Sjunde Föreläsningen. 12/3 62

|31||85|

Sjunde Föreläsningen. 12/3 62.

1 Castrén, Savol. Tschud; Hvar låg det f. f.finska folkets vagga? Castrén V: sid. 40. »Öfver hela den ryska norden går en saga om ett urfolk, som förut bebott landet och sedan försvunnit i jorden. Detta folk kallas vanligen Tschud, en benämning, som enl. Schlötzer, är liktydig med främling, utlänning.»konsekvensändrat/normaliserat »Tschud» skulle således enligt denna härledning kunna lämpas på alla i Rd boende folk af främmande härkomst. Likväl tyckes redan Schlötzer ha varit af den mening, att man med Tschuder rätteligen förstår särskilda grenar af den finska folkstammen, hkethvilket äfven genom senare historiska undersökningar blifvit tillräckligt ådagalagdt. Det är på häfdeforskningens nuvarande ståndpunkt intet tvifvel underkastadt, att vid Ryssarnes invandring i norden finska stammar varit deröfver utbredda; man äger goda skäl för den mening, att finnar äfven varit den äldre Skandinaviens äldre invånare, hvarom framdeles mera. Man finner deras spår längs från Östersjöns sydliga kuster och de danska öarna ända upp till Nordkap; ja i Tyskland, i England; ja flera forskare ha t. o. m. yttrat den förmodan, att äfven Spaniens äldste invånare, ja Ibererne, och deras afkomlingar de s. k. Baskerne varit af finsk härkomst. Mera härom i Ethnografin. Kort sagdt, deras spår anträffas öfver nästan hela norra och vestra Europa, under det att i östra Europa kärnan af ungerska folket, Magyarerne, ännu i dag bevisligen är af finsk stam och språkförvandtskapen häntyder på en slägtskap emellan samma stam och turkarne. Denna utomordentligt vidsträckta utbredning och månggrenade förvandtskap från polens isar allt till de sydligaste kulturländer i Europa och har gjort forskarna ett ofanteligt hufvudbry, ishetisynnerhet när det gällt att bestämma till hvkenhvilken race denna så olikartade folkfamilj rätteligen borde hänföras. Under det att några hänföra finnarne till den gula eller mongoliska racen (platta näsor etc.), anse åter andra, att de böra räknas till den hvita, kaukasiska eller indoeuropeiska racen, medan ett tredje parti antager en nordlig polarrace, den s. k. tschudiska, och räkna|32||86| till densamma finnar, lappar, samojeder, eskimåer m. fl. polarfolk, men naturligtvis icke turkarne och andra sydligare folk, hkahvilka hufvudsakligen på grund af språkförvandtskapen blifvit räknade till den finska stammen. Man har här ett vidsträckt stridsfält mellan den empiriska naturforskningen och den med historisk tradition i förbund stående filologin, och det vill synas, som skulle segern alltmer afgjordare luta till den senares fördel. Ex. Savolaksare = Karelare, v. Haartman, olika hufvudskålar.original: hufvudskålar, Äfven en del af de berömdaste empirister nödgas numera erkänna, att kranioskopin väl kan afgöra utreda en för en gifven tid bestående, men icke i längden hållbar olikhet, alldenstund man har de tydligaste bevis på folktypernas benägenhet att under förändrade klimat- och kulturförhållanden antaga förändrade yttre former. Ex. Ungrarne = Hunner. När t. ex. prof. Retzius i Sthm ej längesedan på det bestämdaste erkännt slägtskapen mellan finnar och turkar, hvilka sistnämnde med allt skäl räknas till typerna för den kaukasiska racen, så har detta intyg af en så aktad empiriker fullkomligt nedbrutit den skiljemur, som mellan dessa folk blifvit uppställd på grund af kranioskopin och andra yttre skiljaktigheter. Å andra sidan finnes t. ex. mellan finnarne och samojederne, ja mellan finnar och lappar en fullt lika stor skiljaktighet i hufvudskålens form, i hårets färg, i ansigtsbildningen, vexten m. m. som mellan finnar och turkar, eller mellan finnar och ungrare, och likväl leder en undersökning af språk, traditioner, myther, lynne och hela verldsåskådningen till det ovedersägliga resultat, att alla dessa folk äro endast förgreningar af en gemensam moderstam. Castrén antager, att de finska, turkiska och samojediska folken utgöra en inom sig sluten grupp, hkenhvilken utgör en förbindande länk mellan de gula|33||87| och de hvita, de mongoliska och de kaukasiska mskoracernamenniskoracerna. – Noga taget finnes intet som hindrar oss antaga, i likhet med språkforskningen, att en gemensam härkomst för dessa folk ur den mongoliska hufvudracen, ehuru denna urtyp under årtusenden undergått betydande modifikationer. Gerna må vi Det är endast nationalfåfängan, som numera vägrar att erkänna fattiga slägtingar, som kommit på slarf eller obestånd. Finnarne blygas att erkänna Lappar och Samojeder som sina kusiner – Ungrarne ha betalat oss med samma mynt, och Turkarnes, hvilkas musulmanska högmod som ett verldseröfrande folk gör att de med förakt tillbakavisa sjelfva den ungerska slägtskapen. – Men hkethvilket än må tillerkännas hegemonin uti stammen – och denna hegemoni tillhör i norden obestridligt vårt folk – så är det numera nästan ett likaså säkert historiskt och ethnografiskt antagande, som det är ett filologiskt, att dessa vidt skilda folkgrenar: finnar, samojeder, turkar, ungrare, dock äro af samma stam utgångna, och de traditionela bevisen härför finnas i korthet sammanfattade uti Castrens föredrag: »hvar låg det finska folkets vagga?» Som sådana bevis anför han öfverensstämmande seder, lefnadssätt, religionskult, känslor och föreställningar; vidare den obegränsade, öfvernaturliga tro, som alla dessa folk hafva hyst och till en del ännu hysa på sångens allmakt undergörande makt. Enligt alla dessa folks föreställningar äro sång och vishet detsamma, ishtisynnerhet trollsången. Tatarer och Samojeder förtälja alldeles som vår Kvala om mäktige hjeltar, som begifva sig öfver länder och haf för att komma i besittning af det allsmäktiga ordet, den all besegrande sången och visheten. Alldeles som jord och himmel lyssnade på Wns kantele, så sitta äfven hos Tatarerne himmelens sju gudar på molnets spets och lyssna på förtjusta på sångens toner. De lyriska sångerna hafva hos finnar, samojeder, turkar och tatarer fullkomligt|34||88| samma karakter. C. anför en samojedisk sång, hkenhvilken, öfversatt till finskan, ej skulle kunna skiljas från våra inhemska. Samma förh.förhållande är med flera af hjeltesångerna och frierifärderna, och jag har redan anfört den gemensama grunden för dessa i Kvala, hkenhvilken återfinnes i den hos Tatarerne m. fl. gällande sed, att man icke fick välja sig hustru inom den egna stammen, utan måste med köp eller våld förvärfva henne från en främmande, oftast fientlig slägt.

2 Med ett ord: förvandtskapen är ända in i våra dagar obestridlig. Men om nu denna förvandtskap äfven i vår tid är bevislig mellan så vidt skilda, till yttre typ och kulturförhållanden så olika folk, så finnes intet verkligt skäl att förneka det faktum, på hvilket hela norra Asiens, hela norra, östra samt en stor del af vestra Europas äldsta minnen peka tillbaka, nemligen på ett nu till större delen förgånget slägte af finsk härkomst, som tillförene befolkat dessa länder och der qvarlemnat sina grafvar i jorden och sina beryktade trollkonster i de sednare invandrade folkens skräckfulla hågkomst.

3 Den första fråga, som dervid framställer sig, är: hvar bör man söka den gemensama roten, den gemensama stamorten för denna vidtspridda utgrening af till hälften förlorade folk? Skola vi söka, i likhet med några naturforskare, antaga en polarrrace, Samojederne, hvilka skulle hafva uppstått på vid Ishafvets kuster på de omätliga tundrorna och stepperna af Norra Asien och derifrån utbredt sig åt söder, ungefär som det en lång ti Jornandes benämning på Skandinavien »vagina gentiumspråk: latin» en lång tid lades till grund för de svenska häfdatecknarnes stolta mening att kärnan af den germaniska folkstammen i forntiden utgått från Skandinavien? Men ett sådant antagande strider mot all historisk analogi, som säger oss att folkströmmen i alla tider gått från|35||89| söder till norr och från Ö. till V. i en riktning motsatt jordens rotation kring dess axel. »En natur, säger C., en natur, som med möda förmår mana till lif en och annan nödvuxen planta, huru skulle väl den hafva kunnat ur sitt sköte framalstra ett ursprungligt menniskopar?»konsekvensändrat/normaliserat Allt säger oss, att den stora folkstam, till hkenhvilken finnarne höra, måste i likhet med alla de öfriga hafva utgått från S. till N. eller rättare till N.W. från det verkliga vagina gentiumspråk: latin, som sammanfaller med både den mosaiska och den profana folktraditionens äldsta hågkomster, således från hjertat af Asien och från dess högländer.

4 Det är en allmän tradition hos de flesta asiatiska folk, att de i tidens begynnelse lefvat koncentrerade vid någon större bergkedja och derifrån efterhand utbredt sig öfver slättlandet. Denna sägen står i nära förbindelse med den vidt utbredda sägnen om en allmän syndaf stor öfversvämning, den i första Mosebok omtalade syndafloden, hkenhvilken ingalunda är endast en biblisk myth, utan återfinnes utbredd i folkens äldsta minnen öfver största delen af gamla verldens kontinent, ända från hinduernas heliga urkunder till grekernes myth om Deukalion och till Kvalas dunkla hågkomster, afspeglade i Wns långa kringirrande på det ödsliga hafvet. Kineser, Tibetaner, ja t. o. m. Amerikas urinfödingar känna denna sägen lika ursprungligt som den mosaiska urkunden, och sjelfva naturforskningen har i sednaste tider på ett öfverraskande sätt bekräftat sanningen af denna förhistoriska tilldragelse. En sådan stor flod har naturligtvis tvungit mskornamenniskorna att söka sin räddning i de högsta bergstrakterna, och dessa berg angifvas ännu mångenstädes af folktraditionen. Om detta berg varit ett eller flera, om det varit Ararat ensamt och om Noachiderne voro de ende qvarlefvande må lemnas derhän; det finns åtminstone intet säkert bevis för motsatsen, och såsom det finns för den mosaiska berättelsen om alla mskorsmenniskors härstammande från ett enda par.

5 (Wagner)

|36||90|

6 C. antager, att Ararat och Noachiderne ej varit de enda och kommer, särskildt för den finska moderstammen, till följande resultat:

7 I Kärnan af medlersta Asiens högland, söder och S.V. om Bajkalsjön sträcka sig de Sajanska bergen, hkshvilkas vidare fortsättning åt W. utgör Altaikedjan, hvars egentl. kärna, Stora Altai, utbreder sig mellan Ob och Irtischflodernas källor. S. om Jenisei och ej långt från Sajanska bergen löper en annan bergskedja, som är känd under namn af Tangnu-Ola. Enligt kinesiska häfder voro Stora Altai och Tangnu Ola af ålder sätet för den turkiska stammen. Klaproth och Ritter förmoda att dessa berg varit turkarnes tillflykt under öfversvämningen, och säkert är åtminstone att de sedan urminnes tider varit bosatte i denna trakt, der deras stamfader af en kinesisk historiograf benämnes Turk, – enligt turkarnes egen berättelse en son af Japhet (mos. urkund. erkänd). Nu leda de yttersta spåren äfven af Samojederne just till samma bergstrakt och försvinna der, C. fann en enda liten Samojedstam, som räddat sin nationalitet och sitt språk, medan de öfriga redan antagit de turkiska och mongoliska folkens språk, seder och lefnadssätt, utan att dock alla drag af deras härkomst voro utplånade. T. ex. samma familjenamn inom Kinas gränser och vid Ishafvets stränder. hvaraf C. drager den slutsats, att det egentl. är här man bör söka den finska stammens vagga, på grund af den bevista förvandtskapen mellan Turkar och Samojeder. Tatariska och kinesiska traditioner. Ännu i dag, säger han, hör man Tatarerne förtälja om en ljusögd folkstam, benämnd Akkarak, hkenhvilken af ålder skulle hafva varit bosatt i landet och tros hafva upprest de åldriga grafkummel, som anträffas öfverallt på stepperna. Härmed öfverensstämmer en kinesisk tradition, som angifver, att ett folk af blond race skulle hafva bott norrom det nämnda berget Tangnu Ola, liksom Turkarne påstås hafva varit bosatte söderom samma berg. Med folk af blond race förstås högst sannolikt folk af finsk härkomst, hkahvilka i detta afseende alltid varit karakteristiskt skilda från de svarthårige Tatarerne och andra med dem beslägtade folk. Lappar, Samojeder svarthårige. – Vidare anmärker C., att inom|37||91| Jeniseis flodområde finnes ett ortsnamn, Sumi, som nästan bokstafligen öfverensstämmer med vårt finska Suomi. En mängd andra namn uti samma nejd hafva sin förklaring i finskan. Floden Jeniseij t. ex. kallas af Tatarerne Kem = Kemi, Kymi = stor flod, eller moderflod. Till Jenisejs flodsystem höra äfven bifloderna Sim, Ija och Ijus = Simo, Ijoki; – äfven Ojaspråk: finska, som i finskan betecknar en bäck, och jagaspråk: annat = lappska jogaspråk: samiska, f.joki jokispråk: finska. En ännu märkligare språkreminiscens finnes i tvenne bergstoppar vid Jenisejs källor. Den högre toppen kallas kyrky-Taskyl, den lägre ala-Taskyl; påtagligen de finska orden korkiaspråk: finska, alaspråk: finska. – I denn omedelbara närheten af Altai finnas ännu qvarlefvor af finsk befolkning, några Ostiaker och Woguler, hkhvilka för öfrigt nu äro bosatta långs nedra loppet af Ob och Irtisch. Deras gemensama benämning Ugrier eller Jugrier ha de sannolikt erhållit medan de bodde vid öfre Irtisch och förblandades af andra nationer med de turkiske Ugrierne = Ungrare.

8 Det är således här, i Altais väldiga bergknut, som vi böra uppsöka vårt folks äldsta bostäder, utan att fästa synnerlig vigt vid den i alla fall olösliga frågan, om finska stammen här bör, såsom C. synes böjd att antaga, är antediluviansk, eller om densamma, enligt den turkiske kronisten, härstammar från Noachiden Japhet. Men leda nu spåren af denna stam, som måste ha varit både talrik, mäktig och starkt shängandesammanhängande, efter den genom årtusenden kunnat sprida sina spillror öfver tvenne verldsdelar, – leda nu dessa spår tillbaka till Altai, som äfven för södra och Vestra Asiens folk var en vagina gentiumspråk: latin, hvarifrån, enligt kinesiska, heindiska, babyloniska och hebreiska krönikor, otaliga folkmassor vältrat sig öfver de södra kulturländerna, så vore det i sanning förvånande, om icke dessa sydligare folkslags traditioner skulle bevara några igenkänneliga spår af dessa Altaistammars, dessa urfinska eller, som de af nyare forskare benämnas, turanska folks tidigare tillvaro.

|38||92|

9 Det är här, som Castréns forskningar, på ett sätt som han aldrig sjelf kunnat ana, knyta sig tillsamman med de nyare upptäckterna i Ninives och Babylons ruiner. Men innan vi återupptaga och sammanställa dessa upptäckter med Castréns, skola vi först begagna den ledtråd han sjelf räcker oss i en annan af sina förtjenstfulla afhandlingar, hans »Anmärkningar om Savolotscheskaja Tschud». Wi skola deri se honom, sjelf omedveten om vigten af sitt resultat, närma sig från norr till samma mål som sednare forskare nu äro på god väg att uppnå från söder.

10 Öfver hela ryska norden, säger C.Som redan nämndes, fortlefver i Rd minnet af ett folk, som kallas Tschud både i historien och i traditionen. Nestor omtalar detta folk i sin förteckning öfver de tolf Japhetiska folken i Rd shsammanhang med andra finska folk, och senare forskare synas ense derom att alla tolf af kronisten i sammhgsammanhang härmed uppräknade folk varit af finsk härkomst. (Jmfr Ganander: Kalevas 12 söner som underkufvat hela Rd). Hvilken gren af finnarne Nestor förstått med Tschudfolket, kan vara af mindre vigt; alltnog, folktraditionen betecknar med detta namn Rds aborigines, och dessa aborigines voro, som C. på andra ställen utförligt utreder, finnarska. Folktraditionen gör visserligen skilnad numera emellan dessa fordna Tschud och nuvarande Permier, Syrjäner, Karelare m. fl. – men det är naturligt, emedan dessa nulefvande afkomlingar till största delen antagit Ryssarnes religion, till en del äfven deras seder, och med under namnet Tschud tänker man sig ett urgammalt hedniskt och sjelfständigt folk. Till och med nu erkännes stundom identiteten med de nuvarande finska stammarne, såsnart någon af dessa lyckats bibehålla nationalitet och språk oblandade. Esterne anses också af Ryssarne som Tschudernes afkomlingar (Tschuknyspråk: ryska) – de egentl. finnarne deremot förblandas oftast med svenskarne.

|39||93|

11 Traditionen tillskrifver visserligen Tschuderne alla i Rd befintliga fornlemningar, äfven tatariska, mongoliska t. o. m. ryska – men det kommer deraf att Tschudnamnet blifvit liktydigt med en urgammal antiqvitet; hvilket icke hindrar RneRyssarne att hänföra detta namn till den finska stammen, icke till den nu lefvande döpta, utan till dent fordna, odöpta, längesedan förgångna slägte, som står för dem omgifvet af sagans mythiska skimmer. Tschuderne äro för RneRyssarne ungefär detsamma som jättarne, jättiläisetspråk: finska äro för finnarne och som Jotarne äro för Skand:s inbyggare – ett hedniskt trollskt slägte, hvars fyndighet och mekaniska konstfärdighet likväl berömmes såsom öfverträffande alla andra nationers och blifvit ett ordspråk i Rd. Bågskyttaroriginal: Båskyttar – Sola Spes in sagittisspråk: latin