Trettioförsta Föreläsningen 19/4 64
Kommentar
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
1 Järtecken förebud om något kommande, omen.
1 Gud miskunde sig öfver mig må Gud visa mig barmhärtighet.
1 sotsängen dödsbädden.
3 äflades bemödade sig.
3 siraterutsmyckningar, prydnader.
5 säger skriften Matt 13:5.
5 stenören den stenblandade jorden.
6 Falsk vigt – restlängder längder innehållande förteckning över personer som inte inom utsatt tid betalt sin skatt.
6 oxhufvuden kärl för våta varor.
Trettioförsta Föreläsningen 19/4 64.
1 Upplopp i Sthm för myntet. Hela riket var uppfylldt af missnöjde och olycklige. I sitt eget hus fick Johan ingen ro för drottn. Gunillas böner. Och Sigismund var borta. Hans förmälning. Misstroende, bitterhet, ånger. Järtecken d. 20 April 1592. På en ljus och molnfri himmel tände sig underligt klara ringar, strålande ut i bjerta färger och blefvo så ståndande öfver konungaborgen. Joh. i slottsfönstret: »Detta gäller mig. Gud miskunde sig öfver mig, syndare!» – Kort derpå insjuknade konungen. Förgiftadt vin? På sotsängen gaf han de fångne rådsherrarne nåd och befallte att ingen mer skulle förföljas för tros-saker. Efter ett långsamt aftynande dog han d. 17 Nov. 1592 i Sthms slott. i sitt 55 år. I tvenne dagar hölls dödsfallet hemligt för hert. Carl och den döde konungen lades i ett torftig svepning uti ett oansenligt rum i slottet. Underrättad derom, skyndade Carl till hufvudstaden och lät med mycken ståt bisätta sin broder. Begrafningen firades först efter Sigismunds återkomst i Jan. 1594. – Minnesvården i Dantzig.
2 Repetition(Rom.) Repetition 26/11 67. E. Erici. 1583. Liturgin. Johan III och grek. kyrkan. Upsala möte. Betydelsen. Statskyrkan. C. XI:s kyrkolag.
3 Barn. Karin Hansdotter: 3: Sofia Ghjelm. Catharina. Ingen konung af Wasahuset har varit så ringa aktad och älskad, som Johan III. På engång vankelmodig och envis, våldsam och svag, häftig och modlös, inbilsk och rådlös, ägde han ingen fast botten i karakteren, och derföre blefvo hans dygder likasom hans fel beständiga hugskott. Derföre var också hans lif, hans regering ett vacklande mellan ständiga motsatser. Han var den mildaste, den mest godhjertade af kung Gustafs söner och handlade blef det oakt. i enskilda fall med tyrannisk hårdhet. Han var slösande och praktälskande, men äflades med att lära sitt folk sparsamhet. Han var en konstälskande furste med smak och insigter: den första taflesamling på Kumogård. – Men ceremonier, vapen, sirater, titel. Han var en lärd herre och blef bedragen af de okunnigaste. Han ansåg sig sjelf för en grundlärd utmärkt theolog, och han ombytte två gånger trosbekännelse, färdig att göra det två gånger till. Under det att han sjelf vacklade hit och dit, fordrade han att andra etc.
|192|4 Ingetoriginal: Inet varaktigt verk: Liffland – religione kyrkan – Polen – kyrkan –
5 Med sådana egenskaper vinner man icke folkens tillgifvenhet. Lägg härtill hans personliga fåfänga, som kostade riket så mycket blod, samt den outplånliga fläcken af Eriks fångenskap och död, och bilden af den långe, dystre, bleklagde konungen, sådan han finnes afmålad i sin åtsittande svarta spanska drägt med den spetsiga hatten, det klippta st röda skägget, den svarta med puffärmar försedda sp sammetsjackan och de tätt åtsittande underkläderna med stora spännen i skorna, står ganska mörk i häfderna. – Helt annan är den bild vi skåda af Johan uti hans ungdomsdagar såsom hertig af Fd. Mild och Utan tvifvel bodde då äfven i hans själ ungdomens starka tro på lifvet – höga tankar – ädla föresatser – manliga beslut. »MenOchMen – säger skriften – det föll ibland stenören, och efter vexte fort upp, ty det hade icke djup jord. Men när solen gick upp, förvissnade det, och efter det hade inga rötter, torkade det bort.» – Det är ingenting annat än hvad som dagligen möter oss uti lifvet. Utan en fast grund, utan tro, arbete, ödmjukhet och kraft i viljan, är sjelfva ungdomens fägring af stora och ädla tankar ingenting annat än dessa vattenskott, som förvissna i middagssolen. För Johan lyste denna sol öfver thronen. Hans ärelystnad var ej af den mäktiga art, som drifver till stora handlingar; den var svsvårläst p.g.a. strykning endast personlig fåfänga, men tillräcklig att förgifta hans lif. och kasta hans rike i vanmakt. Ställde på den anspråkslösare platsen af hert.hertig i Fd, hade Johan måhända funnit ett tacksamare mål för sitt lifs sträfvan. Med striderna om thronen, som gå tillbaka ända till hans polska giftermål, inkastades Johan han på en falsk bana, som han icke var vuxen och som der han han blott med kränkande hvarje steg var en ständig togs med ängslan, hvarje der ett makten köptes med brott, blef nödvändigt att hålla honom upp brottet med ånger och slutligen rikets välfärd trädde i skuggan för personliga, för dynastiska intressen. – Detta hade icke G. Wasa förutsett, när han vid arfför. i Vesterås band Sv. lycka vid Wasaättens krona.
|193|6 Att Johan med ungdomskärlek var fästad vid Fd, det visar sig tydligt vid flera tillfällen, och särdeles bl. a. när han år 1582 upphöjde detta land till storfurstendöme, och när han är något som både öfverensstämde med hans smak för titlar och tillika innebar ett trots mot hans dödsfiende Czar Ivan uti Rd. Han hade med G. Bjelke en son, prins Johan. Sedermera, när Johan år 1590 (?) utnämnde denna sin späde son af samma namn till hertig af Fd, gaf han honom icke den storfurstliga titeln,. hkenhvilken Endast Sv:s konung kunde vara storfurste af Fd. Liksom Erik, begagnade äfven Johan med förkärlek finske fältherrar: finnen Klas Flg var intill slutet hans förtrognaste och pålitligaste rådgifvare. Mot en annan del af den f.finska adeln, Hornar, och Tottar, hyst Bojar, hyste kung Johan djupt misstroende. 1572 vid RnesRyssarnes infall hörde man honom förklara Fd för en hufvuddel af riket; under det att och likväl utblottade han de senare åren landet så på krigare, som skickades öfver till Estland och Liffld, att Fd åren 1590 och 92 blef ett värnlöst offer för fiendens härjningar, och likväl fredsunderhandlarne kunde icke förmå honom till någon eftergift, ehuru han väl visste att detta land småste blöda för hans numera toma titel toma konu af Ingermanlds beherrskare. Lika uppfylld af motsatser är hans öfriga styrelse uti Fd. Han gjorde några försök att upphjelpa de förfallna skolorna. Han utfärdade säkerhetsbref för de fattige djeknar, som vandrade kring landet, för att tigga sitt underhåll. Man har af honom några goda förordningar för landets odling: bönderne i Tav:land som att förbjödos brukade bortdrifva kolonister, som nedsatt sig på deras jagtmarker och vid deras fiskevatten: de förbjödos att göra det. Bönderne ledo stort öfvervåld af allehanda resande, som af dem fordrade skjuts och uppehälle för intet. Konungen lät strängeligen förbjuda privatpersoner, ryttare och knektare att fordra fri skjuts och förtäring af bönderne.; men kunde icke hindra, att folket förtrycktes genom fogdarnes utpressningar. Falsk vigt – restlängder. Deremellan visade han mycken stränghet uti att fylla sin ständigt toma kassa med skattebidrag från Fds städer,|194| och dessa skatter skulle utgöras i Ungerska gyllen. År 1576: Åbo 500, Bborg 300, Wibg 150, Raumo 100, Hfors 100, Nådendal 20 ung.ungerska gyllen. Men i stället att genom exporten indraga i landet detta klingande mynt, fortsatte Johan sin faders olyckliga handelsexportförbud, så att Fd icke fick utföra annat än smör till utländska hamnar. Han införde tull på utl. drycker. Han sökte befordra näringarna, inrättade saltpetersjuderier m. m.; men i stället att tillåta förbjöd alla utvandringar till Tyskland, der tillika med arbetsförtjenster äfven insigter kunnat inhämtas och genom de återvändande komma landet till godo. Ville Ff.Finnarne utvandra, skulle de få flytta till Estland och Liffland, men dertill hade ingen lust. Med ett ord: det var Johans öde vana, äfven som Fds styresman, att ständigt taga med ena handen tillbaka hvad han gifvit med den andra. Betecknande är det ett bevis som man brukar anföra om hans sympathier för Fd, att han neml. föredrog det finska ölet framför alla andra ölsorter och årligen lät hämta ett antal oxhufvuden af denna landets produkt från Åbo till sin hofhållning. Hos en konung af Bayern skulle detta måhända böra anses för ett utmärkt ynnestbevis. Af en konung i Sv. skulle dock Fd, vid samma tid som det för hans skull blödde och brann, törhända haft skäl att förvänta andra bevis af kungl. bevågenhet.
7 Om landets tillstånd och det vexande adelsväldets förtryck under Johans regering skall jag närmare tala vid öfversigten af detta tidehvarf. Jag vill här endast erinra om den redan i reform. historien nämnda förändring, att Åbo och Wiborgs stift år 1583 blefvo återförenade, dock så att bisk. i Wiborg höll en coadjutor i Wiborg Detta var en naturlig konseqvens af Johans planer till hierarkins återupprättande. Det är också nämndt, huru biskopen i Åbo Ericus Erici med ett nit, som kastatr en viss skugga på hans annars ädla och fläckfria karakter, sökte genomdrifva införandet af Johans liturgi i Fd.