Tionde Föreläsningen. 29/3 62
Kommentar
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
1 så finna vi hos Herodot Herodotos, Historia, skriven ca 450 f.Kr. till 420 f.Kr. Utgavs första gången på svenska 1832–1833 av Fredrik Carlstedt under titeln Herodots från Halicarnassus Muser, eller Nio historiska böcker.
2 Scyther Enligt Topelius ett mycket obestämt begrepp, som en lång tid användes för alla de nordostliga folken ovanför Ister (Donau) och Pontos (forntida region vid östra Mindre Asiens nordkust).
5 jordade begravde.
5 blodbemängda med blod blandade.
5 munskänken personen med överinseende över förvaring och servering av viner. Spelade ofta en viktig roll som sin herres beskyddare och intog inte sällan en slags gunstlingsroll.
6 sarmatisk Sarmater, troligen persiskt folk, som på 300-talet f.Kr. invandrade i sydöstra Europa.
6 Gepidernes östgermansk stam, tidigare ansedd som närbesläktad med goterna.
6 Sejdersejtar, särskilda stenstoder uppresta vid samernas forna offerplatser, fi. seita.
6 stoltiserandet parallellform till stoltserandet.
6 Ostjaker finsk-ugrisk folkgrupp i västra Sibirien, längs Ob och dess bifloder, sedermera kallad chanter.
Tionde Föreläsningen. 29/3 62.
1 Samlar man de spridda dragen om dessa folk, bland hkahvilka vi måste söka våra stamfäder, så finna vi hos Herodot, om icke de allraäldsta, så likväl de utförligaste och tillförlitligaste underrättelserna.
2 H. förlägger, som sagdt, sina Scyther mellan Donau och Don. De närmast Sv. hafvet bosatta stammarna ägde fasta bostäder och idkade åkerbruk, hvarföre de kallas jordbrukande Scyther. Andra skythiska stammar voro nomader, som hvarken plöjde eller sådde. Österut bodde de »kunglige Scytherne», som utgjorde den herrskande stammen och voro de tappraste och anseddaste samt ansågo de öfrige som sina tjenare. – Blande de i norr och Ö. om det Skythiska området bosatta folkslag nämner H. några med grekiska binamn Androfager och Melanchläner (svartmantlar). Androfagerna, säger han, voro bland alla folkslag de vildaste. På andra sidan om Don nämner han Sauromaterne (= Sarmater?) och Budinerne, ett talrikt folk med blå ögon och rödlätt hår, till seder och lefnadssätt helt olika Scytherne = Germaner; således ett bevis mot Scythernes germaniska stamförvandtskap. – Högre i norr bodde nationer af jägare och ytterst bland dem Argippæerne, som hade Skythisk klädedrägt, men alldeles eget språk. De hade platta näsor och utstående kindben samt bodde i tält af filtar. »Så långt, fortfar H., känner man länderna och folkslagen, emedan Skythernes karavaner färdas ända dit upp från de grekiska handelsstäderna. Derefter vidtaga oöfverstigliga höga berg. Argippæerne påstå att der bo mskormenniskor med getfötter och ofvanför dessa mskormenniskor, som sofva sex månader om året; men det tror jag ingalunda.»
3 Herodots beskrifning på Skytherne visar oss bilden af ett vidt och krigiskt folk. Åt Ares upprättade de i hvarje distrikt en särskild helgedom. Man uppstaplade ett berg af risknippor, på tre sidor med branta väggar och på den fjerde|49||103| sluttande. Der ofvanpå gjorde man en jemn fyrkantig plan. På den upprestes ett urgammalt jernsvärd, åt hkethvilket man, såsom Ares heliga bild, man årligen offrade hästar och annan boskap mer än åt de öfriga gudarna. – Af alla fångne fiender offrade Skytherne hvar 100:de man. När en Skyth första gången slog en fiende drack han dess blod, och efter en slagtning bar han till konungen alla deras hufvud, som han dödat, ty den allena, som öfverlemnade ett hufvud, fick andel i bytet. Dessa hufvuden flådde de, beredde huden och fastbundo den vid sina tyglar. När de slagit någon af sina värsta fiender, om det också var en anförvandt, och öfvervunnit honom inför konungen, gjorde de sig dryckeskärl af hufvudskålen, hkenhvilken de rike läto invändigt förgylla. Engång om året tillblandade höfdingarne, hvar i sitt distrikt, en kruka vin, hvaraf alla de Skyther drucko, som slagit en fiende; de andra måste utan hedersbevisning sitta afsides, hkethvilket lände dem till största vanära. Men de, som nedergjort rätt många fiender, drucko ur två bägare.
4 Lk och Pohjavärden = rofstjelkar.
5 Likaså vilda voro deras seder, när de slöto förbund eller jordade sina konungar. När ett förbund afslöts, hällde Skytherne vin i en lerskål, rispade sig i huden och läto sitt blod droppa ned i krukan. I detta blodbemängda vin doppade alla förbundsmän sina vapen, och till slut drucko de alla deraf, under uppläsande af långa böner. – Dog konungen, så balsamerades kroppen och öfverdrogs med vax, hvarefter den fördes kring bland de stammar, öfver hkahvilka han herrskat, och alla, till hkahvilka den döde fördes, måste då raka sitt hufvud, sarga sin panna och näsa samt ränna en pil genom venstra handen. Bredvid liket begrofvos en af gemålerna, munskänken, kocken, stallmästaren och andra konungens liftjenare. Slutligen, efter ett års förlopp, slagtades ytterligare femtio bland hans skickligaste tjenare och stoppades upp, jemte femtio bland hans skönaste hästar; alla dessa kroppar uppträddes på stänger och uppställdes till en krets af ryttare, de döde tjenarne på de döda hästarna, rundtomkring grafven. – Så långt Herodot. Om Skythernes utomordentliga tapperhet anföras flera sägner. Det slag, hvari|50||104| Tomyris besegrade Cyrus skildras af H. såsom det förskräckligaste, och blodigaste och långvarigaste, som ännu blifvit hållet emellan tvenne halfvilda folk. – Likaså vittnar hela skildringen af Darii Hystaspis tåg mot Skytherne om desses vida berömda tapperhet och utomordentliga skicklighet som bågskyttar och ryttare.
6 Det är icke lätt att i denna allmänna skildring af en halfvild krigisk nation upptäcka de egendomliga drag, som berättiga oss att anse densamma som ett ytterligare bevis för den genom på andra grunder antagna frändskapen, ja nära stamförvandtskapen mellan Skytherne och Finnarnes urfäder. Sådana Det är möjligt och troligt att sägner om folk af sarmatisk och germanisk härkomst här blifvit inblandade, t. ex. hästoffren, – Gepidernes sed med hufvudskålarna.original: hufvudskålarna Men andra jemförelsepunkter finnas likväl. Beskrifningen om risknipporna och Ares bild erinrar om Lapparnes Sejder – stoltiserandet med afhuggna hufvuden påminner om Kvas berättelse huru Wn afskalade Pohjafolkets hufvuden som rofstjelkar. – Skythernes sätt att begrafva sina döda erinrar om det bland Ostjaker och andra finska folk ännu brukliga sättet att hänga sina dödas kistor i träden. – Vigtigast äro de »långa böner» H. omtalar vid förbundens afslutande och hvilka utan tvifvel icke voro annat än besvärjelser och trollsånger af det slag, hvaraf Kvala ännu i dag öfverflödar. – Skytherne sades äfven dyrka solen. Detta var en för många österländska folk gemensam naturdyrkan, men spåren af denna soldyrkan återfinnas tydligt i Kvala, specielt i Mythen om solens och månens instängande i berget samt den af deras befrielse föranledda herrliga solsången.
|51||105|7 Jag förbigår här hvad öfrige äldre författare anföra om Skythernes seder och kulturståndpunkt m. m. och vill söka att af alla dessa spridda, drag sammanställa en i någon mån berättigad gissning om den äldsta finska urstammens tillstånd från de aflägsnaste tider intill Herodot.
8 På båda sluttningarna af Altai utbredde sig sedan urminnes tider en utgrening af den stora mongoliska folkfamiljen, hvars urgamla egendomliga namn var Madaj eller Mag af stamordet mad = maaspråk: finska, jord, ungefär som Estherne ännu idag kalla sig maa meesspråk: estniska, eller landets män. Detta namn, som återfinnes i första Moseboks 10 kap. under den dubbla lydelsen af Madaj och Magog, hkethvilket tyckes bevisa atten redan vid Mosetid skedd klyfning i flera tvenne folk, ett sydligt, Madaj, och ett nordvestligt, Magog, – detta namn fick efterhand en annan lydelse Sag – hvaraf Mas-sag-eter Persernes Sacer och den ännu qvarlefvande jakutstammen Sokaler. Detta folk, dessa Madaj eller Sag, medförde jemte hela den Mongoliska racens kontemplativa lynne äfven hela dess vilda tapperhet och uppträdde således tidigt eröfrande, i det att detsvårläst p.g.a. överskrivning förutom särskilda ströftåg ända nedåt Palæstina, underlade sig först det assyriska området (enl. Berosus Justinus 3,517 f. Chr.), sedermera Medien omkr. 628 f. Chr., der utan tvifvel en afdelning af samma folk redan tidigt bosatt sig och gifvit landet namn, samt Babylonien före 600, genom Nubopolessar –, i hkahvilka alla länder samma Madaj eller Sag grundade dynastier, tilldess att desamma störtades, i Assyrien af den förste mythiske Ninus 2017 f. Chr. – i Medien af Cyaxares omkr. 600 – samt i Babylon 538 f. Chr. Detta folk, som således i den gamla historiens äldre tidskiften, spelat en hög politisk rol, utan att likväl förmå uppställa någon verldseröfrare eller, med undantag af deras Assyriska välde, grunda något rike af längre varaktighet, synes likväl ha varit i besittning af en urgammal kultur, jemförlig endast med Egyptiernes, Kinesernes och Hinduernes, men i ålder öfverträffande alla vesterländska folk. Den afdelning, som af dem, som eröfrade Babylon|52||106| grundade der, under namn af Chaldæer, en herrskande på engång prest- och krigarekast, som tillsatte konungarne, men ofvergingo antogo efterhand till någon del det besegrade folkets nationalitet och bibehöllo sig sedan genom flera sekler, under persiska väldet samt långt derefter, såsom en kast af vise, vskapsmänvetenskapsmän, siare och trollkarlar. Herodotoläsligt p.g.a. skada säger, utan aning om att desse Chaldæer voro af Skythisk härkomst, att först efter deras inf eröfring af Babylon denna stad blifvit utan like i prakt och glans. – Af hvilken beskaffenhet denna det Skythiska folkets gamla kultur har varit, derom äger man endast ofullständiga gissningar. Man vet endast, att deras religion hvilade på en naturdyrkan, hufvudsakl. af sol, måne och stjernor; att de voro verldens förste astronomer = astrologer samt att de insvepte sina kunskaper i en viss hemlighetsfullhet, som ökade deras anseende och länge ingaf de öfriga folken en vidskeplig fruktan.
9 Det var emellertid naturligt, att en så vida spridd folkstam snart skulle sönderfalla i olika grenar, och förvandtskapen skulle måhända numera vara oigenkännelig, derest icke språkens inre slägtskap ännu i dag gåfve oss tydliga anvisningar. Medan den sydligare grenen Madaj efterhand förlorade sig bland de semitiska folken i Eufratländerna, bibehöll sig den nordliga grenen Magog eller Massag i flera underafdelningar. Tillbakaslagna vid Eufrat, drogo de sig tillbaka till deras gamla stamhåll, dels på södra sluttningen af Altai, dels till steppländerna å ömse sidor om Kaspiska hafvet. Här var det, som de under namn af Massageter slogo Cyrus, under namn af Skyther tvungo Darius till återtåg och vidare lågo i ständiga fejder med handra kringboende folkslag. Men i och med detsamma de drogo sig åter mot N. och NW., qvarlemnande i Medien och Babylon sin intelligenta prestkast, som enligt österländsk sed, höll sina hemliga kunskaper förborgade inom kasten, på samma gång förlorade de åter den jemförelsevis höga kulturgrad, som denna del af deras folk innehaft,|53||107| och förföllo efterhand dels somliga itill en lägre kulturgrad, dels somliga till barbari. De, hvilka stodo södern närmare, behöllo sannolikt ännu länge en qvarlefva af kultur, såsom man finner af de grekiska koloniernas handel på Skythien, men ju längre mot norr, desto vildare blefvo stammens olika grenar. Flera omständigheter måste härvid antagas ssvårläst p.g.a. skadaom samverkande. De jordbrukande Skytherne måste, enligt en allmän regel i kulturen, ha stått högre i bildning, hvaremot de nomadiserande voro öfverlägsna genom krigisk tapperhet. Folkvandringens stora ström begynte redan vid Herodots tid vältra sina vågor mot vester, och emedan Skytherne söderom Altai, kring Kasp. och Svarta hafven bodde just i den stora stråtvägen åt vester och N.V., utbildades under oupphörliga vilda fejder deras krigiska lynne på samma gång som deras kulturgrad sjönk allt djupare under de sydliga folkens, hkashvilkas lärmästare de hade varit uti förflutna århundraden. Och så inträdde efterhand en förvildningsprocess, som åter stod i nära samband icke blott med ett lif af beständiga fejder, utan äfven, – hvad som här är af stor vigt – med klimatiska förhållanden.