Fjortonde Föreläsningen. 1/4 63

|94||424|

Fjortonde Föreläsningen. 1/4 63.

1 I denna hierarkiska anda ordnade Benedikt den f.finska kyrkan med kraftfull hand. Under hans tid infördes biskopsvisitationerna. (Deras betydelse). Benedikt sjelf visiterade Tavastland, och erkebiskopen i Upsala Petrus Philippi visiterade år 1335 det finska stiftet. Vid Åbo domkyrka inrättades två nya kanonikater, hvarigenom domherrarnes antal ökades från 4 till 6. Man ser att hierarkin rotfäste sig. Den sörjde ock för att uppama sitt skötebarn Dominikanerorden och i allmhtallmänhet klosterväsendet. Dominikanerklostret i Åbo erhöll vid denna tid sin förste prior och riktades med betydliga donationer. År 1331 finner man den förste priorn, Johannes Laurentii, omtalad. (Chron. 238). Men detta skötebarn begynte göra sin moder kyrkan bekymmer. Benedikt XII, Avignon, 27Juni 1340: ang. Henr. Hartmanni i Sääksmäki klagan öfver Dominikanernes portativa altaren. Afsky. Påfven befaller Ups. höra vittnen – bannlysa, förbjuda. Chron. 228. Vid samma tid byggdes en stor mängd kyrkor i landet och pryddes, efter tidens sed, med altaren och helgonabilder sid. 93. Man har ett testamente af Ascer, kyrkoherde i Sagu, af år 1335, hvari bl. a. säges, att medan landskyrkorna i Fd voro »värdigt uppförda och prydda», befann sig ännu Åbo domkyrka »likasom öde och ögonskenligen till det mesta förfallen», hvarföre Ascer, på biskopens och domkapitlets inrådan, testamenterade till domkyrkan, till vin och vax samt till en årlig messa (?) sin enskilda Korpalö i Sagu jemte annan egendom. – Detta exempel följdes af flera. Biskopen sjelf förärade kyrkan flera dels ärfda, dels köpta gods. – (Presters privategendom). Domkyrkan, som hkenhvilken således i 187 år baurit svåra spår af ryska härjningen 1318, återfick småningom ett värdigare utseende. Bi – Med den hierarkiska makten följde nödvändigt äfven den hierark. ståten, och denna ståt kostade penningar. Derföre ser man biskop Benedikt utomordentligt nitisk att betrygga och föröka kyrkans inkomster. Under hans tid infördes tionden. (sid. 97) Af kon. Magnus utverkade han Benedikt år 1327 icke blott ett skyddsbref, hvari biskopen och domkyrkan försäkras om ett oförkränkt bibehållande af alla dess förut förlänade fri- och rättigheter, utan samt landets invånare förmanas att »för deras själars salighet», antingen årligen utgöra tionde till biskopen, kyrkorna och församlingarnes presterskap tionde, »som Gud sjelf förbehållit sig till tecken af sitt allmänna herradöme»,|95||425| eller också att derom med vederbörande ingå föreningar. – Man ser huru kyrkan här talar som Guds ståthållare; äfven tionden framställes såsom en af Gud sjelf, och till hans ära, inrättad pålaga; huru tTill stöd för denna pålaga åberopas både gamla och nya testamentet. I bref från kon. Magnus af år 1335 till invånarne i Salo och Kemi i Ö:botten, for åberopas hur »Gud kallat folket till sin helga tro, »som I annammat hafven och derefter vederkännens allsmäktig Gud i allting och besynnerligen i eder tionde gärd». Det heter att »Gud sig sjelfvom besynnerligen tillskickat och tillegnat» denna tionde, ga »till allmänneligt herredoms tecken, att Han är en allmännelig herre och konung öfver allting».

2 Ett folk, ovant vid all slags beskattning, behöfde visserligen på detta sätt öfvertygas om tiondens gudomliga ursprung (Skattskyldighet = ofrihet = Guds undersåter). Man ser att kyrkan i början haft mycket trassel med dessa inkomstfrågor. Biskoparne uppsatte de kungl. förordningarna – kon. Magnus var den nitiska handen, som skref under, och hans kungabref åberopades långt efter af följande biskopar. Man finner af dessa bref, huru tionden infördes i dekreterades för Savolaks 13320, men kunde först 1330 införas – Sylloge. i Karelen 1329 i norra Ö:botten 1335,. (Årtalet för dess införande i öfriga delar af landet är icke bekant.) Det skedde icke utan hårdnackadt motstånd, och det mest hårdnackade motstånd synes tionden ha mött uti gjorde Tavastlanderne. År 1327 blef Hauho sockenbannlyst för sin vägran att erlägga tionden belagd med interdikt; – år 1340 blef belades Sääksmäki bannlyst med lika straff för samma svåra förbrytelse, och år 1349 bannlystes omtalas Nylänningarne såsom någon tid förut hotade, för samma motsträfvighet, med alla graderna af kyrkans vrede: suspension, interdikt och bannlysning. Chronic. 235, 265.

3 Man finner af dessa bref konungabrefven huru tionden efterhand infördes i landets olika delar,. I egentl. Fd och på Åland, tyc såsom de tidigast kristna provinserna, tyckes tionden ha småningom införts utan synnerligt motstånd. 1335 ålades Ålänningarne i ans.anseende till den omätliga tunga, som Ålands kyrkoherdar nödgades bära för gästning, att erlägga till kyrkan äfven hvar tionde skjäl. Värre var det i landets öfriga delar., huru den der tionden mötte i början ett hårdnackadt motstånd och mycken gensträfvighet,. och huru, kyrk dDeri icke konungamaktens påbud voro nog verksama, grep kyrkan till de strängaste medel för att utkräfva sin rätt.|96||426| Anathema: stora bann: ej embete – ej krig – utkastas ∣ ej ed – borgerl. död – förb. i stad och land – hus och hem – hans afföda hans frukt på jorden – ingen XtenKristen helsa – mottaga – ingen prest messa – skamfläck – ej vigd jord – Högtidligt afkunnas – 12 pr.svårtytt Släcktes ljusen – Interdikt: Alla kyrkor slötos
reklikerna doldes
helgonen omhöljdes
klockorna upphörde
Inga sakramenter
Dop, vigsel, begrafn.begrafning
Gudstjenst
Land och folk af Gud öfvergifna.

4 De mest hårdnackade voro, i detta som i annat, Tavastlands invånare. De lågo i långvarig tvist med biskopen om det s. k. fjerde skinnet, som biskop Ragvald efterskänkt i anseende till landets armod efter det sednaste ryska infallet. Biskop Benedikt var likväl icke den man, som gaf efter för lekmän i kyrkliga frågor. Man har ett kungabref af 1329, som utdömer 4:de skinnet, men det tyckes ej ha blifvit åtlydt, ty år 1335 dömer Upsala erkebiskop, vid sin visitation i Åbo, att alla 4 skinnen och all annan tionde skulle ovägerligen utbetalas. – På Af samma orsak lågo pastorerne i tvist med sina församlingar. År 1334 utfärdade kon. Magnus och biskop Benedikt en förordning om pastorstionden, »för att bilägga den långvariga tvist, som icke utan stor själavåda ägt rum mellan pastorerne och allmogen i Tavastland». – Omkring år 1327 belades Hauho socken med interdikt för gensträfvighet i tiondens erläggande. År 1340 klagade dåvar. pastor i Sääksmäki, Henrik Hartmanni, huru någre af hans sockneboer »vägrat erlägga tionde af deras jordägor, »vingårdar», trädgårdar, qvarnar, ängar och andra tillhörigheter, föregifvande huru att ingen ännu erlagt någon tionde af sådant». Påfven hotade och förmanade, men Sääksmäkiboerne voro oförbätterlige, och när ingenting annat halp, belades Onkala, Ritvala och Woipala gårdar med interdikt bannlysning – men t. o. m. detta medel tyckes länge ha strandat mot Tavasternes envishet, ty de dömdes ytterligare att böta 3 mark silfver för hvarje 7 veckor, de varit bannlyste. – För Savolaks, Karelen och Norra Öbotten (Salo och Kemi) utfärdade kon. Magnus år 1329 tre särskilda förordningar, som äro de äldsta tiondepåbud i Fd. Trassel tyckes äfven här ha uppstått, ty något senare finner man, att föreningar ingåtts om tiondens erläggande. Till Karelen – d. v. s. Wiborgs slottslän – räknades då äfven Nyland. Der tyckes en svår fejd ha uppkommit om Matskottet, hkenhvilken pålaga erlades utom tionden. Man finner|97||427| omtaladt, huru en del Nylänningar vägrat erlägga Matskott och derföre blifvit näpste med alla tre graderna af kyrkans straff: suspension, bannlysning,original: bannlysning interdiktoriginal: interdikt,.

5 Knappt hade således de politiska fejderna afsl upphört eller att härja landet Fd, innan strider af helt annan art söndrade landet. Ff.Finnarne Kattare Ett motstånd, mindre blodigt, men icke mindre hårdnackadt än det förra, uppstod emot den nya tron. Kath.Katholska kyrkanoriginal: Kyrkan trädde här fram med sin skuggsida, men man får icke glömma, att hon befann sig i sitt organisationsarbete, – hon trodde sig böra herrska öfver det gällde för henne mer än visthus och penningpungar, för det gällde att kunna herrska öfver samveten. Bland ett okunnigt, ännu i hjertat hedniskt folk var detta ansågs var det till en viss grad nödvändigt att pålägga yttre band, – kyrkan uppträdde derför som en yttre herrskarinna med patriarkalisk myndighet, innan hon blef nog stark att herrska genom öfvertygelsens makt; – men sedan hon kommit så långt, sedan xdomenkristendomen blifvit en verklig tros- och samvetsfråga, sedan dess har den hierarkiska qvarlefva, som ännu är känd under namn af tionde, åstadkommit en skadlig förvexling af andliga och verldsliga saker och mer än mycket annat bidragit att rubba kyrkans sanna grundvalar. Tionden pålades först af Carl den store enl. Mose lag. Tionde skulle erläggas af all landets säd, af all jordens frukt, af djuren på marken, fiskarna i vattnet, fåglarna i luften, d. v. s. af jordbruk, boskapsskötsel, fiske, jagt och all annan näring. Den som icke före midfastosöndagen erlagt sin tionde, skulle påföljande påskdag utestängas från Herrans nattvard, och derest han med döden afginge, skulle honom vägras kristlig begrafning, tilldess att slägtingarne erlagt hans skuld och försonat kyrkan med skadestånd. Strh. Vsvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande: 287

6 Till hierarkins starka tillvext i Fd under biskop Benedikt hörde äfven afgifter, uppburna för påfvens räkning under olika titlar. – Peterspenningen infördes i Sv. på kyrkomötet i Linköping 1152 »till tecken af sv.svenska kyrkans förbindelse med Xhetenskristenhetens gemensama moder, den romerska kyrkan»,. och »sSåsom vittnesbörd af de sv.svenska XnasKristnas vördnad för Xhetenskristenhetens gemensama skyddshelgon, den helige Petrus, skulle, till erhållande af hans förböner i himmelen för land och folk, honom till ära gifvas alla år en penning af hvarje gård.» – Denna penning tyckes ännu icke ha varit regelbundet införd i Fd; men i stället uppburos andra afgifter, äfven under namn af tionde, till påfliga stolen. Från År 1328 finnes ett i påfl.påfliga räkenskaperna antecknadt, att finske dominikanermunken|98||428| Goshalcus (Gottschalk) inbetalat för Fd 86 mark silfver i tionde från Fd för ett år, men 440 mark, som utgjorde tributen för fem föregående år, hade blifvit bortröfvad af de otrogne. Vidare 20 mk af lediga pastorater och 100 mk af presterskapet i Fd. Temligen oväntadt tillägges: »biskopen af Fd har ingenting gifvit, undskyllande sig med fattigdom».

7 Det stora nit, hvarmed b. Benedikt förökade f.finska kyrkans makt och anseende, synes ha gifvit honom i tidehvarfets – åtminstone kyrkans ögon – ett sk rykte om helighet. Det berättas, honom till stor ära, att den heliga Birgittas födelse blifvit honom uppenbarad samma natt hon föddes. – B. Benedikt afled annan dag pingst år 1339 (?) och begrofs vid högaltaret i Åbo domkyrka,svårtytt invid det hvilorum, som sedan intogs af hans efterträdare den helige Henning.

8 Benedikts styrelsetid utmärktes för öfrigt af tvenne vigtiga borgerliga reformer. – När Sv. och Nor. konung Magnus Erikson år 1335, då 20 år gammal, red sin eriksgata, förklarade han »till Guds och jungfru Marias ära samt till ro för sin faders och farbroders själar», att ingen af Xnakristna föräldrar född hädanefter skulle vara eller heta träl. Liffland: »adelns himmelrike, presternes paradis, utlänningarnes guldgrufva och det arma, förtryckta folkets helvete.» – Den andra vigtiga reformen var, att Fd vid denna tid omkr. år 1324 fick sin första lagman, som öfvertog således den första la organiserade la lagskipninge i landet.

9 Magnus Smeks regering var ingen lycklig period för Sv:s rike, men för Fd visade denne konung en välvilja och en omtanke, som förtjena att bevaras i tacksamt minne. Han var, som vi sett, en kyrkans beskyddare, men tillika (hvad D. kallar) en folkelig konung, som sökte att upphjelpa landets odling och invånarnes betryck. Alla nyodlingar skulle i 4 år vara skattefria. Skogar och öÖdemarker och sådana trakter, der skogseld härjat, skulle tillhöra dem som ville uppodla dem. Ofrälse hemman skulle ej förlora sin natur, om de afträddes åt frälsemän. Genom presters och munkars tillhjelp blefvo nyttiga vexter införda: det var vid denna tid man först begynte i Fd odla lin, hampa, humle och andra kökskryddor. Skogarne minskades, åkerfälten tillvexte, spannmål föll uti pris, men skinnvaror stego, hkethvilket innebär, att vilddjuren lemnade plats åt mskanmenniskan. Der visade sig i landet en vexande odling, som|99||429| bebådade ett snabbt framskridande, och Fds naturliga hjelpkällor skulle redan då hafva bragt södra och vestra delen af landet till välstånd, derest icke de förhärjande krigen ständigt ånyo hade förstört hämmat och för långa tider fördröjt framskridandet.