Trettonde Föreläsningen 7/3 64

|93|

Trettonde Föreläsningen 7/3 64.

1 Biskop Juusten gick ur verlden på en tid (1576), när det liturgiska oväsendet var i sitt högsta flor. Åbo biskopsstol stod derefter någon tid ledig och förestods af domprosten Henrik Knutson, en anhängare af liturgin; under titel af superintendent. Då afsomnade d. 4 Febr. 1580 äfven biskopen i Wiborg, den lärde Erik Härkäpää l.eller Herkepéus, han som infört grekiskan uti Fds skolor. Således voro nu båda de f.finska stiften på engång lediga. och Johan III begagnade då tillfället att återförena dem. under samma öfverherde. f leka Jmf. Gustaf I x Johan III. Likväl blefvo de icke sammanslagna, utan Åbo biskopen fick endast tillika uppsigten öfver Wiborgs stift under titel: Episcopus Aboënsis & administrator Wbgensis.språk: latin

2 RepetitionRepetition 25/11 67. Polen. – Reval 1589. Oråd. – Kriget. Religionsfejderna äro ett högst karakteristiskt och framstående drag i hela 16:de och förra hälften af 17:de seklet. Från theologernes disputationer förflyttades de snart nog till slagfälten och utkämpades ömsom med pennan, ömsom med svärdet. Blod och bläck flöto lika ymnigt, för att afgöra, mindre hkenhvilken tro som tillfredsställde msklighetensmensklighetens innersta behof, än hkenhvilken tro som borde beherrska alla andra. I st.stället för en saliggörande tro, uppställde man den orimliga läran om en enda saliggörande. Protestantismen , ehuru söndrad inom sig sjelf, hade ännu det stora företrädet att vara politiskt svagare och tvungen att försvara sig mot katholicismens stora öfvermakt. Detta räddade henne från att domna på sin segrar – hon var ännu ung och lifskraftig – hon skulle ha vunnit [----]oläsligt p.g.a. skada framgångens [----]oläsligt p.g.a. skada hon ej, olyckligtvis, sjelf blifvit sin princip [----]oläsligt p.g.a. skada och beoläsligt p.g.a. skadagynt med samma bitterhet – som kathol. för[---- ----]oläsligt p.g.a. skada P. Juusten. – Liturgin. Ej predika, – Kyrkofäder. Fasta före nattvarden. Vigdt och ovigdt bröd. Presterne ej otvagne, i trasig drägt, med smutsig altarklädnad – Gamla hattar – orena vantar. – Ej druckne aftonen före nattvardens utdelande – ej snacka ohöfviskt tal. Rom 4 punkter. Possevinus. Katholik 16 Maj 1578. Juusten † 22 Aug. 76. Åbo med Wbg. Ledig.

3 Till denna dubbla värdighet af ett gemens. öfverhufvud för hela den f.finska kyrkan utsågs en man vid namn XXVII. Erik Erikson (Ericus Erici), vanligen känd i den tidens krönikor under namnet Mäster Erik. Han var född på Sorola (Sorala) gård i Letala, ej långt från Nystad, omkr.omkring 1546. Om hans tidigare öden känner man blott att han blifvit magister vid ett utl. universitet och blef rektor i Gefle skola 1578. År 1583 i Sept. blef denne E. E. med katholska ceremonier invigd til till biskop i Åbo af den nyss förut på samma sätt invigde erkebiskopen Anders Larsson Björnram. Vid samma tid måste alla rikets biskopar underskrifva en s. k. bevillning, hvari de förpligtade sig att noga efterfölja 1575 års ordinantia och den nya liturgin – d. v. s. att, med bibehållande af luth.lutherska läran, iakttaga en mängd kath.katholska bruk vid gudstjensten, såsom den gamla messan, hkenhvilken skulle vid stora högtidsdagar hållas på latin, – att messa för sjuka och döda – att testamentera till kyrkorna – – att indirekt vidmakthålla helgonens tillbedjan, – genom att iakttaga en mängd småaktiga föreskrifter om kyrkokärl och kyrkoskrudar – ett slags kyrklig toilett, som var den egentl. qvintessencen af Joh: III:s theologiska vishet.|94| Hans karakter. Uppfödd i lutherska – fick i Engld smak för den reformerta – genom Kath. Jag för den katholska – sedan liturgin – grekiska – llutherska. – – Liturgin infördes i hela riket, utom hertig Karls furstendöme Södermanland. Hitelvsvårtytt – Längre an Kon. Johan vidhöll med original: med ett slags fanatism detta småaktiga trassel, som skulle återbana vägen för katholicismen, men endast lyckades att göra den mera förhatlig. Personlig misshandling – stundom af kon:skonungens högst egenhändiga handafsättning, forfol fängelsestraff och alla möjliga förföljelser väntade dem, hkahvilka motsatte sig dessa den fåfänge despotens föreskrifter. Possevinus 16 Maj 1578. 1) godsen – 2) nattvarden 3) svenska – 4) giftermål Allt var förgäfves: mot liturgin uppvexte en allt starkare storm hos det motspänstiga presterskapet. – Om Ericus Erici och hans samtida, bisk. i Reval Kristian Agricola, är berättas, att de med mycket nit sökte införa liturgin i deras stift. Man har icke något skäl att hos dem misstänka en böjelse till affall från luth.lutherska läran. Men väl visade E. E. samma hierarkiska tendenser, som hkahvilka långt in i lutherdomens tider varit likasom ett en ärftlig tradition hos Fds fordom mäktige biskopar,. en makt, tradition hkenhvilken de haft svårt att någonsins alldeles förgäta. – Lördagen 1554. Liqvoristerne 1664.original: 1664 E. E. fann sin kyrka i största förvirring. – kastade svigtande mellan de gamla kath.katholska minnena, den ännu blott halft förstådda, icke fullt rotade luth.lutherska läran – och slutligen det nya liturgiska oväsendet, som ville vara både det ena och det andra, men derigenom blef intetdera och lemnade folket i ovisshet om hvad det egentl. borde tro. – Det vill synas, som skulle den nye biskopen sökt att bringa ordning|95| och reda i detta kaos. Det blef förgäfves. Nya anledningar till förvirring Han säges ha öfvsatt Johan III:s mess tillkommo beständigt. Johan III fick samvetsqval öfver den s. k. apostoliska successionen (förkl.). Han vände sig först till påfvenoriginal: påfven. och skickade till Rom, för att föreslå ett slags återförening med rom. kyrkan. Påfven misstog sig om Sverige, han trodde det vara en mogen frukt, som han endast behöfde plocka, och afslog alla förlikningsförsök på andra vilkor, än att kung Johan och hans rike öppet skulle återgå till katholska läran. Detta fann Kon Johan vara omöjligt; men emedan han ansåg sig vara en grundligare theolog än Luther och inbillade sig att han inrättat sin nya kyrkoordning enligt kyrkofädernes föreskrifter, fick han i sitt hufvud att hans kyrka borde kunna förenas med den grekiska k.kyrkan, hkenhvilken ju också var inrättad enligt kyrkofäderne. Han lät derföre biskop Erik i Åbo öfversätta till grekiskan sinsvårläst p.g.a. strykning den nya messboken (Röda boken) och hade mellan åren 1584–87 för afsigt att skicka biskop Erik, jemte kyrkoh.kyrkoherden Thomas Larsson i Åbo, till patriarken i Konstant:pel, för att tillvägabringa en union mellan de båda kyrkorna, då Johan III således skulle vinna den odödliga ära, som så många påfvar och konungar före honom eftersträfvat, neml. att hafva återförenat den splittrade Xnakristna kyrkan till en ny enhet. Dertill begärde han äfven tyske theologers biträde,. – mMen Joh. III upp var mera den man, som uppgjorde planer, än den som var i stånd att utföra dem; han ledsnade slutligen vid hela saken. sid. 974. Karakter.original: Karakter original: Omsider Omsider tröttnade kung Johan sjelf vid allt detta fruktlösa bråk – hans energiska, ädla kath.katholska gemål, Catharina Jag., sof längesedan i grafven – han sjelf blef vankelmodig – och på dödssängen förlät han de prester, som motsatt sig liturgin, bedj anbefallande dem att handla så, som de trodde sig kunna ansvara för Gud och öfverheten. – Katharina † 1583. – Possevinus: prins Gustaf.

4 När nu Johan III dog och hans son, den bigott katholske Sigismund, uppsteg på Sveriges thron, blef detta signalen till ett kyrkligt uppror, som föregick det politiska. (sid. 97)

|96|

Liturgin.

5 Reformationen under 16:de sekl. Juusten

6 Drottning Katharinas biktfader. – Fängelsetiden i Åbo. – Hon biträddes af kardinalen Hessius. – Johan dolde först. – Redan 1569 tog han klostren under sitt beskydd och ville införa helga lekamens festen. Presterna nekade.

7 Jesuiterorden. Förberedelser: Liqvorister 1564. Lördagen 1554.

8 – Erkebiskopen Laur. Petri. – Hans kyrkoordning af 1572. – (Erkände »att mycket saknades»konsekvensändrat/normaliserat.) † 1573.

9 Liten 1574: Skrifter mot Luther. – Skola i Rom.

10 Möte i Sthm: »huru man borde återgå till den första Xnakristna kyrkan och kyrkofäderne.»konsekvensändrat/normaliserat

11 Laur. Petri Gothus 1574.

12 Kloster Lasse: Laur. Nicolai, Norman, jesuit Herbest, Fecht. Alla tre en liturgi:

13 1575 granskades liturgin i Sthm, – antogs med förbehåll att inga vidskepelser l.eller missbruk.

14 Året derpå trycktes liturgin, men förändrad, på latin och svenska: röda boken.

15 Luthers katekes afskaffades – påfviska läroböcker.

16 Först borttogos ur psalmerna alla uttryck mot påfven. – sedan infördes förböner för honom.

17 Barn: kyrkosång. – Klostren. – Helgonskrin – Reseunderstöd – gäll. – Tionden kunde vägras. Biskop i Lkpg lydbiskop. – Upsala theologer fördrifna – prester adelsmän. – Kyrkoh. Printz (Putt) – Biskopen i Wexiö Björnram.

18 Hertig Karl – motstånd. – Angermannus: rektor i Sthm – kyrkoh.kyrkoherde i Öregrund – Saltvik. Hans förmaning.

19 Pontus De la G. skickad till Rom. 1) adelns gods; 2) nattvarden; 3) sv.svensk gudstjenst; 4) presternes giftermål.

20 Jesuiten Possevinus: Johan gaf med sig. Blef katholik 16 Maj 1578 – i all evighet – första messan.

21 De fyra punkterna – Adeln – prester

|97|

22 fr. sid. 95. Sjuttio års arbete, 70 års strider för reformationen syntes förgäfves. Folket var uttröttadt af religionsstriderna, liturgin och dess anhängare hade, genom deras vankelmod, deras kryperi för makten, intet anseende. I spetsen för de missnöjde ställde sig hertig Karl och förmådde rådet att skallasammankalla ett riksmöte. Detta s:träddesammanträdde, oaktadt Sigismds förbud d. 25 Febr. 1593 i Upsala och i hertigens närvaro. Bland Fds prester voro biskop Erik med sin domprost samt kyrkoh.kyrkoherde och skolrektor i Åbo närvarande. Till ordför. valdes Nicolaus Bottniensis, domprost i Upsala. Den 3 Mars begynte de vigtiga förhandlingarne vid Upsala möte. Den 5:te svuro alla att intill sin sista andedrägt förblifva vid den Augsburgiska bekännelsen af 1530, hkenhvilken härefter upphöjdes till en af sv.svenska och f.finska kyrkans symboliska böcker, ordför. »Nu är Sv. blifvet en man, och alla hafva vi en enda Gud.» Liturgins försvarare sutto stumma och skrämda, – fingo en stark skrapa – föllo till bönboken och föreburo allehanda ursäkter. – Biskop Peder i Lkpg förebar okunnighet, tvång och förmäns ex. – En annan prestman, som förskaffat sig ett fett pastorat i Vgöthland, svarade på frågan hvad han tyckte om lithurgin, endast: »jagkonsekvensändrat/normaliserat gifver – och då frågan upprepades, svarade han: jag gifver henne fanen.» – »Skallkonsekvensändrat/normaliserat du så gifva bort din matmoder, som i så många år rundeligen födt dig!?» – frågade ordföranden. – Värdigare svarade biskop Erik i Åbo, att han »trott liturgin öfverensstämma med den luth.lutherska läran.» Han fick ock behålla sitt embete, under det att en del af liturgins anhängare flyttades till sämre lägenheter; blott en prest, mäster Petrus i vid Sthms storkyrka, afsattes. Alla andra fingo en varning och derpå förlåtelse. Liturgin afskaffades – den påfviska vidskepelsen bortrensades så långt man vågade för folkets fördomar. Längst striddes om besvärjelsen vid döpelseformuläret: »Vik härifrån, du orene ande!» – Hertig K. ville hafva äfven denna bort, men den vidhölls, »till åtskillnad från Kalvinisterne». – Hertigen ansågs neml. vara Kalvins lära i hemlighet tillgifven.|98| Då uppträdde biskop Erik jemte bisk. i Vesterås och yrkade djerft, att Kalvinister och Zvinglianer borde nämnas bland de kättare, som sv.svenska kyrkan fördömde. Förslaget väckte skarpt motstånd, – ordför. Nic. Both.svårtytt afsade sig ordförandeskapet – många reste bort i vredesmod – hertigen sjelf skummade af vrede, men beslutet gick igenom och kostade sedan biskop E. bittra förföljelser, från när Carl IX kom till makten. – Den 19 Mars år 1593 blef Upsala mötes beslut uppläst och godkändt. Sigismds förbud aktades intet. Urskriften forva Beslutet blef sedermera upptaget bland Sveriges rikes grundlagar. Urskriften blef sedermera af Carl XI vid jubelfesten 1693 inlagdt uti ett skrin af silfver – ett protest. helgonskrin. Efteråt underskrefs beslutet af riketsoriginal: riket samtliga presterskap. Biskop E., som varit ansedd för en af liturgins förkämpar, var nu så nitisk för Upsala mötes beslut, att det befinnas vara underskrifvet af ej mindre än 250 f.finska prester.

23 Detta Upsala mötes beslut af d. 19 Mars 1593, som förklarade lutherska läran för statsreligion, luth.lutherska kyrkan för statskyrka i Sv. och Fd., var reformationens fullbordan och i Sv. och Fd. och insegel i dessa länder. Fulla 70 år hade denna stora trosförändring behöft för att kämpa sig fram till målet. Historien lär oss att msklghetensmensklighetens högsta goda, ja hvarje fotsbredd af dess heligaste rättigheter, vunnits endast genom långa, hårdnackade, ofta blodiga fejder, mödor och ansträngningar. Så har det varit med folkens politiska frihet – icke minst här i norden, der dock denna frihet varit ett urgammalt fädernearf, rotad i lag och sed sedan urminnes tider. Huru många revolutioner, huru mycket blod, huru mycken nöd har det icke kostat, innan dessa folk uppnått den lugna, lyckliga ståndpunkt af fri utveckling, på hkenhvilken de nu befinna sig! Och man skulle mycket misstaga sig, om man tror att folkens andliga frihet – tankefriheten, samvetsfriheten, sådan den hkenhvilken var reformationens storm, verldshistoriska lifsprincip, har kostat mindre strid, mindre möda, mindre omstörtningar, än den politiska friheten.

|99|

24 RepetitionJuusten. Ericus Erici Johan III – liturgin. Katholik 1578 Uppsala möte. Reformationen Dess princip.

25 Vi ha sett, huru denna tanke förbereddes och grundlades genom sjelfva öfvermåttet af kath.katholska kyrkans despotiska, ljusskygga herravälde öfver folkens samveten – genom kättarebålen, inqvisitionens aflaten, schismen, Hussitkrigen, bannlysningarna, i förening med denna kyrkas yttre förfall, hersklystnad, girighet, sedeslöshet och oförnuftiga motstånd mot alla reformer. Vi ha vidare sett huru denna reformation, denna samvetsfrihet infördes här i norden af Gustaf Wasa, men hufvudsakl. af politiska, för motiver, för att upphöja konungamakten på ruinerna af den dittills öfvermäktiga kyrkan – huru reformationen blef en maktförändring, innan den blef en trosförändring. Gustaf I, ehuru uppriktig han annars var i sin lutherska tro, var så långt ifrån att iuti den igenkänna tankens frihet, att han fastmer undertryckte denna frihet på ett sätt, som förefaller efterverlden i hög grad despotiskt, men som for af dessa tider framstad. betraktades med andra, undergifnare ögon. kath.katholska kyrkan var icke enväldigare på sitt håll, än Gustaf Wasa på sitt. Den sammansmältning han åsyftade mellan stat och kyrka blef icke och kunde icke blifva annat än yttre tvång, ty der saknades frihet för båda, och frihetens vilkor, upplysning för båda. Kyrkan gick ur denna strid fatsvårläst p.g.a. strykning plundrad, fattig och vanmäktig, mor och i st.stället för ljus, föll mörker öfver landet – ett djupt mörker, i hkethvilket sedan despoten Erik XIV och despoten Johan III utförde sina egenmäktiga, blodiga dåd. Med en så stor och herrlig ljusblixt som reformationen, skulle man ha väntat i 16:de seklet ett tidehvarf af öfverraskande ljus, klarhet, frihet, lycka. Och ljus fanns visserligen, men i ganska brutna strålar, kämpande mot ett svart mörker. Luth. Jesuiterne – Galilei – Philip II. Vi ha sett, huru den f.finska kyrkan under dessa tider låg i förvirring och vanmakt, sliten emellan fientliga läror, som fördömde hvarandra, hängadende på engång vid gamla föreställningar och på samma gång famlande efter nya – kastad mellan tvifvel på tvifvel, maktbud efter maktbud, och utan säker ankargrund, derest icke Agricolas välsignelsebringande hand hade skänkt henne urkällan till ljuset – N. T. på finska.

|100|

26 Denna grund var den enda varaktiga. Det var på den reformationen byggdes,. iI Fd, der kath.katholska kyrkan – oaktadt sin universela ställning – stått i förbund med nationalitenten, behofde kunde hon öfver besegras endast genom att öfverbjudas i det som utgjort hennes styrka; och det skedde, när finskan blef bibelspråk, kyrkospråk, – blef i folkets mening Guds eget språk. Detta innebar tillika för Ff.Finnarne tankefrihet (tankeform) och en steg till tillika en myndighetsförklaring – hkethvilket icke till samma grad var fallet i Sv., der folket af ålder varit politiskt myndigt. Derföre mötte reformat. i Fd blott ett passivt motstånd, som efterhand bröts utan yttre stormar, medan Sv. skakades af det ena upproret efter det andra. Under det att således den nya läran här arbetade sig inåt och fattade småningom rot genom biskoparne Agricola, Juusten och E. Erici, krusades tidens böljor på ytan af striderna om kyrkoordningen – längre än till ytan gick icke Johan III:s småaktiga liturgi. Men den liturgin anställde likväl tillräcklig oreda, den fann ännu stöd hos alltför många kath.katholska hågkomster, för att ej förvirra och uppehålla reform:s slutliga genomförande i dess yttre former. Detta skedde ändtligen genom Upsala mötes beslut år 1593 och är orsaken hvarföre detta årtal bildar en gränspunkt i vår historia. – Reformationens arbete och strider uti det inre voro icke slut dermed; de äro icke ingalunda ens i våra dagar fullt afslutade. Vi skola framdeles se, huru luth.lutherska kyrkan i en senare tid stelnade i sina former ända till orörlighet och blef nära nog lika fientlig mot sin egen princip, tanke- och samvetsfriheten, som kath.katholska kyrkan var det på sin tid. Ja, samma princip strider ännu i dag, inför våra ögon, om tanke- och samvetsfriheten. För dess starka ande har nyss i våra dagar konventikelplakat fallit, som var ett lutherskt band på mskorsmenniskors samvetenoriginal: samvetena. FörsSamma ande har skakat de trånga murar, med hkahvilka i en senare tid C. XI omgärdat den sv.svenska och f.finska statskyrkan. Samma starka ande skall måhända snart afkasta sina öfriga bojor – skall betrygga religionsfriheten – skall göra den Xligakristliga osssvårläst p.g.a. strykning bekännelsen, icke till ett band, pålagdt under lagens hot, lagens tvång, utan till samvetets och den fria öfvertygelsens ensak med Gud.