Femtonde Föreläsningen. 23/4 62

|69||123|

Femtonde Föreläsningen. 23/4 62.

1 Nilsson uppställer följande ethnologiska satser: 1) hvarje religionsförändring är en religionsblandning. Den besegrade kulten qvarlefver ännu länge inom den segrande såsom en vidskeplig tradition, och dessa qvarlefvor betraktas af de nye religionsbekännarne såsom afgrundskonster. Så gick det med de hedniska mytherna i den katholska tiden – så gick det äfven med de katholska minnena i den lutherska tiden. Hiietspråk: finska och Munkkilaisetspråk: finska omtalas ännu i Fd såsom en forntida slägte af onda trollkarlar, hkahvilka bebodde bergstrakterna och der rufvade på elaka hexerier mot mskornamenniskorna. Jmfr stenrelikerna som amuleter m. m. Hexor, som ej kunde dödas med metallvapen, dödades med stenar. – Thorviggarne.

2 O. odds kamrater Gudmund och Sigurd gingo i land och plundrade några Finngammar i Finnmarken. Detta få ni betala, sade O., som visste att finnarne kunde trolla. – Storm. Det plundrade måste kastas öfverbord och flöt mot vinden tillbaka till sina ägare.

3 Halfdan Svarte julade på Hadelund – all mat och dryck försvann – Kungens 10 årige Harald hos en finnhöfding: »Din far förträt det väl storligen, när jag tog maten från honom, men nu skall jag löna dig med en god tidning. Din fader är död – du blir Konung öfver hela Norige»konsekvensändrat/normaliserat –

4 2) Hvarje folk kallar i sina gamla sagor sig sjelfva för menniskor; men de omgifvande folken framstå i deras traditioner antingen som dvergar eller jättar. Germaniska stammen i Skandin. voro för Lapparne jättar; medan Lapparne åter voro germanernes dvergar, och båda stammarna kallade sig sjelfva mskormenniskor. Det fientliga förhållandet mellan båda röjer sig deri, att det storvextare folket tillskrifver det småvextare (dverg.) allehanda illfundighet, medan det småvextare åter hämnas dermed att kall beskrifva det storvextare (jättarne) som dumma och obäkliga. Den skandinaviska, lappska och äfven finska traditionen öfverflödar af prof på båda skildringarna. Dvergarne l.eller Lapparne beskrifvas alltid som små, fula och vederstyggliga pysslingar, fulle med ondska, trolldom och hexerier. De voro skickliga i allehanda konster, som smiden m. m., – kunde läka sår och bota sjukdomar m. m. – ingingo äfven giftermål med mskornamenniskorna (germanerne), men merändels till deras skada och ofärd. Derjemte skildras dvergarne som svaga och fega; ett barn kunde skrämma dem och den 12åriga An Bågböjare (?) tvang dvergen dit att smida åt honom båge och pilar.|70||124| På samma sätt berätta Lapparne om deras Askovis och Stallo (prof anföras). Hit hör, att N. anser alla skandin. sägneroriginal: säger om Jotarne vara af lappskt ursprung. – Vidare anser N. att Thorsdyrkan varit ursprungl. lappsk l.eller finsk och genom Lapparne inkommit i Skandinavien. Skillnad mellan Asa-Thor (jättedödaren) och AukaThor (dvergdödaren). Jotarne voro det ursprungl. Göthafolket i Skandin., Lappar. Fd = Jotland. Asarne upptogs af politisk beräkn. Thor som Odins förstfödde son. Thorskulten var mest spridd bland det egentl. folket, således svårast att utrota. Jmfr Thorsdagsaftonen – Jmför Agricola: »Turisas var den gud som förlänade Tavasterne seger i krig.» – Gandr: »Turilas var en stark jätte, svart till färgen, som gungade klippor och stenhällar liksom bollar.» = Turilatspråk: finska. Esterne hade en Torokult.

5 Men innan vi gå vidare, för att jemföra traditioner af samma halt och innehåll i Fd, bör jag i korthet nämna Nilssons åsigt om den s. k. bronsåldern i Skandinavien. Man har neml.nemligen tid efter annan på vid södra och vestra Skand:s kuster, äfvensom i Drk, Tyskland, de Britanniska öarna m. fl. länder funnit sirligt arbetade vapen, smycken och redskap af brons, stundom blandade med smycken af guld, men aldrig med jernredskap. Allt utvisar att dessa forlemningar härröra från ett folk af hvarken germanisk eller finsk stam, utan ett folk, som då redan stått på en högre bildningsgrad. N. anser i sin första uppl.upplagan af sitt arbete, i likhet med andra forskare, att detta folk varit af Celtisk härkomst, och således nära befryndat med de gamle Gallerne och de nuvar.nuvarande Irländarne. I sin nyss utkomna andra uppl.upplaga, der han börjar med bronsåldern, utreder han deremot, på grund af fortsatta nyare undersökningar, att detta folk varit ingenting mer eller mindre än på Skand:s kuster koloniserade Fenicier, soldyrkare – Bal = Balder. Jmfr Kiviks hög.

6 Detta bronsfolk idkade boskapsskötsel: man finner kohorn i deras grafställen. De idkade åkerbruk: man finner hos dem skäror af bronz. De idkade vidare läkarekonst (åderjern), smiden och legeringar (koppar och tenn); de hade äfven guld, men ej silfver. De hade troligen äfven jern, men förstodo icke att härda det.

7 Då detta folk inflyttade i Skandin., bodde ännu stenålderns vildar vid floderna och på bergen. I skogarna funnos, utom nuvar.nuvarande vilda djur, äfven uroxar, bisonoxar, kronhjortar. I vattnet lefde, utom vanliga fisksorter och enormt stora gäddor, äfven sköldpaddor. – På höjderna mellan vattendragen hade vildarne sina gångstugor, der de om nätterna kröpo in, som djuren i sina kulor. Om dagen jagade de med flintpilar och kastspjut, om natten|71||125| eller fiskade med ljuster och metkrok, då hungern tvang dem att ej öfverlemna sig åt lättjan. – Då bronsfolket koloniserade sig på kusten, uppstodo sannolikt långa och bittra fejder med urinvånarne. I en sandbacke i Skåne uppgräfdes för 30 à 40 år sedan en mängd skeletter, hvars kranier tydde på bronsfolket, och några bland dem buro t. o. m. spiralringar af bronz kring armarna. I en af hufvudskallarna satt ännu qvar en kastpil af elghorn, hvarmed denne man blifvit dödad, och bredvid lågo pilar af flinta. Kastpilens inbrott visade att mannen dödats under sömnen.

8 Obs. I den nyss utkomna uppl.upplagan af sitt arbete utreder Nilsson temligen klart hela gången af denna skenbart underbara och sagolika feniciska kolonisation i Skandinavien. De utsände talrika flottor från deras kolonier i Spanien l.eller Tharsisch samt drefvo stark handel med tenn på England, med Bernsten på Ösjön. Fisk och pelsverk, som tillhörde deras förnämsta handelsartiklar, ha de sannolikt hämtat från kusterna af Norige och S.V. Sverige. Der ha de efter sin vana anlagt handelsfaktorier och infört sin gudadyrkan, medan Skandin. ännu beboddes af det folk, som begagnade stenvapnen. Tiden kan icke numera bestämmas ens på sekler. Men den feniciska kolonisationen i Spanien var bevisligen äldre än Moses, som, enl. nyare undersökningar, var född år 1368 f. Chr. och utförde Israeliterne ur Egypten år 1,320. Tennets höga ålder synes deraf, att dess grekiska namn Kassiterosspråk: grekiska finnes icke blott hos Homerus, utan äfven i den gamla Sanskritliteraturen (Kastiraspråk: annat). Men allt forntidens tenn hämtades från Britannien. Således hade Fenicierna i den gråaste forntiden redan uppnått Britanniens kuster, och möjligheten af deras handel på det nära Skandinavien redan vid Moses tid kan således icke bestridas. BrDen s. k. bronzåldern går då tillbaka minst 3 à 400 år före vår tideräkning, samtidig med den sednare perioden af stenåldern, som bevisligen upphört mer än 200 år f. Chr. – Det är sannolikt, att de feniciska handelsfaktorierna i Skandin. upphört vid den tid forst redan innan Romarne intogo deras kolonier i Spanien. De ha då antingen flyttat ut, eller|72||126| sammansmält med landets öfriga inbyggare. Men spåren af deras Balsdyrkan återfinnas ännu, icke blott i åtskilliga ortsnamn i Södra Sverige, utan fastmer i upptagandet af deras Bal = Balder i den noskandinaviska gudaläran, der han ofta kallas hvite Balder, deraf att Baals prester buro hvita fotsida kåpor. Balder hin gode, synes uttrycka den vördnad den råare germaniska stammen fortfor att egna denna qvarlefva af en högre civilisation än deras egen, feniciernes soldyrkan, – likasom Baldersbål, l.eller midsommareldarne, våra kokkorspråk: finska, ännu äro ett allmänt nordiskt minne af sol den feniciske solgudens årshögtid, hvilken firades då solen stod högst på himmelen. Det vill synas som skulle således äfven våra finska kokkorspråk: finska vara en qvarlefva af den gamla Baalsdyrkan, om man också ej vill antaga med N. den gamla seden att dansa kring kokkonspråk: finska vara en reminiscens från Baalspresternes dans kring deras Bel i Babel, som Moses omtalar.

9 Den fornskandinaviska mythen utgör således en blandning af tre väsentligen olika religioner, härstammande från tre väsentligen olika folkstammar, nemligen: 1) Thorsdyrkan, som infördes af finska folkstammen, Lapparne, och från dem utbredde sig bland de tidigare i södra Skandin. inflyttande Götherne och länge fortfor att vara den egentliga folkreligionen; 2) Baalsdyrkan, införd af fenicierne och småningom inblandad i Thorsdyrkan; samt 3) Odinsdyrkan, införd af det sednare inflyttande Sveafolket, Asarne, hvilka af politiska skäl upptogo och sammansmälte den förra folkreligionen med deras egen. Jag har förut anmärkt flera både i Kvala och den öfriga finska traditionen förekommande spår af Thor = Turri, Turrisas. Några ha velat trott att det varit finnarne, som lånat denne gud af Skandinaverne, men redan Castrén antyder hans finska ursprung, som bekräftas af Nilsson. C:s anmärkningar om Wns frändskap med Odin måste, om den är verklig, hänföras till urgamla orientaliska stam-minnen.|73||127| Af Baldersdyrkan deremot kan man ej upptäcka annat spår, än det ovissa af kokkonspråk: finska, hkenhvilken dock möjligen är af lika genuint ursprung hos finnarne.

10 Jag förbigår Nilssons förklaringar öfver jernåldern, såsom jemförelsevis tillhörande den historiska tiden, och nämner endast, att så långt den skandin. sagan minnas tillbaka, omtalar den redan jernvapen, åtminstone icke stenvapen under andra former än vidskepelsens, hvarföre man sannolikt kan antaga, att jern Asarne redan vid deras invandring omkr. 100 år f. Chr. kände jernets bruk och sättet att härda detsamma. Sjelfva vapnens och redskapens form under jernåldern utvisar ett tillbakagående i kultur, eller rättare att det högt bildade folk, som infört bronsen i Sverige med dess antikt sköna former och dess sirliga ornamenter, utflyttat eller försvunnit, när jernet kom uti bruk, och efterträdts af ett folk på af lägre kulturgrad, såsom ehuru mera bildade än det forntida stenfolket. – Wi skola nu undersöka i hkenhvilken mån dessa Nilssons för Skandinavien högst vigtiga historiska forskningar kunna vara upplysande äfven i frågan om Fds äldste inbyggare.

11 Antaga vi det som utredt, att stenfolket i Skandinavien – det folk somder i dess jord efterlemnat de talrika redskapen och vapnen af flinta m. fl. stenarter – varitAtt Lappar, så är det klart – icke att blott att de bebott hela eller största delen af det nuvar.nuvarande Fd, behöfver icke bevisas, ty det är historiskt utredt att Lapparne de ännu på 13 och 1400 talen kringströfvade Satakundas och Tavastlands, och otaliga andra spår att deras närvaro äfven i landets sydligaste delar och på Åland finnas ännu dels i ortsnamnen, dels i de s. k. Lappgrafvarne, Lapinrauniotspråk: finska, dels också i folktraditionen, som öfverflödar öfverallt af vidskepliga sägner om deras härvaro. Men antages det som utredt, att det s. k. stenfolket i Skandinavien – det folk som i dess jord qvarlemnat de talrika redskapen af flinta och andra stenarter – varit Lappar, så måste man finna samma qvarlefvor i Fd, derest Lapparne varit bosatte här på den tid när de ännu icke kände metallernas bruk. Och så är det verkligen. Alldeles samma flintredskaper, samma yxor,|74||128| hålyxor, mejslar, huggjern, knifvar, spjut- och pilspetsar m. m., som ännu dagligen uppgräfvas ur södra Sveriges torfmossar, återfinnas, ehuru mindre talrika, äfven i Fd. Deras tillvaro har länge varit bekant, men det är först för några få år sedan man börjat samla och ordna dem, hufvudsakligen genom numera fiskeri inspektören Holmbergs föranstaltande. – Ethnografiska Museum. – De förekomma här i alla delar af landet, men, liksom i Sverige, talrikare i de södra landskapen äntillagt av utgivaren i de norra, af det naturliga skäl, att de bördigare och mildare delarne af landet varit tidigare bebodda af dessa vildar i naturtillståndet. Hafvets granskap och handeln förklara, hvarföre Lapparne redan tidigt befolkat Skandinav:s norra kuster, såsom Finnmarken. Emedan de först småningom och i en redan historisk tid här blifvit bortträngda från det sydligare och medlersta Fd till deras nuvarande isiga ödemarker uti det finska Lappland, så kan man deraf sluta att de då redan måste af sina grannar och fiender hafva lärt sig metallernas bruk, hvarföre de få stenredskap, som här anträffas ytterst i norden, snarare tyckes hafva blifvit medförda, såsom arfvegods, för något vidskepligt ändamål vid deras bekanta trollkonster. – Den omständigheten, att de i allmhtallmänhet förekomma mindre talrikt i Fd än i Sverige, kan till någon del härröra af yttre orsaker, såsom att våra talrikare insjöar m. m., hvari sannolikt största delen af dessa redskap nu ligga nedsänkta, vår hårdare jordmånoriginal: jormån och genom svedjebruket mindre uppluckrade jord, som icke erbjudit så många grufvor för dessa fynd o. s. v. Men man har deraf äfven skäl till den förmodan, att Lapparne på denna låga kulturgrad varit vida glesare på de finska, än på de sydligare och bördigare svenska kusterna.

12 obs. flintan

13 Emellertid synes häraf, att stenfolket i Fd fört samma lefnadssätt som i Skandinavien – att de lefvat af fiske och jagt m. m. – I traditionen ha de qvarlemnat tidiga spår. Den lille mannen i Kva bar stenmössa och stenskor.