Sextonde Föreläsningen. 31/10 65
Kommentar
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
2 Lamartine: »Civilisationens verkl. hjeltar [...] dem.» Citatet tillsvidare oidentifierat.
2 fördom vaneföreställning.
3 Jag vill tillägga några drag efter Voltaire:L’histoire de Russie sous Pierre le grand (1759, 1763), den svenska översättningen Ryska rikets historia, under Peter den store utkom 1767.
3 disputat disputation.
4 »Svv. skola kanh. ännu slå oss, men de skola lära oss att segra.» Citatet, som torde härstamma från Lamartines Rysslandshistoria, lyder i sin ursprungsform: »Les Suédois m’apprendront à force de défaites à les vaincre.» (Lamartine, Histoire de la Russie, Ouvres completes 31, 1863, s. 93).
5 tremänningar soldater eller ryttare till ersättningstrupp.
5 dubbleringsregementer Reservregementen som uppsattes under stora nordiska kriget i början av 1700-talet för att sköta landets försvar på hemmafronten.
5 lifdrabanterne kungens livvakt. Under Karl XII elitförband som deltog i strid.
5 skådepgar medaljer.
8 Bland gudar fanns ej en, [...] sänkt. Fri tolkning av de tre sista verserna i Aurora Königsmarcks epigram om Karl XII från 1702: »Enfin chacun des dieux, discourant à sa gloire, / Le plaçait par avance au temple de Mémoire, / Mais Venus et Bacchus n’en dirent pas un mot». Verserna ingår i Voltaires Histoire de Charles XII (1731).
Sextonde Föreläsningen. 31/10 65.
1 RepetitionRepetit. Det storartade och det stora. Peters uppfostran. Karakter: Strelitzerne: palissader 100 hufvuden – Fästades vid Moskv. murarna – och förblefvo der under hela Peters regering. Cheferne hängdes utanför Sofias fönster – 6 år. – Strel. afsk. 1704.
2 Lamartine: »Civilisationens verkl. hjeltar såra ej msklighetmensklighet med denna motsägelse mellan målet och medlen. De gå till det goda genom det goda; de slagta icke mskormenniskor för att pånyttföda dem.» Den tid är förbi, när eröfrarens blodiga lager ensam berättigade till storhetens äretitel. En annan tid har kommit derefter, när snillet med mera rätt tillegnar sig denna titel, och vi lefva ännu midtuti denna fördom; vi äro lika beredvillige att böja våra knän för denna afgud, som våra fäder ha tillbett den krigiska storheten. Men den tid skall komma, när hvarken eröfraren eller snillet ensame för sig skola erkännas som sanna storheter, utan allenast menniskan i dess helhet. Då skall man företaga en revision af häfdernas domslut, och medan mycket, som härtills gått och gällt under seklerna med storhetens namn, skall ställas på en lägre piedestal för efterverlden, skallola åter andra storheter framdragas ur en oförtjent glömskana och ställas uppå den plats dem med rätta tillkommer. Då skall man i alla tidehvarf finna beundra några få af msklighetensmensklighetens utvalde: men icke hjeltar utan dygd, icke snillen, utan hjerta; men hjeltemodet, snillet, dygden, humaniteten i förbund med hvarandra, sådana de framstå hos Solon, Socrates, Epaminondas, Timoleon, Camillus, Titus, Trajanus, Carl den store, Gottfrid af Bouillon, Dante, Bayard Columbus, Henrik V af England, Luther, Melanchton, Bayard, Henrik IV af Frankr., Vincent de Paul, G. II Adolf, Newton, Franklin, Washington, Camille Desmoulins och i våra dagar Palmerston.
3 Peters Civilisation. Peter X C. XII. Storartadt Jag vill tillägga några drag efter Voltaire: RneRyssarne räknade då sina år från verldens skapelse och började sitt år d. 13 Sept., emedan de höllo för sannolikt att Gud skapat verlden om hösten, då alla frukter voro mogna. – Ungefär som när de ej vågade äta stekta dufvor, emedan den hel. ande nedstigit i skepnad af en dufva. – Det var En disputat: förbjudet att röka tobak, men ej att taga sig ett rus af bränvin, emedan »det som utgår af munnen besmittar mskanmenniskan, men ej det som ingår.»original: ingår.|107| Man hade, säger V., theologiska disputationer, men den vigtigaste frågan var om man borde göra korstecknet med två l.eller tre finger, och i Astrakan utbrast ett uppror med anledning deraf. – Ett sådant folk, försänkt i träldom och okunnighet, behöfde reformer – Det var storartadt, säger V., att vilja skapa en ny nation. »Mången furste har nedlagt sin krona såsom en börda, men ingen har upphört att vara regent, för att batt sedan regera bättre.» – Men Peters Civilisation. – Eröfring. P. och Carl. Båda energ. – despoter – P. ett praktiskt snille af första ordningen – C. XII en långsynt slug – statsman ligtkgiltig om medlen – kunde böjas – vänta – och aldrig förlora målet ur sigte – C. XII en idealist – ärlig och kortsynt – ridderlig tapper och ridderlig, men på hufvudets vägnar långtifrån vuxen sin genialiske motståndare – stor som krigare, beundrad för sina personliga egenskaper, men men underlägsen i statskonsten –
4 Tsar Peter var stor i motgången. Vid underrättelsen om Narva slaget visade han i början någon bestörtning, men utropade strax derpå: »Svv.Svenskarne skola kanh. ännu slå oss, men de skola lära oss att segra.» – I Moskva rådde fasan. Trolldom. Nikolai. De frigifne fångarne vid Narva skyndade till Pleskov och mötte der tsaren Peter, som i nejden af Augdov samlat en ny här. af 30,000 man Han var outtröttlig: han lät nedsmälta 300 kyrkklockor och gjuta dem till kanoner: han tog i sin sold danutl.ska trupper 40,000. – hHan ilade till Birtzen, en liten stad i Lithauen och hade der ett möte med kon. August. I 15 dagar lefde de båda furstarne der i sus och dus. Kon. af PAugust förband sig att af åtsk. tyska furstar lega 9svårtytt0,000 man, dem Peter skulle besolda; tsaren förband sig att skicka 50,000 ryssar till polske kon:skonungens bistånd och att betala honom 3 mill.millioner riksdaler i årliga subsidier. Och midtunder de båda furstarnes intima vänskaps och allianstraktat, läto tsar Peter och kon. Aug. hvar för sig deras sändebud i Paris förstå att de ej voro obenägne för en separatfred med Sv. Men förgäfves sökte kon. Aug. förmå polska republiken till krig.
5 Sid 98. I Sv. och Fd skedde på våren år 1701 starka rustningar. – Redan 1700 hade de f.finska rotarne uppsatt tremänningar: förklar. – Nu uppsattes dessutom dubbleringsregementer (förklar.). Hela sv.svenska armén 80,648 m.man|108| Af dem voro 14,000 m.man finska trupper: 9,300 m.man inf.infanteri och 4,650 m.man kavalleri. – När förstärkn. anlände i Juni, uppbröt k. C. från sitt högqvarter i slottet Lais och marscherade öfver Dorpat till Riga, som ännu hotades af Saxarne under fältmarsk. Steinau och hert. af Kurland från deras befästade skansar vid Dünafloden. Den 9 Juli 1701 kl. 4 på morg. skedde den berömda öfvergången af Düna. Sv.Svenska hären var 18 à 20,000 man, men bland dem endast 1000 Ff.Finnar, Nyl.Nyländskt kavalleri. Mot dem stodo 10,000 Saxare och 19000 ryssar under Patkull etc. K. C. begagnade samma list, som G. A. vid öfvergången af Lech – våt halm – och i skydd af röken lyckades han på flata pråmar sätta 7000 m.man öfver floden; Det sägs att k. C. var otröstlig, när han blott var den 4:de, som hann springa i land. – Men nu angrepos de landstigne med största häftighet af Saxarne, och sv. lederna råkade i oordning, och drabant:s anförare Arv. Horn fick en kula genom knävecket, hvaraf han sedan hade känning så länge han lefde. Snart lyckades kon.konungen att åter samla de skingrade lederne, och nu nödgades Saxarne vika i deras tur. men De anföllo då fsvårtyttör andra och för tredje gången: deras anförare slogos som tappre män hjeltar, de sjelfve som tappre män; tre grgånger trängde Steinau in bland sj.sjelfvaste de sv.svenska lifdrabanterne och fick drogs halfdöd ur striden; men ingen tapperhet förmådde tränga k. C. och hans män tillbaka i floden. När de sv.svenska båtarna hunno öfver med nya förstärkn., var också Sv:sSvenskarnes öfvermakt gifven och Saxarnes nederlag afgjordt. Kl. 7 på morg. var striden slut: 2000 döda och saxare och 5 à 600 Svv.Svenskarlågo blödande vid färgade Dünas vatten med deras blod, 1000 Sax. togos tillfånga med hela deras artilleri och tross,. RneRyssarne från en närliggande höjd varit overksame åskådare af striden,|109| men 400 af dem hade förskansat sig på en holme i Düna och blefvo der anfallne af 500 Svv.Svenskar Desse r.ryska krigare forsvar ville ej gifva sig; – de försvarade sig med ett hjeltemod,ig värdigt som icke eftergaf de tappraste af deras motståndare, och blefvo nedhuggne till sista man, sedan de jemte ett stort antal stupade Svv.Svenskar – Efter detta nederlag utrymde Saxarne Liffland, Kobron, Dünam. k. Carl följde efter och stod snart i Birtzen, samma slott – dDet var der han, tankfull och med handen stödd emot pannan, fattade det ödedigra beslutet att afsätta kon. Aug. – och när en af hans offic. anmärkte skilln. mellan kon:skonungens enkla måltid och de frosserier, för hkahvilka B. så kort förut varit en skådeplats, yttrade kon.konungen »jag skall ej e. a. g.en annan gång lemna dem matro.» – Emell.Emellertid ryckte han derifrån ryckte in i Kurland, hvars hertig kämpat i hans fienders leder, intog och brandskattade Mitau samt tog der ett rikt byte. – På detta sätt hade han K. C. inom ett år slagit alla sina tre motståndare, Europa begynte alltmera att genljuda af hans segerrykte, och talrika skådepgar förherrligade hans bedrifter. – Arkangel: Sjöblad. I Kurland togs äfven vinterqvarteret, under upprepade, ofta pojkaktiga krigslekar rutornasvårtytt. Hert. af Holstein hade nu kommit till lägret, ogerna sedd af dem som menade väl med kon.konungen, men hans inflytande var ej mer detsamma som förr. Soldater och befäl förlades i byarna – kon.konungen sjelf bodde i ett tält, som i sträng köld uppvärmdes med glödgade kulor; dock satt han mesta tiden till häst i alla slags väder. Högqvart. i slottet Würgen. – Det var derifrån han d. 1 Dec. gjorde med 400 man garde på slädar sitt äfventyrlige ströftåg mot polske partigångaren Oginsky för att bistå den fördrifne furst Sapieha och var i 4 veckors tid försvunnen, utan att någon i sv.svenska hären visste hvart, så att man redan begynte tvifla på hans återkomst. Men kon.konungen hade uppsökt en annan sv.svensk ströfkorps och framträngt under fabellika äfventyr ända till Kovno i Lithauen och återvände derifrån, åtföljd af blott 50 drabanter, genom ett af fiender uppfylldt land samt kom d. 30 Dec. lyckligt tillbaka till högqvarteret.
6 RepetitionRepetition 12/11 69 Peter I. – Efter Narva. P. & Aug. – Rustning. Düna.
|110|7 Det var vid Würgen k. Carl emottog en ambassad af så egen art, att den syntes vara enkom bestämd af skickelsen att förhöja hans rykte med en ny seger, mera som förvånande verlden mer än någon utaf hans förra. Det var hit kon. August sände sin ryktbara älskarinna, den sköna, beundrade, af skalderne besjungna Aur grefv. Aurora Königsmark, hon som hvars behag hade vbunndit furstar och konungar vid hennes triumfvagn och som nu kom, säker om segern, att uppenbart begära tillbaka några gods, dem reduktionen fråntagit hennes familj, men i verkligheten för att framföra sin kungl. älskares fredsförslag och i nödfall understöda dem med att erbjuda Kurland åt Sv. Hennes ambassad tycktes vara så mycket säkrare om framgång, som hon gynnades utaf Piper och kon:skonungens fleste rådgifvare, hkahvilka ingenting högre önskade, än fred med kon. August. Men likgiltig för skönheten och döf för alla råd, afvisades Kon. tvärt af den 19 årige henne konungen, som icke engång beviljade henne audiens; och när hon, lika djerf som enträgen, visste fått veta när kon.konungen skulle återvända från en af sina vanliga ridter och mötte honom, åkande i vagn på en smal väg, – när hon då steg ur vagnen för att helsa honom, – då lyftade den 19 årige konungen artigt sin hatt, sporrade sin häst och vände henne ryggen, utan att säga ett ord. Och mMed tårar af förödmjukelse vände den stolta grefvinnan ohörd tillbaka till Dresden.
Bland gudar fanns ej en, som icke ville skrifva
Den unge hjeltens namn i ryktets marmorskifva,
Och Blott Bachus teg af harm, och stum af blygsel rodnande och kränkt
Den hulda Venus stum sin blick till jorden sänkt.
9 Kon. Aug. hade vid samma tid lidit en svår förödmjukelse af sitt rike Polen. När riksdagen icke kunde förmås att förklara Sv. krig, erbjö bad han att få sända 12000 Saxare – – det afslogs. Då sände han sin fortrogne Vitzthum till sv.svenska lägret, väl försedd med mutor – V. arresterades – hans bref öppnades – obesvarade.|111| Men hvad kon. Aug:s böner ej förmått, det förmådde slutl.slutligen Polackarnes retade nationalstolthet och de sv.svenska infallen i Lithauen. – Vid Kovno Hummerhjelm med 1800 m.man – Dessa blefvo i Mars 1702 öfverfallne och slagne af Pol.Polackerne under Wisnoviecki – Vid underrättelsen om detta nederlag uppbröt k. C., högeligen förbittrad, ifrån sitt vinterqvarter och tågade rakt emo sin farfaders väg rakt emot Warschau. 24000 man. På vägen polska sändebud. Vid hans annalkande upplöstes polska riksdagen, och kon. Aug. flydde undan Joh. Kasimirs fordna väg undan till Krakau. Budkaflar att resa sig. Mutor. 24000 m.man för att och rRedan d. 14 April Maj stod han utanför Polens hufvudstad, som gaf sig utan svärdsslag. Hans språk var farfadrens. Han hade kommit för att beskydda Pol:s frihet mot kon. Augusts envåldsplaner. – Ny riksdag. Kardinal primas m. fl. vägrade. Medla fred – I början väl ansedd – sedan retade Pol: – Samogit. bönfallande, käpp i handen – Sv.Svenska trälar hemma – herrar här – Aug. ville befria Liffland – Då uppbröt k. C. i Juni från W. och tågade söderut mot sin fiende, som han slutligen upphann vid Klisov. d. 9 Juli 1702. – Inga f.finska trupper. –