernes handtverkareoriginal: Handtverkarene voro ytterst måne om sina skrån och förföljde utan misskund soknehandtverkarne. Och lika misstrogna voro städerna mot adeln: en adelsman skulle icke få blifva borgmästare. I stället var reg.regeringen städernas buse. Utl.Utländska fartyg fickngo icke inlöpa i andra f.finska hamnar, än Åbo, Wiborg och Hfors. Reg.Regeringen hade privilegierat särsk.särskilda kompanier, som ensame fingo drifva handel med vissa artiklar, deribl. tja Fds förnämsta exportartikel tjäran. Wiborg och de östb.österbottniska städerna klagade deröfver bitterligen. Då fick kon. i sitt hufvud att de f. Östb.Österbottniska städerna voro för många och hindrade hvarandra, och emedan han icke var någon vän af grefvarne, befallte C. XI år 1680 att de två grefvestäderna Brahestad och Jakobstad skulle upphöra och deras borgare flytta till de äldre städerna Uleåbg, Gamla och NyCarleby, der grefve de upphörda städernas borgmästare och en af deras rådmän skulle få plats i magistraten. Men grefvestäderna prutade emot, och saken förföll. Med alla dessa reglementen ville dock städerna ej rätt komma|317| sig före och förblefvo små och obetydliga, såsom de varit. Ännu måste man köpa de vanligaste saker, t. ex. pottaska, från utlandet. Emellertid verkade lugnet och freden välgörande.original: välgörande Kon. lät inrätta skeppsvarf och fyrbåkar., byggmästare. Man begynte se tecken till manufakturer. I Östb. och Wiborg byggdes många skepp, som såldes till Sthm eller Dnmk. Sjöfarten tog till, handeln begynte röra sig, fastän med black om foten. Man begynte se tecken till manufakturer. Man lärde sig att garfva läder för eget behof, och böndernes grofva hattar, som dittills blifvit införda från Lybeck, fina begynte nu tillverkas hos hattmakarne i städerna. (Jemförelse) Man begynte mer än förr odla lin och väfva lärfter i Fd. Vägarna uppmättes och utprickades efter sv.svenska mil, skjutslegan förhöjdes till ungef.ungefär 32 ½ kop. original: l. 14 penni för milen (?), och öfver hela riket infördes samma mått original: måt och vigt. Odlingen tilltog, folkmängden vexte, ögat gladdes åt skördarnas grönska, och Fd hämtade efter så långa, stormiga tider ändtligen andan.

3 Det låg i C. XI:s lynne och anda att kraftigt framdrifva den materiela utvecklingen.original: utvecklingen Mot den högre bildningen hyste han ett visst misstroende, som kom sig deraf att han sjelf saknade kunskaper. Deremot var han strängt gudfruktig, strängt orthodox och, efter vårt sätt att se, ej utan bigotteri. Hans kyrkolagstiftning afspeglar tidens anda. 1593 hade års kyrkoordning var ett bristfälligt försök att ordna villervallan efter reformationen. Den nya kyrkolagen begynte utarbetas 1681 och stadfästades af konungen och ständer 1686 d. 3 Sept., utan ständernes hörande. Det var den, som ändtl.ändtligen fullständigt organiserade luth.lutherska kyrkan i Sv. och Fd, sedan m och den har förblifvit vår kyrkas rättesnöre ända till denna dag tid. Enväldets ande går derigenom från gr spetsen ända till grundvalen. Öfverst står en sträng, oblidkelig, rättfärdig Gud och nästunder honom en konung, som med Guds nåde, som lika sjelfmyndig utför hans verk på jorden.|318| RepetitionRepetition 14/10 69. Indelningsv. 1682. Ordningen Byråkratin. Patriarkalisk. Reglementen. Skråväsende. Handeln. Kyrkolagen. afspegl. enväldet Nästunder konungen åter, och strängt subordinerande under hans öfverhöghet, stårå biskop och domkapitel, på sitt sätt och i många fall enväldiga, och under dem åter graderas skalan af den qvarlefvande hierarkiska rangordningen. Men öfver konung ,och biskop, öfver kyrka och församling, prester och lekmän står den likaså enväldiga orthodoxa luth.lutherska läran, sådan hon – i den tidens tro – blifvit en gång för alla systematiserad och fastställd i kyrkans symboliska böcker, från hkethvilket det minsta afsteg straffades strängt som kättersk villfarelse. Och som stöd för denna lära utarbetades 1690 Svebilii katekes, handboken af 1693 och sv. psalmboken af 1695; allesammans i bruk ända till våra dagar. Det finns i dessa psalmer en ädel kärna deri af sann, allvarlig gudsfruktan och hög lyftning bakom en ofta skroflig yta och blusvårläst p.g.a. strykningndad stora missgrepp om i esthetiken. Den finska psalmboken blef vid samma tid omarbetad och tillökt samt utkom 1701, dock missprydd af grofva metriska och andra fel. 1674 utgafs Luthers stora katekes i finsk öfvs.öfversättning och omkr.omkring 1694 den första f.finska koralbok, »Yxi tarpeellinen nuottikirja», som länge förblef den enda. – Vigtigare än allt detta var dock Gezeliernas stora bibelverk, som påbörjades redan 1674, afbröts flera gånger och utkom fullständigt först 1728, hvarföre – – Ingen sv.svensk konung har i sj. v.sjelfva verket för kyrkan verkat så mycket, som C. XI genom dessa på det hela visa lagar och nyttiga, af kristen tro genomandade verk. Det är nämndt, att hans reformer afspeglade enväldet: »en Gud, en konung, en tro». Och denna tro var ytterst ofördragsam. Katholiker och andra främmande trosförvandter i Sv. och Fd ålades att på böndagarne bevista sv.svenska gudstjensten från början till slut, men sjelfve tillätos de icke hålla offentlig gudstjenst.|319| Den sv.svenska undersåte, som afföll från luth.lutherska läran, blef utan förbarmande landsförvist. Men Folket måste lära sig läsa. Börjande från hofvet sjelf ända till lägsta torpare, måste alla bevista de årliga läsförhören, och den som blef borta, fick plikta. Tredskade bönder och svarade presten med ovett, blefvo de dömda till gatlopp. Gardesregementerna. Kon. sjelf bevistade alla söndagar gudstjensterna från början till slut och gick punktligt till nattvarden 4 grgånger om året. Samma noggrannhet fordrade han utaf andra. Den som kom i kyrkan efter syndabekännelsen eller gick derifrån före välsignelsen, fick plikta 6 mk smyntsilvermynt. Den som under kyrktiden begaf sig på resa, pliktade 40 mk, och den som lånat hästen 20 mk. Intet arbete, ingen musik, ingen lustbarhet var tillåten om söndagen. För alla andra än prester och läkare var det förbjudet att gå, åka eller rida på gatorna under kyrkotiden, och de som ändock djerfdes visa sig ute, blefvo gripna af vakten och genast fällda till dryga böter. – Sthms gator spärrade med kedjor. – Den som en längre tid försummat kyrka och nattvardsgång förvisades, dömdes till tukthus. – Den som förde ett ogudaktigt lefverne utan att låta rätta sig, blef landsförvist. – Den som vrängde bibelns ord, blef likaledes landsförvist och hans skrift offentl. bränd. Den åter som gjorde sig skyldig till lasteligt tal mot Gud eller konungen, dömdes att springa gatlopp i tre städer och derefter till lifstidsfängelse.

4 Så allvarsamt inskärptes sedernas och lydnadens band. Att medlen icke alltid voro de lämpligaste och lyckligaste, kan man ej säga; men en hårdhändt tid behöfde hårdhändta medel och under denna stränga, patriarkal. tuktan uppvexte ett folk, som förstod att segra och lida mer än något annat uti det följande tidehvarfvet.

|320|

5 Vi ha nämnt Gezelierna, far och son. Deras namn är oskiljaktigt förbundet med tvenne generationer i Fds historia. – Johannes Gezelius d. ä. föddes d. 3 Febr. 1615 i Romfertuna sn af Westmanland på godset Gezala, hvaraf han tog sitt namn. Fadren var bonde och nämndeman. Sonen blef 1632 student i Upsala, 1638 magister i Dorpat och 1641 vid 26 års ålder professor derst.derstädes i grek. och oriental.grekiska och orientaliska språken; seder 2 år sednare extraord. professor i theologin. 1649 erhöll han Skedevi pastorat i Dalarna, blef 1660 generalsuperintendent i Liffland, året derpå theol. dr i Upsala och 1664 biskop i Åbo stift, som han berömligen styrde i 26 års tid intill sin död d. 20 Jan. 1690.

6 Hans styrelse af den f.finska kyrkan var rik på frukter. Det var han som i vårt land ordnade kyrkan och skolan i den form, som de bibehållit ända till våra dagar. Kraftfull som Terserus, men lyckligare än denne deri att han hann se sitt verk mogna, tryckte han sin och tidens stämpel på dessa inrättningar. Han I honom bodde C. XI:s drifvande ande; det måste gå, och det gick. Men icke endast med maktbud. Gezelius författade sjelf ett antal läroböcker, som mer än 100 år blefvo i våra skolor de allmänt begagnade – grek.grekisk grammatik. För sitt presterskap utarbetade han årligen utkast till bönedagstexterna; för studenterne utgaf han en s. k. filosofisk encyklopedi, som innehöll ett s:dragsammandrag af den tidens högsta vetande. Han började slutl.slutligen det stora bibelverket, som hans son fulländade. – Gezelii lefnad är tecknad af hans efterträdare erkebisk. Tengström. Han framstår der som en högeligen energisk man, icke utan personliga fel, häftig, stridslysten, icke utan ansats af många bland tidens fördomar, men tillika som en man af lågande nit, af oskrymtad gudsfruktan, af stor fosterlandskärlek – en den yttre ordningens reformator,|321| sådana vårt land haft få. Han efterträddes af sonen Joh. Gezelius d. y., som i 28 år var Åbo stifts öfverherde. – Nästa tidehvarf.

7 Gez. d. ä. lät 1668 anlägga ett varaktigt tryckeri i Åbo. Den s. k. Gezeliska perioden betecknar ett oväntadt rikt tidskifte i den f.finska literaturen. Det var en tid för folkupplysningen, väl mera kanhända på bredden än på djupet, men dock af oberäkneligt välgörande inflytande. Från denna tid begynte ändtl.ändtligen den långa okunnighetens, förvildningens dimmor att vika ifrån vårt land; och då först kunde Fds kyrka, Fds skolor sägas ha återuppnått eller öfvergått den fordna f.finska kath.katholska kyrkans glansperiod i lärdom kultur. Tidens prakt.praktiska riktning – skolböcker – kyrkoböcker intoleranta, dogmatiska. – Då såg man bisk.biskopen i Wiborg P. Bång utgifva sin första äfventyrliga sv.svenska kyrkohistoria Obs. – eElementerna till filosofin, mathematiken och naturvetenskaperna, historien och språkstudierna utgåfvos i tryck – Juslenius beskref det gamla Åbo, antiqvarien Elias Brenner aftecknade Fds gamla minnesmärken. Sjelfva poesin, utrustad uti sin lärda ståt, gjorde några steg framåt, och Joh. Paulinus, adl. Liljenstedt, utgaf sitt grek.grekiska lofqväde till Fds ära. Reproducera – Detaljerna sparas.

8 Öfriga öden: Åbo härjades under C. XI:s tid på 1600 talet af många och svåra eldsvådor. 1614 slottet – 1618 en del af staden – 1624 åter en annan del – 1656 staden österöom ån – 1678 flera stadsdelar – 1679 flera gårdar. 1681 på trefaldigh.söndagen d. 29 Maj utbrast en vådeld, som lade enstörsta delen af staden med hofrätten, rådhuset och skolan i aska. – 1682 d. 11 Juni och 1690 d. 9 Maj vaoro en stora brand eldsvådor i Viborg, och några dagar senare d. 23 Juni nedbrann Raumo nästan totalt. 1685 d. 7 Juni öfversvämn.öfversvämning i Åbo.|322| 1865 Ht s. 43.– Missvexterna sedan omtalas. – C. XI:s regering på det hela en lycklig tid för vårt land.

9 C. XI – vext något under medelmåttan – små fötter – stora händer Reduktion. – låghalt – små lifliga ögon, spetsig haka, röda kinder, stora läppar, långt brunt hår – drägten en lång blå rock och vid sidan en lång huggvärja – Porträtt: elghudskyller l.eller harnesk – hela hållningen enkel, flärdlös, icke särdeles kunglig. ej heller alltid i åthäfvor, lefde måttligt, ja tarfligt – rena seder – Halsbrytande nöjen – björnjagter. – Kunskaperna klena liksom ursprungl. äfven själsgåfvorna, men själ och kropp utbildades genom hårda pröfningar till ovanlig styrka. C. XI hade två egenskaper, som ersatte hans brister på andra håll: ett godt praktiskt omdöme och en vilja, till den grad energisk, ja oböjlig, att han hvarken för sig sjelf eller andra ville erkänna någon omöjlighet. – Fadren var sonens förebild.

10 Personligt mod. Af lynne och vårdslös uppfostran var han böjd för egenmäktighet – tog sällan skäl – Han hade sett mycken uselhet, han kände sig omgifven af för många ränker, för att kunna behålla sin tro på mskormenniskor – misstänksam – skygg – sluten Personlig aga. Sällskapslif. Gudfruktig. – Som regent har man saknat hos honom storartade planer ogrundadt – han kunde aldrig förstå – G. A. – »Kung Orre.» – Fördjupade sig i små saker – girighet makt – »Kronofogden.» Rätthård – Ensidig – inskränkt – Verksam. fr.från 1680. – Kungsör. – Fd: Åland, Torneå 1694. Hans drottning – 1693. – Hans helsa aldrig stark – I början af året 1697 förkylde han sig under resor och dog i Sthm annandag påsk d. 5 Apr. 1697 af vattsot. –