Fjerde Föreläsningen 9/10 63

|30||494|

Fjerde Föreläsningen 9/10 63.

1 Namnet Ryssar: a) af Roxolanerne = Ruotsal.Ruotsalaiset; b) af Rossijaniespråk: ryska, förskingring; – c) af ån Porussie, som utfaller i Ilmen; – d) af Pruzzispråk: italienska, Preussen, Letter; – e) af Memels nordliga arm, Russ; – f) af en hebr.hebreisk anförare Ross, omtalad af Hesekiel.

2 Nestor: Warjager 859–862. Hvarifrån hemma?

3 A:) Tatischeff, Lindström: Finnar. – Rosss, Russia = Rutja.

4 B) Karamsin, Geijer, Strinnholm m. fl.: Svenskar. – waräger af war, wär = förbund, eller af värja, skydda.

5 Rodslagen – Roxolaner i 7:de seklet.

6 C) Hipping: från kusten af Nyland. – Sv.Svenska krönikans tystnad om Ruriks tåg.

7 D) Min hypothes: från Ladoga.

8 Vikingatågen i austurled, austurviking. Alltfrån Yngvar – Ivar Widfamne – Harald Hildetand – Ragnar Lodbrok – Erik Wäderhatt – Styrbjörn St.: »fFinland, Kyrialand, Estland, Kurland och många andra länder.»

9 »Jordborgar, storverk» – fasta punkter.

10 850. Björkö af Birka. – Rad af kolonier: Borgbacken

11 Aldeigioborg – Aldoga – Ladoga.

12 Desse Svenskar voro Rhos af Ruotsi – och Waräger –

13 Nestors ordning.

14 Rurik, en af Erik Whatts män, höfding i Aldeigiob. utkräfde hans skatt.

15 Med Ryska rikets grundläggn. af Norrmanner gingo Sv:s östra kolonier förlorade. – Dock var i 3 århundraden fred och förbund. – intill Wladimir d. st. samtidig med Olof Skötkonung –

16 Således Ryssar = Svenskar. – Finnar i Sverg. Venäläiset = Vender. Finnar utgjorde ½ af de folk, som inkallade Rurik, och de utgjorde minst ⅔ af de folk, som i början bildade ryska rikets kärna. Merer, Muromer, Weser, Mordviner, Permier, Tschuder, Petscherer, senare äfven Karelare. – Rds nuvar.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning hufvudstad är grundlagd på ett finsk jord och omgifven af finska folk. – Elementerna till ett finskt rike. De dukade under för sjelfva friheten. – »Aa) Vårt land är stort och välsignadt, men det saknar ordning;»konsekvensändrat/normaliserat – Bb) »Kommen att regera och herrskena öfver oss!»

17 Rodssvårtyttlagen – Roxolaner i 7:de seklet.

|31||495|

18 Först 1164 finna vi Svenskarne i krig med Ryssarne. Och detta för Finlands skull. – Då riktade Sv. sitt angrepp mot den gamla Ladoga staden.

19 Vid samma tid som ryska riket grundlades – vid samma tid som största delen af Europa blödde under Normannernes förfärliga härjningar, nalkades tyst och obemärkt, såsom det stora alltid går fram i verlden, en fridens makt, som var bestämd att förändra nordens öden och kufva dessa hjeltemodige, dittills obesegrade våldsverkare. Kristendomen framträngde samtidigt både till Rd och Sverige. När Konstantinopel råkade i nöd och fara för Rds norrmanniske Waräger, sände kejsar Basilius år 867 en grekisk missionär till Kiev, och från denna tid utbredde sig xdomenkristendomen småningom genom missionärer och fångar i Rd, intilldess att Wladimir d. st. mottog dopet i Cherson och tallösa skaror af hans folk nedstego i Dnieprfloden vid Kiev, för att mottaga dopet. – När åter de Carolingiskaernes härar ej förmådde afvärja Normannernes anfall och deras svaga rike på alla sidor hotades störta med den grufligaste ödeläggelse, sände konung Ludvig den fromme år 829 Ansgarius till Birka vid Mälaren; men först med Olof Skötkon:s dop år 1000 hade xdomenkristendomen vunnit i Sverige entt stadigaret erkännande, och först med Erik den helige år 1150 hade den nya läran vunnit full stadga, för att i sitt unga brinnande trosnit gå ut på eröfringar. – På samma sätt måste vi tänka oss, att xdomenkristendomen var förberedd äfven i Fd, innan den här predikades af de svenska vapnen – väl ej genom missionärer, men sannolikt genom de svenska kolonisterne och genom de tyske köpmännen, som besökte våra kuster. Det låg nemligen i deras intresse att på samma sätt tygla Ff:sFinnarnes våldsama lynne, som de ändtligen lyckats tygla Skand:s Normanner.

|32||496|

20 – Orsakerna till Erik d. h. korståg. Tiden var dertill i hög grad gynnsam. På Upsala kungathron gamla drottsäte satt för första gången en kristen konung, som på sitt hufvud förenade Svea och Götha kronor – en konung, tillbedd af folket för sin rättvisa och sin tapperhet, och dyrkad för sin fromhet af det redan mäktiga presterskapet. för sin fromhe De inre blodiga inbördes fejderna hade för ett ögonblick nedlagt vapen, och riket hämtade andan efter xdomenskristendomens och hedendomens långvariga strider –tillagt av utgivaren vikingatågen voro förbjudna – men ännu voro alla svärd slipade, alla sköldar blanka, och det ständigt oroliga vikingalynnet törstade efter nya bragder. Då säges det att biskoparne i hans kon. Eriks råd uppmanat honom att förvärfva odödligt rykte och evig salighet genom att plantera korsets fana uti det hedniska Finland. Redan detta motiv var tillräckligt, ty xdomenkristendomen utbredde sig i Erik d. h:s tidehvarf med hela ungdomsstyrkan af en vexande verldsmakt öfver hela den hedniska norden och eldades i sitt nit af de romerske påfvarnes makt efter nya landvinningar. Hela orienten och nu sednast Rd hade för den påfven gått förlorade; de måste och ställt sig under patriarken i K:pel. Rom måste hafva revange; det utbredde sina missionärer öfver Ungern, Böhmen, Polen, Lithauen, Preussen, Kurland, Liffland, – skänkte Estland åt Danmark och Finland åt Sverige under förbehåll att i dessa länder trygga korsets seger och Roms andliga öfvervälde. – Man skulle likväl mycket misstaga sig, om man tillskrefve hela denna stora rörelse egennyttiga motiver från Rom. i m Erik d. h. lefde i blomman af korstågens tidehvarf – han var samtida med tre Eriks egen fader Jedvard Bonde hade sjelf deltagit i ett korståg till kämpat vidom den heliga grafven – och det andra stora korståget|33||497| hade just vid denna tid vältrat sina vagor folkböljor mot orienten. Hela Europa flammade således af samma lågande nit att genom heliga strider för Guds ära vinna salighetens krona – hög och låg, gammal och ung öfvergåfvo allt hvade de i verlden ägde dyrbart och kärt, för att med korsets tecken på deras skuldra tåga ut till mödor, försakelser, faror, strider och i de flesta fall en timlig undergång. Denna underbara hänförelse grep oemotståndligt äfven det romantiskt äfventyrliga, alltid djerfva och utåtstormande skandinaviska vikingalynnet. Men på Erik d. h:s tid, 60 år efter första korståget, hade man redan betalat dryga och blodiga lärpenningar åt denna hänförelse – många hundradetusen, hvaribland blomman af Europas dåvarande ridderskap, hade då redan gått ömkligt tillspillo för svek, hunger och svärd, innan de ens uppnått den heliga grafven och fått blöda utanför Jerusalems murar. Man hade lärt sig en dyrköpt lexa i geografin och funnit att det, med dåvar. kommunikationer, var ganska långt till Jerusalem, ishti synnerhet ganska långt från den aflägsna norden, derifrån man behöfdere månader för att komma redan till Tyskland och ett halft år för att komma till Rom. – Den åsigt begynte då utbreda sig och predikas af presterne, att en strid mot hedningarne i närmare granskap var ett likaså Gudi behageligt verk och med samma skäl kunde få betydelsen af ett korståg. Så finner man, att redan år 1123 ett sådant »korståg» företagits inom Sveriges gränser, emot de ännu qvarblifne hedningarne uti Småland. Af Ddessa skäl fann afven blef man snart derpå ense derom, att ett tåg för Fds omvändelse, vore af samma betydelse som ett tåg till den heliga grafven, hkenhvilken dessutom då var i kristna händer och kunde ansågs kunna umbära nordens bistånd.

|34||498|

21 Men till detta starka religiösa motiv kom äfven en för Sverige ganska vigtig politisk bevekelsegrund. Sedan nemligen Sverige förlorat sina kolon östra kolonier, och sedan stamförvandtskapen med Rds storfurstar småningom råkat i glömska och den förut så intima vänskapen på detta håll upphört, begynte de hedniske folkens vid Finska Viken hämta sig från sin förra fruktan för svenska vapnen och utöfva vedergällningsrätten för så många härjningståg, som dem vikingarna i förflutna sekler anställt mot deras kuster. Den förödande folkström, som dittills gått ifrån vester till öster, vände nu om och gick ifrån öster till vester. Ester, Ingrer, Karelare, Tavaster blefvo allt djerfvare, byggde talrika flottor och ofredade icke allenast handeln på Sverige, utan gjorde äfven härjande landstigningar på svenska kusterna, ödelade allt hvad de öfverkommo och bortförde innevånarne uti träldom. Det var ishti synnerhet på I början af 1100talet blefvo dessa härjningståg, under Sveriges dåvarande inbördes fejder, blefvo allt olidligare och påkallade ett motvärn. Men nNu, när Erik Jedvardson förenade Svear och Göther under samma spira, beslöt man mota österlänningarna och, som det uttryckligen heter, återvinna Sveriges gamla välde i öster. – Dettanna sista åberopade krigsorsak har den försigtige Porthan betviflat och ansett för senare krönikors tillägg – men af historien om ryska rikets grundläggning visar oss, att så icke är fallet, utan att Sverige verkeligen, på grund af sina gamla östra kolonier och den tribut det fordom uppburit af folken vid F. V., verkeligen gjort anspråk på ett forntida, numera förloradt Östersjövälde. – Alltså beslöt sig konung Erik för ett korståg mot Fd, hvilket skedde mellan åren 115765 och 1158, hvarföre man sannolikast antagit året 1157 som det riktiga.

|35||499|

22 Nu utgick budkafvel öfver Sveriges rike att församlas till den heliga striden för korset – prester och munkar predikatde korståget uti kyrkor och byar – påfven förkunnade alla, som deri deltogo, syndernas förlåtelse och evig salighet – trälar blefvo frie genom att antaga korset – missdådare af alla slag, mördare, tjufvar och stigmän, som lefde i skogarna, skyndade trygga till korshären, – blomman af Svea rikes ungdom återtog fädernes svärd och i klädde sig deras rustningar med ett kors uppå skullran. Man känner ej korshärens antal – man vet endast att den varit större och mera lysande än Sverige dittills skådat alltsedan Bråvalla slag, och att dess kärna bestått af Uppsvear samt bland dem de tappre och konungen särskildt tillgifne Helsingarne, under Fahle Bures anförande. och Guttorm Jarls anförande. I Kungshamn utrustades en talrik flotta och gick på våren till segels – en tilldragelse, hkenhvilken sedan afbildades på den s. k. konung Eriks tapet i Upsala domkyrka.

23 Hvar korshären landstigit, är icke med säkerhet kändt, men många skäl tala derför att det skett vid Aurajokis mynning, invid det nuvar. Åbo, – både derföre att Svv.Svenskarne bland sina stamförvandter på Åland erhöllo säkra lotsar och emedan denna del af landet sannolikt då redan var tätast befolkad af Tavasterne = Sumerne, hkahvilka såsom närmaste grannar till Sv:neSvenskarne voro farligast för deras kuster och först måste tuktas. – Innan det kom till strid, säges det att konungen skickat bud till de hedniske Ff.Finnarne och förelagt dem att antingen godvilligt antaga den kristna tron och erkänna det svenska öfverväldet, eller att bereda sig på strid kampen. En sådan budskickning var alldeles efter Norrmannernes ridderliga anda och de katholske omvändarnes sed,. mMen när svenska krönikor tillägga, att Ff.Finnarne sjelfve förskyllt sin ofärd, när de icke antagit dessa billiga vilkor, kan efterverlden|36||500| endast le åt den naiva fordran, att ett fritt och sjelfständigt folk utan vidare motstånd skulle afsäga sig sin urgamla frihet och sina gamla gudar på eröfrarens första uppmaning. Ff.Finnarne uppfattade saken annorlunda och värdigare. De vägrade att underkasta sig, och det kom till en strid, den största och betydelsefullaste vårt land någonsin upplefvat. Denna strid var i sanning i högsta grad storartad och tragisk, och ty här voro alla historiens inre makter i rörelse. De högsta ändamål, för hkhvilka menniskor lefva och kämpa, hade på denna punkt, vid Auras stränder, af vårt land kommit å båda sidor i konflikt med hvarandra. Å ena sidan stod en fläckfri historisk karakter, en fulländad hjeltekonung, brinnande af hela sitt tidehvarfs högsta och heligaste hänförelse, samt åtföljd af det tappraste ärelystnaste, folk historien vet omtala, brinnande, likasom han, af hela enthusiasm för sin tro och sin gamla, redan tusenåriga ära. Å andra sidan stod ett mindre ärelystet, mindre bragdrikt, men nästan lika tappert och krigiskt folk, hvars politiska svaghet i någon mån ersattes af det mäktiga medvetandet att här kämpa för allt hvad för dem var dyrbarast på jorden: tro, frihet, fädernesland. Mellan sådan makter kunde ingen dagtingan äga rum: der måste blifva en strid intill döden –. denna Finlands första strid emot Sverige – oOch hvilken sida än högre makter beskärde segern, i denna Fds första strid emot Sv., kunde alltid den öfvervunne stupa med odödelig ära. – Historien har likväl icke af denna strid förvarat mer än sjelfva berättelsen att den ägt rum och att den varit ytterst blodig å båda sidor., dock, heter det, var manfallet störst på hedningarnes. Namnlöse ha dessa kämpar fallit; man vet icke ens med säkerhet den valplats som druckit deras blod; det berättas endast, att konung Erik vid åsynen af de slagne Ff.Finnarne utgjutit tårar och sörjt öfver de många själar, hkahvilka der, enligt tidens åsigt, gått evigt förtappade.

|37||501|

24 Slaget slöts med Svenskarnes seger, hkenhvilken blef så mycket mera afgörande, emedan Ff.Finnarne icke ägde några befästningar, der de kunde uppehålla den framträngande fienden. I Kuppis källa, säger legenden, blefvo de öfverblifne och kufvade Ff.Finnarne döpte till kristna läran. Detta har blifvit betvifladt, men utan skäl, ty man har många exempel på sådana dop i källor och floder. Någon undervisning kom till en början icke i fråga. Man tillsporde hedningen om han ville tro på Gud fader, son och den helige ande, jungfru Maria och helgonen, och när han dertill, svara med döden för ögonen, svarade ja, blef han först primsignad med korstecknet och nå några dagar senare vattenöst, dervid han vanligen erhöll nya hvita kläder – en gåfva, för hvars skull många hedningar läto döpa sig. Minnet af Kuppis dop har nyligen blifvit förvaradt bland Ekmans freskomålningar i Åbo domkyrka.

25 Det är troligt, ehuru ej säkert kändt, att konung Erik genast efter segern låtit uppföra en kyrka och ett fäste, till betryggande af sin dubbla eröfring; men omatt denna kyrka varit det äldsta biskopssätet Räntämäki, och att detta fäste varit Åbo slott, är blott en förmodan. Säkrare känner man af legenderna, att konung Erik derefter företagit ett tåg till Nyland, för att fulländafölja Tavasternes underkufvande, och att han der – troligen med stöd af redan der befintliga äldre sv.svenska kolonier – qvarlemnat ett antal af sina trogne Helsingar, hvaraf hvilka denna del af Nyland, och särskildt Fds nuvar. hufvudstad, ännu bär spår uti många ortsnamn.

26 Efter återkomsten Ffrån Fd. regerade kon. Erik ännu på tredje året med ära, intilldess att han den 18 Maj 1160 blef försåtligen öfverfallen af danska prinsen Magnus, under det han bevistade gudstjensten uti Östra Arås, som nu kallas Upsala och efter tappert motstånd dödad fången och halshuggen. – Efter sin död blef han dyrkad|38||502| helgon och Sveriges skyddspatron,. Eriksmessan d. 18 Maj firades som allmän högtidsdag och har ännu i vår almanacka behållit hans namn – underverk skedde vid hans graf – hans ben förvaras än i dag i ett silfverskrin uti Upsala domkyrka – hans bild upptogs i rikssigillet – riksfanan hette St Eriks banér och menige man svor vittneseden vid hans dyrkade namn.

27 Erik d. h. åtföljdes till Fd af missionären Henrik, en af de engelske predikanter, som åtföljt påflige legaten Nikolaus Breakspeare, också en engländare, på hans resa till Sverige år 1152. En bättre lärare kunde Fds apostel icke ha ägt, än denne utmärkte och lärde kraftfulle prelat, hvilken år 1154, blef, en af de från att ha börjat sin bana som tiggargosse, blef en af Roms bäste påfvar under namn af Hadrian IV. Det var han som införde Peterspenningen i norden och som säkerligen äfven var förste upphofsmannen till Fds omvändelse. Utnämnd af honom till Fds förste biskop, var det Henrik som döpte Ff.Finnarne vid Kuppis och qvarstadnade här efter konungens bortresa, troligen under skydd af en svensk krigsmakt, för att fortsätta omvändelseverket. Det fordrades i sanning ej ringa uppoffring och tro, för att åtaga sig ett värf så fullt af faror och alla slags försakelser ibland ett folk, hkethvilket genom sjelfva sättet för dess omvändelse, måste vara i hög grad fientligt mot kristna läran; ja, med Ff:sFinnarnes kända envishet, de mest hårdnackade motståndare en missionär kunnat vända sig till. Men samma brinnande nit, som fört så otaliga skaror till strid för den heliga graf – samma nit, som beredt så många trons apostlar en blodig martyrdöd bland nordens hedningar och som just då uppfyllde hela Europa med ryktet om den heligaste bland helgon, Bernhard af Clairvaux, – samma nit förde äfven biskop Henrik till sitt stora verk bland Fds skogar och ödemarker. Huru länge han här arbetat, är icke med visshet kändt; men osannolikt är den uppgift, att han redan påföljande vinter fallit ett offer för sitt nit.|39||503| Som bekant, finnas flera ställen, der han säges ha predikat under sina missionsresor i landet, – bland dem den gamla rian vid Ylistaro by af Kumo socken, som i våra dagar, till ett minne af honom, blifvit kringbyggd med sten. Honom Tradition tillskrifver honom äfven flera på blotta gissningar flera bland de äldsta kyrkornas uppbyggande. Säkert synes, att hans omedelbara missionsverk ej kan ha sträckt sig längre åt norr, än till norra Satakunda, eller längre åt vester, än möjligen till någon del utaf Nyland. Legenden vet också mer att berätta om hans död, än om hans lefnad. Att han fallit offer för hedningarnas hat och hämd, kan icke betviflas. Folktronaditionen, som alltid vill se något underbart i en utmärkt personlighets slut, och munklegenderna, som flitigt utsmyckade sådana tilldragelser, ha sedermera täflat om att skildra det sorgliga öde, hvarmed Fd lönade sin förste apostel. Bådasvårläst p.g.a. strykning Man derom tre från hvarandra afvikande berättelser, hvilka likväl alla öfverensstämma deri, att biskop Henrik blifvit dödad på isen af Kjulo sjö och att hans baneman varit en rik Finne vid namn Lalli. Ej enskild hämd.original: hämd Hans ben hvilade först i Nousis kyrka, som och flyttades sedan, den 18 Juni år 1300, med mycken högtidlighet till den då nyss fulländade Åbo domkyrka, der de förvarades, likasom St Eriks, uti ett silfverskrin intill år 1713, då de gingo förlorade vid ryska infallet. St Henrik förklarades efter sin död för helgon och Fds skyddspatron. Formligen kanoniserad blef han aldrig, men denna formalitet ansågs ej heller då ännu icke nödvändig för helgonvärdigheten. Många underverk berättades, från som skett vid hans åkallan. Hans af traditionen uppgifna dödsdag d. 19 Januari firades högtidligt i alla landets kyrkor och bibehållesr hans namn i vår almanacka, likasom Henriksmessan i Åbo gaf anledning till den ännu brukliga marknaden. På runstafven utmärkes denna dag med en biskopsmössa och en bila! St Henriks afhuggna tumme har ingått i Åbo domkapittels sigill; hans bild uppställdes i alla landets kyrkor; sjelfva den dag, då hans ben fördes till Åbo, blef en allmän högtidsdag, och många framfarna generationer ha med andakt knäböjt inför bilden af denne martyr, hvars stora verk i Fd icke behöft denna lånade glans, för att bevara hans namn i ett kärt minne.