Sjunde Föreläsningen. 15/10 63

|61||525|

Sjunde Föreläsningen. 15/10 63.

1 Kalmare union – denna »händelse, hkenhvilken ser ut som en tanke»konsekvensändrat/normaliserat – uppstod af orsaker, som ej voro Fför Fd främmande. orsaker Albrecht af Mburg mottog Sveriges rike med andra begrepp om folkfrihet, än de som af ålder varit både sed och lag uti norden. Lättsinnige, öfvermodige, tilläto sig konungen och hans tyska fogdar allehanda öfvervåld som retade folket, och samme herrar som inkallat satt Albrecht på thronen, tvungo honom nu att till dem afträda största delen af hans makt. Nu hade tillika Digerdöden samlat ofantliga rikedomar på några få händer som öfverlefde den stora ödeläggelsen, – och så inträffade att riksdrotset Bo Jonsson Grip med kungliga rättigheter innehade hela Fd och större delen af Sverige. När denne mäktige man dog år 1386, ville kon. Albrecht begagna tillfället att återtaga en del af kronans bortskänkta gods och fästen, och denna redu i sig sjelf rättmätiga reduktion gaf herrarne de missnöjde herrarne – särdeles verkställarne af Bo Jonssons testamente – anledning att åter flytta rikets krona på annat hufvud. Konung Den från Sv. fördrifne Håkan – Magnus Smeks son – hade aflidit som konung af Norige år 1380 och efterlemnat sin Noriges krona åt sin unga son Olof och sin gemål Margaretha, dotter till danske konungen Waldemar Atterdag. Sedan nu kon. Waldemar dött år 1375 och den unge kon. Olof 1387, blef Margaretha regentinna i Danmark och drottning i Norige, hvarefter hon samma år mottog af herrarne anbudet äfven af Sveriges krona. Denna vann hon genom att besegra kon. Albrecht i slaget vid Falköping år 1389 – men Albrecht, ehuru fången, fick understöd utaf hansestäderna och ett parti i riket, och ännu förflöto sju år under blodiga inbördes fejder både i Sv. och Finland, innan lungnet i någon mån återställdes,|62||526| derigenom att Margarethas systerdotters son, Erik af Pommern d. 11 Juli 1396 valdes af sv.svenska rådet till konung. Året derpå blef han krönt uti Kalmar, och här ingicks på Margarethas dag d. 20 Juli 1397 den union, som för framtiden skulle förbinda Nordens tre riken under en spira. Vilkoren voro: evärdelig fred och endrägt emellan rikena, som gemensam konung, gemensama k konungaval och gemensamt försvar; men för öfrigt skulle hvarje rike styras efter dess egna lagar. Denna korta och ofullständiga, af 17 herrar undertecknade föreningsakt förblef länge så godt som okänd för största delen af riket och bär alla spår af en tillfällig kombination l.eller hvad man i en senare tid kallat konjeunktur politik. Men om den verkliga betydelsen af en skandinavisk union sålunda låg utom deras synkrets, som stiftade Kalmare union, så låg dock den halfklara tanken gömd deri – hkethvilket bevisas deraf, att unionen konstituerade sig – alldeles som den skandinav. alliansen i våra dagar – till ett försvarsförbund emot Tyskland. – Att åter Fds politiska intressen deri hade en ganska ringa del, bevisas deraf, att ett försvarsförbund emot Rd icke ens mesvårläst p.g.a. överskrivningsom en aning ingick då i unionsherrarnes planer. Stiftarinnan af denna union, den mäktiga Margaretha är samma M., som omtalas i den bekanta barnvisan Rida ranka, hkenhvilken diktades i Sv. när kon. Håkan var barn.

2 Innan vi gå vidare, och för att fatta Kalmare unions betydelse för Fd, blir det nödigt att närmare göra oss redo för den inre ställningen uti vårt land vid slutet af 14:de seklet.

3 sid. 76. 88. Vår första blick möter dervid den finska kyrkan, stadd i dess organisationsarbete, – först för att trygga och ordna dess egen ställning – dernäst för att organisera det första kristna samhället i Fd. Kristendomens nya och stora lifsprincip genomträngde i sjelfva verket så djupt mäktigt, både i ytan och väsendet,|63||527| alla den tidens lifsyttringar utaf den finska folkarbetenden, att kyrkan, såsom dess bärare och målsman, måste genom tidens egen makt – och oberoende af det ena eller det andra hierarkiska syftet – tränga sig främst i förgrunden och omsluta, omgestalta, ordna allt.

4 Till en början måste kyrkan kämpa för lif och seger i förbund med den verdsliga makten. Ett svärd nedstöttes uti den blodiga marken, och de besegrade knäböjde inför dess fäste, som bildade ett kors. Kyrkan uppträdde derföre i Fd på engång som statens skyddsling och jemnlike – mellan dessa bBåda makterna behöfde hvarandra, och under de tre förste öfverherdarne i Fd förenades båda af den gemensama faran, gemens.gemensama striden. När båda höllo på att duka under i kampen, och den verldsliga maktens arm syntes domnad, reste tog kyrkan de fallande tyglarna i sin hand. xdomenkristendomen sjelf är den oförstörbaraste idé, som någonsin uppträdt i verldshistorien, och särskildt utmärker sig den romersk-katholska kyrkan genom en utomordentlig seghet. Viss således att icke falla, när allt föll omkring henne, uppträdde den romerska hierarkin fullfjädrad med biskop Thomas i Fd och stödde sig på hela s icke blott på Rom, utan på hela sitt tidehvarfs anda. Men i Fd hade om hierarkin stött på lika sega element var seg, så hade hon i finska hedendomen stött på ett motst en lika seg motståndare. Biskop Thomas’ djerfva planer misslyckades, innan han ännu hunnit rotfästa, långt mindre ordna sitt verk, och för att icke förlorade allt, kastade sig sökte hans närmaste efterträdare – mindre djerfva och mindre snillrika än han – ånyo sitt stöd hos den verldsliga makten. Biskop Bero l.eller Björn (t. 1258) köpte understödet af Birger Jarls korståg för priset af den skatt han och företrädare dittills uppburit i Fd och hkenhvilken nu afträddes åt konungen. Detta medgifvande innebar redan ett underordnande af kyrkan under konungamakten, och än tydligare|64||528| visar sig detta beroende deri, att konungarne åtaf Sverige tre gånger å rad utnämnde sina kanslerer och gunstlingar till biskopar i Fd, neml., utom Bero, Ragvald I (t. 1266) och Catillus l.eller Kettil (t. 1286). Men detta skedde i uppenbar strid mot investituren, som nyss förut – på kyrkomötet i Skenninge år 1248 – hade blifvit lag äfven i Sveriges rike och innebar, att ingen prest fingeck emottaga sitt embete af lekmän, hvarföre konungarne visserligen ägde stadfästa biskoparne i deras egenskap af verldslige läntagare, men deras embetet skulle de mottaga af påfven såsom deras ende andlige öfverherre – och denna lag ansågs så vigtig, att påfvarne derom lågo i den häftigaste fejd med Europas mäktigaste regenter. Aldrig hade heller Roms nya anspråk på herraväldet öfver verlden stått närmare sitt förverkligande, än just uti detta tidehvarf, när den mäktige kejsar Fredrik II af Hohenstauffiska huset just hade störtats från höjden af sittn makt och sett kejsarekronan falla ifrån sitt hufvud, till följd af samma strid om den andliga eller den verdsliga maktens öfvervälde. Satsen att »all jordisk makt var insatt af Gud genom hans ståthållare» hade just på vid denna tid blifvit tillämpad icke blott på andliga embeten, utan t. o. m. på konunga- och kejsarekronor – så att man sett t. ex. mottag konung Magnus af Norige år 1174 mottaga sitt rike såsom län af pa »St Olof» – och konung Johan i England likaledes sitt land såsom län under påfven. – De andlige kunde ej stämmas för verldslig domstol – kyrkan allena kunde ärfva presternes egendom, och för att ej göra dessa genom oberoende af familjeförbindelser, skulle skärptes dert redan förut stadgade, men dittills föga efterlefda påbudet om celibatet.

|65||529|

5 Med sådana tendenser var det naturligt, att romerska kyrkan skulle med högsta missnöje se det beroende, hvari den f.finska kyrkan råkat under den verldsliga makten, till följd af tidernas trångmål. Man finner ser derföre huru hon kyrkan med en försigtighet, som kyrkans dess vådliga ställning i Fd gjorde nödvändig, steg för steg sökte återvinna sin förlorade sjelfständighet. Till en början skyndade biskop Ragvald att bereda sig nya tillgångar genom att påbjuda i Fd ett s. k. matskoth eller afgift, som från landet skulle utgå till kyrkornas, biskopens och presternas underhåll. Nästa steg var inrättandet af ett domkapittel i Räntämäki, der Fds biskopar då residerade, och detta kapittel inrättades under bisk. Kettil år 1276 på befallning af påfven Urban IV och med konungens samtycke. Följderna af denna inrättning, – hvars medlemar, de s. k. canonicispråk: latin l.eller kanikerne, domherrarne, skulle vara biskopens stöd och medhjelpare – visade sig ganska snart, i det att redan den näst derpå följande biskopen VIII. Johannes I (fr. 1286 till 1290) erhöll sitt embete genom s. k. kanoniskt val af det nyinrättade f.finska domkapitlet. – Än vigtigare blef detta domkapittel, då det, sistn.sistnämnde år 1290, när Johannes öfverflyttades till erkebiskopsstolen i Upsala, valde till Fds biskop IX. Magnus I, förut medlem af samma kapittel och den förste finne som beklädt biskopsembetet, ty han uppgifves ha varit född på Märtälä gård i Rusko kapell. Alla de första 8 voro utlänningar: 2 engelsmän och 6 svenskar.

6 Faktiskt likasom lagligt hade således den f.finska kyrkan, med stöd af sitt domkapittel, gjort sig uti sin öfverherdes person oberoende af den verdsliga makten, så att embetet icke vidare bortgafs af konungen, utan af domkapitlet, med pafv förbehåll af påfvens sanktion. – Tills denna var erhållen, kallades en biskop endast electusspråk: latin = utvald, och regeln var att han skulle personligen utverka sin stadfästelse hos påfven i Rom.

|66||530|

7 Men härvid stadnade icke romerska kyrkans anspråk i Fd. De syftade högre. De ville här, såsom öfverallt, taga sig ett förmynderskap öfver den verldsliga makten, och nästa steget dertill var flyttandet af biskopssätet från Räntämäki till Åbo, hvilket skedde år under bisk. Magnus I år 1300, då tillika den nya Åbo domkyrka högtidligen invigdes, efter att redan förut, åtminstone år 1291, ha varit begagnad till gudstjenst. – Ända Flyttningen kunde hade möjligen också det ändamål, att bereda biskopen och hans klerker en större beqvämlighet, men hufvud egentliga ändamålet var utan tvifvel att genom den andliga maktens förflyttande under Åbo slotts murar, likasom öfvervaka och dominera den der residerande höfdingen, hkenhvilken då redan up innehade värdigheten af ståthållare öfver Fd. prefectus Finlandiæ.språk: latin

8 Uppförandet af en stor och praktfull domkyrka, jemte det nyss förut inrättade dominikanerklostret i Åbo, innebar det syfte att stadga kyrkans anseende och genom yttre ståt och värdighet imponera på massorna. Från denna tid blef Åbo Fds hufvudstafd, mindre emedan det var den verldsliga maktens säte, än derföre att det var kyrkans.

9 Det bör anmärkas, att den f.finska kyrkan, ehuru den hon alltsedan biskop Thomas utnämning bildat ett eget stift, likväl ännu subordinerade under erkebiskopen i Upsala, som hade inseende öfver biskopsvalen, och anställde visitationer i Fd och ej sällan tog sig domsrätt emellan den f.finska biskopen och hans församlingar.

10 Från denna tid ser man emellertid f.finska kyrkan och dess öfverherdar med allt säkrare steg framskrida mot det fullkomliga oberoende och allenastyrande, som var dess slutliga mål i förhållande till den verldsliga makten.

|67||531|

11 Icke ens de förhärjande fejderna i början af 131800 talet, när sjelfva Åbo och dess nya kyrka tempel blefvo ett rof för fienden, förmådde numera göra återföra det förra beroendet. De X. Ragvald II, en född Ålänning, och förut kanik vid domkapitlet och biskop i Åbo från 1309 till 1321, – sjelf, likasom Magnus I, en mild och varsam man – lotsade sig försigtigt fram genom tidens bränningar och lemnade kyrkans härtills vunna makt oförminskad i arf åt de stolte hierarker, som efterträdde honom.

12 En sådan djerf och hersklysten prelat var biskop XI. Benedikt, som förut varit kanik i Upsala och styrde f.finska kyrkan från 1321 till 1339. Svensk till sin härkomst, synes han ha hitkommit med det beslut att godtgöra hvad hans saktmodige företrädare försummat och med ens lyfta hierarkin i Fd till spetsen af dess makt. »Ehuru – skrifver han till Ålänningarne – lekmän, de må vara aldrig så fromma, icke hafva sig tilldelad förmåga att bestämma öfver kyrkliga ärender, ty de måste lyda och hafva ingen makt att befalla, så älske vi likväl, att hellre genom mildhet, än genom stränghet tillhålla våra undersåter att göra det rätta.» – Med sådana tänkesätt, var det naturligt, att Benedikt skulle göra allt för att låta verkligheten svara emot de stora orden. Kanikernes antal vid domkapitlet ökades från 4 till 6, och domkyrkan – »de öfriga f.finska kyrkornas moder och herrskarinna» –, icke blott sattes i ståndsattes efter branden, utan försågs efterhand med betydande donationer,. dDet af Johannes I inrättade dominikanerklostret i Åbo fick prior – ett skydds- – l.eller rättare frihetsbref för kyrkan utverkades af konungen, och finska folket påmintes medelst tiondens införande om sin undersåtliga skyldighet att skatta till kyrkan. – Detta sista var ingen lätt sak,|68||532| så mycket mer som folket finnarne instinktlikt kände att tionden i sj. v. var en beskattning med det politiska syfte att i verkligheten göra det folket till kyrkans undersåter. Redan matskothet, som var en lindrigare och mindre bestämd pålaga, hade mött mo långvarigt motstånd. När då Benedikt bjöd folket att, »för sina själars salighet» erlägga tionden, »som Gud sjelf påbjudit förbehållit sig till tecken af sitt allmänna herradöme» – utbröt missnöjet månlänge och mångenstädes i så ihärdigt trots, att knappt sjelfva bannlysningen förmådde kufva de gensträfvige till underdånighet,. och dDet fordrades en man med öfverlägsnaet herrskaresnille för att slutligen genomdrifva ett påbud, som var så ytterst förhatligt för detta frihetsälskande folk.

13 Skickelsen fogade dock, att Benedikt, tiondens instiftare i Finland, till sin efterträdare erhöll just en sådan man, som behöfdes att fullfölja hans verk, och denne man var Hemming, som satt, den tolfte i ordningen, uppå St Henriks stol från 1339 till 1365, således länge nog, för att i den f.finska kyrkan ingjuta sin mäktiga anda. Född svensk, valdes han af domkapitlet i Åbo till biskop genom »gudomlig inspiration» – d. v. s. hvad vi skulle kalla genom enhällig acklamation. – Under en så svag styrelse som Magnus Smeks och under så våldsama hvälfningar som Digerdöden – då det timliga ansågs förloradt och hvarje finne tvangs att vända sig åt det eviga med dess representant i kyrkan religionen – manade tiden sjelf reste sig kyrkan, såsom det enda oförgängliga, med jättestorhet öfver alla verldsliga institutioner. förhållanden. Och f.finska kyrkan var En Tiden var således enkom gjord för en man som Hemming, och han för tiden. Öfver honom stod ingen konung mera|69||533| och under honom endast ett lydande folk, som borde lyda och offra. År 1349 upphäfde han Hg, i kraft af sin andliga värdighet, en dom, som konung Magnus fällt i en tvist om matskothet mellan allmogen i Nyland och dess presterskap. Nylänningarne ålades att erlägga afgiften »utan hinder af att vår herre och konung, missledd af några illasinnade fridstörares råd, muntligen inblandat sig i saken, icke besinnande att sådant ingalunda tillkom honom». – Långt ifrån att visa öfver en sådan djerfhet något tecken till onåd, öfverhopade sökte konungen äfven derefter bisk. Hg och hans kyrka med fastmer att med ökade ynnestbevis tillvinna sig den mäktige finske biskopens understöd. – Denne använde nu sin makt och sitt snille att i romersk anda organisera den f.finska kyrkan, i romerska som genom genom och under Hemming med förvånande hastighet utbredde sig öfver hela landet i fulländade hierarkiska former. Tionden genomdrefs utan skonsamhet, bannstrålen slungades mot hela församlingar. dDen första kyrkolag utfärdades under namn af bisk. Hemmings statuter år 1352,. och eEen sträng rangordning uppställdes inom kyrkan,. Af dessa statuter äga vi ännu qvar bl. a. indigenat; af denna rangordning äga vi ännu våra erkebiskopar, biskopar, domprostar, prostar, pastorer, kap vicepastorer och lägre l.eller obetitlade prestmän. Vi sakna blott påfven. Kyrkan – presterskapet – biskoparne – cCelibatet ge blef obevekligen genomfördt,svårläst p.g.a. överskrivning. iI Åbo inrättades en domprostevärdighet af så högt anseende, att dess innehafvare i en sednare tid erhöllo värdigheten af tyske riksfurstar – domkyrkan m. fl. kyrkor och kloster riktades genom gåfvor och förläningar – visitationer anställdes ända i landets aflägsnaste delar, och biskopen skydde personligen ej ens den då högst mödosama färden till stiftets yttersta gränser, ja ända bortom Torneå. – När man härtill lägger biskopens Hgs personliga anseende, ökadt genom en förtrolig bekantskap med sv.svenska helgonet Brigitta,|70||534| blir det lätt förklarligt huru hans anseende slutligen vexte så, att han efter döden ansågs för helgon. Något Under de första 50 åren efter hans frånfälle finna vi ej något spår dertill. Först 130 år sedan han lemnat verlden, begynte finska kyrkan, som ansåg det för en skam att ej äga mer än ett enda eget helgon, när sv.svenska kyrkan redan ägde åtminstone dussinet fullt – att se sig om efter en dertill passande person, och ingen kunde heller vara mera lämplig dertill än samme biskop Hg, hkenhvilken, utom sin öfriga fromhet, så nitiskt befordrat kyrkans bästa och – inkomster. DerMan begynte då med mycken flit samla historier om allehanda underverk, som skulle ha tilldragit sig vid Hgs graf, – och försedd med dessa och andra nödiga dokumenter, begaf sig dåvar. domprosten i Linköping, den ryktbare doktor Hg Gadd år 1499 till Rom, der han af påfven Alexander VI – en i sanning föga värdig helgonmakare! – erhöll tillstånd att, till en början – och intilldess man hunnae blifva färdig med en formelig kanonisation – bevisa framl.framlidne biskop Hemming den ringare, men icke destomindre högtskattade äran att blifva skrinlagd – det v. s. att hans ben skulle med mycken högtidlighet upptagas ur grafven och inläggas i ett helgonskrin samt förvaras vid domkyrkans högaltare. Denna ceremoni ägde verkligen rum i Åbo år 1514, och Hemming blef sålunda verkslutligen förklarad för helgon – beatificatusspråk: latin – men icke kanoniserad – en ceremoni som måste under ännu större högtidligheter ske uti sjelfva Peterskyrkan i Rom. Men År 1514 katholicismens sol var då i Fd redan i Fd nära sin nedergång, så att af denna tillämnade hedersbetygelse vardt intet. Hgs helgondyrkan synes ej heller ha funnit någon anklang hos folket, såsom fallet var med St Henriks. Hg var ock, om man så får säga, ett biskopligt, ett|71||535| högkyrkligt helgon, hvars förtjenster som organisatör och konstruktör af den romersk kath.katholska kyrkan i Fd onekligen voro ganska stora, men som, för att vara en stor man, saknade öfver tiden upphöjda åsigter, likasom han – för att vara ett helgon i folkets mening – saknade martyrdödens blodiga insegel uppå sitt lif. –

14 Efter Hemming följde inom 6 år tvenne biskopar af mindre betydenhet: XIII. Henrik II Hermanni fr. 1365 till 1368 och XIV. Johannes II Petri fr. 1368 t. 1371, den förste en finne, den andre en svensk. Båda trädde i föregångarens fotspår. Henr. Hermanni förskaffade f.finska kyrkan bekräftelse af påfven på alla dess ägodelar och erhöll rättighet att besätta äfven sådana gäll, som voro påfven förbehållna. Johannes Petri åter frånryckte cistercienserklostret Padis i Estland dess af kon. Magnus erhållna patronatsrätt till Borgå församling och vågade slunga bannstrålen mot den mäktige Suno Håkansson, höfding i Wiborg, för det att denne, på kon. Albrechts befallning indragit några af kon. Magnus till domkyrkan i Åbo förärade gods. – Bisk. Johan ökade dessutom Åbo domkyrkas prakt med tvenne nya altaren – och båda bvisade sig, liksom de fleste hans företrädare, synnerligen nitisk uti indrifvandet af kyrkans inkomster. – Detta beständiga processande med det gensträfviga folket om presterskapets timliga goda, har med rätta blifvit lagdt den kath.katholska kyrkan till synnerlig last, – men samhängde med hela systemet derigenom att dessa utskylder tillika voro politiska band, som fästade undersåtarne – d. v. s. församlingarne – vid deras regering – d. v. s. kyrkostyrelsen. – Att saligheten kunde köpas med goda gerningar, – hvaribl.hvaribland naturligtvis frikostighet emot kyrkan och dess prester räknades såsom synnerligen förtjenstfull – och att de presterskapet likasom allena förvaltade salighetens arf såsom förmyndare för omyndige barn – detta var en gammal katholsk lära, som icke här och der med samma hierarkiska tendenser äfven lyckats fortplanta sig i arf till d. lutherska kyrkan. Allt hvad vi nu förstå med Kyrkan = »de heligas samfund». Prester = lekman. Biskopar = förvaltare, lärare, lekmän.